Krönikor | Vimedbarn - Topplistor för influencers
Anslut dig nu!

Kategori: Krönikor

Fredagskrönikor skrivna av föräldrar och blivande föräldrar på Vimedbarn.se. Här hittar du flera krönikor skrivna av bland annat Vimedbarns toppbloggare Paula Uribe, Emelie Walles och flera andra bloggare kring ämnen i livet som förälder.

Krönika: ”Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Publicerad
Gamze Berglund delar sina erfarenheter efter en förlossningsdepression

Förlossningsdepression. Ordet klingar inte bra i mina öron. En förlossning går man ju igenom för att få träffa sitt efterlängtade barn för första gången. Och så ordet depression. Det känns mörkt, dystert och melankoliskt. Och därför känner jag någon typ av motstånd för ordet förlossningsdepression. För hur kan den händelsen som ska vara den största och finaste i livet vara startskottet för något så dystert som en depression? Men jo, det kan den vara. Jag kommer tillbaks till det här om en liten stund.

Tiden efter min första förlossning var rätt omtumlande. Den vaginala förlossningen jag hade sett fram emot slutade i akut kejsarsnitt. Vidare fortsatte amningen att krångla, min bebis ville amma dygnets flesta timmar och vid mitt bröst var i stort sett den enda platsen han fick ro. Jag och min bebis satt tillsammans i soffan, timme in och timme ut.

Till en början var det mysigt, att känna hans lilla kropp emot min gav mig ett lugn och en känsla av trygghet. Hans lilla ansikte var det sötaste jag sett och jag kunde förundrat sitta och titta på honom och tänka att det var så här han såg ut, det där barnet jag föreställt mig att jag skulle få någon gång i framtiden, nästan sedan barnsben.

Läs också: ”8 tecken på att du har fått en förlossningsdepression”

Men allt eftersom tiden gick kröp sig en ny känsla inpå. Soffan blev en plats av ångest, att sitta i den kändes mer och mer som ett fängelse. En längtan av att bara få lägga ifrån mig min bebis, att få resa mig och röra mig utan en bebiskropp i min famn växte sig starkare. Kunde han inte sova bara en liten stund i sin egna säng, så jag fick dricka en kopp kaffe i fred, sträcka ut mig i soffan eller bara få slumra till en stund utan en bebiskropp tätt intill?

När min man som varit hemma rätt många veckor i samband med födseln började jobba och jag blev ensam hemma med vår bebis, då small det till. Känslorna av ångest som gått att hålla i schack med hans sällskap runt omkring mig tog över fullständigt när jag inte hade någon vuxen att dela dagarna med.

Nu var timmarna jobbiga. Minuterna gick långsamt och dagarna kändes oändliga. Jag upplevde aldrig att jag fick en paus för att samla nya krafter och tröttheten bara växte. Allt jag ville var bara att få en stund i fred.

Men utåt lät jag ingen få veta vad som rörde sig i mitt inre. Jag kunde komma in på sidor på nätet som beskrev vad en förlossningsdepression var, men jag tyckte inte att det stämde in på mig. Jag kunde visst känna lycka, allt var inte nattsvart hela tiden. Så fort min man kom hem från jobbet lättade ångesten och likaså om vi hade besök av någon vän eller familjemedlem. Och att vilja skada mig själv eller mitt barn, nej det var det inte tal om.

Bara ordet förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron. Jag hade ju aldrig varit deprimerad tidigare i mitt liv. Att mitt lilla barn skulle ha utlöst sådana jobbiga känslor i mig kändes så fel. Rent av elakt mot honom. Hade han gjort mig deprimerad? Nej, jag hade inte någon förlossningsdepression, det var bara lite jobbigt just nu.

Tiden gick, om än sakta, men jag började långsamt känna mig mer och mer som mig själv igen efter det att föräldraledigheten tog slut och en ny vardag tog vid. Ganska exakt ett år senare kände jag att jag äntligen lyckats lämna den där tunga tiden bakom mig. Fortfarande visste ingen något, och längtan efter ett till barn växte. Det var läskigt men jag ville på något sätt ha revansch, och väldigt gärna ett syskon till mitt barn.

Läs också: ”Krönika: Att få barn var inte som jag tänkt mig”

På inskrivningssamtalet hos barnmorskan frågade hon hur första tiden hade varit. Det var som att någonting utlöstes inom mig. Tårarna började rinna längs mina kinder och jag fick anstränga mig för att inte börja skaka. Min man som satt bredvid mig tittade med undrande ögon på vad som hände med hans fru. Jag kunde inte få fram så mycket mer än bara ”jobbigt”. Och barnmorskan föreslog att jag skulle träffa en psykolog och prata igenom det som hänt.

Efter några samtal kunde psykologen konstatera att jag haft en förlossningsdepression. Va? Nä?! var min första reaktion. Jag hade väl inte haft en förlossningsdepression?! Fast allt eftersom jag tog in det hon sa föll bitarna på plats. Alla tankar och känslor jag inte kunnat kontrollera, bristen på energi tillsammans med den värdelösa känslan som kröp sig inpå varje dag.

På ett sätt var det så skönt att kunna få en förklaring till varför allt hade känts så tungt, men på samma gång hade jag väldigt svårt att identifiera mig med någon som hade haft en förlossningsdepression. För precis som jag beskrev i inledningen av den här texten klingade ordet inte bra i mina öron. Dels var det skamfullt på något vis – ett misslyckande, och sedan lät det så himla nattsvart. Och det hade jag också svårt att identifiera mig med, för så nattsvart hade det inte varit. Och än idag kan det ta emot att berätta om det, eller att hashtagga mina inlägg på instagram med ordet förlossningsdepression. Men just precis därför är det så viktigt att jag gör det. Och att vi pratar öppet om jobbiga känslor vi känner och slutar skämmas. För hade jag inte skämts eller känt mig ensam i mina känslor hade jag kanske vågat sträcka ut en hand och berätta hur det låg till tidigare. Och trots att jag själv inte förstod vad det rörde sig om då kanske någon annan hade gjort det. Och då hade kanske minnena av min sons första fem månader i livet inte varit som ett enda suddigt, mörkt töcken i mitt minne. Jag minns knappt någonting om jag inte får saker och ting återberättat för mig, eller om jag inte tittar på bilder. Och kanske hade jag inte behövt gå runt med en gnagande oförklarlig ångest och en känsla av att jag hade misslyckats i över ett års tid. Och det känns synd. Väldigt synd.

Läs också: ”Bebisdoft kan förebygga depression”

Innan jag avslutar den här texten vill jag poängtera något jag tycker är problematiskt. Det handlar om att det idag inte finns något annat vedertaget begrepp än just förlossningsdepression som beskriver en ångestladdad tuff tid i början av föräldraskapet. Det är väldigt många olika nyanser av jobbiga känslor som alla definieras under samma begrepp. I veckan stötte jag på en artikel där det poängterades att det nyblivna föräldraskapet även kan ses som en kris, att omställningen är så stor och att den i sig lätt kan utlösa en krisreaktion. Och det tilltalade mig väldigt mycket. Sen kanske jag visst hade en förlossningsdepression i ordets rätta bemärkelse, eller så hade jag en väldigt stor kris på grund av den enorma omställningen som krävdes av mig då jag blev förälder.

Det känns viktigt att få med den aspekten av företeelsen förlossningsdepression och poängtera att begreppet kanske är allt för brett i nuläget. Jag hoppas också att det kommer pratas mer om föräldraskapets olika prövningar hädan efter. Det känns så väldigt viktigt att nyblivna mammor inte glöms bort i samhället vilket jag upplever sker rätt ofta. Det vill jag ändra på. Det kan vi ändra på tillsammans.

Av: Gamze Berglund

Vill du fortsätta ta del av Gamzes tankar och vardag? Missa då inte hennes blogg här!

Krönika: ”Att få barn var inte som jag tänkt mig”

Publicerad
Krönika: "Att få barn blev inte som jag tänkt mig"

”Googlar du ordet tvåbarnschock dyker det upp massor med sökresultat. Både artiklar från diverse föräldratidningar men också trådar från olika forum där nyblivna tvåbarnsföräldrar skrivit för att be varandra om hjälp och råd. Att gå från ett till två barn är en omställning. Lägg dessutom till känslan av otillräcklighet tillsammans med tålamodsprövande situationer som uppstår dagarna i ända så närmar vi oss det som kallas för tvåbarnschocken.

Men för egen del skulle jag säga att min chock kom redan då jag fick mitt första barn. Enbarnschocken. Det är inte något du hör talas om alls på samma sätt. Tvärtom, är det nästan lite fult att säga att få barn inte alls var så som man hade tänkt sig.

Läs också på influencern och krönikören Gamze Berglunds blogg: ”När amning är svårt” 

Vi tar allt från början. Redan när jag såg plusset på stickan var reaktionen inte som jag hade väntat mig. När du får det efterlängtade plusset ska du känna en himlastormande glädje och lycka inombords. Jag minns att jag kände den där lyckan vid första anblicken av testet. Var jag äntligen gravid?! WOW! Men sedan hände något. Lyckan trycktes lite åt sidan av en märklig känsla som kröp sig på. Allvaret i situationen, den så väldigt definitiva omställningen och ansvaret det där plusset skulle innebära, tog plötsligt överhanden och jag stirrade med svettiga handflator på testet. Jag försökte skaka av mig känslan. För det var väl inte så här jag skulle känna?

Tack och lov visade det sig att det fanns mer känslor att hämta längre in i graviditeten. Den obeskrivliga fascinationen och vågen av kärlek som sköljde över mig första gången jag såg det där lilla livet sprattla på en svartvit TV-skärm på en ultraljudsmottagning. Plötsligt kände jag den där sparken en dag. Wow, så häftigt! Men också lite äckligt. Var det också bara jag som kände så?

Läs också på Vimedbarn.se: ”8 tecken på att du fått en förlossningsdepression”

Så kom han, min efterlängtade älskade lilla unge. Några dagar efter förlossningen, som slutade med akut kejsarsnitt, åkte vi hem med vår lilla son. Glädjetårar trillade ner för kinderna när vi för första gången klev in genom dörren som en familj på tre. Men tårarna fortsatte trilla. Tänk om något skulle hända honom? Skulle det göra så här ont att älska sitt barn?

Dagar blev till veckor och vi ville gå ut och fika med vår bebis sovandes i barnvagnen sådär som vi sett andra göra. Bara det att vår bebis inte ville sova. Vi fick istället turas om att hålla honom medan den andra drack sitt kaffe. Dock inte sittandes vid bordet för det enda som fungerade var att stå upp och försiktigt gunga bebisen. Ja, ja, det var väl helt enkelt otur den här gången.

Vi provar att gå en promenad tänkte vi en annan gång, för bebisar gillar väl när vagnen rullar. Men inte vår bebis. Han ville bli buren i bärsele. Så vagnen vi köpt för 12 000 kronor med mugghållare och allt fick bli en prydlig accessoar. Men var skulle vi egentligen gå? För det gick ju inte att gå på barnvagnspromenader och det gick ju inte att fika och det var väl sånt som andra föräldrar och föräldralediga gjorde?

Läs också på Vimedbarn.se: ”5 råd en nybliven förälder INTE ska lyssna på”

Vi var hemma mycket min bebis och jag. Medan han sov i min famn läste jag på forum om det fanns någon annan som hade det som jag, och jag hittade faktiskt några. Men de hade inte fått så många svar när de förklarade sin situation och ville ha hjälp och råd.

Var det bara jag och några mammor till på några forum som hade fått det här man kan kalla för enbarnschock, eller var det helt enkelt något man bara inte pratade om? Är det kanske svårt att dela med sig om att det kan vara tufft att få sitt första barn? För tänk om någon skulle tro att man inte är tacksam, eller kanske rentav inte älskar sin bebis. Eller att man är en dålig förälder.

Det finns så otroligt många föreställningar om hur resan ser ut från plusset till när ens lilla bebis tar sina första steg i livet. Det innefattar de största, mäktigaste känslorna av kärlek. Men också oro, rädsla och även en del sorg för det som inte blev.

Och kanske kan vi finna oss lättare i det om vi blir bättre på att dela med oss av hur vi upplevde första tiden på riktigt. För om vi fick en mer rättvis bild av föräldraskapets alla delar från början kanske besvikelsen över när allt inte flyter på som man föreställt sig skulle bli lika stor. Kanske skulle även rädslan för att upplevas som otacksam minska tillsammans med rädslan att någon skulle få för sig att man inte älskar sitt lilla barn. För visst älskar vi de små liven villkorslöst, men man kan tycka att det är väldigt tufft ändå.”

Gamze Berglund om sin upplevelse av första tiden som förälder.

Krönikör: Gamze Berglund

Texten är ett utdrag ur inlägget ”Tvåbarnschock? Nja, snarare enbarnschocken” på Gamze Berglunds blogg. Idag är Gamze mamma till två fantastiska barn, och jobbar aktivt för att nyblivna mammor ska få mer stöd och hjälp av samhället genom att öppet dela med sig av föräldraskapets alla sidor i sin blogg. Vill du fortsätta ta del av Gamzes vardag och tankar? Missa då inte hennes blogg här. Hon finns även på Instagram med kontot @gamzeberglund.

”Jag skämdes för att jag inte kunde amma”

Publicerad

Anna har tagit upp det heta ämnet amning i sin blogg. Hon skämdes för att hon inte kunde amma så länge som hon ville. Nu vill hon att mammor stöttar varandra istället för att ser det som en tävling.

Detta ämne känns som ett ganska så hett ämne faktiskt, det är mycket ”hyshhysh” kring detta och jag kan till viss del förstå varför. Jag ammade min son fullt de första 3 veckorna och det kan ha varit det bästa jag gjort. Verkligen supermysigt och på alla sätt vackert. Däremot hade M väldigt mycket gulsot, jag som okunnig och nybliven mamma trodde bara att han hade ärvt sin faders pigment och gjorde därför inte en grej av det. Men efterhand så blev M mer och mer skrikig specifikt nattetid och det började spekuleras kring om det var kolik. Jag och T trodde inte det, för det kändes inte så, men han blev mer och mer frustrerad. Till sist fick vi nog och ringde till BVC, då visade det sig att gulsoten hade gjort M så pass slö att han åt vid bröstet, men inte tillräckligt för att sedan klara natten och när natten väl kom och jag erbjöd bröstet så somnade han om vid bröstet istället för att äta.

”Ett hav av misslyckande sköljde över mig”

Allt är för mig ganska oklart vid detta laget, men idag förstår jag mer kring allt, men där och då var jag så okunnig, kände att ett hav av misslyckande sköljdes över mig. Jag var en mamma som ABSOLUT INTE ville ge mitt barn ersättning för det bästa jag gjort i livet var att amma. Så för mig att behöva ge ersättning som delmål var ett enormt misslyckande. Jag tyckte jag var värdelös på allt och var arg på M som inte åt ordentligt. Ja, jag hann känna de flesta känslor i allt detta. Men till slut så valde jag att ringa till amningsmottagningen på sjukhuset istället för att ”bara” lyssna på BVC.
amning_kronika_2

Läs också: Gravidbesvären ingen pratar om

Nu är det så att vi har en fantastisk sköterska på alla sätt och vis, men någonstans kände jag väl att hon är barnsköterska av en anledning och amningsmottagningen finns av en anledning så jag valde att boka tid där. Jag kom dit dagen efter att jag ringt och då var M kanske 4 veckor. Jag frågade hur jag skulle gå tillväga och förklarade problemet etc. För det första så visade det sig att jag inte hade behövt ge ersättning som delmål utan jag kunnat pumpat de sista målet inför natten istället, då hans viktnedgång endast var 100g och M hade fått lov att gå ner 300g, så det var kanske en miss i protokollet kan man säga.

”Han satte i halsen”

Hur som helst så när jag ammade framför henne så visade det sig också att jag hade kraftig ”överproduktion” kan man säga alltså att min mat kom för fort, det sprutade ur mjölk, inte droppa, inte rann utan det stod strålar ut från alla dess håll och kanter och sköterskan menade på att hon kunde höra hur min mjölk ”träffade” hans magsäck. Detta gjorde att M blev frustrerad för han hann inte med och antagligen är det vad som skapat irritationen för M från första början.

Läs också: 11 tankar vid första barnvagnspromenaden 

Ett annat problem jag hade var att M satte i halsen av mjölken men när jag pumpade så kom det knappt ut något. Detta skapade förvirring hos mig då jag inte trodde att jag hade någon mjölk, trots att jag hade till ett halvt fotbollslag.
Hur som helst är M strax över 1 månad nu och vi ger fortfarande ersättning, jag ammar delmål och det fungerar hur bra som helst. Snart kommer vi att utesluta amningen helt och hållet för att det är tufft att hålla igång produktionen när det ibland kan gå en dag utan att M vill amma och jag har inte tid att sitta och pumpa i lugnans ro.

”För mig har det varit skamset”

Vad jag vill komma fram till är att denna hets är vad som gör att man som mamma känner sig misslyckad när man inte kan amma sitt barn, nästan som att man skäms för att säga att man ger ersättning. För mig har det varit skamset och det är en av anledningar till att mitt inlägg blir skrivit så pass ”sent”. Jag har känt mig misslyckad som mamma och som kvinna för att vi inte fick amningen att fungera. Något jag också reagerat på är två saker, de två mest kända frågorna kanske när man säger att man inte kan amma.

1. Nähe, har du inte tillräckligt med bröstmjölk?
Svar: Jag vet inte, sug du en kvart och avgör. ALLVARLIGT TALAT! Vad är det för en fråga. Finns det bara den anledningen till varför man inte ammar? Återigen ställer okunskapen till det.
2. Du vet väl att bröstmjölk är det bästa för barnet?
Svar: Du vet väl att tiga är guld?

Nu kan man säkert finna mina svar lite i det kaxigaste laget, men någonstans kan detta vara något väldigt känsligt och personligt och då är detta det sista man vill höra. Jag kan bli så förbannad. Det finns många anledningar till varför man inte ammar, vissa väljer det fullt medvetet från start och vill inte ens försöka. Vissa försöker så hudfärgen nästan går ur dem men det hjälper inte. Alla förutsättningar är olika och man kan inte mer än stötta de som valt annorlunda och heja på dem som försöker.
amning_kronika_1Läs också: 6 saker du måste veta inför din förlossning

”Ska stötta varandra”

Framförallt ska man inte behöva skämmas för att man inte kan amma, det är det sista man som kvinna behöver. Vi behöver stötta varandra i med och -motgång för vi har inte en partner som kan förstå. Även om han/hon försöker så är det i princip omöjligt för de kommer ALDRIG gå i våra skor. Låt oss finnas där för varandra istället för att göra en ”k*kmätar-tävling” av hela ämnet. Jag kunde amma i 3 år, ja, grattis. Jag kunde inte amma alls. Alltså det är ingen tävling, tjejer. Det är ett sätt för oss att mata våra barn och så länge våra barn är glada med hälsan i behåll så spelar det väl ingen roll om det är semper eller nestle om det är sensitive eller vanlig, vilken flaska jag använde eller om mina perfekta runda bröst bara producerar? Jag kommer alltid tycka att det var en sorg att jag inte kunde amma M i mer än 2 månader. Jag kommer alltid vara stolt över att vi lärde oss hur det fungerade med ersättning. Jag kommer alltid saknar stunderna med amningen. Jag kommer alltid göra mitt bästa för att stötta den/de som hamnar i samma situation.

Läs Annas blogg på jrtanna.vimedbarn.se

Fredagskrönika: ”Tuffa pojkar slår sig oftare än söta flickor”

Publicerad

När mina och Angelicas föräldrar har kommenterat att Philip kommer att slå sig oftare är för att han är mycket vildare och mindre riskmedveten, för att han är kille. Då har jag mest, lite nervöst skrattat bort det som en äldre generations fördomar. Vi har resonerat så att Alice och Philip är olika personer och kommer därför att vara med om och göra olika saker, allt annat vore konstigt.

Det var min utgångspunkt när jag skulle börja skriva den här krönikan. Men för att ha lite mer på fötterna än bara min egen åsikt började jag googla upp olycksstatistik på barn i förskoleålder. Det visade sig att statistiken tyvärr höll med våra föräldrar. 11 av 20 (56 %) olyckor drabbade pojkar. Finns det alltså inbyggt i oss att vi är mer oförsiktiga än våra systrar?

Läs också: ”Pappa, sluta puttas!”

”De kan ha exakt likadana kläder på sig”

Men jag tror ändå att det kanske ligger något i hur vi beter oss kring våra barn. Jag kan komma på mig själv, och Angelica påpekar det också rätt ofta, med att Alice är söt och Philip är tuff. Jag vet det är galet, men det kommer utan att jag tänker på det, vilket jag försöker göra mera nu. Tänka på vilka ord jag väljer att beskriva mina barn med. De kan ha exakt likadana kläder på sig, som på julafton t.ex. Alice och Philip skulle båda ha mörkblåa chinos, ljusblåa skjortor och mörkblåa kavajer. Men ändå sa jag att Philip var tuff och Alice var söt. Och det är här jag tror att det blir fel. För i ordet tuff ligger det, i min mening, mer risktagande. Det är ett mer aktivt ord än just ordet söt. Söt är stillsamt och försiktigt. Söt är eftertänksamt och planerande. Eller är det här mina egna tolkningar för att få det att passa in i min tankebana? Är det så att vi projicerar ut hur våra barn ska bete sig? Vi försöker ändå uppfostra våra barn exakt likadant. Konsekvent, man hoppar inte i soffan och man sitter ner när man pysslar, man slåss inte och man tar inte sitt syskons leksaker, det spelar ingen roll om du är kille eller tjej.

Läs också: ”Att bli förälder är fruktansvärt vemodigt”

”Är det därför?”

Men samtidigt går det inte att komma ifrån att tjejer och killar är kroppsligt olika. Inte bara till utseende men också prestationsmässigt. I idrottens värld är världsrekorden snabbare, längre och högre bland killar än bland tjejer. Är det då så att det finns i generna redan från början. Är det därför Philip har avverkat ett fall från skötbordet, ramlat i rutschkanan på förskolan och slagit en tand på sniskan, jagat en boll ramlat och skrapat upp nästan inom loppet av tre månader medan Alice har fått ett skrapsår i handflatan under samma tid? Är det därför 11 av 20 olyckor drabbar pojkar?

[1] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/23274.pdf

/Stefan Lagergren, bloggar på herrochfrulagergren.se 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Fredagskrönika: ”Pappa sluta puttas”

Publicerad

Jag har börjat läsa boken ”Tid” av Alex Schulman och Sigge Eklund, som jag fick i julklapp av min fru Angelicas lillasyster för ett år sedan. Eller jag läser den inte. Jag lyssnar på den, för jag har inte tid att läsa en bok som heter ”Tid”. Ironiskt nog. Jag har undvikit boken för att jag aldrig har riktigt förstått, efter tappra försök, varför närmare en halv miljon människor varje vecka lyssnar på deras podd. Jag har försökt men inte sett storheten förrän nu. Första kapitlet träffar mig som en knytnäve i magen och jag sitter helt stilla och känner hur en ångest växer fram i hela kroppen.

Samtidigt får jag tårar i ögonen av lycka när hur Alex beskriver sin papparoll som ”arkitekten av glada minnen”. För någon sätter för första gången ord på det jag har försökt koka ner hela min inställning till mitt eget liv som pappa. Han lyckas summera det i fyra ord, som inte ens bildar en hel mening; ”arkitekten av glada minnen”.

Läs mer: Fredagskrönika: Vårt företag går med vinst varje gång våra barn skrattar 

I samma stund som jag finner glädje i att kunna sätta någon annans ord på mina tankar slår det mig hur jag redan nu har misslyckas. Alex berättar om ett tillfälle där han halkar på is utanför porten och tappar sin dotter Charlie, precis efter att de haft ett bråk hemma. Charlie berättar senare för Alex om den där gången han kastade henne utanför porten. Jag tänker hur olika vi kan uppfatta situationer. Alice är liten och jag är stor. Jag tänker på saker som Alice har sagt som helt plötsligt får mig att se saker från hennes sida.
Det är nattningarna där jag lagt henne ner då hon åtskilliga gånger satt sig upp, kombinerat med orden ”Ligg ner nu och försök sova”, som för henne skapat en helt annan verklighet än den jag menat och uppfattat.

”Pappa puttas, och man får inte puttas.”

De orden från Alice ekar i mitt huvud. Jag säger förlåt, att det inte är meningen att putta henne. Jag har varit trött, irriterad över att hon inte vill sova. Trots att hon är trött. Frustrationen som stiger, men en sak är klar; Jag puttar henne. Det är så hon uppfattar det när jag lägger henne ner. Jag lägger henne ner i sängen när hon satt sig upp. Vi pratar om saken, jag förklarar att jag inte puttas utan att jag lägger henne ner för om man ska sova måste man ligga ner. Och vill man inte sova, går det bra att vila. Alice nickar som att hon förstår mitt resonemang innan hon reser sig upp igen. Jag lägger henne ner igen. Vi börjar om. ”Nej, pappa inte puttas”.

Läs mer: Natashas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma” 

Till slut ligger hon kvar. Vi ligger där bredvid varandra i sängen. Jag frågar om vi ska hålla varandra i handen eftersom det brukar få henne att slappna av. Nu vill hon det. En stund senare vill hon kramas och innan kramen har tagit slut hör jag hur hennes andning blir tyngre och tyngre. Hon somnade mitt i vår kram. Ett lyckligt slut, till slut. Det är en liten vinst i det stora misslyckandet i rollen som arkitekt av glada minnen. För i hennes värld har jag puttat henne när hon ville sitta upp. Vi vill alla vara superhjältar i våra barns liv, men är inte mer än människor.

Jag lovar mig själv att ha mer tålamod. Att tid med barnen, oavsett hur försenade vi än är, aldrig är tid förlorad. Att nattningar får ta hela natten om det behövs. Förr eller senare somnar man. Förr eller senare säger man förlåt och hoppas att det inte är för sent.
Jag ska inte ”putta” dig igen, det lovar jag.

/Stefan Lagergren, bloggar på herrochfrulagergren.se 

 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Fredagskrönika: ”Vårt företag går med vinst varje gång våra barn skrattar”

Publicerad

Höll på att ramla och bryta benet här om dagen, vilket ju är förståeligt. Tankarna började på en sekund att skena iväg. Jag ramlar och måste åka akut till sjukhuset, där jag självklart träffa McDreamy, han röntgar mitt ben och noterar hur underbart sexiga knäskålar jag har och sedan blir vi kära och skaffar 1000 barn och lever lyckliga i alla dagar!

Nej fan, det räcker ju med de två galningarna som jag redan har, inser jag och snabbt vaknar ur världens löjligaste fantasi, gillar ju inte ens McDreamy i verkliga livet. Jag tittar på mina galningar till barn, varav den ena försöker att svänga ut i bilvägen med pulkan och den andra hjular runt i snön utan täckbyxor.

De flesta säger att om man har ett barn som är vilt och galet så blir oftast nästa som en lugn motpol, eller tvärtom. Så vi hade hoppats på lite lugn. Det har hittills aldrig hänt. Men vi kände aldrig av tvåbarnschocken, har jag och min man konstaterat. Dock har det varit kaos med allt annat. Vi köpte nytt hus, upptäckte fuktskada i vårt gamla hus i samband med besiktning, renovering av ett badrum vi aldrig skulle få nyttja, mormor dog, maken bytte jobb och behövde jobba mer än det var tänkt, fick ingen förskoleplats till yngsta, äldsta trivdes inte i skolan utan gick med magont, tvättmaskinen gick sönder i nya huset och fyllde hela tvättstugan med vatten, kylskåpet och frysen gick sönder och fyllde hela köket med vatten, fönsterbyte i oktober samtidigt som dottern fick det ovanliga Shigella-viruset och måste springa på toa hela tiden i över 1 vecka, myrinvasion på hela nedervåningen under sommaren, nya inskolningar för båda barnen, och maken som spenderade halva senaste semestern på toa på grund av magsjuka.

Läs mer: Carolines fredagskrönika: Så hamnade jag på Gran Canaria!

Och ovanpå det så ska man ju klara av allt basic. Hämta och lämna båda barnen, jobba 100% på sina 80%, städa huset, tvätta, komma på varierande middagar, vabba, ligga.
Och det här med att ligga, som är en så viktig del för att relationen ska funka. Den får man numer schemalägga. Det måste vara det minst sexiga jag har varit med om. “Älskling, nu är det onsdag och klockan är 20.00, dags för sex. Av med kläderna nu”. Jag är på riktigt fascinerad av de människor som fixar det. Även om jag inte är en person som gillar förspel så sätter jag min gräns vid schemalagt sex. Då känns det som att vi har lämnat allt vad attraktion heter.

Jag ser det ofta som ett uppdrag jag ska klara av, ett företag som ska gå med vinst. Jag vet ju att vi fixar det här, hur tufft det än kan kännas ibland. Men vi fixar det för att vi måste. Vi är de som har ansvar för de barn vi har satt till världen. Hur gärna jag än vill lägga mig i sängen och dra ett täcke över mig när dottern får magsjuka för tjugoelfte gången den här terminen så gör jag inte det. Istället så kopplar man på autopiloten och blandar vätskeersättning, slänger alla nerspydda sängkläder i tvätten, maken hämtar spyhinken och tvättar upp i badrummet, jag ser över medicinskåpet, baddar dottern med en sval handduk och när hon somnat går vi igenom möten under veckan och vem som kan vabba vilken dag.

Läs mer: Natashas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma” 

Och när saker och ting ibland lägger sig lite. Som en fredag när man lyckats hämta barnen i tid, all tacos sitter inte på väggarna utan är bara på golvet och bordet, och man sätter sig hela familjen med snacks för att mysa till Mini-Mello, barnen springer runt vardagsrumsbordet och jagar varandra, man försöker pussas med maken samtidigt som han blir bortputtad av sonen, dottern kommer på den eminenta idén att åka på kuddarna nedför trappen och själv hetsäter man chipsen.

Där och då så är jag lycklig ända in i själen. För att vårt företag går med vinst varje gång våra barn skrattar. Det är kaos med dem och det kommer det alltid att vara men jag älskar att de inte alltid kan sitta still, att de har fantasi som inte har gränser och att de aldrig kan sluta prata, det är lycka. Men så ja, vi kanske har varit med om en tvåbarnschock utan att vi tänkt på det, för barnen är ju aldrig problemen, de är lösningen. Utan dem så skulle jag ha gett upp för länge sen när allt kändes som tyngst. Men de lyfter mig och de behöver mig. Och jag vill alltid ha ett företag som går med vinst.

/Linda Wallner

Laura Heikkilä: ”Att blir förälder är fruktansvärt vemodigt”

Publicerad
laura

Visst blir tiden mer värdefull när man får barn? Då blir det extra viktigt att stanna upp och verkligen leva i nuet. Bloggerskan Laura Heikkilä har skrivit en krönika om detta.  

Det vackra vemodet

Att bli förälder är inte bara härligt, spännande, skrämmande och roligt. Det är även fruktansvärt vemodigt. Aldrig har tid varit så värdefullt som nu och tidens gång så påtagligt. Tanken på att en tidpunkt, händelse eller period aldrig mer kommer att återkomma kan få hjärtat att stelna till en sekund.
När min Molly föddes kunde jag inte tro att det var samma lilla parvel som bökat runt i min mage i nio månader. Att hon nu fanns hos oss var så självklart och jag kommer ihåg att jag önskade att jag vetat att det var just hon som låg och petade på mina revben om kvällarna. En härlig känsla, men ändå så vemodigt. Tänk att man aldrig mer kommer att få vara med om känslan när hon puttar till mig under ett lunchmöte eller rör sig efter en dag av oro. Jag önskade jag hade kunnat gå tillbaka och klappa den stora magen. Bara en gång till.

”Tänk att jag aldrig mer skulle få vara med den lilla bebisen”

När hon sedan blev större blev det samma sak. Tänk att den här bebisen som har börjat jollra, greppa efter grejer och leta efter ögonkontakt var samma lilla bebis som på BB mest låg och sov i min famn. Omedveten om sin egen existens men ändå så viktig. Tänk att jag aldrig mer skulle få vara med den lilla bebisen. Nykläckt, varm och så fruktansvärt skör.
Och nu. När hon far fram med sin gåstol, försöker forma sina första ord och testar på att försöka krypa framåt. Tänk att det var den här lilla individen med den stora personligheten som förut bara låg och jollrade. Nästan oförmögen att lyfta sitt lilla huvud. Tänk om man fick gå tillbaka och bara snusa lite på det lilla huvudet. Att lyfta upp och krama den lilla kroppen. Hur liten var hon egentligen?

”Man bör leva i nuet. Alltid.”

Samma sak kommer kanske att ske om några år när jag får vara med om hennes stolthet när hon lär sig att springa fort, knyta sina skor eller läsa sin första bok. Man kommer att älska all utveckling och den stund man lever i, men aldrig utan att i vemod tänka tillbaka på den tid som pågår just nu. När små, sömniga armar fortfarande sträcks upp mot en eller det lilla slickandet på min hals när hon somnar mot min axel. Alla känslor och alla faser man går igenom. Det kommer att bli försvunnen tid. Så värdefull tid. Och det går så fort.
Så man filmar. Fotar. Skriver. Suger i sig som en liten svamp. Gör allt för att bevara små snuttar av det fina man lever i just nu. Och man vet med all säkerhet att om en tid eller två så kommer man att öppna dessa små tidskapslar och för varje färd bakåt i tiden känna en sorg över omöjligheten att få uppleva stunden igen.
Man bör leva i nuet. Alltid. Men hur starka känslor man än kan känna för stunden så går det inte att jämföra med ögonblicket när man senare famlar efter den i ett minne – som något som för alltid har passerat.

Vill du läsa fler krönikor? Klicka här ››

Carola Wetterholm: ”Vafan, det är ju lite mysigt att baka ändå”

Publicerad
carola_wetterholm

LOPPI:s toppbloggare Carola Wetterholm har skrivit en krönika om hur vägen till hembakat inte går som på räls. Känner du igen dig? Läs Carolas krönika nedan.

 

Bullmamman in action

Dags igen, ett av barnen ska stå och sälja hembakat utanför ICA. Det är bra och lättförtjänta pengar. My ass att det är. Eller jo, det är aldrig några problem att bli av med allt fikabröd, men vägen dit är ibland aningens krokig.

Jag ska baka kladdkakemuffins, det är strykande åtgång på dem, det vet jag sen tidigare. Säkra kort är perfekt. Snabbt går det också.
Öppnar kylskåpet och plockar fram smöret, öppnar skafferiet och plockar fram… Men vad nu? Inget socker?

Jag gillar inte att baka, och att då behöva baka och ge bort är ännu mindre kul. Börjar det då strula så ryker det ur öronen av ilska direkt.
Jag ställer suckande paketet med ett kilo smör på spisen och slår på ugnen, tänker att det här blir bra, det kommer vara perfekt rumsvarmt när jag är tillbaka om tio minuter.
Sur som ättika lämnar jag över tillsynen över barnen på ett äldre syskon, klär på mig och går ut till bilen, som är igenisad. Inte hade jag planerat en tripp till affären klockan 21.14 en fredagskväll direkt, så motorvärmaren var inte igång.. Ska man rangordna saker som får mig på dåligt humör så kommer skrapa rutor väldigt högt upp, snäppet under baka och ge bort.

LÄS OCKSÅ: Julia Adler:”Amning engagerar många och det är så laddat att hälften vore nog” ››

Framme vid affären köper jag mitt socker och åker hem igen, redo att kavla upp ärmarna och svänga ihop de där muffinsarna. Det börjar en film klockan 22 som jag kommer hinna se, och jag är nästan lite glad när jag hänger upp jackan i hallen. Huset är tyst, alla småbarn sover. Vafan, det är ju lite mysigt att baka ändå.
Ställer sockerpaketet på köksön och kastar ett öga mot spisen för att se hur smöret ligger till. Det tar en sekund innan jag fattar varför det bara ligger ett tomt, kladdigt guldfärgat smörpaket där på hällen. Resten ligger… Nån annanstans.
Ett kilo smör har smält och runnit ner på golvet, givetvis mellan spis och skåp dessutom, allt annat hade ju varit för enkelt.

Utesluter man svordomarna så ekade tystnaden i köket.
Jag funderar en sekund på om man kanske kan skrapa upp smöret och låtsas som ingenting, jag ska ju inte äta det, och vad gör lite katt och hundhår egentligen, men sansar mig och torkar upp det värsta och åker till affären igen. Behövde inte svära över att skrapa rutorna i alla fall. Köper ett nytt enkilospaket, åker hem, bakar de där förbannade muffinsen och förpackar supersnyggt. De kommer sälja som smör i solsken. Eller som smält smör på spisen…

Filmen börjar, men jag ägnar resten av kvällen åt att sanera golvet, spisen och väggen från smält, och sen stelnat smör. Det är inte gjort på en grisblink direkt, hur jag än gnuggar och gnider med Yes diskmedel (ett mirakel mot fett? Nix) så är det en fet hinna kvar. Efter ett tag inser jag även att det runnit in under spisens små fötter, och försök själva att vicka upp en spis medan du torkar rent från smör-klet under, det är ett mission impossibe.
Fyra timmar senare är jag klar med mitt muffinsbak, inklusive städ av kök.
Lättförtjänta pengar vete sjutton.

Vill du läsa fler krönikor? Klicka här ›› 

Caroline Bergström: ”Spanien är ett otroligt byråkratiskt land”

Publicerad
carrosungar

Hur är det att bosätta sig utomlands med sin familj? Detta reflekterar vår bloggare Caroline Bergström över och delar med sig av både fördelar och nackdelar med att bo utomlands. Läs Carolines krönika nedan. 

För närmare 4 år sedan packade vi in allt vi ägde i ett förråd innan vi satte oss på flyget mot Gran Canaria utan någon aning om vart livet skulle ta oss!

Planen var att stanna 6 månader, men när dom månaderna passerade hade vi fått försmak av vad ön hade att erbjuda, underbart klimat, ingen stress och en massa trevliga människor.

Semesterlivet fortsatte i nästan 6 månader till, enkelt och bekymmersfritt. Sedan kom chocken, Spanien är ett otroligt byråkratiskt land och det är inte annorlunda på den här ön, vilket vi snart fick lära oss!

”Allt i Spanien betyder pappersarbete”

När sommaren närmade sig sitt slut hade vi fått lära oss att skolplikten här börjar redan vid tre års ålder, att få in barnen i skolan var dock inte så lätt. Allt i Spanien betyder pappersarbete, och inget man behöver finns på samma plats därför får man åka fram och tillbaka, hit och dit så fort det är någonting.
Efter att spenderat ett år hemma med mig skulle min 5-åring och 3-åring kastas in i den spanska skolan trots att dom hittills inte kunde ett ord på spanska, då var jag osäker men nu vet jag att det var det bästa valet jag kunde gjort!

LÄS OCKSÅ: Julia Adler: ”Amning engagerar många och det är så laddat att hälften vore nog” ›› 

carrosungar

Idag har jag 3 trespråkiga barn på 4, 6 och 7,5 år. Skolsystemet är en stor fördel med att bo här, små barn har jättelätt för att lära och det tar man till vara på. Redan från 3 års ålder har dom introducerats till engelskan i form av sånger och lekar och som 5 åringar har dom lärt sig att läsa och skriva! Jag är jättenöjd med skolgången och ser mycket positivt på den men jag ser även skillnader som jag innan tagit förgivet i Sverige, skolgången är gratis MEN böcker, material och utflykter ska betalas av föräldrarna, inte bara det barnen ska även ha matsäck & vatten med sig varje.

”När jag kom till förlossningen fick jag en chock”

Under åren vi bott här har jag även hunnit med en till graviditet och fött vår yngsta dotter, 5 veckor för tidigt. Vården under graviditeten var jag jättenöjd med men när vi kom till förlossningen fick jag en chock, inga män i väntrummet, väntrum med sängar där kvinnor skulle ligga uppradade i väntan på att förlossningarna skulle dra igång ordentligt och INGEN lustgas. Där gick min förlossning åt skogen, det enda som erbjöds var epidural och allt jag ville ha var lustgasen. Den 45 minuter långa förlossningen var katastrof för mig även om allt gick bra, jag var inte närvarande och förstod knappt vad som hänt när jag fick upp min lilla bebis på bröstet.

LÄS OCKSÅ: Maria Klaesson: ”Perfekt – vad är det?” ››

carrosungar

Efter det rullades vi ut i ett nytt väntrum och Audora flyttades upp till neonatalen, där tyckte dom att vi kunde lämna henne och åka hem. För någon som inte är härifrån och som tidigare fött barn i Sverige var allt jättekonstigt och det enda som var säkert var att jag inte tänkte lämna min bebis och åka över en timmes resväg tillbaka hem.

Dom här åren har varit väldigt lärorika för mig, att flytta ifrån allt och alla man känner var inte lätt, mycket saknad blir det men samtidigt har jag växt som person och fått upp ögonen för hur mycket man tar förgivet.. Det finns nackdelar med alla platser men även lika många fördelar!

Vill du läsa fler krönikor? Klicka här ››

Julia Adler: ”Amning engagerar många och det är så laddat att hälften vore nog”

Publicerad
amningkronika

Amning är ett laddat ämne och det finns alltid många och olika åsikter kring detta. Vimedbarns bloggare Julia Adler har skrivit en krönika där hon reflekterar om amning och hur man ska hantera alla åsikter och kommentarer. Läs Julias krönika nedan.

 

Att amma för sin egen skull.

Det spelar ingen roll hur en gör med amning, för vad en än gör så är det fel. Ja alltid är det någon som tar illa vid sig eller har andra åsikter. Och så är det.

Först ska en göra prick allt för att få igång amningen för fan om en inte ammar. Bröstvårtorna blöder, en sitter fastklistrad i soffan de första veckorna, tårarna sprutar av alla hormoner och tankarna snurrar i huvudet ”gör jag rätt?”. Kompletterar du med ersättning har folk åsikter om det, för WHO rekommenderar ju 6 månader HELamning vilket menas med att ingen annan föda får intas första 6mån. Jaha ammar du inte alls? Stackars flaskätande barn. Mjölkstockning, svampinfektioner eller snudd på utbränd? Strunt i de, amning är viktigast. Minsta lilla ersättningsdroppe eller smakis på fingret räknas om en vill helamma, annars heter det delamma och vill en verkligen det?

Hallå du kan inte bara amma, pappan måste få bli delaktig i matningen också. BVC stressar om gröt redan vid 4 månader. Vill inte barnet ha gröt vid 4 månader? Jodå, sleva i bara. Magen vänjer sig. Skit i WHO. Efter 6mån ska en helst börja med mat flera gånger om dagen och fasa ut amningen. Om barnet inte äter mat så låt inte barnet amma heller för då kommer hen aldrig lära sig äta. Och att nattamma efter 6mån är fullständigt onödigt minsann. Barnet behöver inte det! Har du slutat amma? En ska fortsätta minst 1år. Amma efter 1år? Nja nu börjar det bli äckligt va? Ett BARN som suger på din tutte? EWKKK…

LÄS OCKSÅ: Sofie Myrdal: ”Idag är jag en stark, glad och drivande mamma” ››

”Nu är det väl ändå dags att sluta, du blir ju som en mänsklig napp!”

Osv osv i all oändlighet. Alltid är det någon som tycker annat än en själv. Eller de klassiska kommentarerna nedan.

”Hur ofta ammar du egentligen?”
”Ammar du nu igen?”
”Ska du inte sluta snart?”
”Äter barnet inte mat än? Om du slutar amma så ska du se att hen äter bättre.”
”Ammar du inte på båda brösten vid varje matning? Hur vet du att hon blir mätt?”
”Nu är det väl ändå dags att sluta, du blir ju som en mänsklig napp!”
”Du kan ju inte ge barnet bröstet varje gång hen är ledsen, då vänjer hen sig vid det.”
”Mjölken är som vatten efter 6mån, hen får inte i sig någon näring av den nu.”
”Du kommer aldrig kunna vänja av barnet om du inte slutar nu.”
”Att amma i 1år är okej men sen blir det äckligt.”
”Hur länge har du tänkt amma egentligen?”

Ja som sagt.. Amning engagerar många och det är så laddat att hälften vore nog. Det ligger mig varmt om hjärtat (bokstavligen) och engagerar mig eftersom jag trivts så bra redan från start med det trots alla idiotiska kommentarer (de ovan är ett utdrag..) jag fått under tiden. Och jag vet att långt ifrån alla ammande mammor kan stå emot kommentarer likt ovan vilket kanske gör att de börjar tvivla på sig själva angående amning – och slutar. Fast de egentligen trivts bra och vill fortsätta. Men normen och samhället säger annat. JUST DÄRFÖR är jag så tydlig med att en borde läsa på för att få kött på benen, diskutera och lita på magkänslan. Många bara kör för att de ärligt talat inte vet bättre, och hur ska en kunna göra det som förstagångsförälder? Läs mer på Amningshjälpen.se ››

Känns det bra – ja men köööör. Men om inte – varva med ersättning, pumpa, eller sluta. Men sluta då för att du vill, inte för att någon säger att du borde. Där är det viktiga. En själv bestämmer.

Så för OSS är amning så mycket mer än bara mat och jag VILL fortsätta, likaså mitt barn. Och för oss är det de bästa som finns eftersom det funkar så bra, men om inte så får en utgå från det. Jag utgår bara från mig själv.

Vill du läsa fler krönikor? Klicka här ››

Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se. Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
Sekretessinställningar
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se. Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
stats