planerat kejsarsnitt | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: Blev gravid 2 månader efter förlossningen

forlossningsberattelse - kejsarsnitt

Bestämde sig tidigt för kejsarsnitt

”Resan från plusset till idag har varit lång. Provtagningar, möten, ultraljud, samtal och ett extremt stöd. Även om det inte finns något ärfligt hos mig eller Adam ville läkarna ha extra koller och provtagningar hela vägen – vilket vi är evigt tacksamma för. Även om oron alltid fanns där kunde provsvar alltid lugna oss för stunden. Här kan du läsa ett längre inlägg om moderkaksprovet.

Vi beslutade rätt tidigt in i graviditeten att det skulle bli kejsarsnitt även denna gång. Bara tanken av att det ev skulle kunna vara något med bebis bröt ner mig mentalt. Alla provsvar och alla riktade ultraljud visade fina resultat men oron fanns alltid där – “tänk om” “alla sa ju att allt var bra med Charlie” osv osv. Den andra aspekten var att en vaginalförlossning kan dra ut på tiden och vi ville inte vara ifrån Charlie under en längre/obestämd tid. Kejsarsnitt var helt klart det bästa alternativet för oss, både innan och nu i efterhand.”

Läs också: ”Vi får förhålla oss till att ingen vet någonting om Charlies framtid”

Snitt på födelsedagen

”Från en början skulle kejsarsnittet bli fredagen den 29 juni men det kom att ändras när jag var på inskrinvingssamtalet på SöS. Inför kejsarsnittet hade vi ett inskrivningssamtal där man träffar förlossningsläkare, narkosläkare och barnmorska, alla som ska delta under förlossningen.. Inskrivningssamtalet hade vi under måndagen den 25 juni. Jag fick först träffa förlossningsläkaren som jag träffat regelbundet under hela graviditeten med Ellie. Ett fantastiskt stöd. Hon förlöste även Charlie och hon kommer alltid ha en stor plats i våra hjärtan.

Vi började med att göra ultraljud för att titta om Ellie rört på sig från sätesbjudning, och det hade hon. Vändningsförsök skulle ändå inte göras då kejsarsnitt var bestämt sedan tidigare. Vi avslutade med att diskutera nytt datum. Frågan ställdes om vi ville snitta redan på torsdagen den 28 juni. På pappans födelsedag. Jag var snabb med att säga – absolut, det löser vi. Jag visste att Adam skulle bli jätteglad. Helt plötsligt kändes kejsarsnittet väldigt nära. Bara en dag hit eller dit men för mig var det då bara 3 dagar kvar istället för 4 – stoooor skillnad. Anledningen till ändrat datum var två stycken.
1: för att förlossningsläkaren skulle gå på semester på fredagen 29/6 och hon vill gärna snitta oss och hade vi inte ändrat från 29 till 28/6 hade hon inte haft möjlighet att snitta. Jag ville inget hellre än att det skulle vara hon.
2. personalbrist under fredagen.”

”Hon är snart här”

”Mötena fortsatte hos narkosläkaren som ställde lite frågor gällande tidigare snitt och det bestämdes även att ett ultraljud på ryggen skulle göras innan spinalenbedövningen skulle sättas då det var svårt att sätta den vid Charlies förlossning – detta lugnande mig mycket då jag endast minns att spinalen tog väldigt lång tid att sätta och gjorde väldigt ont.

Sist men inte minst träffade jag en helt underbar barnmorska som jag kände mig så trygg tillsammans med. Hon utgav ett lugn som smittades över till mig. Hon berättade om hur dagen och snittet skulle gå till. Jag fick även ett klockslag, 9.00, då skulle snittet göras. Där och då förstod jag hur nära det var. “Hon är snart här” satt jag bara och tänkte. Vi lyssnade på hjärtljudet på Ellie och tog blodprover på mig. Vi avslutade med att gå igenom alla praktiska saker inför snittet. Ingen mat efter 23.59 på onsdagkväll, ingen dryck efter kl 6.00 på torsdagmorgon, duscha på onsdagkväll och torsdagmorgon etc. Jag fick även med mig en broschyr som jag läste om och om igen för att förstå att detta är verklighet. Vi sa hejdå och hon avslutade med att säga “nästa gång vi ses är det torsdag och då är det dags”. Jisses. Jisses. Andas.

Många, extremt många känslor rusade genom min kropp när jag lämnade SöS. Att veta dag och tid när man ska möta sin bebis är en helt galen känsla. Adrenalinet var högt. Jag började med att ringa Adam. En bra och en dålig nyhet. Jag började med den dåliga:
“Vi kommer tyvärr behöva avboka restaurangbesöket på din födelsedag” för att “snittet blir då”. Detta skulle vi dock hålla för oss själva. Vi skulle bara berätta för våra familjer för att göra detta till en överraskning till alla andra. Superkul.

Vi la på för att försöka få tag på min mamma och pappa då dom skulle flyga från Skåne till Stockholm på torsdag för att ta hand om Charlie när vi var inne på förlossningen under fredagen men nu behövde vi få hit dom redan på onsdagen då snittet blir en dag innan. “Inga problem – vi kommer”.”

Det gick inte att sova

”Nu var det bara att vänta. Jag var relativt lugn under tisdagen. Men sen kom onsdagen, dagen innan, och jag var som en upp och nervänd höna här hemma. Jag gick runt och runt i lägenheten utan att veta riktigt vad det var jag skulle göra. “Jag skulle hämta något, men vad?” och så höll det på hela dagen. Adam var lyckligt lottad som var på jobbet den dagen och slapp mig här hemma. Tur att jag hade Charlie här hemma för hos honom är jag alltid 110%. Senare under kvällen firade vi Adams födelsedag, en dag för tidigt, då fokus dagen efter skulle ligga på något annat.

Mamma anlände till Stockholm och jag hoppade in i duschen. Vi var uppe sent den kvällen. Det gick inte att sova, det gick bara inte. – eller aa, Adam somnade som en stock. Jag hade tankarna på ingenting och allting. Det blev iallafall några timmars sömn. ‘

Torsdag 28/6. Dagen var här. Idag skulle vi äntligen få träffa vår dotter. Bara några timmar kvar. Men först, en dusch. Adam åt lite frukost och jag tittade på. Fick varken äta eller dricka – men titta, det fick jag. Jag såg framemot när jag skulle få svälja min alvedon på förlossningen med lite vatten.

Vi kramade mamma och Charlie hejdå. Nästa gång vi ses är med bebis. Taxin stod utanför porten. “Vi ska till förlossningen på Sös”
“Åh vad spännande – är det dags?”
“Ja”.
Sen satt jag nog tyst hela vägen, iallafall utåt sett. Väl framme på förlossningen 7:00 så träffade vi barnmorskan som visade in oss på vårt rum. Vi fick byta om och ta lite bilder. Standard. Vi lämnades ensamma och då började jag bli nervös. Allt var så nära. Hon var så nära. Ellie visste inte vad hon snart skulle gå igenom – det var vad jag tänkte på där och då. Vi tog blodprov, lyssnade på hjärtat och inväntade att klockan skulle bli 8:00 för då var det dags att gå ner.”

Bakom duken fanns 6 personer som skulle få ut Ellie

”En kanyl sattes i handen och den var bland det jobbigaste under den dagen. Det var SÅ varmt under torsdagen vilket ledde till handsvett så tejpen som användas för att hålla kanylen fast ville aldrig fästa. Dom höll på med den under hela dagen. Tejpa om, lossnade, tejpa mer, lossnade, mer teeeeejp! Hade panik, haha.

Klockan blev 8:00 och det var dags att promenera ner till operationssalen. Väl där möttes vi att en hel drös med fantastiska människor. Dom tog emot min Ipad som jag hade fyllt med massor utav låtar som skulle spelas under snittet. Det var en bra dag. Bra musik och glada människor. Alla som ut som små gröna & blåa smurfar. Dom for runt i rummet och jag och Adam var mest tysta och försökte förstå vad vi snart skulle gå igenom.

Ultraljudet på ryggen gjordes och narkosläkaren ritade precis vart han skulle sticka och sen sattes spinalbedövningen vilket gick jätte bra. En helt annan upplevelse än sist. Nu var det dags. Jag låg på britsen och hade den stora gröna duken framför ögonen. Bakom duken fanns 6 personer som skulle få ut Ellie. Vid mitt huvud hade jag Adam och narkossjuksköterskan som hade koll på mitt blodtryck. Blodtrycken gick upp & ner under snittet. Det gröna skynket rörde sig mycket och min kropp lika så.”

Lisa Lindquist

”Till slut hörde jag det gyllene skriket”

”Jag har ingen tidsuppfattning om hur lång tid det tog från att dom började operera till att Ellie var ute men skulle jag gissa så skulle jag säga 15-20 minuter. Det var en annorlunda tid – nästan som att den stod still. Jag hörde hur läkarna, barnmorskan och sköterskorna pratade och diskuterade men jag la ingen vikt i vad som sa. Jag hade fullt upp i att andas och inte titta i lampan som finns precis ovanför mitt huvud. Den är nämligen kromad vilken gör att man kan se ner på snittet. Haha.

Till slut hörde jag det gyllene skriket. Hon skrek direkt – för fulla muggar.  Straxt därefter kom barnmorskan runt med henne och la Ellie på mitt bröst. Det var en helt fantastisk känsla – för bra för att vara sant. Vi hade blivit tvåbarnsföräldrar och Charlie hade fått en lillasyster, en helt perfekt sådan. Vi låg och tittade på Ellie medans dom sydde ihop mig.

50 cm lång och 3540g tung. Helt perfekt. 2,5 veckor tidig. Det hade nog blivit en stadig tös om vi väntat ytterligare två veckor.

Hon kissade på mig och sen rullade vi in till uppvaket där vi låg i ca 1 timme. Allt såg fint ut med både mig och bebis så nu var det dags att rulla upp till BB där vi skulle spendera 24 timmar tillsammans innan vi åkte hem med vår nya familjemedlem.

Vi smsade våra familjer text och en bild på nya tillskotten. Senare på eftermiddagen kom mormor, morfar och Charlie för att hälsa lillasyster välkommen

Vilken fantastisk upplevelse vi haft. Personalen kommer alltid vara mina superhjältar och jag kommer bära med mig er i mitt hjärta för resten av mitt liv, Ett stort tack till min fästman Adam, jag skulle inte klara detta utan dig. Tack till våra familjer som alltid funnits där och även ett stort stort tack till personalen på SöS. Vi klarade detta tillsammans.”

Lisa Lindquist

Följ Lisa Lindquist, kämpen Charlie och lilla Ellie på Lisas blogg som du hittar här ››
Du kan även följa @lisalindquist på Instagram

Förlossningsberättelse: ”Vattnet gick innan planerade snittet”

Förlossningsberättelse: "Vattnet gick innan mitt planerade snitt"

Rebeccas förlossningsberättelse: ”Vattnet gick innan planerade snittet”

”Jag var ute i Tyngen med Becca och Affe i hennes föräldrars stuga och myste under dagen. Sen mot eftermiddagen så åkte jag hem och lagade tortellini med brunsås (gravid-craving…).

Minns inte vad jag låg och kollade på men jag låg iallafall i soffan härhemma och kollade på tv, och helt plötsligt knäppte det till väldigt högt så jag trodde att katterna hade rivit ner någonting. Så kände jag att det blev helt blött i trosorna. Jag inser då på nån millisekund att det är vattnet som gått och jag börjar storgrina och hyperventilera och upprepar ”åhnej åhnej åhnej fan fan fan” och springer på toa. Klockan var cirka 18:45 när vattnet gick.

Läs också: ”Att välja kejsarsnitt”

Väl påväg in på toan rinner det ju vatten ÖVERALLT; soffa, golv, toa. Så sitter jag där i nattlinnet på toan och storbölar och vet inte vad jag ska ta mig till, jag var ensam hemma. Jag hade ju inte förberett mig alls för jag hade ju ett planerat snitt senare så jag hade inte läst på alls!”

Ambulansen fick komma

”Jag tog en bunt handdukar mellan benen och stapplade ut i vardagsrummet och hämtade min telefon för att få tag i nån så jag skulle veta vad jag skulle göra. Först ringde jag min pojkvän, som var på affären så han får ju panik han med eftersom att jag grinar, sen ringde jag min Becca och är helt i chock. Sen ringer jag pappa och förbereder dem på att vi kanske måste låna deras bil eftersom min inte funkade.

Så kommer min pojkvän hem till mig. Det måste ha varit typ fem minuter efter att jag ringde honom, och han talar med ambulansen. Så då får jag tala med ambulansen för han är helt i chock han med, så beskriver jag vattnet och om det gör ont och så vidare.

Läs också: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Några minuter efter så kommer ambulansen hem till mig, så där sitter jag på toan och skäms ögonen ur mig helt söndergråten och halvt naken.. Men vad skulle jag göra då när det bara forsade vatten!

Jag fick ta på mig en förlossningsbinda och ett par trosor och gå i nattlinnet med massa filtar, sen fick jag lägga mig på båren.

Min pojkvän tog med våra packade BB-väskor som jag hade förberett någon dag innan och åkte egen bil medans jag fick åka ambulans, väl i ambulansen var det massor med frågor och blodprov. Jag minns ärligt talat inte så mycket av vad de sa för jag var så fruktansvärt nervös.”

Nervös för ryggbedövning

”Blåljusen slogs på och full fart till Falun blev det. Väl i Falun så blev jag inrullad i ett rum, där blev det mer prover och jag blev påkopplad massor av slangar och plats för dropp och sånt. Tabletter fick jag. Kateter satte de i. Och spritt språngande naken blev jag också.

Sen var det bara att vänta på vår tur för snitt, minns inte när vi kom till Falun men det gick ganska fort dit så innan klockan 21.00 i alla fall!

Tankarna innan de kom in och hämtade oss för operation var så sjuka. Vilka känslor, alltså jag längtar tillbaka för man var så förväntansfull och spänd på att äntligen få träffa sitt barn!

Sen hämtade de oss, jag minns att korridorerna var så långa och att det tog sån tid att komma till operationssalen (vilket inte alls var långt egentligen). Operationssalen var så läskig tyckte jag, det var så mycket folk och så läskigt bara… Där inne gick det också superfort. De la över mig på andra britsen, kopplade i slangar, dropp och medicin. Sen var det dags för ryggbedövning, den var jag mest nervös för. Men det gick ändå bra, jag fick vända på mig och ligga ihopkurad, hålla pojkväns hand och andas lugnt. Sen stack det till och spände massor och sen var bedövningen klar. Sen upp med ett skynke och väl där var jag ju helt bedövad i halva kroppen.”

Läs också: ”Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar”

Väntan var lång

”Jag blev att må så sjukt dåligt mitt under snittet, jag fick ett sånt sjukt tryck över bröstet och började spy jättemycket, och fick massor med syrgas. Där är det också lite luddigt för jag blev så sjukt trött och dåsig av någon konstig anledning…

Själva operationen gick så fort tyckte jag, helt plötsligt hör man ett bebisgråt. Den känslan, fyfan vad lycklig jag blev. Vilken kärlek, glädjetårarna kom.

Men efteråt när hon var ute tog sån tid. Att få ut henne gick superfort men inte att lappa ihop mig. Därefter minns jag ingenting faktist förutom när vi var i korridorerna igen och jag kollade på en klocka som vi åkte förbi som visade 23:30.

Jag fick åka tillbaka till rummet som vi fick när vi kom, helt ensam och vila. Det var jättejobbigt tyckte jag för jag visste ju ingenting hur det hade gått för varken mig eller bebis… Och den väntan innan jag fick komma ner till neonatalen var så lång… Plus att jag fortfarande mådde dåligt och inte ens hade smält att vår bebis låg och väntade därnere på mig.

Turen ner till NEO minns jag tyvärr inte heller… Men där fick jag äntligen se henne! Där är också allt väldigt luddigt och det är på grund av all medicin och morfinet som jag blev dålig av, men det var så fint alltihopa. Därefter myste vi bara och vi var inlagda ett tag. Från lördag till onsdag.”

Som nyfödd fick Hailey ligga på neonatalen

Vill du se hur Rebeccas ärr läkte efter kejsarsnittet? I bloggen delar hon med sig av bilder på sitt kejsarsnittsärr.

Vill du fortsätta följa Rebecca och hennes familj? Missa då inte Rebeccas blogg här och hennes instagramkonto @rebeccaoskarssn!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Förlossningsberättelse: "Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt"

Johanna Kajsons förlossningsberättelse: ”Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

”På mors dag, söndagen den 31 maj, upptäckte jag äntligen den berömda slemproppen som kom i omgångar under förmiddagen och jag blev otroligt glad men också lite rädd såklart – nu var vi så nära det planerade kejsarsnittet så det kändes nästan lite jobbigt om det skulle dra i gång av sig själv men samtidigt så ville jag ju köra vaginalt om kroppen bestämde sig för det innan 07:30 den 2 juni… Känslorna snurrade lite men vi bestämde oss för att bara hänga med så när förvärkarna jag känt några gånger per dag de senaste veckorna började bli lite mer intensiva och komma och gå ett par stycken per timme var vi nog lite exalterade ändå. Skulle det dra igång idag? Vi underhöll oss med att skruva upp en hållare till toalettpappret (man gör så konstiga saker i såna här situationer!) och jag tränade på att andas mig igenom värkarna och slappna av totalt trots att de inte gjorde SÅ ont än men under eftermiddagen och kvällen tilltog de och jag kände tydligt att de förändrades till värkar med start-toppar-och att det vände. Det var alltså såna värkar som man skulle ha fast upphöjt till en miljon tänkte jag för mig själv och fortsatte träna på andningen när de kom och när vi gick och la oss var det med lite pirr i magen men vi lyckades somna för natten…”

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

Pastauppladdning deluxe!

”Söndagsnatten vaknade jag några gånger som vanligt för att kissa eller vända på mig (hade ju inte sovit speciellt bra senaste veckorna) och när jag ändå var vaken så kände jag värkarna och tränade på att andas igenom dem. De gjorde fortfarande inte så ont så jag inte kunde somna om med hjälp av Alvedon och spikmatta så jag kände mig lugn och tänkte att detta är bara förvärkar och de kan stanna av när som helst. Framåt morgonkvisten den 1 juni (Vår BF-dag!) ökade smärtgraden och längden lite dock så när Rickard vaknade bestämde vi oss för att han fick jobba hemma denna dagen och skippa att gå till kontoret – värkarna var för tydliga och jag behövde oavsett hjälp att få klart det sista inför kejsarsnittet. Vi ringde också in till BB Sophia för en konsultation om hur vi skulle tänka och kom överens om att jag skulle se hur dagen fortlöpte och ringa in på kvällen igen om värkarna hade fortsatt. Så jag spenderade dagen i sängen med att vila och andas igenom värkar (som fortfarande inte gjorde mer ont än mina vanliga menssmärtor så jag förstod att det inte dragit igång riktigt än) och Rickard satt i vardagsrummet och jobbade med regnet öste ner. Jag behövde ju ta BAS-testet inför operationen också så vid ett tillfälle tog jag mig iväg till Odenplan och gjorde blodprov och därefter åt vi faktiskt lunch på Non Solo Bar tillsammans, pastauppladdning deluxe helt enkelt och jag tog ett gäng värkar där med men kunde andas mig igenom dem hyffsat diskret.(Överallt står det ju att man ska ignorera dem så länge som möjligt i denna fasen då den kan hålla på flera dygn så därför åt vi lunch ute, rätt speciell känsla att sitta på sitt stammishak och helt plötslit kommer en våg av smärta som man andas sig igenom, haha).”

Johanna och Rickard, redo att möta sin son med planerat snitt!

Värkarna registrerades inte på CTG-maskinen

”På eftermiddagen kom Millan och Alex förbi för att krama oss och önska oss lycka till och jag lyckades snicksnacka ganska bra genom de värkarna med och sa ”jag tycker ju inte de gör så ont än så det kan väl inte dragit igång?” men när jag smsade med mina vänner som Isabella och Anna som precis fött barn så var de helt pirriga och sa at det var så det började för dem – kunde det vara på G ändå? Vid 18 hade jag klockat värkarna till att vara mellan 5 och 15 minuter mellan 12h i sträck så fortfarande oregelbundna men aldrig utan en paus och vi bestämde oss för att ringa BB Sophia igen för en konsultation där de bad oss komma in för en undersökning för att se hur långt vi kommit för att underlätta ett beslut för oss om kejsarsnittet. Men vi fick käka middag först så jag och Rickard åt en sista middag själva vid matbordet själva och tog en taxi in vid 19.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Väl inne lämnade jag urinprov, de tog blodtryck och sen kopplades vi upp på CTG-maskin för att lyssna på Charles hjärta som tickade på otroligt fint. När första värken kom såg vi att maskinen inte registrerade den men tänkte att vi väntar en till innan vi ringer på klocka så de får justera den – och av en slump var där en läkare inne i rummet för att hämta en grej under andra värken så han justerade maskinen och vi såg att värken gav utslag vilket var skönt – då var det på riktigt. Tredje värken under denna tiden registrerades också men fjärde hade maskinen hoppat snett igen så vi fick aldrig någon ordentlig mätning men när sköterskan kom in konstaterade hon att de var väldigt oregelbundna så antagligen var vi bara precis i starten av latensfasen men hon skulle skicka in en läkare för bedömning – och in kom läkare Anders och pratade med oss om möjligheterna och var enormt empatisk, inlyssnande och tydlig. Han sa att oavsett hur det ser ut när vi undersöker så får ni lov att behålla kejsarsnittstiden in i det sista, drar det igång på riktigt så kan ni avboka kejsarsnittet 5 minuter innan och drar det inte igång så ses vi imorgon bitti helt enkelt. Det var skönt att veta att vi kunde fortsätta låta kroppen bestämma hela vägen och när Anders undersökte så var livmodertappen mjuk men inte utplånad så vi bestämde att fortsätta planera för kejsarsnittet och åkte hem för att försöka vila oss i form inför operationen dagen efter. Undersökningen gjorde ont (nästan så jag undrar om han gjorde en hinnsvepning utan att säga något? Men det kan han väl inte gjort?) men gick fort och när vi satt i taxin hem kändes det lättare att fokusera på kejsarsnittet trots värkarna. Vi packade om BB-väskan till bara kejsarsnittsgrejor, proppade i mig mackor innan midnatt (sen skulle jag vara fastande) och jag gick och tog min förberedande dusch med parfymfritt tvål men vanliga schampo (skönt att lukta lite fräscht ändå). Sen fotade vi magen en sista gång i den blå klänningen och gick vi och la oss och pratade om att det äntligen var dags att få träffa vår son morgonen efter. Jösses vad vi grät av tacksamhet, känslan var helt obeskrivlig!”

Blev peppad av värkarna

”Måndagsnatten sov jag inte en blund då värkarna tilltog så jag nu var tvungen att andas igenom dem fokuserat och de gjorde verkligen ont trots Alvedon, värmekudde och spikmatta. Jag lät Rickard sova så mycket som möjligt och jobbade mig igenom värkarna som var exakt var tionde minut hela natten och passade på att smita på toa och dricka emellan värkarna fram till 05 (därefter fick jag inte dricka en droppe vatten heller på grund av operationen) och då bad jag Rickard hjälpa mig trycka hårt i ryggslutet när värkarna kom. Jag måste säga att jag var riktigt lugn hela natten trots att jag inte sov, Isabella hade peppat mig med att man får ett sånt jäkla pigghets-hormon när man föder barn och dygnen efter så man orkar oavsett hur lite sömn man ha i kroppen så jag lät inte natten utan sömn stressa mig utan låg och tänkte att oavsett hur detta slutar så är varje värk närmre min son, varje värk är dessutom bra för min son då han kommer må bättre vi kejsarsnittet om allt dragit igång lite och han fått ett adrenalinpåslag och sjunkit ner något. Vi teamade den natten jag och Charles. Även om det gjorde ont som fan i värkarna så njöt jag den natten på något märkligt sätt.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Vid 06 på morgonen den 2 juni gick jag upp och tog morgonens dusch i parfymfri tvål inför operationen (men lät håret vara, jag behövde inte heller duscha i sånt där speciellt operationstvål som ska lukta pyton tack och lov) och jag fortsatte ta värkarna i duschen. Under tiden åt Rickard frukost, jag ville inte se eller lukta frukosten för att undvika bli frestad – jag är ju riktig frukostmänniska och äta är det första jag alltid måste göra när jag vaknar på morgonen! (De senaste veckorna hade jag ju till och med ätit nattmål så hungrig jag var så det där med att fasta var inte helt optimalt för mig efter en natt med värkar men det gick okej) och sen kramades vi och pratade om att idag är vår sons födelsedag och grät hysteriskt av lycka om vartannat. Vi hann även fota magen en sista gång innan vi tog hissen ner för att ta taxi till BB Sophia 07:10. Solen strålade och det var en fantastisk sommardagsmorgon i luften, herregud vad vi grät till och från av lycka och tacksamhet. Jag tog två värkar i taxin in också och när vi väl var framme så smet jag in på toa medan Rickard mötte upp vår barnmorska Camilla nere i receptionen. Vi fick ett jättebra första intryck av Camilla och hon visade oss vägen till hissen och tog oss upp till vårt BB-rum där operationskläderna låg på sängarna och vi fick sätta oss till rätta i stolarna för lite genomgång, men först hämtade Camilla två Alvedon som jag skulle ta innan operationen. (Det är rätt kul att man får två Alvedon innan, det är ju liksom INGENTING när man ska in på en operation och jag hade ju gått på Alvedon senaste dygnet ändå, haha. De fick sväljas med en halv droppe vatten.)”

Bestämde sig för kejsarsnitt

”När vi satt själva där i rummet var vi rätt tysta och försökte ta in allt. Detta är rummet vi kommer tillbaka till sen med vår son, här ska vi lära känna honom… Inom två timmar har vi honom i vår famn… Jag gick över och satte mig lite i Rickards knä och vi kramades och grät om vartannat. Att ta in att det var dags efter allt kämpande gick inte men vi kände oss oändligt tacksamma. När Camilla kom tillbaka frågade hon lite om hur natten hade varit och vi berättade om värkarna som fortsatt komma exakt var tionde minut med samma intensitet och att de inte ökat, en tidig latensfas alltså och Camilla frågade en enda gång för att dubbelkolla med oss så vi verkligen var säkra ”Men ni har inga second thoughts? Ni är säkra på att det är kejsarsnitt ni vill och detta känns bra?” Vi tittade på varandra och sa JA, nu kunde vi liksom inte vänta längre på vår son. Vi ville träffa honom NU! ”Bra” sa Camilla med ett leende och frågade oss om andra tankar, eftervård osv och jag lämnade mitt förlossningsbrev till henen som hon läste igenom med största noggrannhet framför oss vilket kändes tryggt. Vi pratade lite om vad som kändes viktigt för att få oss att  trygga och kände tillit till att Camilla skulle hjälpa oss på bästa sätt, sen pratade vi lite om min endometrios och att jag hade önskemål om att de skulle kika och ”inventera” lite i magen när jag ändå var öppen och hon sa att förlossningsläkaren skulle komma in och att vi skulle prata med henne om det. Sen lämnade hon oss för att byta om, jag till sjukhusrock, nättrosor och vita knästrumpor och Rickard till en vit operationsdräkt över sina kläder och så gröna operationsmössor såklart.

Johanna och Rickard, klädda och redo för operation och kejsarsnitt.

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

När förlossningsläkaren (eller operatören som de kalla den som opererar) knackade på och kom in var hon strax efter 08 så vi hade bara varit på plats ca en halvtimme, allt gick fort. Läkaren hälsade och sa att hon läst om min endometrios och att hon var tvungen att fråga en sista gång om vi verkligen ville genomföra kejsarsnittet då det inte är något man rekommenderar när man ha endometrios. Hon sa det på ett rakt, tydligt sätt men ändå inte otrevligt utan vi förstod att detta är något hon måste fråga och att rent medicinskt så rekommenderar man mig att köra vaginalt i detta läge. Jag tittade på Rickard och sa JA, eller ja, eller?? Och blev för första gången lite osäker, Rickard instämde och sa jo vi vill träffa vår son nu! Vi kan inte vänta längre, och läkaren lyfte att eftersom jag har ärrvävnad i mig så ”skulle komplikationerna bli något värre/ ärrvävnaden större eftersom man inte riktigt vet hur det ser ut inne i mig och hon ville absolut inte vara oschysst och trycka på och fråga igen om vi var säkra?”och vi sa JA en sista gång. Då var det som att vända på ett mynt och hon började utgå från hur man bäst tog hand om mig och berättade att hon skulle ta in en extra operatör/läkare så det skulle vara två som opererade mig eftersom man inte visste hur det såg ut i magen och de ville vara beredda på att ta hand om mig på bästa sätt. WOW, tack så hemskt mycket!! Det kändes som jag skulle få både ett kejsarsnitt och en titthålsoperation vilket var guld värt eftersom min senaste var 2011 och sedan dess har jag gått mycket utan P-piller och därmed kunde det ha förändrats mycket i magen, vi tog i hand och när hon lämnade rummet frågade jag Rickard om vi gjorde rätt och han sa ja. Sen släppte vi den frågeställningen en gång för alla.”

Passade på att kolla upp endometriosen under kejsarsnittet

”Vid 08:15 knackade på dörren och Camilla sa att det var dags att åka ner till OP… Det är så smart på BB Sophia för de tar med sängen från rummet ner till operationssalen så man läggs i den direkt efter och rullas upp till sitt rum. Så Rickard och jag promenerade tillsammans med Camilla och sängen bort till hissen och åkte ner till operationssalen. Väl utanför sa Camilla att hon skulle kolla så det var ok att komma in och dra igång och vi fick stanna utanför och sätta på mig mina långa, vita knästrumpor som man har på operation. (Varför har man dem? Någon som vet? Jag glömde att fråga….) Camilla vinkade in oss direkt och sen gick det FORT kan jag säga. Vi hade ju läst på mycket och var beredda på allt ”kaos” och det är nog mitt bästa råd till alla som är oroliga inför ett kejsarsnitt – läs på och ställ frågor innan så slipper allt bli rörigt och läskigt när man väl kliver in i operationssalen.

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

Jag fick sätta mig på operationsbordet direkt och massor av folk svängde förbi och presenterade sig men jag hann aldrig uppfatta vad någon hette direkt. Totalt var där 9 personer som jobbade med vårt kejsarsnitt och jag hade tre personer som direkt var på mig från tre olika håll för att sätta sladdar och infarter. (Två förlossningsläkare, en barnmorska, en narkosläkare och resten tror jag var sköterskor till all personal. En läkare var ansvarig för kejsarsnittet och att få ut Charles/ sy igen och en annan var ansvarig för mig och hur det såg ut i mig med min endometrios kan man säga. Barnmorskan är bara ansvarig för Charles i det läget och narkosläkaren är ansvarig för bedövning och smärtlindring och alla sköterskor assisterar och sätter sladdar osv…). De satte tre elektroder på min kropp, satte in en infart i ena armen, de satte en blodtrycksmätare som tog blodtrycket varje minut automatiskt och en grej på fingret. Och allt gjorde ungefär samtidigt och här kan jag förstå att man tycker det är obehagligt och rörigt om man är spruträdd/ operationsrädd. Rickard satt med mig och höll mig i handen varvat med att försöka få igång musiken i rummet som vi själva hade med oss. Det var faktiskt riktigt skönt att ha sin egen musiklista – det kändes lite töntigt innan att göra en lista men när man väl var där kändes tryggt att höra låtarna man valt själv och lyssnat på hemma i bakgrunden. (Först ut var Chariots Of Fire och jag småskrattade till och med när den startade… Den är så jäkla mäktig men i sammanhanget att jag fick sprutor hit och dit blev det rätt komiskt!) Därefter var det dags för ryggbedövningen – spinalbedövningen och då kom narkosläkaren och presenterade sig, samma som vi satt i möte angående postpunktionella huvudvärken några månader tidigare så det kändes tryggt, och sedan gick hon runt bakom min rygg för att börja. Jag satt på kanten av sängen och fick kuta som en katt allt vad jag kunde och samtidigt försökte jag andas likt jag hade andats igenom varje värk för att hålla mig lugn. Där var en sköterska som hjälpte mig sitta still och Rickard höll mig i handen och sa lugnande ord för narkosläkaren hade svårt att hitta rätt och fick sticka om flera gånger vilket gjorde lite ont (men mest var jag rädd för att det skulle bli fel så jag skulle drabbas av den där postpunktionella huvudvärken). Till slut kom de rätt och de la ner mig på bordet direkt samtidigt som det spreds en varm känsla från magen och neråt – bedövningen började verka!”

Johanna får bedövning innan det är dags för kejsarsnitt

Bedövningen tog bort smärtan – men inte känslan

”Då satte de upp ett litet skynke framför mig och började tvätta och sätta kateter där bakom (vilket inte kändes alls eftersom jag var bedövad, jag vet att de sätter den innan uppe på rummet på vissa sjukhus) samtidigt som jag fick läggas tillrätta med båda armarna ut på varje sida, likt ett kors. Det är en märklig position att ligga i och det kan kännas lite läskigt att ligga så som ett kors men jag hade faktiskt lagt mig så några gånger hemma innan för att träna tryggheten i att ligga så och andas djupt så det var inte jobbigt när vi väl låg där. (Det är också ett litet tips för er som vill förbereda er – prova ligga i sängen med benen raklånga, magen i vädret och armarna rakt ut med handflatan uppåt och föreställ er hur lugna, trygga och starka ni är i den positionen. Då känns det kanske inte lika utlämnande när man ligger där på operationsbordet…) Medan de byggde upp ett större skynke/ tält runt mig så varken jag eller Rickard skulle se vad som hände på andra sidan så började de testa om bedövningen hade tagit rätt och det gör man genom ett kylande medel som man först får känna på handen så man förstår hur kallt det är och sedan drar de samma medel på olika ställen på magen bakom skynket för att man ska säga till när det känns lika kallt och när det bara känns. Det får jag nog säga var lite svårt att våga säga ”nu känns det bara men inte sådär kallt” för då insåg man ju att de skulle bestämma sig för att bedövningen satt rätt och att de kunde skära i en så de fick göra testet två gånger på mig. Jag tittade hela tiden på Rickard som satt på en pall bredvid mig och kände mig rätt lugn fortsatt.

Bedövningen tar ju inte bort känseln helt utan bara själva smärtan och det trodde inte jag innan jag började läsa på – jag trodde att man inte kände något så jag var lite nervös över att man skulle känna att de ”bökade runt” bakom skynket men det var inte jobbigt alls måste jag säga. Så sa de helt plötsligt ”nu börjar vi” och jag och Rickard såg på varandra och insåg att nu är det bara minuter bort att vi får träffa vår son! Rickard viskade ”snart är han här” och vi tog ett djupt andetag innan de direkt sa ”Nu är huvudet ute – grattis!” varpå jag svarade ”ÄR DET SANT?!” och vi började fälla några tårar men höll andan eftersom vi inte hörde Charles… Jag vet inte om det var 3 sekunder eller 30 sekunder mellan att de sa att huvudet var ute och att vi äntligen fick höra det ljuvaste skriket någonsin men från några lyckotårar till att vi båda bröt ihop totalt i gråt och lättnad var det iaf när vi helt plötsligt hördes ett barnskrik starkt och klart bakom skynket. HAN VAR UTE! HAN VERKADE MÅ BRA!”

 Välkommen Charles - nyfödd med kejsarsnitt!

”Vi bara grät och pussades”

”Vi bara såg på varandra och grät och grät och pussades. Charles fortsatte skrika nästan hela tiden vilket var så otroligt skönt att höra och samtidigt så spelades Tomas Ledins ”När kärleken kom” (precis när de började spelades ”Vem tänder stjärnorna” med Ledin från Så mycket bättre och de tonerna för mig tillbaka till de mest fantastiska minuterna i mitt liv nu när jag hör dem.)Bakom skynket sa de att han mådde bra och alla 9 personer i rummet jublade grattis – otroligt mäktigt, sedan sa de direkt att de skulle försöka lyfta upp honom så vi fick se honom och strax där efter såg Rickard honom för första gången medan jag(som låg längre ner) inte såg så de fick ta ner honom och sa att han hade lite kort navelsträng men att de skulle försöka igen, Rickard sa att han var fantastisk och lyckades samtidigt trolla fram kameran så nästa gång de lyfte upp honom och jag fick se honom hann Rickard fota de första bilderna på honom bara några sekunder gammal, han är underbar och de håller honom som Simba i Lejonkungen över skynket på de bilderna – så otroligt mäktigt att få se sin son för första gången så! När jag såg honom genom lyckotårarana var jag helt till mig, jag trodde aldrig han kunde vara så vacker! Vår son. Vårt barn. Vår efterlängtade lilla kärleksgåva…

De sa grattis och förklarade att de skulle ha kvar honom några minuter för sen avnavling bakom skynket men att de kom runt med honom sen. De minuterna var rätt sköna att ha tillsammans med Rickard för att ta in allt, vi grät och viskade om hur fin han var och att han äntligen var här. Därefter kom de runt med honom och la honom hos mig och han grät, jag grät och vi bara stirrade på honom och pratade med honom. Efter en liten stund kände jag något varmt och skönt vid min nacke, vänstra öra och mitt hår och insåg att han kissade på mig och det gjorde mig märkligt nog bara så himla glad. Han mådde bra och kunde redan kissa – hos mig- en rolig och fin stund mitt i allt!”

Knuta på livmodern

”Därefter var det dags för barnmorskan Camilla att ta honom och gå in till barnbordet tillsammans med Rickard för att klippa navelsträngen. (De klipper den långt ner vid moderkakan bakom skynket och sedan får partnern klippa slutklippet nära naveln när de ska sätta gummibandet – fint att de behåller den delen under ett kejsarsnitt!) Under tiden som de var i det andra rummet pratade läkarna med mig och berättade att det såg okej ut i magen med endometriosen så de behövde inte ta till några extra åtgärder, den stunden var rätt skön att de fokuserade på att informera mig om hur det såg ut – som att jag helt plötsligt var på min egen endometriosoperation och fick en update liksom. Läkarna berättade också att jag hade en muskelknuta som satt på livmodern men att den var ofarlig och inget jag behövde oroa mig för, så de började sy ihop mig helt enkelt…

Då såg jag den finaste uppenbarelsen jag sett i hela mitt liv – en skjutdörr öppnades och ut därifrån kom min älskade man Rickard bärandes på vår son. Den bilden sitter på min näthinna och är så vacker så det inte är klokt. De var så fina! Rickard satte sig på stolen bredvid mig och vi kysstes och stirrade på vårt lilla underverk. Charles fick ligga lite hos mig medan jag syddes ihop och sedan tog Rickard honom när jag rullades ut mot uppvaket…”

Puss mamma!

Här kan du läsa Johannas blogginlägg om första tiden med Charles på BB, och det dramatiska första tiden hemma som slutade med ilfärd tillbaka till sjukhuset…

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannakajson

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst avsluta din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: ”Jag fick spinalhuvudvärk!”

Förlossningsberättelse: "Jag fick spinalhuvudvärk"

Sara Gunnarssons förlossningsberättelse: ”Jag fick spinalhuvudvärk”

”Kvällen innan tvättade jag håret och duschade kroppen med Descutan, ett bakteriedödande medel. Vi myste med sushi innan läggdags. Natten var pirrig och nervös, men vi kunde somna och vaknade runt 07 när vi tog bilder på mig och magen. Jag duschade en gång till med Descutan. Allt packat och klart för ankomsten av våran lilla tjej som vi väntat på i 9 månader.

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Klockan 09 klev vi in genom dörrarna på operationscentrum på Centralsjukhuset Kristianstad, väldigt nervösa och pirriga. Kvinnan i receptionen sa ”jag ser att ni är här för ett kejsarsnitt” med tanke på min stora mage. Vi fick gå in i varsitt omklädningsrum jag och Daniel, han fick gröna papperskläder och jag fick en sjukhusrock och fina knästrumpor. Jag satte på mig stödstrumpor under så att dom satt på plats till efter operationen. Vi fick packa ner all packning och våra kläder i en plastlåda som skulle transporteras till BB. Väl klara fick vi sätta oss i väntrummet på operation öst, där satt vi över en timme och var supernervösa och känslan över att snart få träffa vårt barn var helt galen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika”

”En narkossköterka kom och hämtade oss 10.25, jag gillade honom direkt för att han var så extremt lik min farmors bror. Vi pratade så mycket att vi gick förbi operationssalen, vände och fick varsin operationmössa. Operationsal 7 öppnade sig och vi gick in till ett superfräscht rum med massor av folk, omöjligt att komma ihåg alla som var där men det var en barnmorska, två sjuksköterskor, en undersköterska och ganska snabbt kom narkosläkare och en praktikant för att lägga ryggbedövningen, jag satt på sängkanten och kutade rygg, den kändes inte så mycket. Däremot kändes infarten i handen så sjukt mycket att dem fick flytta den till armvecket. När bedövningen väl var lagd blev det varmt om rumpan och jag började domna bort i nedre delen av kroppen. De hjälpte mig att lägga mig ner och satt upp ett skynke mellan huvudet och kroppen vid brösten ungefär.

De började tvätta mig och satte kateter, sen kände de men en pincett och nöp hårt för att se om jag hade känsel. Bedövningen hade tagit bra och då kom två förlossningsläkare och en AT-läkare in och presenterade sig, sen började de operera direkt och efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika, då kom tårarna på oss och klockan var 11.08.”

Läs också: ”Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!”

Amningen kom igång direkt

Sara fick spinalhuvudvärk efter sitt planerade kejsarsnitt

”Ganska snabbt la de henne kind emot kind med mig och den känslan var så underbar, äntligen var hon här.

De gick iväg till ett rum bredvid för att klippa navelsträngen, väga och mäta, dit följde Daniel med och jag låg kvar med tårarna och tittade på klockan och undrade hur lång tid de tar för dem i rummet bredvid och hur lång tid de ska ta att sy ihop mig. Efter några minuter kom Daniel tillbaka med vår tjej och de satt vid mitt huvud tills operationen var klar.

Läkarna lämnade rummet och sköterskorna tvättade mig och satte på förband. Efteråt de flyttade de över mig i en sjukhussäng och vi blev rullade till uppvaket, där kopplade de bort syrgasen i näsan och vi kunde börja amma vid 12.10, så härligt att hon sög direkt. Daniel fick en bricka med kaffe och mackor, självklart en flagga också för att fira födelsen. Själv fick jag nöja mig med vatten.

Runt 14.30 blev vi rullade till BB där vi fick ett eget rum och där våra väskor stod. Jag låg i sängen och ammade och vilade hela dagen, jag hade jätteont när jag rörde mig så att ligga still var att föredra. 17.08 var det dags för sextimmars kontroll av prinsessan, allt bra.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Spinalhuvudvärk efter bedövningen

”På morgonen efter var det dags för mig att stiga upp ur sängen och de var en kamp, men jag tog mig upp och ända in i duschen, med hjälp såklart! Väl i duschen fick jag blodtrycksfall och undersköterskan fick bära tillbaka mig till sängen. Jag har aldrig varit med om det förut så känslan var att nu dör jag, men hon sa hela tiden att de är ofarligt, så jag litade på henne. Jag fick göra ett nytt försök på eftermiddagen och då kunde jag komma upp och duscha klart, sen åt jag middagen i matsalen istället för i sängen som de andra gångerna, även kvällsfikat i matsalen. Härligt att komma utanför rummet även om de gjorde svinont i magen.

Dagen efter mådde jag betydligt bättre och vi laddade för att åka hem, men jag fick hemsk huvudvärk. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Tydligen är det vanligt efter bedövningen, och kallas spinalhuvudvärk. Läkarna gav mig morfin och att jag skulle sova en stund, Daniel tog med vår lilla tjej på en promenad och käkade lunch. Det kändes bättre efter att jag sov men läkarna tyckte vi kunde stanna en natt till samtidigt som vi fick känna efter själva vad vi ville, så vi bestämde oss för att åka hem.”

Skillnad mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Lillasyster kom till världen med planerat kejsarsnitt

Välkommen hem, lillasyster!

”När vi kommit hem så åkte Daniel och hämtade våran stora kille som vi längtat efter. Han var supergo mot lilltjejen och skulle gärna testa alla hennes grejer som babynest och så vidare. Söndagen kändes det skapligt bra i kroppen och de kommande dagarna var bara bättre och bättre. Man ska vila en vecka men enbart för rekommendationerna var jag still hemma. Kroppsmässigt hade jag kunnat gå promenad redan på måndagen.

Skillnaden mot en vaginal förlossning är att man inte känner sig som en kokt spaghetti efteråt. Visst, jag kände mig dålig på grund av operationen men det var på ett helt annat sätt och jag tycker att återhämtningen till att känna mig fullt normal gått mycket snabbare efter kejsarsnittet. Två månader efter känns det verkligen inte som något har hänt. Svårt att säga men många faktorer spelar nog in och dels fick jag inte kämpa för att få barn och mina krafter tog inte slut och en annan faktor är nog att jag inte gick upp lika mycket i vikt denna gång. Fortfarande 5 kilo plus och inga byxor förutom gravidjeansen passar, men efter förra graviditeten tog det över ett år innan jag var nere på normalvikten igen. Så ingen stress!”

Vill du fortsätta följa Sara och hennes familj? Missa då inte Saras blogg här och hennes instagramkonto @saragunnarssons!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Maila då till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det här helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här:

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Jag var inte beredd på så mycket blod”

Albin Johnséns förlossningsberättelse: Jag var inte beredd att se så mycket blod

Albin Johnséns förlossningsberättelse: ”Jag var inte beredd på att se så mycket blod”

”Efter förlossningen med vår nu 5-årige son Frank som var ett akut kejsarsnitt i vecka 30 under traumatiska omständigheter, så hade varken jag eller barnens mamma Alexandra någon jättehärlig upplevelse att referera till när Ralph, nu 4 månader, var på ingång. Även denna gång så blev det kejsarsnitt men nu ett planerat sådant. Vilket var en helt annan grej! Wow, vilken skillnad på dessa två upplevelser! Efter ett par obligatoriska möten med olika läkare så fick vi tillslut igenom ett beslut om kejsarsnitt då det var Alexandras önskan. Några veckor före födseln så fick vi ett brev hem med en dag och tid för operation.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag blev akut nedsövd”

”Det var fredag och det kändes som att personalen hade feeling”

Albin Johnsén är redo för planerat kejsarsnitt!

”Vi fick en tid på morgonen men åkte till SÖS dagen före och hälsade på samt fick en kortare genomgång hur allt skulle fungera. Sen på kvällen lämnade vi Frank hos sin farmor och tidigt på morgonen tog vi en taxi in till SÖS. Vi kändes oss mer förväntansfulla än nervösa. Det var en skön känsla, inte alls stressigt eller läskigt. Mer fjärilar i magen! Väl på SÖS satt vi och väntade tillsammans med ett annat par på en väldigt lugn och avskild avdelning där man hänger timmarna innan operationen. Vi var där 07.00 och själva förlossningen var planerad till klockan 10.00. Vi fick byta om till operationskläder och sen satt vi och kollade på Nyhetsmorgon tills de sa att det var vår tur. Hissen ner ett par våningar och sen in i en operationssal där vi möttes upp av ett jättetrevligt team! Alla var sjukt avslappnade och vänliga. Det var fredag och det kändes typ som personalen hade feeling. De frågade om vi ville ha radion på eller inte innan Alexandra fick lägga sig på en sjukhussäng. Jag fick sätta mig vid hennes huvud typ, sen skärmade de av från huvudet och neråt så vi inte såg resten av kroppen.”

Läs också: ”Att välja kejsarsnitt”

Fick trycka ut honom

”Det kom in fler läkare som presenterade sig innan de körde igång själva operationen. Allt verkade gå väldigt bra tills det plötsligt blev lite dramatiskt då dom inte fick ut Ralph. Ena läkaren hopppade nästan jämfota upp i luften och tog sats för att försöka trycka ut honom. Tillslut fick dom ta hjälp av en sugklocka. Det kanske var 30 sekunder av lite semi-panik men sen var han ute!

Albin Johnséns förlossningsberättelse

En av sköterskorna sa att jag kunde ställa mig upp och kolla nu när han var ute. Om man inte gillar att se blod eller se rakt in i en uppskuren mage så skulle jag rekommendera att man sitter kvar så ger dom en bebisen istället. Jag var inte alls beredd på att se så mycket blod!”

Läs också: ”Förlossningen – här är pappans roll”

”Frågade om vi kan lämna tillbaka honom”

”Vi blev kvar en stund och Ralph fick ligga på Alexandras bröst innan dom rullade oss vidare till uppvaket där vi stannade ett par timmar. Efter det fick vi komma till vårt egna rum och då kom Frank och farmor på besök ganska snabbt. Frank var otroligt ivrig att få se Ralph men blev väldigt besviken. Han tyckte inte alls att han var gullig och frågade ifall vi kunde lämna tillbaka honom, men det gick över snabbt!

Frank och Ralph träffas första gången!

Jag skulle säga att hela upplevelsen kändes odramatisk och positiv för oss båda. Mycket på grund av att personalen var så skön. Men sen såklart var det lyxigt att ha lite erfarenhet från förra gången.”

Vill du fortsätta följa artisten och pappan Albin Johnsén med familj? Missa då inte bloggen här och hans instagramkonto @albinjohnsen!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det kostar ingenting och du kan när som helst säga upp din prenumeration.

 

Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Angelica valde planerat kejsarsnitt

Angelicas förlossningsberättelse: ”Vi valde planerat kejsarsnitt och kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”Klockan 04.00 den 28 juni ringde alarmet och vi hade sovit i fyra timmar bara och det var även dags att göra den sista duschen. Klockan 05.00 rullade bilen mot Gävle sjukhus, vi har ju långt att åka och vi vela verkligen inte komma försent så de var lika bra att vara ute i god tid helt enkelt. Resan kändes ännu längre än vad de brukar och vi fokuserade bara på att prata om allt utom just vad som skulle ske eftersom jag var så himla nervös, minns även att jag hela tiden frågade Joel om han var nervös men han svarade alltid nejdå och de gjorde han bara för att lugna ner mig.”

”Barnmorskan tröstade mig”

”Vi kom fram efter den långa resan och vi promenerade till sjukhuset och tog hissen upp till BB. Vi fick ringa på klockan och berätta att vi var där för planerat kejsarsnitt. Barnmorskan mötte oss och vi hinner bara gå en liten bit innan jag bryter ihop. Barnmorskan tröstade mig och förstod min rädsla och speciellt efter första förlossningen men sa fler gånger att ’Angelica detta kommer bli bra! Och allting kommer gå bra’. Väl inne på vårt rum fick jag byta om till skjorta och långstrumpor, och vi satte även in en infart och fick lyssna på bebis en sista gång. Joel fick snygga operationskläder också och en skylt där de stod pappa på för att inte blanda ihop honom med dom andra som skulle vara med i operationssalen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

I sin förlossningsberättelse berättar Angelica om sitt planerade kejsarsnitt.

Undersköterskan kunde hjälpa till att fotografera under kejsarsnittet

”Vid ungefär 07.30 gick vi mot hissen som skulle ta oss till operationen sen gick vi en bit för att komma fram. När vi kom in på operationssalen fick vi hälsa på alla, vi visade hur våran kamera funkade eftersom att de var en undersköterska som skulle fotografera under kejsarsnittet. Sen var det dags att sätta sig på britsen och medan alla förberedde allting så bröt jag ihop mitt uppe i allting och personalen var snabb att trösta mig och lugna ner mig. Sen var det dags för att lägga lokalbedövning och ryggmärgsbedövning och jag minns att den inte kändes någonting vilket chockade mig totalt för jag var livrädd för att de skulle göra ont. När allting var klart så sa narkosläkaren ’Angelica nu kommer du känna en värmande känsla i rumpan’ och jag minns hur jag började fnittra. Hon hade rätt, snabbt kom den värmande känslan och dom hjälpte mig att lägga mig ner. Sakta började benen domna bort och de satte in en kateter på mig. När det var klart var det dags att kolla ifall jag hade någon känsel rörde de över magen med någonting som var kallt och ena nöp mig i magen men jag kände absolut ingenting. Då sa doktorerna ’då kör vi’ och jag började skaka – och inte lite heller – och personalen spela in någonting och berättade vad dom hette och så.”

Läs också: ”Kejsarsnitt eller vaginal förlossning? Nathalie jämför!”

”Jag skakade hela tiden”

”Sedan var det dags och dom började skära och det tog sin lilla tid och jag skakade hela tiden och hur mycket jag än försökte slappna av så kunde jag inte sluta skaka. Narkossköterskan gjorde allt för att lugna ner mig och vi prata om allt mellan himmel och jord medan jag höll i Joel i handen. Och jag minns att narkossköterskan frågade om jag kunde vicka på tårna och de kunde jag göra, han gjorde allt för att få mig på andra tankar och mitt under pratet så dom suga och de lät så märkligt och dom berätta då att de var fostervattnet som dom sög upp och då kändes det inte som att de var långt kvar innan vi skulle få träffa bebis.”

”Nu är det nog nära”

”De började ruska och sen började de trycka på magen, drog och allting var bara så underligt. Jag minns att jag tittade på Joel och sa ’nu är det nog nära’ och så hörde vi ett skrik helt plötsligt och jag bara titta på Joel med tårar som föll. Hans ögon blev fyllda med tårar men som inte föll ner, lyckan i hans ögon var obeskrivlig.

Läs också: ”SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Barnmorskan tog emot bebis och gick sedan runt skynket och visade upp bebis för oss och Joel fick följa med till bordet där bebis skulle vägas och sånt där. När allting var klart vid bordet kom Joel till mig och visade mig bebis och han berättade att de var en flicka. Vår lilla flicka skrek mycket till och från, barnmorskan tittade till oss flera gånger och kommer aldrig glömma när vår lilla flicka skrek vid oss första gången och så gav barnmorskan oss världens leende medan tårarna föll ner från henne och snabbt försökte hon torka bort det, jag blev verkligen så rörd av det!”

Förlossningsberättelse: Angelica valde planerat kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Planerat kejsarsnitt

”Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”När dom var klara så gratulerade läkarna oss eftersom de inte hann under tiden bebis kom. Sedan kördes jag upp till BB och var i rummet innan vi snittades och där hade dom kontroll på mig till och från tills vi fick eget rum. Efter två timmar fick vi eget rum och det var dags att få in den berömda förlossningsbrickan med mackor som vi förstås festade loss på, fy vad gott de var!

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: ’Många tar för givet att det bara är att skaffa barn'”

Klockan 08.41 kom vår andra prinsessa till världen. All personal vi träffade var väldigt gulliga och så snälla och jag är otroligt nöjd med det planerade snittet! Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

Välkommen till världen!

Välkommen till världen! <3

Missa inte att följa Angelica och familjen på hennes instagramkonto: @angelicaochmillie

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag valde ett planerat snitt”

ANNIKAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Kvällen innan snittet duschade jag med en specialtvål som jag köpt på Apoteket, Descutan. Kittet bestod av fyra svampar och fyra små förpackningar med shampoo. Man skulle tvätta sig både kvällen före och samma morgon som kejsarsnittet. Svamparna blötte man upp och skrubbade kroppen med och shampoot, ja det använde man inte helt otippat i håret. Det luktade inte alls lika äckligt som jag trott, hade förberett mig på alcolösning typ. På måndagkvällen ringde jag till BB Stockholm och berätta att jag skulle göra ett kejsarsnitt morgonen därpå, hade ju inte fått min tid än men nu när jag ringde sa de att jag var välkommen klockan 7.30. Det var en kvinna innan mig så de trodde att mitt snitt skulle läggas runt 9.00-9.30-tiden. Kändes skönt att det blev såpass tidigt eftersom jag skulle fasta från klockan 00.00 natten innan.”

annika_norman_planerat_snitt

”Jag kände mig smånervös”

 ”På tisdag morgon gick jag upp 06.00, duschade och tog på mig gravidjeansen. Fredrik bar ner alla väskor. En till mig, en till honom, datorväska, babynest och bilbarnstol. Hade förbokat en taxi som plockade upp oss och körde oss till Danderyds sjukhus. Gick upp till BB Stockholm där vi fick skriva in oss och sätta oss i väntrummet. Jag kände mig lite smånervös men mer på sättet som man blir när man går upp tidigt för att åka utomlands. Lite trött och förväntansfull. En barnmorska kom och berätta att det var en kvinna innan och att vi snart skulle få byta om. Vi fick byta om i ett litet rum och jag fick en sjukhusklänning som man kunde knäppa upp i ryggen, en morgonrock och långa strumpor. Vet inte vad de skulle fylla för funktion för de var så lösa och åkte typ bara ner men jag sa inte emot. Alla våra personliga tillhörigheter fick vi lägga i ett skåp bakom receptionen. När jag bytt om satte vi oss i ett annat väntrum. Här fanns det TV och jag kollade på Nyhetsmorgon medan Fredrik åt frukosten som serverades. Jag kände mig supertrött och somnade typ i soffan. Strax efter 9.00 kom en sköterska och sa att nu var det dags.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

”Jag kände mig illamående”

”Vi fick ta en bebissäng i plast, ni vet en såndär på hjul och en säng som var till mig och rulla iväg den mot hissarna som tog oss till rätt avdelning. Receptionisten frågade oss om bebisens kön, vad han skulle heta och så vidare medan vi väntade och jag fick ett snyggt hårnät och tossor till fötterna medan Fredrik fick någon astronautliknande dräkt och ett hårnät för att skydda (det icke existerande) håret. Slutligen fick vi gå in i operationssalen. Det var ganska många därinne. Säkert sju personer. Fredrik fråga om han fick fota och det fick han men sköterskorna och läkarna ville inte vara med på bild. Jag fick lägga mig på en säng mitt i operationsrummet. Personalen var supertrevlig och berättade hela tiden exakt vad de gjorde och gjorde allt för att jag skulle må bra. Jag fick en kanyl i handen med dropp. De varnade för att mitt blodtryck kunde gå ner och att jag skulle säga till om jag blev yr. Det blev jag. Värdet skulle helst inte ligga under 60/100 men ibland var det nere på 49 och jag kände mig lite illamående. Sköterskan sprutade då in glykos som gjorde att blodsockret stabiliserades. De lade en lokalbedövning på ryggen och efter det satte de ryggmärgsbedövningen. Jag fick krypa ihop på sängen och skjuta ut ryggraden så att det skulle bli enklare att pricka rätt. De fick göra om det några gånger men det kändes inte mycket. När bedövningen väl var satt började det dock pirra i mina ben och de började domna av.”

planerat-snit

”De drog is över magen”

”Bedövningen tog supersnabbt och de satte in en kateter. Jag kände ingenting men såg hur de lyfte på mina ben. Konstigt ändå. De drog med is över magen men jag kände inte att det var kallt förrän de tog upp den på bröstet. De pratade hela tiden med mig, påpeka att jag inte verkade nervös, frågade om jag hade syskon och så vidare. När jag tittade på klockan var den 10.03. Barnmorskan sa att de skulle ropa ut tiden när bebisen föddes. De ”varnade” även för att det kunde dra och prassla i skynket som skiljde mitt ansikte och magen och att det kunde upplevas som mer våldsamt än det var. Så började de skära, jag kände att något hände i magen men inte vad och absolut ingen smärta. Plötsligt hörde jag en bebis som grät och det här var innan de tog upp honom. Jag tänkte ”Herregud, nu kommer han snart!” Sen hörde jag hur en bebis (samma som innan såklart) skrek. Han var ute!”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Han var kletig och luktade järn”

”Barnmorskan ropade ut: 10:10 som tid för födseln och jag som alltid varit lite av en jämna-siffror-nörd tyckte det var helt fantastiskt att han fötts just den tiden… Frans lades på mitt bröst. Han var kletig och luktade järn. Han skrek och viftade med fingrarna, jag knep ihop munnen för att inte få in de kletiga fingrarna där. Jag kände mig helt matt i händerna på grund av bedövningen och kunde inte riktigt ta tag i honom utan fick nöja mig med att klappa försiktigt på honom. Frans låg på mitt bröst medan de sydde ihop mig. Jag tror det tog ungefär 20-30 minuter. Därefter tog de med honom och Fredrik för att kolla hans syresättning i blodet. Andningen var inte helt som den skulle vilket de sagt var vanligt vid kejsarsnitt. Jag rullades ut på uppvaket. Kände mig så trött och ganska illamående efter bedövningen. Var dock så lycklig över att allt gått bra. Fick ligga i sängen i en korridor med andra nyförlösta snitt-mammor i cirka en halvtimma innan Fredrik och Frans kom. Det kom hela tiden olika sköterskor och kollade mitt blodtryck.”

kejsarsnitt

”Han var betydligt större än jag trodde” 

”Så fort jag fick Frans till mig ville de att jag skulle testa att amma vilket jag gjorde och ja, det gick nog bra. Efter en stund på uppvaket rullades jag iväg och fick åka upp till patienthotellet där vi skulle sova i två nätter. Rummet var fint med två sängar med justerbara ryggar och ett badrum. Enkelt men egentligen allt man behöver. Väl på rummet vägde de Frans och testade honom för gulsot. Han vägde 3521 och var 51 cm lång, betydligt större än jag trott med tanke på hur liten jag var. Jag mådde som sagt lite illa efter bedövningen så jag orkade inte äta någon riktig lunch, fick dock jättefina mackor och en bubblig men alldeles för svag äppeldryck. Och så den där flaggan som alla brukar prata om. Resten av tiden på patienthotellet tillbringade vi i princip på rummet. Ammade och myste med världens gulligaste Frans.”

Tips! Läs fler av Annikas tankar om planerat kejsarsnitt i hennes blogg på storstadsbarn.se. 

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

 

Att välja kejsarsnitt

kejsarsnitt

Att föda barn kan vara en riskfylld händelse, även om det i dagens Sverige är jämförelsevis säkert. Ungefär 20 procent av alla gravida upplever någon form av förlossningsrädsla. Av de som har fött barn drabbas ungefär 2 procent av posttraumatiskt stressyndrom, vilket kan skapa rädsla inför kommande förlossningar. En del kvinnor som känner rädsla inför en vaginal förlossning önskar i stället kejsarsnitt. I Sverige har frekvensen av kejsarsnitt ökat från 5 procent av samtliga förlossningar i början av 1970-talet till 17,7 procent 2014.

Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

Kejsarsnittsfrekvensen varierar mycket mellan landstingen och flest utfördes i Stockholms läns landsting med 21,6 procent följt av Värmland med 20,6 procent. Lägst kejsarsnittsfrekvens hade Östergötlands och Jämtlands läns landsting med 11,6 respektive 13,2 procent.

En av de vanligaste orsakerna till att kvinnor önskar kejsarsnitt är svåra minnen av en tidigare förlossning. En annan är att kvinnan tidigare genomgått kejsarsnitt och är rädd att det ska orsaka komplikationer vid en vaginal förlossning. Den största gruppen kvinnor som önskar kejsarsnitt är därmed omföderskor som tidigare genomgått kejsarsnitt eller en komplicerad förlossning. Bland de övriga finns förstföderskor som av olika skäl inte vill föda vaginalt, exempelvis av rädsla för att själv få komplikationer eller på grund av tidigare trauman så som övergrepp. I en nationell svensk studie fann man att av de 8,2 procent av kvinnorna som önskade kejsarsnitt var 37 procent förstföderskor.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

Inte alltid lätt att välja kejsarsnitt

Idag ser det tyvärr väldigt olika ut i landet när det gäller att bevilja planerat kejsarsnitt. Många gravida berättar om att inte bli trodda, att möta ett motstånd redan från sin barnmorska och att bli nekad, trots att man har medicinska skäl. Om man känner att man vill veta mer om planerat kejsarsnitt så bör man tidigt ta upp det med sin barnmorska. Om det rör sig om en rädsla eller oro kan hon skicka en remiss till en Auroramottagning eller liknande, för att prata om oron och efter det blir sannolikt en träff med en läkare. Det brukar ske efter rutinultraljudet i vecka 20.

Det bästa man kan göra om man vill föda med planerat kejsarsnitt är att läsa på. Läs på om snittet, gå med i intressegrupper på Facebook för att ta del av andra som fått snitt beviljat och stå på dig. Om du känner att din barnmorska inte tar dig på allvar ska du byta barnmorska eller mödravårdscentral.

Läs också: ”Roliga lekar att göra på en babyshower – 9 tips”

Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Bloggaren och tvåbarnsmamman Nathalie Nybergs första förlossning, och första tiden efter blev inte alls som hon hade tänkt sig, så inför sin andra förlossning ville hon föda med planerat kejsarsnitt.
– Mina tankar innan snittet var att jag skulle mista halva spänningen/upplevelsen men till er som har ett barn som ligger i tex säte eller som har varit med om en tuff förlossning eller någonting annat som gör att du inte vill eller kan föda vanligt så vill jag skriva att ett planerat snitt är minst lika häftigt, skriver Nathalie i sin förlossningsberättelse. 

NATHALIES FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Nu har jag fött både vaginalt och med planerat snitt. Jag är glad att jag fått föda på båda sätt! Det var jättehäftigt att få gå igenom en ”naturlig” förlossning, men det var inte värt hur jag mådde efteråt. Jag har börjat skriva en jämförelse om för och nackdelar med de båda sätten att föda. En sak är iallafall säker, jag tycker att båda var lika häftiga att föda på!”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

nathalie_gravid

Ett planerat snitt är minst lika häftigt

”Mina tankar innan snittet var att jag skulle mista halva spänningen/upplevelsen men till er som har ett barn som ligger i tex säte eller som har varit med om en tuff förlossning eller någonting annat som gör att du inte vill eller kan föda vanligt så vill jag skriva att ett planerat snitt är minst lika häftigt! Känn inte att ni missar något för de är en så häftig upplevelse!”

forlossning-snitt

Jag blev mer och mer nervös

”Något som jag innan tyckte var skönt var att veta när Liam skulle komma men jag blev mer och mer nervös, speciellt dagarna innan. Ju närmre det satta datumet vi kom så kände jag att han kan ju faktiskt komma tidigare så spänningen fanns ändå där. Dagen innan det planerade snittet så skulle man ringa in och få tiden när vi skulle befinna oss på sjukhuset. Vi fick tiden klockan 07. Kvällen innan fick jag även duscha med en speciell tvål som var en liten process. Skulle även duscha med det samma morgon.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag blev akut nedsövd”

gravid

Det gjorde absolut inte ont

”Tror ni jag sov någonting? Inte en blund sov jag på hela natten! Jag skulle vara fastande från klockan 00 så jag passade på att äta massor innan. På morgonen var jag så nervös så jag hade inte kunnat äta något ändå. På BB Stockholm fick vi lyssna på hjärtat och sedan sätta på oss våra kläder. Jag fick sjukhusskjorta och Erik fick ”operationskläder”. Vi hade en supergullig sköterska som hämtade oss 07.40 och följde med oss upp till operationssalen.
Det var rätt många i operationssalen. Jag fick hoppa upp på britsen och sedan började de med att sätta i infart i min hand och sedan ryggmärgsbedövning. När bedövningen började ta satte de in kateter. Det gjorde absolut inte ont och jag kände ingenting!”

nathelia

Bedövad från brösten och neråt

”De testade mig med kyla för att se om jag kände någonting. Känner man inte kyla känner man heller inte smärta. De testade även att nypa mig men jag kände inget alls. Detta för att se om bedövningen tagit. Spinalbedövningen gör så att man är bedövad från brösten och neråt. Jag kände att de bökade men absolut ingen smärta. Bedövningen gör även så att blodtrycket sjunker och då sprutar de in medicin mot det så man slipper bli yr och illamående.”

kejsarsnitt

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag minns allt som kaos”

”Jag var så orolig att bebisen skulle ha svårt att komma igång med andningen och att jag inte skulle få honom till mig utan att de skulle gå iväg. Liam skrek direkt, han skrek faktiskt innan han ens kom ut ur magen och så fort han skrek så började jag gråta, lika häftigt att höra det första gråtet!  De kom runt skynket med honom och de visade att de var en kille. Jag sa ”åh vad liten han är” de höll dock inte med de tyckte han var rätt så stor (3915gram).”

nathalie_ny

Det blev sen avnavling

”Jag jämförde förstås med Leah som vägde 4345gram (3 dagar innan hennes bf). Jag fick upp honom på bröstet och även detta var lika fantastiskt även denna gång. Att få se sitt barn för första gången är obeskrivligt häftigt! De blev sen avnavling och Erik fick även klippa navelsträngen. Kejsarsnittet blev en alldeles underbar upplevelse! 08.29 var vår Liam ute, alldeles perfekt!”

nathalie_kejsarsnitt

Tips! Nathalie bloggar på nathalien.vimedbarn.se och här kan du läsa om tiden efter snittet. Du får följa med i hennes vardags om tvåbarnsmamma till Leah och Liam.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]

Vaginal förlossning eller planerat snitt? Nathalie jämför!

Vaginal förlossning eller planerat snitt?

Vad är bäst, vaginal förlossning eller planerat snitt? Vimedbarns bloggare Nathalie har gått igenom båda sätten att föda barn på – och nu jämför hon dem i sin blogg.

Att ha en förlossning framför sig kan vara lika skrämmande som härligt pirrigt. På grund av att Vimedbarns bloggare Nathalies första förlossning slutade i en allvarlig bristning valde hon att göra ett planerat snitt med andra barnet, och nu har hon gjort en utförlig jämförelse av båda förlossningssätten i bloggen. Hur var hennes upplevelse av vaginal förlossning vs planerat snitt? Läs hela blogginlägget här!

stats