stockholm | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Förlossningsberättelse: "Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt"

Johanna Kajsons förlossningsberättelse: “Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

“På mors dag, söndagen den 31 maj, upptäckte jag äntligen den berömda slemproppen som kom i omgångar under förmiddagen och jag blev otroligt glad men också lite rädd såklart – nu var vi så nära det planerade kejsarsnittet så det kändes nästan lite jobbigt om det skulle dra i gång av sig själv men samtidigt så ville jag ju köra vaginalt om kroppen bestämde sig för det innan 07:30 den 2 juni… Känslorna snurrade lite men vi bestämde oss för att bara hänga med så när förvärkarna jag känt några gånger per dag de senaste veckorna började bli lite mer intensiva och komma och gå ett par stycken per timme var vi nog lite exalterade ändå. Skulle det dra igång idag? Vi underhöll oss med att skruva upp en hållare till toalettpappret (man gör så konstiga saker i såna här situationer!) och jag tränade på att andas mig igenom värkarna och slappna av totalt trots att de inte gjorde SÅ ont än men under eftermiddagen och kvällen tilltog de och jag kände tydligt att de förändrades till värkar med start-toppar-och att det vände. Det var alltså såna värkar som man skulle ha fast upphöjt till en miljon tänkte jag för mig själv och fortsatte träna på andningen när de kom och när vi gick och la oss var det med lite pirr i magen men vi lyckades somna för natten…”

Läs också: “19 saker att göra i väntan på bebis”

Pastauppladdning deluxe!

“Söndagsnatten vaknade jag några gånger som vanligt för att kissa eller vända på mig (hade ju inte sovit speciellt bra senaste veckorna) och när jag ändå var vaken så kände jag värkarna och tränade på att andas igenom dem. De gjorde fortfarande inte så ont så jag inte kunde somna om med hjälp av Alvedon och spikmatta så jag kände mig lugn och tänkte att detta är bara förvärkar och de kan stanna av när som helst. Framåt morgonkvisten den 1 juni (Vår BF-dag!) ökade smärtgraden och längden lite dock så när Rickard vaknade bestämde vi oss för att han fick jobba hemma denna dagen och skippa att gå till kontoret – värkarna var för tydliga och jag behövde oavsett hjälp att få klart det sista inför kejsarsnittet. Vi ringde också in till BB Sophia för en konsultation om hur vi skulle tänka och kom överens om att jag skulle se hur dagen fortlöpte och ringa in på kvällen igen om värkarna hade fortsatt. Så jag spenderade dagen i sängen med att vila och andas igenom värkar (som fortfarande inte gjorde mer ont än mina vanliga menssmärtor så jag förstod att det inte dragit igång riktigt än) och Rickard satt i vardagsrummet och jobbade med regnet öste ner. Jag behövde ju ta BAS-testet inför operationen också så vid ett tillfälle tog jag mig iväg till Odenplan och gjorde blodprov och därefter åt vi faktiskt lunch på Non Solo Bar tillsammans, pastauppladdning deluxe helt enkelt och jag tog ett gäng värkar där med men kunde andas mig igenom dem hyffsat diskret.(Överallt står det ju att man ska ignorera dem så länge som möjligt i denna fasen då den kan hålla på flera dygn så därför åt vi lunch ute, rätt speciell känsla att sitta på sitt stammishak och helt plötslit kommer en våg av smärta som man andas sig igenom, haha).”

Johanna och Rickard, redo att möta sin son med planerat snitt!

Värkarna registrerades inte på CTG-maskinen

“På eftermiddagen kom Millan och Alex förbi för att krama oss och önska oss lycka till och jag lyckades snicksnacka ganska bra genom de värkarna med och sa ”jag tycker ju inte de gör så ont än så det kan väl inte dragit igång?” men när jag smsade med mina vänner som Isabella och Anna som precis fött barn så var de helt pirriga och sa at det var så det började för dem – kunde det vara på G ändå? Vid 18 hade jag klockat värkarna till att vara mellan 5 och 15 minuter mellan 12h i sträck så fortfarande oregelbundna men aldrig utan en paus och vi bestämde oss för att ringa BB Sophia igen för en konsultation där de bad oss komma in för en undersökning för att se hur långt vi kommit för att underlätta ett beslut för oss om kejsarsnittet. Men vi fick käka middag först så jag och Rickard åt en sista middag själva vid matbordet själva och tog en taxi in vid 19.

Läs också: “Förlossningsberättelse: Jag var livrädd för kejsarsnitt”

Väl inne lämnade jag urinprov, de tog blodtryck och sen kopplades vi upp på CTG-maskin för att lyssna på Charles hjärta som tickade på otroligt fint. När första värken kom såg vi att maskinen inte registrerade den men tänkte att vi väntar en till innan vi ringer på klocka så de får justera den – och av en slump var där en läkare inne i rummet för att hämta en grej under andra värken så han justerade maskinen och vi såg att värken gav utslag vilket var skönt – då var det på riktigt. Tredje värken under denna tiden registrerades också men fjärde hade maskinen hoppat snett igen så vi fick aldrig någon ordentlig mätning men när sköterskan kom in konstaterade hon att de var väldigt oregelbundna så antagligen var vi bara precis i starten av latensfasen men hon skulle skicka in en läkare för bedömning – och in kom läkare Anders och pratade med oss om möjligheterna och var enormt empatisk, inlyssnande och tydlig. Han sa att oavsett hur det ser ut när vi undersöker så får ni lov att behålla kejsarsnittstiden in i det sista, drar det igång på riktigt så kan ni avboka kejsarsnittet 5 minuter innan och drar det inte igång så ses vi imorgon bitti helt enkelt. Det var skönt att veta att vi kunde fortsätta låta kroppen bestämma hela vägen och när Anders undersökte så var livmodertappen mjuk men inte utplånad så vi bestämde att fortsätta planera för kejsarsnittet och åkte hem för att försöka vila oss i form inför operationen dagen efter. Undersökningen gjorde ont (nästan så jag undrar om han gjorde en hinnsvepning utan att säga något? Men det kan han väl inte gjort?) men gick fort och när vi satt i taxin hem kändes det lättare att fokusera på kejsarsnittet trots värkarna. Vi packade om BB-väskan till bara kejsarsnittsgrejor, proppade i mig mackor innan midnatt (sen skulle jag vara fastande) och jag gick och tog min förberedande dusch med parfymfritt tvål men vanliga schampo (skönt att lukta lite fräscht ändå). Sen fotade vi magen en sista gång i den blå klänningen och gick vi och la oss och pratade om att det äntligen var dags att få träffa vår son morgonen efter. Jösses vad vi grät av tacksamhet, känslan var helt obeskrivlig!”

Blev peppad av värkarna

“Måndagsnatten sov jag inte en blund då värkarna tilltog så jag nu var tvungen att andas igenom dem fokuserat och de gjorde verkligen ont trots Alvedon, värmekudde och spikmatta. Jag lät Rickard sova så mycket som möjligt och jobbade mig igenom värkarna som var exakt var tionde minut hela natten och passade på att smita på toa och dricka emellan värkarna fram till 05 (därefter fick jag inte dricka en droppe vatten heller på grund av operationen) och då bad jag Rickard hjälpa mig trycka hårt i ryggslutet när värkarna kom. Jag måste säga att jag var riktigt lugn hela natten trots att jag inte sov, Isabella hade peppat mig med att man får ett sånt jäkla pigghets-hormon när man föder barn och dygnen efter så man orkar oavsett hur lite sömn man ha i kroppen så jag lät inte natten utan sömn stressa mig utan låg och tänkte att oavsett hur detta slutar så är varje värk närmre min son, varje värk är dessutom bra för min son då han kommer må bättre vi kejsarsnittet om allt dragit igång lite och han fått ett adrenalinpåslag och sjunkit ner något. Vi teamade den natten jag och Charles. Även om det gjorde ont som fan i värkarna så njöt jag den natten på något märkligt sätt.

Läs också: “Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Vid 06 på morgonen den 2 juni gick jag upp och tog morgonens dusch i parfymfri tvål inför operationen (men lät håret vara, jag behövde inte heller duscha i sånt där speciellt operationstvål som ska lukta pyton tack och lov) och jag fortsatte ta värkarna i duschen. Under tiden åt Rickard frukost, jag ville inte se eller lukta frukosten för att undvika bli frestad – jag är ju riktig frukostmänniska och äta är det första jag alltid måste göra när jag vaknar på morgonen! (De senaste veckorna hade jag ju till och med ätit nattmål så hungrig jag var så det där med att fasta var inte helt optimalt för mig efter en natt med värkar men det gick okej) och sen kramades vi och pratade om att idag är vår sons födelsedag och grät hysteriskt av lycka om vartannat. Vi hann även fota magen en sista gång innan vi tog hissen ner för att ta taxi till BB Sophia 07:10. Solen strålade och det var en fantastisk sommardagsmorgon i luften, herregud vad vi grät till och från av lycka och tacksamhet. Jag tog två värkar i taxin in också och när vi väl var framme så smet jag in på toa medan Rickard mötte upp vår barnmorska Camilla nere i receptionen. Vi fick ett jättebra första intryck av Camilla och hon visade oss vägen till hissen och tog oss upp till vårt BB-rum där operationskläderna låg på sängarna och vi fick sätta oss till rätta i stolarna för lite genomgång, men först hämtade Camilla två Alvedon som jag skulle ta innan operationen. (Det är rätt kul att man får två Alvedon innan, det är ju liksom INGENTING när man ska in på en operation och jag hade ju gått på Alvedon senaste dygnet ändå, haha. De fick sväljas med en halv droppe vatten.)”

Bestämde sig för kejsarsnitt

“När vi satt själva där i rummet var vi rätt tysta och försökte ta in allt. Detta är rummet vi kommer tillbaka till sen med vår son, här ska vi lära känna honom… Inom två timmar har vi honom i vår famn… Jag gick över och satte mig lite i Rickards knä och vi kramades och grät om vartannat. Att ta in att det var dags efter allt kämpande gick inte men vi kände oss oändligt tacksamma. När Camilla kom tillbaka frågade hon lite om hur natten hade varit och vi berättade om värkarna som fortsatt komma exakt var tionde minut med samma intensitet och att de inte ökat, en tidig latensfas alltså och Camilla frågade en enda gång för att dubbelkolla med oss så vi verkligen var säkra ”Men ni har inga second thoughts? Ni är säkra på att det är kejsarsnitt ni vill och detta känns bra?” Vi tittade på varandra och sa JA, nu kunde vi liksom inte vänta längre på vår son. Vi ville träffa honom NU! ”Bra” sa Camilla med ett leende och frågade oss om andra tankar, eftervård osv och jag lämnade mitt förlossningsbrev till henen som hon läste igenom med största noggrannhet framför oss vilket kändes tryggt. Vi pratade lite om vad som kändes viktigt för att få oss att  trygga och kände tillit till att Camilla skulle hjälpa oss på bästa sätt, sen pratade vi lite om min endometrios och att jag hade önskemål om att de skulle kika och ”inventera” lite i magen när jag ändå var öppen och hon sa att förlossningsläkaren skulle komma in och att vi skulle prata med henne om det. Sen lämnade hon oss för att byta om, jag till sjukhusrock, nättrosor och vita knästrumpor och Rickard till en vit operationsdräkt över sina kläder och så gröna operationsmössor såklart.

Johanna och Rickard, klädda och redo för operation och kejsarsnitt.

Läs också: “Tobias om IVF-resan: Många tar för givet att det bara är att skaffa barn”

När förlossningsläkaren (eller operatören som de kalla den som opererar) knackade på och kom in var hon strax efter 08 så vi hade bara varit på plats ca en halvtimme, allt gick fort. Läkaren hälsade och sa att hon läst om min endometrios och att hon var tvungen att fråga en sista gång om vi verkligen ville genomföra kejsarsnittet då det inte är något man rekommenderar när man ha endometrios. Hon sa det på ett rakt, tydligt sätt men ändå inte otrevligt utan vi förstod att detta är något hon måste fråga och att rent medicinskt så rekommenderar man mig att köra vaginalt i detta läge. Jag tittade på Rickard och sa JA, eller ja, eller?? Och blev för första gången lite osäker, Rickard instämde och sa jo vi vill träffa vår son nu! Vi kan inte vänta längre, och läkaren lyfte att eftersom jag har ärrvävnad i mig så ”skulle komplikationerna bli något värre/ ärrvävnaden större eftersom man inte riktigt vet hur det ser ut inne i mig och hon ville absolut inte vara oschysst och trycka på och fråga igen om vi var säkra?”och vi sa JA en sista gång. Då var det som att vända på ett mynt och hon började utgå från hur man bäst tog hand om mig och berättade att hon skulle ta in en extra operatör/läkare så det skulle vara två som opererade mig eftersom man inte visste hur det såg ut i magen och de ville vara beredda på att ta hand om mig på bästa sätt. WOW, tack så hemskt mycket!! Det kändes som jag skulle få både ett kejsarsnitt och en titthålsoperation vilket var guld värt eftersom min senaste var 2011 och sedan dess har jag gått mycket utan P-piller och därmed kunde det ha förändrats mycket i magen, vi tog i hand och när hon lämnade rummet frågade jag Rickard om vi gjorde rätt och han sa ja. Sen släppte vi den frågeställningen en gång för alla.”

Passade på att kolla upp endometriosen under kejsarsnittet

“Vid 08:15 knackade på dörren och Camilla sa att det var dags att åka ner till OP… Det är så smart på BB Sophia för de tar med sängen från rummet ner till operationssalen så man läggs i den direkt efter och rullas upp till sitt rum. Så Rickard och jag promenerade tillsammans med Camilla och sängen bort till hissen och åkte ner till operationssalen. Väl utanför sa Camilla att hon skulle kolla så det var ok att komma in och dra igång och vi fick stanna utanför och sätta på mig mina långa, vita knästrumpor som man har på operation. (Varför har man dem? Någon som vet? Jag glömde att fråga….) Camilla vinkade in oss direkt och sen gick det FORT kan jag säga. Vi hade ju läst på mycket och var beredda på allt ”kaos” och det är nog mitt bästa råd till alla som är oroliga inför ett kejsarsnitt – läs på och ställ frågor innan så slipper allt bli rörigt och läskigt när man väl kliver in i operationssalen.

Läs också: “Bearbeta förlossningen tillsammans”

Jag fick sätta mig på operationsbordet direkt och massor av folk svängde förbi och presenterade sig men jag hann aldrig uppfatta vad någon hette direkt. Totalt var där 9 personer som jobbade med vårt kejsarsnitt och jag hade tre personer som direkt var på mig från tre olika håll för att sätta sladdar och infarter. (Två förlossningsläkare, en barnmorska, en narkosläkare och resten tror jag var sköterskor till all personal. En läkare var ansvarig för kejsarsnittet och att få ut Charles/ sy igen och en annan var ansvarig för mig och hur det såg ut i mig med min endometrios kan man säga. Barnmorskan är bara ansvarig för Charles i det läget och narkosläkaren är ansvarig för bedövning och smärtlindring och alla sköterskor assisterar och sätter sladdar osv…). De satte tre elektroder på min kropp, satte in en infart i ena armen, de satte en blodtrycksmätare som tog blodtrycket varje minut automatiskt och en grej på fingret. Och allt gjorde ungefär samtidigt och här kan jag förstå att man tycker det är obehagligt och rörigt om man är spruträdd/ operationsrädd. Rickard satt med mig och höll mig i handen varvat med att försöka få igång musiken i rummet som vi själva hade med oss. Det var faktiskt riktigt skönt att ha sin egen musiklista – det kändes lite töntigt innan att göra en lista men när man väl var där kändes tryggt att höra låtarna man valt själv och lyssnat på hemma i bakgrunden. (Först ut var Chariots Of Fire och jag småskrattade till och med när den startade… Den är så jäkla mäktig men i sammanhanget att jag fick sprutor hit och dit blev det rätt komiskt!) Därefter var det dags för ryggbedövningen – spinalbedövningen och då kom narkosläkaren och presenterade sig, samma som vi satt i möte angående postpunktionella huvudvärken några månader tidigare så det kändes tryggt, och sedan gick hon runt bakom min rygg för att börja. Jag satt på kanten av sängen och fick kuta som en katt allt vad jag kunde och samtidigt försökte jag andas likt jag hade andats igenom varje värk för att hålla mig lugn. Där var en sköterska som hjälpte mig sitta still och Rickard höll mig i handen och sa lugnande ord för narkosläkaren hade svårt att hitta rätt och fick sticka om flera gånger vilket gjorde lite ont (men mest var jag rädd för att det skulle bli fel så jag skulle drabbas av den där postpunktionella huvudvärken). Till slut kom de rätt och de la ner mig på bordet direkt samtidigt som det spreds en varm känsla från magen och neråt – bedövningen började verka!”

Johanna får bedövning innan det är dags för kejsarsnitt

Bedövningen tog bort smärtan – men inte känslan

“Då satte de upp ett litet skynke framför mig och började tvätta och sätta kateter där bakom (vilket inte kändes alls eftersom jag var bedövad, jag vet att de sätter den innan uppe på rummet på vissa sjukhus) samtidigt som jag fick läggas tillrätta med båda armarna ut på varje sida, likt ett kors. Det är en märklig position att ligga i och det kan kännas lite läskigt att ligga så som ett kors men jag hade faktiskt lagt mig så några gånger hemma innan för att träna tryggheten i att ligga så och andas djupt så det var inte jobbigt när vi väl låg där. (Det är också ett litet tips för er som vill förbereda er – prova ligga i sängen med benen raklånga, magen i vädret och armarna rakt ut med handflatan uppåt och föreställ er hur lugna, trygga och starka ni är i den positionen. Då känns det kanske inte lika utlämnande när man ligger där på operationsbordet…) Medan de byggde upp ett större skynke/ tält runt mig så varken jag eller Rickard skulle se vad som hände på andra sidan så började de testa om bedövningen hade tagit rätt och det gör man genom ett kylande medel som man först får känna på handen så man förstår hur kallt det är och sedan drar de samma medel på olika ställen på magen bakom skynket för att man ska säga till när det känns lika kallt och när det bara känns. Det får jag nog säga var lite svårt att våga säga ”nu känns det bara men inte sådär kallt” för då insåg man ju att de skulle bestämma sig för att bedövningen satt rätt och att de kunde skära i en så de fick göra testet två gånger på mig. Jag tittade hela tiden på Rickard som satt på en pall bredvid mig och kände mig rätt lugn fortsatt.

Bedövningen tar ju inte bort känseln helt utan bara själva smärtan och det trodde inte jag innan jag började läsa på – jag trodde att man inte kände något så jag var lite nervös över att man skulle känna att de ”bökade runt” bakom skynket men det var inte jobbigt alls måste jag säga. Så sa de helt plötsligt ”nu börjar vi” och jag och Rickard såg på varandra och insåg att nu är det bara minuter bort att vi får träffa vår son! Rickard viskade ”snart är han här” och vi tog ett djupt andetag innan de direkt sa ”Nu är huvudet ute – grattis!” varpå jag svarade ”ÄR DET SANT?!” och vi började fälla några tårar men höll andan eftersom vi inte hörde Charles… Jag vet inte om det var 3 sekunder eller 30 sekunder mellan att de sa att huvudet var ute och att vi äntligen fick höra det ljuvaste skriket någonsin men från några lyckotårar till att vi båda bröt ihop totalt i gråt och lättnad var det iaf när vi helt plötsligt hördes ett barnskrik starkt och klart bakom skynket. HAN VAR UTE! HAN VERKADE MÅ BRA!”

 Välkommen Charles - nyfödd med kejsarsnitt!

“Vi bara grät och pussades”

“Vi bara såg på varandra och grät och grät och pussades. Charles fortsatte skrika nästan hela tiden vilket var så otroligt skönt att höra och samtidigt så spelades Tomas Ledins ”När kärleken kom” (precis när de började spelades ”Vem tänder stjärnorna” med Ledin från Så mycket bättre och de tonerna för mig tillbaka till de mest fantastiska minuterna i mitt liv nu när jag hör dem.)Bakom skynket sa de att han mådde bra och alla 9 personer i rummet jublade grattis – otroligt mäktigt, sedan sa de direkt att de skulle försöka lyfta upp honom så vi fick se honom och strax där efter såg Rickard honom för första gången medan jag(som låg längre ner) inte såg så de fick ta ner honom och sa att han hade lite kort navelsträng men att de skulle försöka igen, Rickard sa att han var fantastisk och lyckades samtidigt trolla fram kameran så nästa gång de lyfte upp honom och jag fick se honom hann Rickard fota de första bilderna på honom bara några sekunder gammal, han är underbar och de håller honom som Simba i Lejonkungen över skynket på de bilderna – så otroligt mäktigt att få se sin son för första gången så! När jag såg honom genom lyckotårarana var jag helt till mig, jag trodde aldrig han kunde vara så vacker! Vår son. Vårt barn. Vår efterlängtade lilla kärleksgåva…

De sa grattis och förklarade att de skulle ha kvar honom några minuter för sen avnavling bakom skynket men att de kom runt med honom sen. De minuterna var rätt sköna att ha tillsammans med Rickard för att ta in allt, vi grät och viskade om hur fin han var och att han äntligen var här. Därefter kom de runt med honom och la honom hos mig och han grät, jag grät och vi bara stirrade på honom och pratade med honom. Efter en liten stund kände jag något varmt och skönt vid min nacke, vänstra öra och mitt hår och insåg att han kissade på mig och det gjorde mig märkligt nog bara så himla glad. Han mådde bra och kunde redan kissa – hos mig- en rolig och fin stund mitt i allt!”

Knuta på livmodern

“Därefter var det dags för barnmorskan Camilla att ta honom och gå in till barnbordet tillsammans med Rickard för att klippa navelsträngen. (De klipper den långt ner vid moderkakan bakom skynket och sedan får partnern klippa slutklippet nära naveln när de ska sätta gummibandet – fint att de behåller den delen under ett kejsarsnitt!) Under tiden som de var i det andra rummet pratade läkarna med mig och berättade att det såg okej ut i magen med endometriosen så de behövde inte ta till några extra åtgärder, den stunden var rätt skön att de fokuserade på att informera mig om hur det såg ut – som att jag helt plötsligt var på min egen endometriosoperation och fick en update liksom. Läkarna berättade också att jag hade en muskelknuta som satt på livmodern men att den var ofarlig och inget jag behövde oroa mig för, så de började sy ihop mig helt enkelt…

Då såg jag den finaste uppenbarelsen jag sett i hela mitt liv – en skjutdörr öppnades och ut därifrån kom min älskade man Rickard bärandes på vår son. Den bilden sitter på min näthinna och är så vacker så det inte är klokt. De var så fina! Rickard satte sig på stolen bredvid mig och vi kysstes och stirrade på vårt lilla underverk. Charles fick ligga lite hos mig medan jag syddes ihop och sedan tog Rickard honom när jag rullades ut mot uppvaket…”

Puss mamma!

Här kan du läsa Johannas blogginlägg om första tiden med Charles på BB, och det dramatiska första tiden hemma som slutade med ilfärd tillbaka till sjukhuset…

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannakajson

Vill du dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till hej@loppi.se!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst avsluta din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

“Jag förlorade min sambo när jag var gravid i vecka 28”

Jenny förlorade sin man när hon var gravid

Vintern 2016 var Jenny Pitkänen och Sebastian Thell mer förväntansfulla än någonsin. De hade nyligen fått reda på att de skulle bli föräldrar och på julafton berättade de deras glada nyhet för familjen och vännerna i form av en julklapp.

– Vi hade egentligen tänkt vänta med att berätta för alla andra till vi gjort rutinultraljud i mitten av januari, men Sebastian var lite för ivrig och berättade om det för några av hans vänner redan på nyårsafton, så vi gick ut med det offentligt redan då, minns Jenny.

Planeringen för det nya livet som föräldrar sattes igång, och paret bestämde sig för att flytta från Stockholm till Mantorp där Sebastian var uppväxt.

En sista kyss

Men så kom dagen då allt skulle förändras, den 22 mars 2017. På morgonen var allt som vanligt. När Jenny vaknade hade Sebastian, som var mer morgonpigg, redan gått upp.

– Jag minns den här dagen så väl. När jag gick in i köket satt han vid köksbordet där han hade dukat fram frukost. Jag minns att han sa ‘god morgon, jag har kokat ägg åt dig’ med ett stort leende. Vi åt frukost ihop och skrattade ovanligt mycket.

Efter frukosten slog sig Jenny ner i soffan framför Nyhetsmorgon, och Sebastian gjorde sig redo för att gå till jobbet.

– Sebastian stod i hallen med sin gröna vinterjacka, handskar, skor och mössa på. Han frågade om vi skulle hinna ses mer innan han skulle iväg på ett jobbmöte på kvällen. Vi kom fram till att vi skulle det. Sen gav han mig en slängkyss och sa hejdå innan han gick några steg mot ytterdörren. Men av någon anledning låste han aldrig upp dörren. Han stannade, vände, tittade på mig och sa ‘jag går ut via baksidan istället’. Sen gick han fram till mig som satt i soffan, gav mig en kyss och sa ‘jag älskar dig’ innan han gick.

Det Jenny inte visste då var att det var deras sista kyss. När Jenny kom hem igen möttes hon av Sebastians skor i hallen. Hon ropade efter honom, men fick inget svar, och tänkte därför att han kanske varit hemma och bytt skor och kläder inför mötet och åkt iväg tidigare än planerat. Men när hon kom in i köket hittade hon Sebastian, livlös.

– Innerst inne förstod jag att han var död direkt när jag såg honom, men jag vägrade gå med på det. Jag gick fram till honom. Minns att jag kände på hans kind som var iskall, tog hans hand. Började känna efter puls, kollade hans pupiller och försökte höra hjärtat slå. Först fick jag en gnutta hopp och trodde jag hörde det slå svagt, men det var mitt eget hjärta jag hörde slå. Jag insåg att jag var tvungen att påbörja hjärt- och lugnräddning samtidigt som jag ringde både 112 och Sebastians pappa som kom dit på en gång. Att påbörja HLR var dock komplicerat eftersom han var sittande och jag behövde lyfta ner honom på golvet. Det var ganska trångt, jag hade trots allt en stor gravidmage redan då som var i vägen. Dessutom var Sebastian över två meter lång och vägde en del, det var svårt att komma åt ordentligt och lyfta en livlös kropp.

“Jag minns fortfarande ljudet av hjärtstartaren”

Hon fick honom i alla fall i hyftas liggande läge och påbörjade HLR strax innan Sebastians pappa kom in. När ambulanspersonalen kom fick Jenny lägga sig på parets säng medan de tog över arbetet att försöka få liv i Sebastian.

– Jag minns fortfarande ljudet av hjärtstartaren. Det pipande ljudet när hjärtat inte slår…

Ambulanspersonalen gjorde allt de kunde på plats, och till slut la de Sebastian i ambulansbilen och körde till Linköpings lasarett.

– När vi fick dödsbeskedet satt jag och Sebastians mamma i ett anhörigrum med en kurator. Jag minns att det kom in två kvinnliga läkare. Jag minns speciellt den ena kvinnan, för jag såg på hennes ansiktsuttryck när hon klev in att hon inte skulle komma med bra besked. De presenterade sig och ganska snart därpå sa de ‘vi har tyvärr inga bra besked’. Det var det enda de hann säga innan både jag och Sebastians mamma brast i gråt.

Läkarna kunde konstatera att hans hjärta stannat, och vid första obduktionssvaret fick de reda på varför. Sebastian hade ett oupptäckt medfött hjärtfel som innebar förstorat hjärta med defekt på två klaffar vilket fick det att ge upp, trots att Sebastian bara var 28 år gammal, utan att ge några symtom innan.

– När vi fick det slutgiltiga obduktionssvaret, sex månader efter hans död, blev jag både ledsen och arg. Ledsen över att han inte finns med oss mer. Arg över att vi inte visste om att han var hjärtsjuk. Jag har tänkt på det länge, att det är så viktigt att vi får till tandläkaren regelbundet för att kolla tänderna. Men vi blir aldrig kallade till sjukhuset för att göra en ordentlig koll på våra hjärtan. En sån kontroll hade kunnat rädda många liv, kanske även Sebastians.

“När William föddes var det som att få tillbaka en del av Sebastian”

Mitt i all sorg och förtvivlan pågick fortfarande deras gemensamma graviditet. Jenny var gravid i vecka 28 och förlossningen närmade sig. Vänner, Sebastians familj och Jennys egen familj slöt upp för att stötta henne genom både sorg och graviditet. Även en kurator och Jennys barnmorska betydde mycket.

– Innan njöt jag av att vara gravid. Efteråt ville jag bara ha vår son i min famn. Vår son är en del av Sebastian och när han föddes var det som att få tillbaka en del av honom.

Jennys och Sebastians son William föddes 15 juni 2017 efter 14 timmars förlossning med korta värkpauser. Jenny hade med sig sin mamma, sin bästa vän och Sebastians syster under hela förlossningen. 

– Sebastians syster fick ta Sebastians plats och klippa navelsträngen, byta första blöjan och så.

En nyförlöst Jenny med lilla William i famnen.

När den här intervjun publiceras har det gått drygt ett halvår sen Sebastians bortgång. Idag lever Jenny som ensamstående förälder till William med det höga tempo det innebär.

– Det är mycket planering som krävs för att få livet att fungera. Självklart är William prioriterad föst och när han är vaken får han all uppmärksamhet. När han tar sina tupplurer brukar jag försöka hinna ta hand om mig själv, sätta igång en tvättmaskin, städa och så. Det händer såklart ibland att jag får äta frukost klockan 20.00 när William somnat för natten. Men jag tänker att det bara är en period i livet.

Hur vill du hålla minnet av Sebastian vid liv för William?

– Jag vill att han ska veta vilken fantastisk människa hans pappa var, och hur mycket hans pappa längtade efter honom. Jag tycker det är viktigt att han ska få veta att han har en ‘pappa Sebastian’ även om jag skulle träffa någon ny i framtiden. Då får han helt enkelt ha två pappor. Jag har sparat mycket av Sebastians saker som William kommer få och Sebastians vänner har gjort fotoalbum till William med bilder på hans pappa. Jag visar redan nu bilder på Sebbe till William och berättar historier om hans pappa för honom, och det kommer jag fortsätta göra många år framöver.

Hur ser du på framtiden?

– Jag ser ändå ljust på framtiden. Det måste man göra. Jag hoppas att William får hålla sig frisk. Vi ska genomgå några undersökningar av hans hjärta för att följa upp om han eventuellt ärver sjukdomen av Sebastian*. Men jag ska göra allt jag kan för att vår son ska få ett så bra liv som möjligt, och jag ska se till att vi båda ska få leva ett glatt liv. För vår skulle och för Sebastians skull, för det hade han velat.

William vid hans pappas grav

Lilla William döptes i samma kyrka som Sebastian begravdes i. Efter dopet gick hela sällskapet förbi Williams pappas grav för att säga hej.

Jenny och Sebastian.

Jenny om Sebastian: “Sebastian var en otroligt härlig person som alltid hade ett leende på läpparna. Han var varm, öppen, trevlig och hade ett stort hjärta fyllt av kärlek. Han var även djupt engagerad inom travsport och inom matlagning, vilket även var hans två yrken, och det var alltid så härligt att se hans passion för hans intressen. På fritiden gillade han förutom matlagning och travsport även natur och djur.”

Vill du följa Jenny och Williams vardag tillsammans? Missa då inte hennes blogg och instagramkonto!

* Efter att Vimedbarn.se pratat med Jenny var hon och William på sjukhuset för undersökning av Williams hjärta, som visade att även han har ett medfött hjärtfel. Här förklarar hon läget i bloggen.

stats