fredagskrönika | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Fredagskrönika: “Tuffa pojkar slår sig oftare än söta flickor”

När mina och Angelicas föräldrar har kommenterat att Philip kommer att slå sig oftare är för att han är mycket vildare och mindre riskmedveten, för att han är kille. Då har jag mest, lite nervöst skrattat bort det som en äldre generations fördomar. Vi har resonerat så att Alice och Philip är olika personer och kommer därför att vara med om och göra olika saker, allt annat vore konstigt.

Det var min utgångspunkt när jag skulle börja skriva den här krönikan. Men för att ha lite mer på fötterna än bara min egen åsikt började jag googla upp olycksstatistik på barn i förskoleålder. Det visade sig att statistiken tyvärr höll med våra föräldrar. 11 av 20 (56 %) olyckor drabbade pojkar. Finns det alltså inbyggt i oss att vi är mer oförsiktiga än våra systrar?

Läs också: “Pappa, sluta puttas!”

“De kan ha exakt likadana kläder på sig”

Men jag tror ändå att det kanske ligger något i hur vi beter oss kring våra barn. Jag kan komma på mig själv, och Angelica påpekar det också rätt ofta, med att Alice är söt och Philip är tuff. Jag vet det är galet, men det kommer utan att jag tänker på det, vilket jag försöker göra mera nu. Tänka på vilka ord jag väljer att beskriva mina barn med. De kan ha exakt likadana kläder på sig, som på julafton t.ex. Alice och Philip skulle båda ha mörkblåa chinos, ljusblåa skjortor och mörkblåa kavajer. Men ändå sa jag att Philip var tuff och Alice var söt. Och det är här jag tror att det blir fel. För i ordet tuff ligger det, i min mening, mer risktagande. Det är ett mer aktivt ord än just ordet söt. Söt är stillsamt och försiktigt. Söt är eftertänksamt och planerande. Eller är det här mina egna tolkningar för att få det att passa in i min tankebana? Är det så att vi projicerar ut hur våra barn ska bete sig? Vi försöker ändå uppfostra våra barn exakt likadant. Konsekvent, man hoppar inte i soffan och man sitter ner när man pysslar, man slåss inte och man tar inte sitt syskons leksaker, det spelar ingen roll om du är kille eller tjej.

Läs också: “Att bli förälder är fruktansvärt vemodigt”

“Är det därför?”

Men samtidigt går det inte att komma ifrån att tjejer och killar är kroppsligt olika. Inte bara till utseende men också prestationsmässigt. I idrottens värld är världsrekorden snabbare, längre och högre bland killar än bland tjejer. Är det då så att det finns i generna redan från början. Är det därför Philip har avverkat ett fall från skötbordet, ramlat i rutschkanan på förskolan och slagit en tand på sniskan, jagat en boll ramlat och skrapat upp nästan inom loppet av tre månader medan Alice har fått ett skrapsår i handflatan under samma tid? Är det därför 11 av 20 olyckor drabbar pojkar?

[1] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/23274.pdf

/Stefan Lagergren, bloggar på herrochfrulagergren.se 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Sofie Myrdal: “Idag är jag en stark, glad och drivande mamma”

sofiemyrdal

I veckans fredagskrönika berättar Vimedbarns bloggare Sofie Myrdal hur det var att växa upp i en fosterfamilj och hur det har påverkat henne som person. Läs Sofies gripande historia nedan. 

Jag minns dagen ganska så tydligt, jag var 6år, det var i juli -94 i Roma, Gotland.

Vi vaknade upp en morgon, jag och mina syskon, min bror var 8 år och min syster 11 år.

Vi undrade var mamma tagit vägen, pappa hade redan “lämnat” oss för ganska länge sedan. Min syster hade en kompis sovande hos sig. Minns inte så mycket om hur det var när vi just vaknade mer än att vi märkte att mamma inte var där, sängen var orörd så hon hade alltså inte ens sovit där under natten, jag minns inte om hon var där när vi somnade eller om hon gått iväg efter.

Alla var rädda och hungriga, vet inte vad klockan var men det måste ha varit väldigt tidigt då det var ganska mörkt ännu och det var dimmigt och ingen trafik utanför. Vi upptäckte att dörren var låst och vi kunde inte ta oss ut, någon av oss kom på att vi kunde klättra ut genom källarfönstret. Vi gick ner i den mörka källaren som stank mögel! I bara pyjamasen gick vi över åkern till grannen där hon brukade hålla till.

Vi kom fram till det gröna, slitna, fula huset och gick försiktigt upp för stentrappan och knackade på dörren, “gubben” öppnade och vi klev in, där satt hon.. Full som en kastrull, kunde knappt sitta rakt på stolen, minns att hon höll en cigarett i handen som hon inte kommit ihåg att aska så den ramlade ner på golvet. Jag var så rädd.. Ett av dom färskaste minnena jag har var när hon tittade upp på oss under sin långa blonda lugg utan att kunna fäste blicken på någon av oss, ögonen bara snurrade åt alla håll, hon fick upp ett stort flin och sa “tripp, trapp, trull mammas lilla hjärte gull”.

Vad som hände eller sas efter den meningen minns jag inte. Nästa minne går vi längst stora vägen jag, min bror och syster och hennes kompis på väg hem till kompisens föräldrar.

Vi går där på vägen i pyjamas, det är ungefär 1km hem till henne. När vi kommer dit sover föräldrarna och blir såklart jätte rädda när vi allihop kommer in i deras sovrum. Vi får frukost och vad som hände sen vet jag inte mer än att vi fick bo hemma hos familjen Karlsson från denna dag till december -94, alltså ca 5 månader!

 

LÄS OCKSÅ: Natshas gripande krönika: “Dagar och veckor gick förbi som i en dimma” ››

Sen fick vi komma hem till mamma igen. Varför vi fick komma hem som vanligt igen är ett frågetecken, var det bara enklast så eller varför fick vi bo där i 4år (!!) till innan vi fick komma till ett jourhem eller att någon ens tittade till eller hade nån kontakt med oss under hela den här perioden..

Under dessa 4 år hos mamma igen så fick vi bara besöka några avlastningsfamiljer där vi fick spendera helgerna, ett låg på en bondgård på landet, minns inte alls mycket därifrån förutom djuren. Det andra hemmet hade problem med alkoholen själva, där bodde vi nog ganska länge från och till, och det var inte direkt till någon större hjälp för oss barn att få komma från en alkoholiserad familj till en annan! Minns inte hur gammal jag var när vi kom dit men jag var 10 år när vi inte fick vara kvar längre som helgbarn. Det var då vi fick komma till ett jourhem för första gången!

Det här jourhemmet blev mitt fosterhem med tiden, de särade på oss syskon så vår syster fick bo i ett annat hem, idag är vi ändå bästa vänner!

Tiden i fosterhem var jobbig i perioder, när jag blev 15-16år skiljde sig mina fosterföräldrar och jag flyttade med mamman som lämnade mig mestadels ensam då hon träffade en ny man och bodde vid han! När jag fyllde 18 år fick jag förtur i Gotlandshem på en lägenhet som jag tackade ja till! Jag levde ett fattigt och hårt studentliv, jag lyckades få hyfsade betyg och tog studenten -08. Jag jobbade mycket på alla ställen jag blev erbjuden både under hela gymnasiet tiden och efter studenten.

2009 träffade jag min sambo Jonas som förändrade mitt liv totalt! Idag 6-7 år senare har vi bildat en familj ihop, två fantastiska ungar! Melwin 3 år och Willem 3 månader.

Att ingen runt om oss gjorde något på nästan 10 år kommer jag aldrig förstå, skola, släkt, andra vuxna, varför var det ingen som vågade ingripa? Jag hoppas att skolan har skyldighet till att göra det idag och våga stå på sig när dom misstänker att ett barn far illa!!

Idag är jag en stark, glad, positiv och drivande mamma! Att få egna barn har hjälpt mig så mycket och dom får mig varje dag att känna mig lycklig över mina val i livet, dom driver mig varje dag till att egentligen bara vara den jag är. Jag uppskattar allt jag har idag! Den känslan och lyckan kan ingen ta ifrån mig, idag står jag på mina egna ben, har ett arbete som jag älskar, har fina vänner, ett fint hus och en underbar familj! Idag har jag allt det jag aldrig vågade drömma om!

 

Läs Sofie Myrdals blogg här ››

 

Så är livet med en brasse – Emma om kärleken till Jair

Livet med en brasse

I Vimedbarns krönika berättar Emma om hur det är att leva med en brasse. Hur allting började i en semesterflirt och hur deras liv ser ut idag med en son på 2,5 år och en bebis påväg. Här berättar Emma om sin egen kärlekshistoria. 

Jag och min blivande man Jair träffades på ett lite ovanligt sätt. Vi träffades på precis ett sådant sätt som man nästan bara ser på film. Jag var studenten och turisten som var nere i Brasilien och gjorde exjobb och sedan åkte på en sån där klassisk backpacking-resa längs kusten i Brasilien. Jair var surf instruktören från ghettot. Första stoppet på min resa var Salvador, jag stannade bara två nätter i Salvador och andra kvällen träffade jag Jair på en bar. Vi blev genast förtjusta i varandra och umgicks den kvällen och hela nästa dag. Jag hade bara känt honom i cirka 15 timmar när jag reste därifrån, men jag kunde ändå inte sluta tänka på honom.

“Vi blev superkära i varandra!”

4 dagar senare var det nyår och jag knöt ett önskeband runt handleden och önskade mig en sak om honom, surf killen jag bara hade känt i 15 timmar! Eftersom Jair kommer från en favela (ghetto) i Salvador, så var det inte helt lätt att hålla kontakten. Han hade varken dator eller internet hemma så vi kunde bara prata när han var på något internetcafé. Och språket var en annan femma. Han kunde prata hyfsad engelska, men han kunde inte skriva för han hade lärt sig engelska på stranden. Det började närma sig karnevalen och jag bestämde mig för att åka dit och tillbringa karnevalen med honom – hemma hos hans familj! Jag hade ingen aning om hur det skulle bli, det var en ren chansning, vi kände ju inte varandra! Vi hade knappt pratat med varandra! Jag åkte dit och stannade där hos honom i 3 veckor. Vi blev superkära i varandra! Det var precis som en sån där semesterkärlek som man bara ser på film. Vi hade 3 fantastiska veckor och sen gick mitt turistvisum ut och jag fick snällt återvända hem till Sverige.

Livet med en brasse

“Jag hade ju inget att förlora så jag kunde lika gärna chansa”

Väl hemma i Sverige kunde jag inte låta bli att fantisera om hur livet skulle kunna bli tillsammans med min semesterflirt. Så jag skaffade ett jobb och sparade för att Jair skulle kunna komma till Sverige. Jag tänkte hela tiden att magiken som vi hade i Brasilien kanske inte skulle finnas kvar när Jair kom till Sverige, men jag hade ju inget att förlora så jag kunde lika gärna chansa! Vi hade 6 fantastiska månader i Sverige och då visste vi att det skulle vara vi. Jair friade och sedan blev han tvungen att åka hem till Brasilien för att söka uppehållstillstånd för att bo i Sverige.

Nu har jag och Jair varit tillsammans i 5,5 år och vi har en son som är snart 2,5 år och en till bebis på väg! Tänk att semesterflirten faktiskt blev till en familj! Själv trodde jag aldrig det! Men nu är jag så lycklig över att jag tog beslutet och satsade på min semesterflirt där och då. Jag var ju trots allt bara 22 år när jag träffade Jair!

Livet med en brasse

Livet med en brasse

Nu älskar jag livet vi lever! Livet med en brasse är alltid stimulerande på något vis, det blir aldrig tråkigt! För att ni ska förstå lite hur det är att leva med en brasse så har jag satt ihop en liten lista:

1. Alla dagar är grilldagar, det finns inga årstider för grillning hihi! Vi grillar både julafton, nyårsafton och alla andra högtider eller också mitt i veckan som i tisdags till exempel.

2. Det behövs inga gardiner, mattor eller annat krimskrams utan funktion…Häng bara upp en glödlampa i taket så att vi ser nåt när det blir mörkt…(kan tillägga att min brasse kommer från ghettot, det enda man behöver är en fet TV så man kan kolla fotboll)

3. Glass och kall dricka är big no no när man har ont i halsen – det är ju det kalla som orsaker halsont från första början.

4. Minha casa é sua casa – mitt hus är ditt hus. Så otroligt generöst folk! Hemma hos oss är det bara att ta för sig!

5. Varför gå till läkaren när medicinen finns på Apoteket? (I Brasilien kan man köpa receptbelagd medicin utan recept på alla apotek).

6. Det är konkurrens om MITT body butter i badrumsskåpet! Brassar älskar att dofta gott.

7. Min brasse är expert på att ta det lugnt (undantag när vi ska ut och resa), perfekt för mig som stressar i onödan.

8. KOMPLIMANGER!! Jag har nog nästan börjat ta det för givet nu, men när jag tänker på det så känns det fantastiskt att jag fortfarande får så mycket komplimanger som jag får ❤️

9. Sist men inte minst, min favorit just nu! Om en gravid kvinna blir sugen på nåt måste man alltid ge henne det hon vill ha, annars får man nåt dåligt i ögat… Brasiliansk skrockfullhet kan vara otroligt fördelaktig ibland.

 

Det skulle vara superkul om ni vill följa mitt liv och min graviditet på min blogg På Smällen! ›› http://blogg.loppi.se/pasmallen/

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

stats