Krönikor | Vimedbarn - Topplistor för influencers
Anslut dig nu!

Kategori: Krönikor

Fredagskrönikor skrivna av föräldrar och blivande föräldrar på Vimedbarn.se. Här hittar du flera krönikor skrivna av bland annat Vimedbarns toppbloggare Paula Uribe, Emelie Walles och flera andra bloggare kring ämnen i livet som förälder.

Johanna Sohlberg om hyckleriet kring julafton: ”Är du inte snäll så kommer inte tomten…”

Publicerad

Veckans fredagskrönikör är Vimedbarn bloggaren Johanna Sohlberg, hennes krönika handlar om julen och julafton. Om föräldrar som kläcker ur sig att jultomten bara kommer om man varit snäll hela året – så här skriver Johanna i sin krönika: ”Är inte det egentligen både en aning hyckleri av oss vuxna och en aning hårt av oss? Vi ställer krav på barnen att de ska vara snälla, många använder det till och med som argument de sista månaderna av året, ”är du inte snäll så kommer inte tomten”. ”

Julafton. Vi är snart där och nerräkningen inför dagen har börjat hos de flesta. Man har i alla tider sagt att julafton är barnens dag, det är den stora dagen när tomten kommer med julklappar. Om man varit snäll vill säga, och om man skrivit en önskelista till tomten. Är inte det egentligen både en aning hyckleri av oss vuxna och en aning hårt av oss? Vi ställer krav på barnen att de ska vara snälla, många använder det till och med som argument de sista månaderna av året, ”är du inte snäll så kommer inte tomten”. På vilken nivå förstår barnen vad vi menar med det? Förstår vi själva hur vi påverkar barnen genom att vräka ur oss kommentarer och krav som dessa?

Och julafton då? Barnens dag som sagt. Och det är barnens dag, på alla sätt. Men i min krets har nog själva innebörden tappats bort lite, vad det just innebär att det är barnens dag. Redan i oktober börjar släkten omkring en fråga om julafton, hur man ska styra upp den, och hos vem man ska fira den. Och det är mysigt, det är det. Men det är lite stress över det hela. Alla måste ses, det är ju barnens dag, hur ska vi styra upp det och planera så att alla blir nöjda?
Vi är en stor familj, mina föräldrar är separerade sedan 25 år tillbaka och jag har sammanlagt fem syskon varav två av dem har egna barn. Man vill träffa alla och göra alla glada.

Vad som sen händer, rent generellt med stora sammanslagningar är att de vuxna samlas i ett rum och barnen i ett annat. De vuxna dricker kaffe, kanske en konjak och man snuddar ofta vid ämnen som inte är barnvänliga. Självklart får barnen vara med men i stora sällskap tycker de flesta barn att vi vuxna är tråkiga så de hänger hellre med sina kompisar. Man blir uppdelade och ingen ligger på golvet en längre stund med barnen och leker med deras nya julklappar som de fått av jultomten, som de fick för att de varit snälla hela året.

I år har jag och min fästman bestämt oss för att fira julafton hemma, själva med våra barn. Julafton ska i år vara barnens dag, på alla sätt. Vi ser att vi vaknar upp, låter pojkarna öppna en varsin julklapp, äter en stor frukost framför brasan, kanske går ut och åker pulka, äter en stor jullunch, öppnar mer julklappar, kollar det klassiska Kalle Anka, dricker varm O’boy och är med barnen, på golvet. Vi leker med deras julklappar som de fått, och det mesta sker på deras villkor.
Vi vill ta tillbaka barnens dag. Låta dagen handla om dem. Världens ledande utvecklare av spelautomater, som NetEnt och Play’n GO, är baserade i Sverige. De svenska casinona har den mest varierande och många olika sektionen i varje casinos portfölj och prisbelönta spelautomater, mer om spelautomater på hemsidan – svensklicenscasino.com . Med teman som fantasi, historia och äventyr samt varumärken är slots färgstarka och anpassningsbara casinospel. Dessutom börjar videoslots attraktiva motsvarighet, progressiva slots, på 1 miljon kronor och uppåt.
Julen är häftig, på alla sätt och vis och vi alla firar den olika och har olika krav av vad julafton innebär. Det finns egentligen inga rätt eller fel. Såvida det inte förekommer bråk och missbruk, men det är en annan fråga som är väldigt laddad.

Julen är lång, den varar i flera dagar och det finnas mängder av härliga timmar att umgås med släkten på. Vi har planer i stort sett varje dag under hela julen, där vi kommer träffa alla i våra respektive släkt. Men just själva julafton, den blir i år helig för oss. Bara för oss, vår lilla familj.

Mindre än en två veckor kvar till julen och själva julafton.
Jag kommer påminna mig själv varje dag att inte känna stressen inför julen, att inte använda tomten som argument och låta julkänslan ta plats i hjärtat och hemmet.
Hur gör ni andra? Hur tänker och resonerar ni angående julen och julafton?

Vill du läsa mer från Johanna Sohlberg? Följ hennes blogg här på Vimedbarn: johannasohlberg.vimedbarn.se ››

Gillade du Johannas krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Michaela Qvist: ”Hur skulle jag känna om hon plötsligt bara dog?”

Publicerad

Veckans fredagskrönikör är bloggaren Michaela Qvist, här delar hon med sig kring hur det är att tillhöra de som inte översköljs av rosa moln och lyckorus när de just blivit nyblivna föräldrar – så här skriver Michaela i sin krönika: ”Tårarna rann och jag lutade mig över henne för att skåda mitt vackra barn, försöka känna kärleken men den fanns inte där.”.

Nu ska vi prata om något som för vissa är en känsla som känns som en kniv rakt genom magen, nämligen att inte älska sitt eget barn.

Jag sitter vid köksbordet och ser ut över vår altan där min älskade lilla Damian ligger och sover, ombonad i sin åkpåse i vagnen, så känner jag ett lyckorus över hela kroppen. Vem kunde tro att jag, Michan skulle få en sån fin, frisk och helt perfekt liten kille att älska och ta hand om. Att få vara mamma var något som var menat för mig sen långt tillbaka. När jag fick Naomi min först födda så förstod jag att det här var rätt plats för mig, jag är gjord för att vara mamma.

Dock har inte känslan alltid varit så underbar som den är nu. När jag födde Naomi efter en lång och komplicerad förlossning på 27 timmar och 2 timmars krystnings arbete trodde jag ju att vi skulle åka hem och allt skulle vara som på rosa fluffiga moln, men det var det ju inte.

Efter många förlossnings komplikationer och smärtan som uppstod varje gång jag rörde mig påminde mig om att det faktiskt var för att jag födde Naomi som jag hade ont. Någonstans inom mig så kände jag att jag ville få allt ogjort, hur skulle jag känna om hon plötsligt bara dog? Skulle jag sakna henne?

Naomi några minuter gammal efter en hemsk förlossning.

Dagarna gick och en dag, jag tror hon var ca 5-6 dagar när jag la henne på skötbordet så insåg jag att jag inte ens hade pussat henne. Tårarna rann och jag lutade mig över henne för att skåda mitt vackra barn, försöka känna kärleken men den fanns inte där. Tårarna droppade ner på henne och jag insåg att jag verkligen inte mådde bra.

Men som första gångs mamma så vet man inget. Man tror allt ska vara jobbigt och jag trodde jag hade det så jobbigt som alla andra men som jag i efterhand insett var värre än vad jag trodde. Dagarna, veckorna och månaderna gick och jag kämpade med att lära känna henne. Hon fick kolik. Sömnlösa nätter och många stenar på mina axlar, när ska detta ta slut tänkte jag många gånger?

På BVC sa de att det ända jag behövde göra om jag kände att jag mådde dåligt vara att fylla i en lapp som skulle visa med antal rätt eller fel om jag var deprimerad. Jag vet ju att jag är stark som människa så för mig var det ingen fråga om att visa mig svag för andra så jag gjorde aldrig någon utredning.

När Naomi blev ca 4 månader vände allt. Vi började ge henne mat tidigt då amningen inte hade fungerat, hon började sova bättre och jag började ta till mig henne och hon fick den mamma hon förtjänade. Jag började verkligen Älska henne.

Nu 2014 när jag födde min son Damian så var jag förberedd. Under hela graviditeten gick jag på Aurora samtal och pratade om förlossningen med Naomi och tankar att bli tvåbarnsmamma, jag övervägde till och med att föda vaginalt. Men efter en fantastisk förlossning den 13 augusti på 4 timmar och 4 minuters krystvärkar trodde jag det var för bra för att vara sant. Jag försökte ställa in mig på att det kommer bli jobbigt inte bara att komma hem och vara tvåbarnsmamma utan även att få livet att gå ihop med Naomi som för mig då var hela mitt liv och hur skulle jag kunna dela på det med en annan?

Men det gick förvånansvärt bra. Jag har varit ledsen, gråtit och tyckt att dagarna varit skit. Men innan jag började må allt för dåligt tog jag hjälp och har under senaste månaderna träffat en fantastisk psykolog på BUP som fick mig att inte falla denna gång utan stå upp rakt och ta till mig mitt andra barn på ett helt annat sätt än jag gjorde med första.

Damian 9 dagar och storasyster Naomi.

Det jag vill säga med denna text är att det är Okey att inte må bra när man fått barn. Det är okey att inte känna att man älskar sitt barn så fort det läggs upp på bröstet som alla pratar om. Det är oket att ta hjälp om man känner att man behöver det. För med hjälp kommer du må så mycket bättre. Du kommer kunna

bli den starka och fantastiska mamma till dina barn som alla drömmer om och för mig är det viktigast av allt!

Läs Michaelas blogg här på Vimedbarn: miichaan.vimedbarn.se ››

Gillade du MICHAELAS krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Ann-Sofie Sojka: ”Jag fick övertala vännerna – NU var det faktiskt var dags för denna morsa att gå ut och rastas ordentligt”

Publicerad

Vimedbarn bloggaren Ann-Sofie som driver bloggen Sojka är veckans fredagskrönikör! Här berättar hon om ensamheten när man blir gravid och sedan är nybliven mamma, hur vännerna helt plötsligt ser en som en tråkig morsa man helst slipper få med ut. Läs ”Fredagskrönikan” skriven av Ann-Sofie Sojka.

Att få sitt första barn är ju bara lyckan. Det är något av det häftigaste man kan vara med om. Men första tiden för mig var lite ensamt. Förutom de närmaste så förlorade jag mina vänner. Vänner som jag trodde jag skulle ha hela livet. Men hur kul var det att jag fick barn liksom. Vännerna ville såklart komma och gratta men sen var det ingen som ringde när det var någon fest. Jag hade ju blivit en tråkmorsa. En gång fick jag tjata och övertala att nu var det faktiskt dags för denna morsa att gå ut och rastas ordentligt.

Och det gjorde jag! Men var det samma sak? Nej det kändes inte riktigt samma och ingen tänkte på mig när det hände grejer. Jag kände mig som den enda i världen som fått barn. Min lycka min kärlek. Men inga vänner att dela den med. Tack och lov säger jag för sociala medier och min blogg. Det var räddningen. Att lära känna andra som var i samma sits, som också luktade spyor och bajsblöjor och man kunde prata om de där små framstegen. När Isak vände sig för första gången eller log till mig. Jo då, jag tror bestämt han log åt mig. Eller var det en reflex. Ja de har visst en del reflexer i början.
Det jag lärt mig att vänner kommer och går. De man tror är en närmast är kanske de som kommer vara väldigt långt ifrån en. Världen är ytlig och det är svårt att hitta riktiga vänner. Som tur är så hittade jag ett forum där vi kunde följas åt redan innan vi plussade på stickan. Det höll ett tag och sen gled man mer och mer isär. Under graviditeten så hade vi en massa gemensamt och under första tiden. De flesta graviditeter är ganska lika. Ja på så sätt att magen växer och att där gror ett litet liv. När barnen föds så föds ju alla. Även om de kommer till världen på olika sätt så går vi alla kvinnor igenom samma sak. Det gör oss så lika. När vi sen har de små liven så är vi också rätt lika, vi byter blöja, ler och är helt uppslukade av förälskelse av våra små. Egentligen är vi ganska självupptagna men vi låtsas att vi är uppslukade i de andres små bebisar också.
Men sen händer nått. Barnen börjar på dagis. De växer och blir större. Barnen blir mer och mer olika eller är det vi föräldrar som förändras? Plötsligt börjar ensamheten infinna sig igen.
Vid andra barnet så är det liksom en drog. Att jaga första kicken liksom. Det var så underbart och mysigt. Latte och mammafikan i högsta hugg. Men nej, det där första ruset infinner sig inte. Jo visst fan är det mysigt och gulligull och varenda gång är speciell men det blir ändå inte samma sak. Stress, hinna med allt och vara den perfekta föräldern. Tidningsmagasin avlöser varandra om den bästa mamman som hinner med allt. Bloggar med rosa fluff fluffar iväg så man blir tokig. Prestationsångesten ökar för man vill ju också vara perfekt. Men är vi inte perfekta som vi är? Att vi alla försöker vara så bra som vi är. För mig är den perfekta mamman att kunna vara icke perfekt. Att kunna skita i disken utan att ha dåligt samvete, att inte må dåligt för att man inte kan baka de där sockersöta bullarna osv. Varför inte acceptera att vi inte kan göra allt och kanske påminna oss själva att det inte alltid är som det ser ut.
Vi sätter högre och högre krav på oss själva. Tona ner kära mamas och tro inte på allt ni läser! Älska er själva och säg varje dag några bra saker om dig själv. Peppa dig själv, för mycket man läser bryter på självkänslan. Till slut sitter man ändå där ensam framför datorn.

Följ Ann-Sofie i hennes blogg: sojka.nu ››

Gillade du Ann-Sofies krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Skapa en blogg här ››

Paula Uribe: ”Något jag har upptäckt som offentlig person är människors falska sidor”

Publicerad

Läs veckans krönika där Paula Uribe, som driver Sveriges största mammablogg, delar med sig kring omställning från att inte blogga alls till att bli en av Sveriges mest omtalade bloggare över en natt. Här berättar Paula om varför hon började blogga, jobbet bakom blogglanseringen och bloggens för- och nackdelar.

När jag och Hugo träffades så hade jag inte för avsikt att börja blogga. Det var Hugos grej och det intresserade inte mig. Trots att jag alltid har varit intresserad av att skriva och att jag har ganska lätt för att uttrycka mig i text. Det höll under vår första tid. I början ville jag inte synas i Hugos blogg heller men det blev svårt med tanke på att vi inledde en kärleksrelation och spenderade mycket tid med varandra.

”Om jag någonsin skulle öppna en egen blogg så skulle det vara för att jag blev gravid. Då har jag något att skriva om”, tänkte jag då. Nio månader efter vårt första möte nere i Argentina så plussade jag på graviditetstestet. En vecka efter att vi hade kommit hem från en partyresa i Spanien. Sagt och gjort. I vecka 12 öppnade vi upp Paulas.me.

Vi visste redan innan att många var nyfikna på mig och att trafiken skulle rulla in från Hugos blogg. Mitt stora uppdrag skulle vara att få dem att stanna. Redan veckorna innan la jag upp en plan. Hur ska jag blogga? Vad ska jag skriva om? Vad kommer läsarna att vara intresserade av? Jag tog ett steg utanför, tänkte på bloggen ur ett större perspektiv genom att dagligen hitta en röd tråd som gör att alla som läser min blogg ska kunna känna igen sig, skratta, känna, tänka efter och få tips. Jag ville inte att baaaaara mammor skulle läsa utan att många kan relatera till min blogg, mitt liv och mina tankar.

Det blir lättare för mig att blogga när jag ser min läsare som en vän. Det blir som att jag skriver till en vän. Att i största mån vara personlig och en levande person med ett liv som går upp och ner i en berg- och dalbana. Med personlig menar jag att jag ställer frågor. Nu på senare tid har jag blivit bättre på att svara med korta svar i kommentarerna. Jag tror att den lilla skillnaden gör en blogg mer levande. Många kanske tror att om han har en stor blogg så förändras man som person. Att man inte har ett äkta inre och söker bekräftelse genom den stora bloggen.

Jag har aldrig känt igen mig i fördomarna om stora bloggare för mitt liv skulle se likadant ut med blogg eller utan. Nu lever jag och Hugo ett familjeliv med ett riktigt barn som har riktiga känslor. Vi går igenom alla faser som alla andra småbarnsföräldrar gör. Vi gråter, vi skrattar, vi lär oss, vi bråkar, vi testar gränser, vi upplever och vi älskar. Bloggen visar bara 10 % av vårt liv och jag tror att det är viktigt att man sätter en gräns på vad som är privat. Det är ens familjs välmående som kommer i första hand och det får man aldrig glömma bort som bloggare.

Något som jag har upptäckt med bloggen och som en offentlig person är människors falska sidor. Personer som vill vara nära en utan att ha något gott i åtanke. Personer som pratar en massa skit bakom ens rygg men ändå skulle kliva över lik för att bli ens vän. Sånt gillar inte jag och hur social jag än är så väljer jag mina vänner med omsorg. Mina ”oldies” står mig varmt om hjärtat och jag skulle väl säga att jag kallar max 5 personer, som jag har träffat efter mitt blogg genombrott, för mina vänner. Det var det negativa men sen finns det en hel del positivt också. Man knyter otroligt mycket kontakter som bloggare, träffar människor, lär sig något nytt dagligen, man får en härlig kontakt med personer som man stöter på som läser ens blogg och man får en massa inbjudningar till biopremiärer. Gaaah, jag som älskar bio skulle vilja gå på varenda en men det går inte så man får välja ut sina favoriter.

I det stora hela känner jag mig trygg med att dela med mig av mitt liv för allmänheten. Det känns tryggt för att jag har något på riktigt bakom bloggen. Jag och Hugo är verkligen som vilken par som helst. Vi har det riktigt bra och tycker att det är kul att det finns ett intresse för oss. Sen får vi se vart allt leder och när det är dags att gå vidare i livet!

Gillade du Paulas krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika med Paula på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga hos oss? Skapa en blogg här ››

Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se. Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
Sekretessinställningar
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se. Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
stats