"Det hände mig" | Vimedbarn - Topplistor för influencers

“Jag förlorade min sambo när jag var gravid i vecka 28”

Jenny förlorade sin man när hon var gravid

Vintern 2016 var Jenny Pitkänen och Sebastian Thell mer förväntansfulla än någonsin. De hade nyligen fått reda på att de skulle bli föräldrar och på julafton berättade de deras glada nyhet för familjen och vännerna i form av en julklapp.

– Vi hade egentligen tänkt vänta med att berätta för alla andra till vi gjort rutinultraljud i mitten av januari, men Sebastian var lite för ivrig och berättade om det för några av hans vänner redan på nyårsafton, så vi gick ut med det offentligt redan då, minns Jenny.

Planeringen för det nya livet som föräldrar sattes igång, och paret bestämde sig för att flytta från Stockholm till Mantorp där Sebastian var uppväxt.

En sista kyss

Men så kom dagen då allt skulle förändras, den 22 mars 2017. På morgonen var allt som vanligt. När Jenny vaknade hade Sebastian, som var mer morgonpigg, redan gått upp.

– Jag minns den här dagen så väl. När jag gick in i köket satt han vid köksbordet där han hade dukat fram frukost. Jag minns att han sa ‘god morgon, jag har kokat ägg åt dig’ med ett stort leende. Vi åt frukost ihop och skrattade ovanligt mycket.

Efter frukosten slog sig Jenny ner i soffan framför Nyhetsmorgon, och Sebastian gjorde sig redo för att gå till jobbet.

– Sebastian stod i hallen med sin gröna vinterjacka, handskar, skor och mössa på. Han frågade om vi skulle hinna ses mer innan han skulle iväg på ett jobbmöte på kvällen. Vi kom fram till att vi skulle det. Sen gav han mig en slängkyss och sa hejdå innan han gick några steg mot ytterdörren. Men av någon anledning låste han aldrig upp dörren. Han stannade, vände, tittade på mig och sa ‘jag går ut via baksidan istället’. Sen gick han fram till mig som satt i soffan, gav mig en kyss och sa ‘jag älskar dig’ innan han gick.

Det Jenny inte visste då var att det var deras sista kyss. När Jenny kom hem igen möttes hon av Sebastians skor i hallen. Hon ropade efter honom, men fick inget svar, och tänkte därför att han kanske varit hemma och bytt skor och kläder inför mötet och åkt iväg tidigare än planerat. Men när hon kom in i köket hittade hon Sebastian, livlös.

– Innerst inne förstod jag att han var död direkt när jag såg honom, men jag vägrade gå med på det. Jag gick fram till honom. Minns att jag kände på hans kind som var iskall, tog hans hand. Började känna efter puls, kollade hans pupiller och försökte höra hjärtat slå. Först fick jag en gnutta hopp och trodde jag hörde det slå svagt, men det var mitt eget hjärta jag hörde slå. Jag insåg att jag var tvungen att påbörja hjärt- och lugnräddning samtidigt som jag ringde både 112 och Sebastians pappa som kom dit på en gång. Att påbörja HLR var dock komplicerat eftersom han var sittande och jag behövde lyfta ner honom på golvet. Det var ganska trångt, jag hade trots allt en stor gravidmage redan då som var i vägen. Dessutom var Sebastian över två meter lång och vägde en del, det var svårt att komma åt ordentligt och lyfta en livlös kropp.

“Jag minns fortfarande ljudet av hjärtstartaren”

Hon fick honom i alla fall i hyftas liggande läge och påbörjade HLR strax innan Sebastians pappa kom in. När ambulanspersonalen kom fick Jenny lägga sig på parets säng medan de tog över arbetet att försöka få liv i Sebastian.

– Jag minns fortfarande ljudet av hjärtstartaren. Det pipande ljudet när hjärtat inte slår…

Ambulanspersonalen gjorde allt de kunde på plats, och till slut la de Sebastian i ambulansbilen och körde till Linköpings lasarett.

– När vi fick dödsbeskedet satt jag och Sebastians mamma i ett anhörigrum med en kurator. Jag minns att det kom in två kvinnliga läkare. Jag minns speciellt den ena kvinnan, för jag såg på hennes ansiktsuttryck när hon klev in att hon inte skulle komma med bra besked. De presenterade sig och ganska snart därpå sa de ‘vi har tyvärr inga bra besked’. Det var det enda de hann säga innan både jag och Sebastians mamma brast i gråt.

Läkarna kunde konstatera att hans hjärta stannat, och vid första obduktionssvaret fick de reda på varför. Sebastian hade ett oupptäckt medfött hjärtfel som innebar förstorat hjärta med defekt på två klaffar vilket fick det att ge upp, trots att Sebastian bara var 28 år gammal, utan att ge några symtom innan.

– När vi fick det slutgiltiga obduktionssvaret, sex månader efter hans död, blev jag både ledsen och arg. Ledsen över att han inte finns med oss mer. Arg över att vi inte visste om att han var hjärtsjuk. Jag har tänkt på det länge, att det är så viktigt att vi får till tandläkaren regelbundet för att kolla tänderna. Men vi blir aldrig kallade till sjukhuset för att göra en ordentlig koll på våra hjärtan. En sån kontroll hade kunnat rädda många liv, kanske även Sebastians.

“När William föddes var det som att få tillbaka en del av Sebastian”

Mitt i all sorg och förtvivlan pågick fortfarande deras gemensamma graviditet. Jenny var gravid i vecka 28 och förlossningen närmade sig. Vänner, Sebastians familj och Jennys egen familj slöt upp för att stötta henne genom både sorg och graviditet. Även en kurator och Jennys barnmorska betydde mycket.

– Innan njöt jag av att vara gravid. Efteråt ville jag bara ha vår son i min famn. Vår son är en del av Sebastian och när han föddes var det som att få tillbaka en del av honom.

Jennys och Sebastians son William föddes 15 juni 2017 efter 14 timmars förlossning med korta värkpauser. Jenny hade med sig sin mamma, sin bästa vän och Sebastians syster under hela förlossningen. 

– Sebastians syster fick ta Sebastians plats och klippa navelsträngen, byta första blöjan och så.

En nyförlöst Jenny med lilla William i famnen.

När den här intervjun publiceras har det gått drygt ett halvår sen Sebastians bortgång. Idag lever Jenny som ensamstående förälder till William med det höga tempo det innebär.

– Det är mycket planering som krävs för att få livet att fungera. Självklart är William prioriterad föst och när han är vaken får han all uppmärksamhet. När han tar sina tupplurer brukar jag försöka hinna ta hand om mig själv, sätta igång en tvättmaskin, städa och så. Det händer såklart ibland att jag får äta frukost klockan 20.00 när William somnat för natten. Men jag tänker att det bara är en period i livet.

Hur vill du hålla minnet av Sebastian vid liv för William?

– Jag vill att han ska veta vilken fantastisk människa hans pappa var, och hur mycket hans pappa längtade efter honom. Jag tycker det är viktigt att han ska få veta att han har en ‘pappa Sebastian’ även om jag skulle träffa någon ny i framtiden. Då får han helt enkelt ha två pappor. Jag har sparat mycket av Sebastians saker som William kommer få och Sebastians vänner har gjort fotoalbum till William med bilder på hans pappa. Jag visar redan nu bilder på Sebbe till William och berättar historier om hans pappa för honom, och det kommer jag fortsätta göra många år framöver.

Hur ser du på framtiden?

– Jag ser ändå ljust på framtiden. Det måste man göra. Jag hoppas att William får hålla sig frisk. Vi ska genomgå några undersökningar av hans hjärta för att följa upp om han eventuellt ärver sjukdomen av Sebastian*. Men jag ska göra allt jag kan för att vår son ska få ett så bra liv som möjligt, och jag ska se till att vi båda ska få leva ett glatt liv. För vår skulle och för Sebastians skull, för det hade han velat.

William vid hans pappas grav

Lilla William döptes i samma kyrka som Sebastian begravdes i. Efter dopet gick hela sällskapet förbi Williams pappas grav för att säga hej.

Jenny och Sebastian.

Jenny om Sebastian: “Sebastian var en otroligt härlig person som alltid hade ett leende på läpparna. Han var varm, öppen, trevlig och hade ett stort hjärta fyllt av kärlek. Han var även djupt engagerad inom travsport och inom matlagning, vilket även var hans två yrken, och det var alltid så härligt att se hans passion för hans intressen. På fritiden gillade han förutom matlagning och travsport även natur och djur.”

Vill du följa Jenny och Williams vardag tillsammans? Missa då inte hennes blogg och instagramkonto!

* Efter att Vimedbarn.se pratat med Jenny var hon och William på sjukhuset för undersökning av Williams hjärta, som visade att även han har ett medfött hjärtfel. Här förklarar hon läget i bloggen.

Carro berättar: ”Jag minns hur han tryckte ner en svart sladd runt min hals”

”Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår.” I ”Det hände mig” på Vimedbarn berättar Carro om hur det var att lämna en man som under en lång tid misshandlat henne både fysiskt och psykiskt – mitt framför sin ettåriga son.

Han hade precis kommit in från en promenad med hunden, dörren stod fortfarande öppen och jag såg min chans. Jag sprang ut i trapphuset barfota, tänkte att bara jag kom ut och fick tag på någon så skulle vi nog kunna komma därifrån… Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår. Han kastade mig ner i sängen och satte sig gränsle över mig och jag kände hur paniken steg.

Mitt i allt stod Adam i dörröppningen och skrek förtvivlat. Jag minns hur han tryckte ner en svart sladd runt min hals, andningen blev ansträngd… På något sätt lyckades jag bita honom på insidan av armen, hur minns jag inte.

“Allt, allt, allt var mitt fel”

När jag satt hos polisen någon vecka senare och de frågade mig om jag någonsin skadat honom minns jag hur paniken steg, jag mindes hur jag bet honom och på något sätt kom loss den där gången och när jag berättade det kände jag mig säker på att få höra att jag hade mig själv att skylla, där och då hade jag jättesvårt att se att ingenting var mitt fel. Jag var fortfarande så fast i det han matat mig med i alla våra år, jag kände mig ful, otillräcklig, dum och oduglig på alla sätt. Allt, allt, allt var mitt fel. Hade jag gjort allt rätt hade han aldrig behövt ge mig de där första örfilarna och hade jag bättrat mig då hade det aldrig blivit värre.

Att leva i ett destruktivt förhållande är jobbigt, det kommer smygande och man är oftast säker att felet ligger hos en själv till slut. Man försöker och försöker att vara “perfekt”, ber om ursäkt när man inte har gjort fel, ursäktar beteenden som egentligen inte är okej någonstans och DÖLJER, skyddar och håller en fasad för att alla runt omkring ska tro att allt är bra.
Blåmärken som dyker upp är av “olyckor”, elaka kommentarer framför vänner bortförklaras, allt lyckas man hitta på lögner för medan man lever i helvetet bakom stängda dörrar.

Han hade min mobil när det var som värst, när min mamma hade ringt allt för många gånger under två dagar som jag inte fått svara bad han mig ringa upp och berätta hur bra det var. Där satt han på sängen mitt emot mig och tvingade mig att bita ihop och ljuga medan jag egentligen satt där med en stor blåtira och sprucken underläpp efter dagens “misstag”.

Att erkänna för mig att det var misshandel jag var med om var det svåraste för mig, när jag “rymde” hem till min mammas pojkvän och han ringde dit polisen som tittade på mig och ojade sig så såg jag inte det som de såg. I mitt huvud var det fortfarande “inte så farligt”.

Hade det inte varit för Adam, min lilla ettåring som skrek förtvivlat medan han såg mig bli slagen, hotad och spottad på hade jag nog inte stått här idag, det var när jag såg hans förtvivlan och panik som jag insåg att jag måste bort och det var NU. Ett barn ska ALDRIG behöva bevittna något sådant och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att det finns barn som växer upp i hem där våld förekommer.

Det är extremt svårt att ta steget ut ur ett destruktivt förhållande, många tror att det bara är att lämna, men när man är där är det helt annorlunda, man har intalat sig själv att det inte är så farligt, att det är ens eget fel, man förnekar och bortförklarar.

MEN med hjälp så går det. Kvinnojouren, kvinnostödjare och massa bearbetning. Det FINNS en väg ut – bara man vågar tro och ta det stora klivet och be om hjälp. För det är just det steget som är det svåraste.

Följ Carros nya liv i bloggen ”Carros ungar” här på Vimedbarn: carrosungar.vimedbarn.se ››

”Det hände mig” – Sandra våldtogs och misshandlades som 14-åring!

I Vimedbarns första del av ”Det hände mig” berättar Sandra om när hon som 14-åring våldtogs av sin fem år äldre pojkvän och hans ”styvbror” en dag efter skolan. Här är hennes historia.

Det hände mig!

2005. Jag var 14 år, skulle fylla 15. Jag var en som idrottade väldigt mycket, hade en trygg uppväxt, umgicks med kompisar, var blyg och blev utsatt för mobbing i tre år i skolan.

I maj 2005 träffade jag en kille via internet, han var 18 eller 19 år, alldeles för gammal för en 14-åring, men det var ju coolt tyckte jag då. Han fick mig att börja dricka, trotsa mina föräldrar och jag gled ifrån både skola och idrotten. Han fick mig att sväva på rosa moln och vi umgicks så fort vi kunde, även med våra familjer.

I september samma år åkte jag till honom som vanligt efter skolan för att umgås, hans “styvbror” var där och vi tittade på bilder på datorn och sen gick allting snett. Dörren till rummet stängdes, musiken höjdes och ett CD-ställ ställdes under dörrhandtaget som lås, jag blev våldtagen och misshandlad. Hur länge det pågick vet jag inte, allt kändes som en fruktansvärd mardröm som aldrig tog slut.

I och med att jag anmält detta och tidningarna skrivit om det så fick jag ta emot så mycket hat. Även om det inte stod namn i tidningarna så sprids det snabbt i en liten stad vilka det handlar om. Det mesta kom via internet men jag fick ta mycket när jag rörde mig på stan, viskningar, blickar och även meningar som -“är det hon? Henne skulle jag inte ens röra med kniv haha”.

”Men det största straffet fick jag”

Mina förövare blev senare dömda i både tingsrätt och hovrätt men det största straffet fick jag, att behöva leva med det.

Skammen, oron, stressen och att känna sig äcklig, är känslor jag lever med varje dag och det finns en film i huvudet som spelas upp om och om igen och jag kan inte trycka på stopp.

Trots detta så mår jag idag bra. Det har såklart påverkat mig på alla sätt men idag vet jag att det inte var mitt fel och att skulden hör hemma hos dem som utsatte mig för detta.

Idag Lever jag med min sambo och en liten dotter på 18 månader. Är oerhört tacksam för livet och hur jag lever idag. Som naiv 14-åring sa jag, det kommer aldrig hända mig. Men det hände mig och min största oro är att det ska hända min dotter.

Av: Sandra

”Det hände mig” är en del på Vimedbarn.se där läsarna skickar in sina egna berättelser om sina egna tuffa och jobbiga upplevelser i livet. Läs mer här och skicka in din egen berättelse: ”Det hände mig” ››

stats