Vintern 2016 var Jenny Pitkänen och Sebastian Thell mer förväntansfulla än någonsin. De hade nyligen fått reda på att de skulle bli föräldrar och på julafton berättade de deras glada nyhet för familjen och vännerna i form av en julklapp.

– Vi hade egentligen tänkt vänta med att berätta för alla andra till vi gjort rutinultraljud i mitten av januari, men Sebastian var lite för ivrig och berättade om det för några av hans vänner redan på nyårsafton, så vi gick ut med det offentligt redan då, minns Jenny.

Planeringen för det nya livet som föräldrar sattes igång, och paret bestämde sig för att flytta från Stockholm till Mantorp där Sebastian var uppväxt.

En sista kyss

Men så kom dagen då allt skulle förändras, den 22 mars 2017. På morgonen var allt som vanligt. När Jenny vaknade hade Sebastian, som var mer morgonpigg, redan gått upp.

– Jag minns den här dagen så väl. När jag gick in i köket satt han vid köksbordet där han hade dukat fram frukost. Jag minns att han sa ’god morgon, jag har kokat ägg åt dig’ med ett stort leende. Vi åt frukost ihop och skrattade ovanligt mycket.

Efter frukosten slog sig Jenny ner i soffan framför Nyhetsmorgon, och Sebastian gjorde sig redo för att gå till jobbet.

– Sebastian stod i hallen med sin gröna vinterjacka, handskar, skor och mössa på. Han frågade om vi skulle hinna ses mer innan han skulle iväg på ett jobbmöte på kvällen. Vi kom fram till att vi skulle det. Sen gav han mig en slängkyss och sa hejdå innan han gick några steg mot ytterdörren. Men av någon anledning låste han aldrig upp dörren. Han stannade, vände, tittade på mig och sa ’jag går ut via baksidan istället’. Sen gick han fram till mig som satt i soffan, gav mig en kyss och sa ’jag älskar dig’ innan han gick.

Det Jenny inte visste då var att det var deras sista kyss. När Jenny kom hem igen möttes hon av Sebastians skor i hallen. Hon ropade efter honom, men fick inget svar, och tänkte därför att han kanske varit hemma och bytt skor och kläder inför mötet och åkt iväg tidigare än planerat. Men när hon kom in i köket hittade hon Sebastian, livlös.

– Innerst inne förstod jag att han var död direkt när jag såg honom, men jag vägrade gå med på det. Jag gick fram till honom. Minns att jag kände på hans kind som var iskall, tog hans hand. Började känna efter puls, kollade hans pupiller och försökte höra hjärtat slå. Först fick jag en gnutta hopp och trodde jag hörde det slå svagt, men det var mitt eget hjärta jag hörde slå. Jag insåg att jag var tvungen att påbörja hjärt- och lugnräddning samtidigt som jag ringde både 112 och Sebastians pappa som kom dit på en gång. Att påbörja HLR var dock komplicerat eftersom han var sittande och jag behövde lyfta ner honom på golvet. Det var ganska trångt, jag hade trots allt en stor gravidmage redan då som var i vägen. Dessutom var Sebastian över två meter lång och vägde en del, det var svårt att komma åt ordentligt och lyfta en livlös kropp.

”Jag minns fortfarande ljudet av hjärtstartaren”

Hon fick honom i alla fall i hyftas liggande läge och påbörjade HLR strax innan Sebastians pappa kom in. När ambulanspersonalen kom fick Jenny lägga sig på parets säng medan de tog över arbetet att försöka få liv i Sebastian.

– Jag minns fortfarande ljudet av hjärtstartaren. Det pipande ljudet när hjärtat inte slår…

Ambulanspersonalen gjorde allt de kunde på plats, och till slut la de Sebastian i ambulansbilen och körde till Linköpings lasarett.

– När vi fick dödsbeskedet satt jag och Sebastians mamma i ett anhörigrum med en kurator. Jag minns att det kom in två kvinnliga läkare. Jag minns speciellt den ena kvinnan, för jag såg på hennes ansiktsuttryck när hon klev in att hon inte skulle komma med bra besked. De presenterade sig och ganska snart därpå sa de ’vi har tyvärr inga bra besked’. Det var det enda de hann säga innan både jag och Sebastians mamma brast i gråt.

Läkarna kunde konstatera att hans hjärta stannat, och vid första obduktionssvaret fick de reda på varför. Sebastian hade ett oupptäckt medfött hjärtfel som innebar förstorat hjärta med defekt på två klaffar vilket fick det att ge upp, trots att Sebastian bara var 28 år gammal, utan att ge några symtom innan.

– När vi fick det slutgiltiga obduktionssvaret, sex månader efter hans död, blev jag både ledsen och arg. Ledsen över att han inte finns med oss mer. Arg över att vi inte visste om att han var hjärtsjuk. Jag har tänkt på det länge, att det är så viktigt att vi får till tandläkaren regelbundet för att kolla tänderna. Men vi blir aldrig kallade till sjukhuset för att göra en ordentlig koll på våra hjärtan. En sån kontroll hade kunnat rädda många liv, kanske även Sebastians.

”När William föddes var det som att få tillbaka en del av Sebastian”

Mitt i all sorg och förtvivlan pågick fortfarande deras gemensamma graviditet. Jenny var gravid i vecka 28 och förlossningen närmade sig. Vänner, Sebastians familj och Jennys egen familj slöt upp för att stötta henne genom både sorg och graviditet. Även en kurator och Jennys barnmorska betydde mycket.

– Innan njöt jag av att vara gravid. Efteråt ville jag bara ha vår son i min famn. Vår son är en del av Sebastian och när han föddes var det som att få tillbaka en del av honom.

Jennys och Sebastians son William föddes 15 juni 2017 efter 14 timmars förlossning med korta värkpauser. Jenny hade med sig sin mamma, sin bästa vän och Sebastians syster under hela förlossningen. 

– Sebastians syster fick ta Sebastians plats och klippa navelsträngen, byta första blöjan och så.

När den här intervjun publiceras har det gått drygt ett halvår sen Sebastians bortgång. Idag lever Jenny som ensamstående förälder till William med det höga tempo det innebär.

– Det är mycket planering som krävs för att få livet att fungera. Självklart är William prioriterad föst och när han är vaken får han all uppmärksamhet. När han tar sina tupplurer brukar jag försöka hinna ta hand om mig själv, sätta igång en tvättmaskin, städa och så. Det händer såklart ibland att jag får äta frukost klockan 20.00 när William somnat för natten. Men jag tänker att det bara är en period i livet.

Hur vill du hålla minnet av Sebastian vid liv för William?

– Jag vill att han ska veta vilken fantastisk människa hans pappa var, och hur mycket hans pappa längtade efter honom. Jag tycker det är viktigt att han ska få veta att han har en ’pappa Sebastian’ även om jag skulle träffa någon ny i framtiden. Då får han helt enkelt ha två pappor. Jag har sparat mycket av Sebastians saker som William kommer få och Sebastians vänner har gjort fotoalbum till William med bilder på hans pappa. Jag visar redan nu bilder på Sebbe till William och berättar historier om hans pappa för honom, och det kommer jag fortsätta göra många år framöver.

Hur ser du på framtiden?

– Jag ser ändå ljust på framtiden. Det måste man göra. Jag hoppas att William får hålla sig frisk. Vi ska genomgå några undersökningar av hans hjärta för att följa upp om han eventuellt ärver sjukdomen av Sebastian*. Men jag ska göra allt jag kan för att vår son ska få ett så bra liv som möjligt, och jag ska se till att vi båda ska få leva ett glatt liv. För vår skulle och för Sebastians skull, för det hade han velat.

Lilla William döptes i samma kyrka som Sebastian begravdes i. Efter dopet gick hela sällskapet förbi Williams pappas grav för att säga hej.

Jenny om Sebastian: ”Sebastian var en otroligt härlig person som alltid hade ett leende på läpparna. Han var varm, öppen, trevlig och hade ett stort hjärta fyllt av kärlek. Han var även djupt engagerad inom travsport och inom matlagning, vilket även var hans två yrken, och det var alltid så härligt att se hans passion för hans intressen. På fritiden gillade han förutom matlagning och travsport även natur och djur.”

Vill du följa Jenny och Williams vardag tillsammans? Missa då inte hennes blogg och instagramkonto!

* Efter att Vimedbarn.se pratat med Jenny var hon och William på sjukhuset för undersökning av Williams hjärta, som visade att även han har ett medfött hjärtfel. Här förklarar hon läget i bloggen.