fredagskrönika | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Fredagskrönika: ”Tuffa pojkar slår sig oftare än söta flickor”

När mina och Angelicas föräldrar har kommenterat att Philip kommer att slå sig oftare är för att han är mycket vildare och mindre riskmedveten, för att han är kille. Då har jag mest, lite nervöst skrattat bort det som en äldre generations fördomar. Vi har resonerat så att Alice och Philip är olika personer och kommer därför att vara med om och göra olika saker, allt annat vore konstigt.

Det var min utgångspunkt när jag skulle börja skriva den här krönikan. Men för att ha lite mer på fötterna än bara min egen åsikt började jag googla upp olycksstatistik på barn i förskoleålder. Det visade sig att statistiken tyvärr höll med våra föräldrar. 11 av 20 (56 %) olyckor drabbade pojkar. Finns det alltså inbyggt i oss att vi är mer oförsiktiga än våra systrar?

Läs också: ”Pappa, sluta puttas!”

”De kan ha exakt likadana kläder på sig”

Men jag tror ändå att det kanske ligger något i hur vi beter oss kring våra barn. Jag kan komma på mig själv, och Angelica påpekar det också rätt ofta, med att Alice är söt och Philip är tuff. Jag vet det är galet, men det kommer utan att jag tänker på det, vilket jag försöker göra mera nu. Tänka på vilka ord jag väljer att beskriva mina barn med. De kan ha exakt likadana kläder på sig, som på julafton t.ex. Alice och Philip skulle båda ha mörkblåa chinos, ljusblåa skjortor och mörkblåa kavajer. Men ändå sa jag att Philip var tuff och Alice var söt. Och det är här jag tror att det blir fel. För i ordet tuff ligger det, i min mening, mer risktagande. Det är ett mer aktivt ord än just ordet söt. Söt är stillsamt och försiktigt. Söt är eftertänksamt och planerande. Eller är det här mina egna tolkningar för att få det att passa in i min tankebana? Är det så att vi projicerar ut hur våra barn ska bete sig? Vi försöker ändå uppfostra våra barn exakt likadant. Konsekvent, man hoppar inte i soffan och man sitter ner när man pysslar, man slåss inte och man tar inte sitt syskons leksaker, det spelar ingen roll om du är kille eller tjej.

Läs också: ”Att bli förälder är fruktansvärt vemodigt”

”Är det därför?”

Men samtidigt går det inte att komma ifrån att tjejer och killar är kroppsligt olika. Inte bara till utseende men också prestationsmässigt. I idrottens värld är världsrekorden snabbare, längre och högre bland killar än bland tjejer. Är det då så att det finns i generna redan från början. Är det därför Philip har avverkat ett fall från skötbordet, ramlat i rutschkanan på förskolan och slagit en tand på sniskan, jagat en boll ramlat och skrapat upp nästan inom loppet av tre månader medan Alice har fått ett skrapsår i handflatan under samma tid? Är det därför 11 av 20 olyckor drabbar pojkar?

[1] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/23274.pdf

/Stefan Lagergren, bloggar på herrochfrulagergren.se 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Sofie Myrdal: ”Idag är jag en stark, glad och drivande mamma”

sofiemyrdal

I veckans fredagskrönika berättar Vimedbarns bloggare Sofie Myrdal hur det var att växa upp i en fosterfamilj och hur det har påverkat henne som person. Läs Sofies gripande historia nedan. 

Jag minns dagen ganska så tydligt, jag var 6år, det var i juli -94 i Roma, Gotland.

Vi vaknade upp en morgon, jag och mina syskon, min bror var 8 år och min syster 11 år.

Vi undrade var mamma tagit vägen, pappa hade redan ”lämnat” oss för ganska länge sedan. Min syster hade en kompis sovande hos sig. Minns inte så mycket om hur det var när vi just vaknade mer än att vi märkte att mamma inte var där, sängen var orörd så hon hade alltså inte ens sovit där under natten, jag minns inte om hon var där när vi somnade eller om hon gått iväg efter.

Alla var rädda och hungriga, vet inte vad klockan var men det måste ha varit väldigt tidigt då det var ganska mörkt ännu och det var dimmigt och ingen trafik utanför. Vi upptäckte att dörren var låst och vi kunde inte ta oss ut, någon av oss kom på att vi kunde klättra ut genom källarfönstret. Vi gick ner i den mörka källaren som stank mögel! I bara pyjamasen gick vi över åkern till grannen där hon brukade hålla till.

Vi kom fram till det gröna, slitna, fula huset och gick försiktigt upp för stentrappan och knackade på dörren, ”gubben” öppnade och vi klev in, där satt hon.. Full som en kastrull, kunde knappt sitta rakt på stolen, minns att hon höll en cigarett i handen som hon inte kommit ihåg att aska så den ramlade ner på golvet. Jag var så rädd.. Ett av dom färskaste minnena jag har var när hon tittade upp på oss under sin långa blonda lugg utan att kunna fäste blicken på någon av oss, ögonen bara snurrade åt alla håll, hon fick upp ett stort flin och sa ”tripp, trapp, trull mammas lilla hjärte gull”.

Vad som hände eller sas efter den meningen minns jag inte. Nästa minne går vi längst stora vägen jag, min bror och syster och hennes kompis på väg hem till kompisens föräldrar.

Vi går där på vägen i pyjamas, det är ungefär 1km hem till henne. När vi kommer dit sover föräldrarna och blir såklart jätte rädda när vi allihop kommer in i deras sovrum. Vi får frukost och vad som hände sen vet jag inte mer än att vi fick bo hemma hos familjen Karlsson från denna dag till december -94, alltså ca 5 månader!

 

LÄS OCKSÅ: Natshas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma” ››

Sen fick vi komma hem till mamma igen. Varför vi fick komma hem som vanligt igen är ett frågetecken, var det bara enklast så eller varför fick vi bo där i 4år (!!) till innan vi fick komma till ett jourhem eller att någon ens tittade till eller hade nån kontakt med oss under hela den här perioden..

Under dessa 4 år hos mamma igen så fick vi bara besöka några avlastningsfamiljer där vi fick spendera helgerna, ett låg på en bondgård på landet, minns inte alls mycket därifrån förutom djuren. Det andra hemmet hade problem med alkoholen själva, där bodde vi nog ganska länge från och till, och det var inte direkt till någon större hjälp för oss barn att få komma från en alkoholiserad familj till en annan! Minns inte hur gammal jag var när vi kom dit men jag var 10 år när vi inte fick vara kvar längre som helgbarn. Det var då vi fick komma till ett jourhem för första gången!

Det här jourhemmet blev mitt fosterhem med tiden, de särade på oss syskon så vår syster fick bo i ett annat hem, idag är vi ändå bästa vänner!

Tiden i fosterhem var jobbig i perioder, när jag blev 15-16år skiljde sig mina fosterföräldrar och jag flyttade med mamman som lämnade mig mestadels ensam då hon träffade en ny man och bodde vid han! När jag fyllde 18 år fick jag förtur i Gotlandshem på en lägenhet som jag tackade ja till! Jag levde ett fattigt och hårt studentliv, jag lyckades få hyfsade betyg och tog studenten -08. Jag jobbade mycket på alla ställen jag blev erbjuden både under hela gymnasiet tiden och efter studenten.

2009 träffade jag min sambo Jonas som förändrade mitt liv totalt! Idag 6-7 år senare har vi bildat en familj ihop, två fantastiska ungar! Melwin 3 år och Willem 3 månader.

Att ingen runt om oss gjorde något på nästan 10 år kommer jag aldrig förstå, skola, släkt, andra vuxna, varför var det ingen som vågade ingripa? Jag hoppas att skolan har skyldighet till att göra det idag och våga stå på sig när dom misstänker att ett barn far illa!!

Idag är jag en stark, glad, positiv och drivande mamma! Att få egna barn har hjälpt mig så mycket och dom får mig varje dag att känna mig lycklig över mina val i livet, dom driver mig varje dag till att egentligen bara vara den jag är. Jag uppskattar allt jag har idag! Den känslan och lyckan kan ingen ta ifrån mig, idag står jag på mina egna ben, har ett arbete som jag älskar, har fina vänner, ett fint hus och en underbar familj! Idag har jag allt det jag aldrig vågade drömma om!

 

Läs Sofie Myrdals blogg här ››

 

Så är livet med en brasse – Emma om kärleken till Jair

Livet med en brasse

I Vimedbarns krönika berättar Emma om hur det är att leva med en brasse. Hur allting började i en semesterflirt och hur deras liv ser ut idag med en son på 2,5 år och en bebis påväg. Här berättar Emma om sin egen kärlekshistoria. 

Jag och min blivande man Jair träffades på ett lite ovanligt sätt. Vi träffades på precis ett sådant sätt som man nästan bara ser på film. Jag var studenten och turisten som var nere i Brasilien och gjorde exjobb och sedan åkte på en sån där klassisk backpacking-resa längs kusten i Brasilien. Jair var surf instruktören från ghettot. Första stoppet på min resa var Salvador, jag stannade bara två nätter i Salvador och andra kvällen träffade jag Jair på en bar. Vi blev genast förtjusta i varandra och umgicks den kvällen och hela nästa dag. Jag hade bara känt honom i cirka 15 timmar när jag reste därifrån, men jag kunde ändå inte sluta tänka på honom.

”Vi blev superkära i varandra!”

4 dagar senare var det nyår och jag knöt ett önskeband runt handleden och önskade mig en sak om honom, surf killen jag bara hade känt i 15 timmar! Eftersom Jair kommer från en favela (ghetto) i Salvador, så var det inte helt lätt att hålla kontakten. Han hade varken dator eller internet hemma så vi kunde bara prata när han var på något internetcafé. Och språket var en annan femma. Han kunde prata hyfsad engelska, men han kunde inte skriva för han hade lärt sig engelska på stranden. Det började närma sig karnevalen och jag bestämde mig för att åka dit och tillbringa karnevalen med honom – hemma hos hans familj! Jag hade ingen aning om hur det skulle bli, det var en ren chansning, vi kände ju inte varandra! Vi hade knappt pratat med varandra! Jag åkte dit och stannade där hos honom i 3 veckor. Vi blev superkära i varandra! Det var precis som en sån där semesterkärlek som man bara ser på film. Vi hade 3 fantastiska veckor och sen gick mitt turistvisum ut och jag fick snällt återvända hem till Sverige.

Livet med en brasse

”Jag hade ju inget att förlora så jag kunde lika gärna chansa”

Väl hemma i Sverige kunde jag inte låta bli att fantisera om hur livet skulle kunna bli tillsammans med min semesterflirt. Så jag skaffade ett jobb och sparade för att Jair skulle kunna komma till Sverige. Jag tänkte hela tiden att magiken som vi hade i Brasilien kanske inte skulle finnas kvar när Jair kom till Sverige, men jag hade ju inget att förlora så jag kunde lika gärna chansa! Vi hade 6 fantastiska månader i Sverige och då visste vi att det skulle vara vi. Jair friade och sedan blev han tvungen att åka hem till Brasilien för att söka uppehållstillstånd för att bo i Sverige.

Nu har jag och Jair varit tillsammans i 5,5 år och vi har en son som är snart 2,5 år och en till bebis på väg! Tänk att semesterflirten faktiskt blev till en familj! Själv trodde jag aldrig det! Men nu är jag så lycklig över att jag tog beslutet och satsade på min semesterflirt där och då. Jag var ju trots allt bara 22 år när jag träffade Jair!

Livet med en brasse

Livet med en brasse

Nu älskar jag livet vi lever! Livet med en brasse är alltid stimulerande på något vis, det blir aldrig tråkigt! För att ni ska förstå lite hur det är att leva med en brasse så har jag satt ihop en liten lista:

1. Alla dagar är grilldagar, det finns inga årstider för grillning hihi! Vi grillar både julafton, nyårsafton och alla andra högtider eller också mitt i veckan som i tisdags till exempel.

2. Det behövs inga gardiner, mattor eller annat krimskrams utan funktion…Häng bara upp en glödlampa i taket så att vi ser nåt när det blir mörkt…(kan tillägga att min brasse kommer från ghettot, det enda man behöver är en fet TV så man kan kolla fotboll)

3. Glass och kall dricka är big no no när man har ont i halsen – det är ju det kalla som orsaker halsont från första början.

4. Minha casa é sua casa – mitt hus är ditt hus. Så otroligt generöst folk! Hemma hos oss är det bara att ta för sig!

5. Varför gå till läkaren när medicinen finns på Apoteket? (I Brasilien kan man köpa receptbelagd medicin utan recept på alla apotek).

6. Det är konkurrens om MITT body butter i badrumsskåpet! Brassar älskar att dofta gott.

7. Min brasse är expert på att ta det lugnt (undantag när vi ska ut och resa), perfekt för mig som stressar i onödan.

8. KOMPLIMANGER!! Jag har nog nästan börjat ta det för givet nu, men när jag tänker på det så känns det fantastiskt att jag fortfarande får så mycket komplimanger som jag får ❤️

9. Sist men inte minst, min favorit just nu! Om en gravid kvinna blir sugen på nåt måste man alltid ge henne det hon vill ha, annars får man nåt dåligt i ögat… Brasiliansk skrockfullhet kan vara otroligt fördelaktig ibland.

 

Det skulle vara superkul om ni vill följa mitt liv och min graviditet på min blogg På Smällen! ›› http://blogg.loppi.se/pasmallen/

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Antonia Halvardsson: ”Mina föräldrar var alkoholister”

”Kan ni tänka er hur det är att växa upp med att ständigt vara hungrig? Kan ni föreställa er hur kallt det borde varit utan kläder? Detta var MIN verklighet.” Läs Antonia Halvardssons fredagskrönika om varför hon adopterades bort och hur det kändes att få veta anledningen.

Jag har alltid vetat om att jag är adopterad, det har funnits med från första steget på svensk mark. Jag kom till Sverige oktober -96 tillsammans med min tvilling, vi skulle fylla fyra år. När jag började gymnasiet började jag bli deprimerad, kände att det fattades en bit av mig själv. Jag började gå till skolsyster som jag kände en oerhört stark relation till. Hon förstod mig så himla bra och kunde lätta på mina frågor. Sedan började skolan gå utför, jag började bråka med min lärare, skolkade och kände mig utmattad. Jag kom till en punkt där jag tänkte hoppa av skolan.

Till slut fick jag en tid på BUP tillsammans med mina föräldrar, jag trodde äntligen vi skulle börja med sökandet av min biologiska familj. Jag hade helt fel, istället blev det en utredning om min trötthet och jag fick diagnosen ADD. Visst, jag hade alltid varit trött men dom missförstod varför jag var där, jag valde dock att vara tyst istället. Jag fick mediciner mot ADD och därefter glömdes allt bort på grund av många orsaker. När jag började längta efter egna barn så började jag fråga mig själv vad som var fel på oss, varför ville min biologiska familj inte ha mig och min tvillingbror?

Jag visste om att dom var alkoholister, men inte kroniskt alkoholiserade! Jag trodde dom valde barnhem för vårat bästa. När jag sedan satt där med den stora röda pärmen som det stod Vitryssland på, så fick jag veta mycket mer än vad jag fått höra. Mitt framför mig ser jag namn och födelsedatum, jag ser sex olika namn, då förstod jag. Jag satt i chock, kanske har mina föräldrar sagt till mig att det fanns syskon men jag har valt att inte höra, kanske var jag för ung. Här satt jag, ovetande om vart dom hamnat. Nu kändes det helt plötsligt som om halva jag fattades. Det som jag tycker var jobbigast var att två av mina syskon var födda -91 och -89, alltså ett och tre år äldre än oss, varför hamnade dom inte på barnhemmet? Sedan har jag tagit paus att läsa i pärmen, det blev för mycket.

Jag födde mitt första barn, Saga 2013. Vi kunde jämföra bilder på henne och sambon som små bebisar medans jag inte har ett enda kort. Kändes ledsamt, men jag fick höra att hon var väldigt lik sin pappa. Nu sitter jag här 2015 och har fått ytterligare ett barn, Charlie. Jag fick massor av kommentarer att han är jättelik mig. Jag började därför leta på Facebook efter alla mina syskons namn, kände att jag måste ta tag i det här.

Började titta i pärmen igen och fick en chock. ”svarandes barn är ständigt hungriga, är utan kläder, ingen ser efter dem. I deras hem råder en sanitär olägenhet, det saknas elementära levnadsvillkor” Som ett slag i magen, jag har bott tillsammans med mina sex andra syskon i en misär under 3 års tid som jag inte visste om. Jag hamnade på barnhem augusti -95 står det slarvigt skrivet i en barnrapport tillsammans med ett domstolsbeslut där det också står att frånta föräldrarätten till alla barn, medans jag trott att jag alltid bott på barnhem. Helt plötsligt känns det bråttom, mest för att hitta mina syskon. Mitt kött och blod finns förmodligen någonstans där ute, lika mycket frågor som jag. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste varit för mina syskon att se oss bli fråntagna, ovetande om vart vi hamnar och hur vi ska överleva. Jag har hela tiden trott att våra föräldrar hade ett val, men i själva fallet blev dom anmälda till socialen. Det står skrivet ” svarande har inga avsikter att förändra sitt beteende”. Det gör mig fruktansvärt ledsen, jag kan inte riktigt sätta mig in i situationen för det känns overkligt att jag har levt så. Jag brukar titta på mina barn och fråga mig själv hur fan man kan göra så.

Jag har överhuvudtaget inga minnen av mina första levnadsår, några få minnen från barnhemmet finns, inga bra minnen. Minns ett mörkt rum, jag hade kastat grus i en flickas hår. Någon tog tag i min arm och stängde in mig. Jag minns inte hur länge, men jag var rädd. Stod där helt själv i mörkret och fick känna skam. När jag sedan fick komma ut satt alla barnen på varsina stolar och åt. Har även ett minne där jag hade råkat kissa på mig, jag skyndade mig att byta om innan någon såg, minns ett par blå strumpbyxor, som tur var hann jag. Jag har även fått höra av mamma att vi pekade på en tant på barnhemmet, vi sa några ryska ord som förmodligen var elaka, det finns en video från barnhemmet när vi skulle bli hämtade, där står just den tanten och gråter. Förmodligen den tanten som gjorde oss illa, jag hoppas hon grät av ånger.

När jag tänker tillbaka på hur jag levt mina första 4 år så kan jag nästan inte förstå hur jag blivit den person som jag är idag. Jag visste om att jag skulle få en ny familj när jag bodde på barnhemmet, jag hade pekat på ett kort vi hade fått skickat, sagt mamma och pappa. När dom väl stod där framför oss var vi så blyga, vi fick en varsin ryggsäck med en leksak och lite frukt. Mamma och pappa lyste det lycka om, äntligen skulle dom få bli föräldrar för första gången.

Sista dagen på barnhemmet hade vi en fest. Jag hade gått till dörren och sagt – Nu ska jag hem.

Här är jag idag, 22 år gammal tvåbarnsmamma och nyligen sökt till spårlöst för att resa tillbaka till mitt biologiska. I ansökan fick jag frågan vad personerna jag söker efter betyder ”För mig betyder dom här människorna allt, för någonstans måste det ha funnits någon som gjorde att jag sitter här idag, levande och starkare än någonsin.” För mina syskon är säkert anledningen till att jag lever idag, det var säkert dom som gav mig mat, vaggade mig till sömns och kanske höll oss varma. Jag hoppas att en dag hitta mina syskon, få lyssna på vad dom har att säga, ett hopp om att det fanns någon som ville oss väl. Jag hoppas också att mina föräldrar fortfarande lever, jag vill på något sätt visa dom att jag har det bra. Och jag hoppas, fast chansen är liten, att dom är fria från sitt missbruk. Jag hoppas i så fall att det berodde på oss.

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Antonia, följ henne här i bloggen: antonia.vimedbarn.se ››

Gillade du Antonias krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Anna: ”Känslan av stryptaget om halsen och att min friska bebis tas ifrån mig”

”När han kommit upp i stolen himlade han till med ögonen och föll framåt så pass mycket att han slog sitt huvud i bordet. Det var då i den stunden som vi kände att det var något som var fel.” Läs Annas Fredagskrönika om sonens diagnos Tuberös skleros.

Den dagen då vi fick veta att vår älskade Hugo inte var frisk kommer jag aldrig att glömma. Jag kommer aldrig glömma den känslan av att någon rent fysiskt stryper mig runt halsen och att jag inte får luft. Det var exakt så det kändes då läkarna på Astrid Lindgrens barnsjukhus tog in oss i ett samtalsrum och tittade med sorgsna ögon på oss för att sedan berätta att vår Hugo hade en mycket allvarlig sjukdom. Man hade hittat små tumörliknande tuber spridda i hans lilla hjärna.

Hugo var den perfekta lilla bebisen. Han följde sin kurva på BVC och han var otroligt snäll och lugn. Vi kände oss nästan lite bortskämda eftersom allt med honom var så enkelt. Det gick att ta med honom nästan överallt och det blev aldrig någon jättestor omställning för oss att få barn så som alla annars hade varnat för att det skulle bli när man skaffade barn.
Det första tecknet på att något inte stod rätt till var när vi hade börjat se att Hugo gjorde en liten ryckande rörelse med ena axeln under ett par veckor. Han gjorde inte rörelsen så ofta men ändå började man undra vad det var han höll på med. Jag tänkte inte så mycket på det eftersom små barn kan göra så mycket konstiga saker. Det kunde kanske vara någon typ av ticks?

En fredag satt jag och David på en mysig lunchrestaurang och åt och pratade om vad vi skulle göra under helgen som skulle komma. Hugo låg och sov i vagnen men vaknade och vi satte honom i matstolen vid bordet. När han kommit upp i stolen himlade han till med ögonen och föll framåt så pass mycket att han slog sitt huvud i bordet. Det var då – i den stunden – som vi kände att det var något som var fel. Något som vi inte kunde ignorera.

Vi åkte in till barnakuten och efter den fredagskvällen blev det många dagar innan vi fick komma hem. Det var många undersökningar som gjordes. EEG som registrerar hjärnans elektriska aktivitet gjordes ganska snabbt efter att vi kommit in och där hittade man att det pågick epileptisk aktivitet i Hugos hjärna. Med den informationen följde man upp med att göra en röntgen av hans lilla hjärna och det var då man såg de små tumörerna som sitter spridda lite här och där. På tisdagen fick han sin diagnos, Tuberös skleros. Det är nu vi är tillbaka i det där lilla samtalsrummet på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Känslan av stryptaget om halsen och att min friska bebis tas ifrån mig. Den känslan är egentligen helt obeskrivlig men den finns inom mig och det kommer den såklart alltid att göra.

Sjukdomen Hugo har är mycket ovanlig och kan te sig på väldigt många olika sätt. Man kan få epilepsi, tumörer på flera av kroppens organ och kognitiva problem som t ex autism och utvecklingsstörning. Man kan också leva med sjukdomen utan att ens veta om att man har den, så spannet för hur det kommer bli just för Hugo är otroligt stort. Han har i dagsläget en svårbehandlad epilepsi som har påverkat våra liv otroligt mycket. Vi har spenderat många nätter inlagda på barnavdelningen, intensivvårdsavdelningen, sett honom medvetslös, sett honom starkt påverkad av mediciner. Ett vanligt epileptiskt anfall brukar inte vara i mer än 3 minuter men många av de anfallen som Hugo har haft har varat i 45 till 60 minuter. Akutmedicinen som vi har med oss vart vi än går har många gånger inte gjort någon verkan utan det har blivit en akut situation på barnakuten med många läkare runt båren där lilla Hugo ligger och krampar. Vi har fått prova flera olika mediciner mot epilepsin och ännu är den inte under kontroll.

När vi väntade barn och planerade vår framtid tillsammans så var det långt ifrån så här vi tänkte att det skulle bli. Jag kan ibland vakna till och undra om det verkligen är sant eller om allt bara var en mardröm. Mardrömmen är ju dock vår verklighet men mitt i allt det hemska och jobbiga som vi har gått och går igenom så finns det ju något annat ändå. Det finns en obeskrivlig kärlek till vår Hugo och han har verkligen fått oss att öppna ögonen för vad livet går ut på. Jag har ofta svårt att säga det för jag vill inte på något vis mena att det finns något bra med att han är sjuk men det har faktiskt gjort oss till starkare människor. Vi uppskattar saker på ett annat sätt och små problem har blivit så mycket mindre. Jag tror ändå att det är viktigt att tillåta sig själv att vara ledsen och få vara bitter vissa dagar, det behöver man. Man har olika faser av sin sorg och den ska man aldrig förtränga.

I somras gick vi från en familj på tre till att bli fyra då Hugos lillasyster föddes. En fredag några dagar innan beräknad födsel fick Hugo sitt största epilepsianfall någonsin och hamnade på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. Han låg där hela fredagsnatten med starka mediciner i kroppen bevakad av sjuksköterskorna på avdelningen. Jag och David sov i en bäddsoffa i det lilla anhörigrummet. På lördagen vaknade Hugo och bakom all påverkan av medicinerna såg vi ändå att han var sig själv vår lilla kille. Det har nämligen hänt förut att han ”gått tillbaka” lite efter stora anfall. Han har även blivit förlamad i halva kroppen många gånger i samband med stora anfall. När jag satt där bredvid Hugos säng på intensiven började värkarna och en av sjuksköterskorna från intensiven rullade mig i en rullstol några våningar ner till förlossningen. Med Hugo i mitt sinne och lustgasen i handen så kämpade jag mig igenom varje värk med den största styrkan någonsin och några timmar senare föddes en liten flicka vid namnet Belle. Hon är som en liten skyddsängel som kommit till familjen och det tog 4 månader innan Hugo fick något anfall igen efter hennes födsel.

Det man än så länge har hittat hos Hugo är hans tumörer i hjärnan samt huden. Varje år görs kontroller av hans organ för att se om någon ny tumör tillkommit. Konstant oro såklart. Hans utveckling har på många sätt gått bra hittills men han är sen med talet och han kan i dagsläget säga bara några ord. Vi har precis varit hos en barnpsykolog och där klarade han testerna för sin ålder, 2,5 år. Känslan att se honom utföra de olika testerna och vara så duktig var helt magisk.

Vi lever efter mottot ”En dag i taget” eftersom man aldrig vet vad som händer i morgon. Hoppet är en stor del av livet och vi lever verkligen på hoppet om att det ska bli så bra som möjligt för vår älskade lilla Hugo. En dag i taget!

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Annas Värld, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: annasvarld.vimedbarn.se ››

Gillade du Annas krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Helenas Fredagskrönika: ”Det är den 19 juni 2012, precis då… där i det lilla rummet… dör en del av mig.”

Helena är ny bloggare på Vimedbarn. Helena driver ingen vanlig mammablogg, hon skriver brev. Brev till hennes älskade dotter Julia som inte längre lever. Julia drunknade i familjens pool en dag i juni 2012. Här delar Helena med sig av hur det är att drabbas av det allra värsta en förälder kan tänka sig…

”Pappa! Kan vi bygga på lekstugan ikväll?!”
”Ja det kan vi göra Julia!”
Det blev inte så. Nej… Så blev det inte.

Det är den 19 juni 2012. Plötsligt kommer det in så mycket folk i rummet. Jag funderar på hur vi alla ska få plats i det lilla rummet. Han kommer fram till mig… läkaren. Han lägger sin hand på min axel.
Han försöker till varje pris att få ögonkontakt med mig. Våra blickar möts och han säger till mig… ”Helena… Julia är död. Jag kunde inte klara henne.”

Det är den 19 juni 2012. Precis då… där i det lilla rummet… precis då… då dör en del av mig.

Att hälsa på Julia på bårhuset… Att begrava sitt eget barn… Det går knappt att beskriva. Att förlora ett barn är det värsta man kan råka ut för som förälder.

Jag känner sorg. Jag kommer att ha sorg för resten av mitt liv. Sorgen äter upp mig. Bit för bit. Det gör ont i både kropp och själ. Ibland får jag höra att det är tur att jag har de andra barnen. Jag blir ledsen och lite arg när någon säger så till mig. Jag älskar Julias syskon så mycket så att det gör ont i mig. Men vet ni… de kan aldrig ersätta Julia. Nej… aldrig någonsin. Sorgen och saknaden blir inte mindre för att jag har dem. Folk vill väl – jag vet det. Det är svårt när det kommer till sorg. Vad är rätt och vad är fel?

Det händer ibland att jag dukar till Julia när vi ska äta middag. Ibland köper jag kläder till henne. Jag tvättar hennes kläder och nu när våren kommer – vet ni vad jag gör då?
Jo – då byter jag ut hennes vinterjacka och jag hänger upp hennes rosa vårjacka i hallen. Hon tyckte mycket om den jackan.

Ibland tror jag på fullaste allvar att hon kommer att komma hem till mig. Jag har svårt för att hantera döden. Jag vill hålla henne kvar. Jag sörjer mer än vad jag älskar.

Skuldkänslorna kväver mig. Jag kan inte andas. Aldrig mer få krama. Aldrig mer få pussa. Aldrig mer få hålla om och aldrig mer få säga godnatt. Aldrigheten gör så ont. Den gör så förbannat ont så ibland måste jag se om jag vågar. Bergväggen. Krasch…! Tåget… Spåret. Krasch…! Jag vågar inte. Jag vill inte dö. Men jag vill heller inte leva. Inte så här.

Jag upplever att det är svårt att få hjälp av sjukvården när det kommer till sorgearbete. Jag får höra att sorg hör till livet. Men jag kan inte låta bli att tänka… Vad händer när sorgen blir liksom mer än bara sorg?

Trots att det har gått en tid sedan olyckan så tar jag en dag i taget. Ibland en timme i taget. Sorgen och saknaden är vidrig. Jag känner även sorg för mina barn. De har inte bara förlorat sin syster… De har även förlorat en del av deras mamma.

Jag kommer aldrig att bli människa igen. Nej – aldrig någonsin. Den 19 juni 2012 dog en del av mig tillsammans med min älskade lilla Julia. Ni som har förlorat ett barn – ni vet vad jag pratar om. Ni andra… ni kan bara ana.

Tyckte du om Helenas krönika?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Helena, här i hennes blogg kan du läsa breven till Julia och om den  hemska sorgen som Helena lever med – varje dag: juliahelena.vimedbarn.se ››

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Jennifer Reinhold: ”Du duger inte, du har inga vänner, din rumpa är för stor och dina bröst är för små!”

Kvällarna var värst, när tystheten och kylan från väggarna kom krypandes. Rösterna kom viskande; du duger inte, du är ensam, vem vill ha en person som dig, du har inga vänner, din rumpa är för stor och dina bröst är för små.

Kärleken som jag också hatade gjorde mig svag, sårbar och otroligt förvirrad. Jag, den starka förortstjejen, var nu svag, ensam, hade en skev syn på hur man borde se ut och gjorde allt för att ändra på detta. 16 år gammal var jag då jag sakta men säkert började falla ner i ett mörkt mörkt hål, ett hål som jag idag komiskt nog är både glad och tacksam över att fått uppleva samt tagit mig ur från.

Psykisk ohälsa är något som tyvärr är ständigt ökande och det kryper längre och längre ner i åldrarna. Varför det blir så går bara att spekulera i, jag tror även om jag vet att många kommer säga emot mig att det till viss del beror på sociala medier. Det är så mycket lättare idag att mobba, trycka ner och attackera en person, utan att egentligen förstå eller se konsekvenserna. När jag var 16 år var det precis i början av wifi tiden, vilket innebar ett ständigt häng på MSN, status på efterfesten och festerna på Nattstad. Det var ungefär vid den här tiden som jag började bli sjuk. Jag var nog inte mer olik en helt vanlig tonåring, förutom att jag var väldigt ensam och ensamheten tog sig in i själen och gjorde mig farlig för mig själv. Mitt beteende var till en början att svälta mig själv, fortsatte i bulimiskt beteende och slutade med ett mer destruktivt självskadebeteende.

Jag tror eller jag är övertygad om att min ensamhet gjorde att jag på något sätt försökte skapa uppmärksamhet och ett rop på hjälp. Jag ville vara älskad, jag ville synas och jag ville inte må dåligt.

Men när jag väl börjat må dåligt var det mycket lättare att gräva sig längre ner i gropen än att faktiskt ta sig upp. Jag började tappa vikt, jag började stänga av mig känslor och blev helt enkelt väldigt likgiltig. Allt detta fanns inom mig, men på utsidan var jag som världens lyckligaste och självsäkraste tjej. INGEN och då menar jag verkligen INGEN kunde se eller tro att jag, den sprudlande glada tjejen varje kväll grät sig till söms och gick i smyg till toaletten för att tvinga upp den mat hon precis hade ätit.

Jag tror att väldigt många tjejer och killar idag mår otroligt dåligt, utan att någon i ens närhet faktiskt vet om det. Jag lyckades dölja det länge, tids nog brast det även för mig och mina föräldrar gav mig hjälp. Jag lyckades få hjälp ändå i god tid, men tyvärr är det många ungdomar som inte får hjälp och det skrämmer mig. Den svenska sjukvården för psykisk ohälsa går på knäna och mörkertalet för människor som mår dåligt är stort och väldigt mörkt.

Min mamma ringde till BUP när hon fick reda på mitt destruktiva beteende, det tog 1 år innan jag fick en tid (?!). När de väl ringde och erbjöd mig en tid tackade jag faktiskt nej. Jag var så övertygad om att det fanns andra som behövde denna tid mer än mig. Jag kan idag ångra att jag inte tog tiden, för även om det tagit 1 år och jag trodde att jag var “frisk” så har jag i efterhand fått gå till två olika psykologer för att reda ut mitt förflutna.

Jag är idag 26 år, jag har en dotter på 3 år och en annan dotter på väg. Jag skall inte ljuga om att jag är livrädd för att dem skall hamna där jag hamnade. För jag kan inte skylla något på dem i min närhet, en psykisk sjuk människa är expert på att dölja hur den faktiskt mår. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de slipper gå det ödet jag gick. Även om tonåren alltid sätter spår, så behöver det inte bli så extremt.

Men hur skall vi då uppmärksamma psykisk ohälsa och på nått sätt dra upp det till ytan och få fler att faktiskt få den hjälp de behöver? Hälsa oavsett typ skall inte vara en klassfråga, eller vad tycker ni?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns toppbloggare Jennifer Reinhold, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: Fru Reinhold ››

Gillade du Jennifers krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Emelie Walles: ”Kåt, glad och tacksam”

Det finns vissa mammor som är så himla mycket bättre än alla andra, mammor som bakar bullar, pysslar med barnen, har middagen färdig när hennes man kommer hem, har matchande underkläder, alltid nyrakade ben och som ständigt är glad, kåt och tacksam.

Sedan finns det en annan typ av mammor, den typen som står i skuggan av dessa ”perfekta” mammor, mammor som försöker hitta matchande strumpor till barnen på morgnarna i torktumlaren som btw alltid tycks vara full hur man än gör, istället för att hitta matchande underkläder till sig själva, vi mammor som är lite tråkigare och lite mer vanliga.

En sån mamma är jag, en lite tråkigare och en lite mer vanlig mamma. Jag är långt ifrån ständigt glad, kåt & tacksam!

Det roliga är att jag lovade mig själv att aldrig bli den här vanliga lite tråkiga mamman, jag lovade mig själv att trots att jag skaffade barn så skulle jag vara hur kåt och glad som helst. En tråkfru skulle jag minsann aldrig bli! Men så går åren och ett barn blir till två barn och sen helt plötsligt har man 3 barn. I takt med att åren har gått så har man sakta men säkert blivit denna mamma man lovade sig själv att aldrig bli, de sömnlösa nätterna och de oändliga tvätthögarna gjorde en allt lite trött ändå.

Men det kanske inte är så dåligt som vi tror trotts allt, den där tråkfrun som man aldrig skulle bli kanske inte alls är så dum ändå?!

Med tiden har jag faktiskt hittat mitt riktiga, verkliga jag och det som finns idag är så mycket mer äkta och ärligt. Jag är självsäker och med i det jag gör, jag är äkta och jag vågar släppa, falla och vara fri från alla kroppsideal och bara vara mig själv när jag har sex.

Jag är övertygad om att denna lite mer vanliga, tråkiga mamman är en så mycket bättre version av sitt ”unga jag”, vilket inte alls är tråkigt. Jag tror någonstans att denna perfekta mamma som vi andra vanliga står i skuggan av inte alls är så perfekta, för i ett verkligt liv med familj, barn och jobb så är det omöjligt att vara ”glad, kåt och tacksam varje dag”.

Så när allt kommer till kritan så är jag mycket hellre den mamman som har orakade ben och inte alls tänkte på att matcha sina underkläder när hon steg upp och stressade iväg till dagis, skolan för att sedan hamna på jobbet. Nej, jag är stolt att jag faktiskt är självsäker och att jag inte alls behöver hålla in magen eller ha rakade ben för att känna mig snygg!

Vi tråkfruar, jag är övertygad om att jag inte är ensam, vi är grymma, vi måste bara påminna oss själva vilket jobb vi gör och att det är helt okej att inte ständigt vara glad, kåt och tacksam. Det är okej att ha ett åskhumör ibland, att ha en svart bh och vita trosor eller vad det nu kan vara.

Vi ska sluta få dåligt samvete av dessa ”perfekta” mammor, för helt ärligt finns de på riktigt?!

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns toppbloggare Emelie Walles, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: emeliewalles.vimedbarn.se ››

Gillade du Emelies krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Foto: Simon Walles

Sandra Rogers : ”Att älska båda barnen lika mycket”

Denna vecka är det Sandra Rogers som står för Vimedbarns Fredagskrönika och den handlar om kärleken till barn, om man kan älska barnen lika mycket? Frågan är vanlig, ”går det att älska barn nummer två lika mycket som det första?”.

Är det verkligen möjligt att älska ett syskon till sitt barn lika mycket som den förstfödda? Expanderar hjärtat för att rymma kärleken för ett till liv? Kommer vi kunna ge vårt äldsta barn tillräckligt med tid och uppmärksamt?

Den 19 december 2013 fick vi, min man och jag, bekräftat att jag var gravid igen. Wilhelm, vår son skulle få ett syskon och vi skulle bli en familj på fyra tvåbenta medlemmar. Vi hade pratat om att vi hoppades på att livet vill ge oss det, även om det inte var tänkt precis då. Det var snarare något som vi såg fram emot längre in i framtiden. Jag hade föreställt mig att Wilhelm skulle vara lite äldre, mer självständig och medveten om att han skulle få ett syskon när det väl blev dags. Att hela väntan skulle vara något vi alla i familjen ägnade oss åt.

Men vi drabbades ändå av ett lyckorus utan dess like som hastigt suddade ut allt vad verklighet hette. Vi ställde in oss på att det skulle bli några tuffa år framöver och – säkert som så många andra par trodde vi strongt på att kärleken övervinner allt.
Jag visste inte vilken mardrömsresa som väntade. I något som egentligen är underbart och en gåva kände jag mig ensam som aldrig förr, trots att det är långt ifrån en självklarhet för alla så hatade jag att vara gravid. Och det skämdes jag över. Visserligen vet vi om hur bebisar blir till, men jag bad inte om detta, tänkte jag flera gånger om. Ja, jag var hemsk nog att känna så, även om jag visste om att det fanns de som skulle ge vad som helst för att bli gravida. Där gick jag och blev på smällen bara vid synen av min make naken.
De första tolv veckorna var fruktansvärda, jag orkade knappt hålla mig vaken, spydde flera gånger om dagen och rasade i vikt. Jag mådde dåligt under de första veckorna gravid med Wilhelm också, men detta knäckte mig både fysiskt och psykiskt. Det fanns dagar då jag behövde placera min bebis på fem månader i sin spjälsäng gallskrikande medan jag hulkade i badrummet. Jag minns det som igår när jag låg på de iskalla mörkgråa kakelplattorna och såg in i spottarna i taket som gjorde att jag såg stjärnor. I stanken av min spya, jag ville bara försvinna genom golvet.

När min man kom hem från jobbet gav jag över vår son och kollapsade. Det smärtade mig oerhört att vara totalt orkeslös, framförallt denna första tid i Wilhelms liv. Det kändes ofrånkomligt när jag långsamt började känna ilska mot magen. Tankar som studsade runt i mitt huvud var att min son kom ju först, jag behövde i första hand orka ta hand om honom. Jag klarade inte av det på det sättet som jag hade gjort tidigare, på det vis som jag anser att en mamma skall vara. Veckorna gick, tårarna som rann hade fyllt barnbassängen på badhuset och jag vill berätta för någon om den ilska jag kände. Skrika så att hela världen hörde hur ont det gjorde. Det kändes som om magen stal min och Wilhelms tid tillsammans. Jag ville så gärna berätta det för någon, för vem som helst, men orden kom inte fram. Jag vågade inte säga det högt. För då skulle alla andra veta det jag redan visste om. Att jag inte var menad för att bli mamma, för jag var på alla sätt och vis en urusel sådan. Hur kunde något så vackert bli så fel? Drömmen om en hel och lycklig familj sprack.

Jag promenerade i maklig takt på Malta, i St Julians, samma väg som gått när jag väntade Wilhelm när jag bestämde mig för att vända mig till min mamma, också tvåbarnsmor. Jag litade på att hon skulle berätta sanningen för mig. Samtidigt såg jag att det blänkande havet som omringar ön var alldeles stilla och solens strålar värmde mig. Våren var på väg och när jag kom fram till min mamma ville jag så gärna omfamna ljuset. Jag synade henne noggrant när jag frågade min mamma om hon verkligen älskar min syster och mig, båda hennes barn lika mycket. Alltid. Oavsett. För i min värld så kunde jag inte se att det var möjligt. De tankar och känslor som jag bar inom mig vred ut all hopp och tro om det som en vattendränkt trasa. Jag visste inte hur jag skulle klara av detta eller hur vi någonsin skulle fungera som en familj igen.

Min mamma lovade dyrt och heligt att visst älskar man båda barnen lika mycket, så är det bara. Kroppen sköter det åt knoppen. Så småningom började jag längta efter livet i magen, något så innerligt mycket och jag visualiserade många gånger framför mig hur det skulle bli att föda fram vår dotter. Det började lätta och jag kunde se en framtid, det som kändes värst var att inte förstå mig själv. Sakta men säkert började magen att växa och jag började förstå att det faktiskt fanns en liten bebis därinne som gav sig till känna i form av små buffar och sparkar, gärna sent om kvällarna. En tid som blev vår egna, då sonen sov och jag ansåg att jag hade tid att känna in. När jag var omkring 24 veckor gången fick vi genom ett ultraljud på Malta reda på att lillasyster i magen var liten till sin storlek. Här drog livet igång ännu en växel, när det hade lugnat sig i min inre orkan. Vi flyttade till Sverige och gick på ultraljud och läkarbesök 2-3 gånger i veckan. För att hitta eventuella fel och fortsätta konstatera att hon var alldeles för liten för de passerade veckorna. Jag kände tydligt att vid detta skede i graviditeten hände något inom mig. Jag var beredd att gå över eld och lågor för att göra allting för det lilla pyret- så länge det inte lämnade vår son moderlös.

Sedan gick det snabbt utför, ovissheten drog musten ur mig och jag kände mig än en gång otillräcklig. Jag orkade inte ta hand om vår son och min kropp klarade inte av att ta hand om fostret. Det var ju inte meningen att jag skulle bli mamma, så var det, allt tyder på det. Jag var den allra sämsta av mödrar, ett skräckexempel på hur fel det kan bli.

De sista veckorna av graviditeten var olidliga men för varje dag som gick förstod vi att det snart skulle nå sitt slut. Att vi skulle få träffa vår efterlängtade dotter. Och det finns ingenting som slår det första mötet med sitt barn. Genom de tankarna försökte jag stärka min självkänsla inför den kommande förlossningen som jag kände mig livrädd för. Skulle jag klara av det när kroppen knappt klarat av att hålla min bebis vid liv? En dag efter beräknad födelsedatum drog mina värkar igång. Rädsla jag hade burit på blev till förväntan och ganska snabbt tog kroppen över. Vare sig jag trodde på mig själv eller inte hade jag en fantastisk förlossningsupplevelse. När jag äntligen fick hålla vår dotter i mina armar kändes hon plötsligt så självklar, som om hon alltid varit en del av våra liv och vår familj, i den plan som vi hade. Jag tror alla föräldrar vet vad det innebär att vara fullkomligt hänförd i en bebisbubbla. Där befann vi oss, min man och jag. Vi såg på varandra och kände att vi hade överlevt.

När vår dotter bara var några dagar gammal fick jag frågan; älskar jag båda barnen lika mycket? Jag trodde att jag aldrig skulle sluta gråta och det känns som om hjärtat stod i brand. Det fanns en monumental modersinstinkt, jag ville skydda henne med mitt liv och lite till, givetvis älskade jag vår dotter. Men den ilska som jag trodde lämnade mig i förlossningsrummet kom tillbaka som en käftsmäll. Varför kändes det som att jag inte älskade dem lika mycket? Jag var oerhört ledsen och besviken, jag kände mig lurad av det min mamma hade sagt. – Förlåt, snyftade jag fram medan jag begravde mitt ansikte halsen på min dotter för att förlora mig själv i hennes ljuva bebisdoft. Vad innebär det att älska sina barn? Finns kärleken i tiden vi spenderar med dem, i kramarna vi ger? I uppfostran eller i det vi väljer att ge dem i livet? Vår dotter är i dag fyra månader och hon gör mig helt galen- av kärlek. Jag skäms inte över att berätta detta idag för att jag vet nu att jag älskar mina barn precis lika mycket, för den här kärleken som växer fram från roten av mitt hjärta är bottenlös. Jag lärde mig att jag älskar båda barnen lika mycket, men att kärleken till min son var inte bara för att han var mitt barn, utan för att han är just Wilhelm och samma sak hände när jag fick börja lära känna vår Alba, det lilla extra kommer med hennes personlighet. Hon, liksom sin bror, har bemästrat förmågan att vända upp och ner på min värld på det bästa tänkbara sätt. Jag har nu tillit för att min kärlek till båda barnen alltid finns där. Det har varit en smärtsam resa som lärt mig hur mycket hormoner kan ställa till det. Allt jag hade behövt göra vara att ge kroppen tid för att klara av det som den redan vet om och kan. Att det som skall komma naturligt också gör det när tiden är inne. Att hjärtat öppnas på vid gavel för det nya. Mina tankar om att inte kunna älska båda lika mycket, känns i dag lika avlägsna som månen.
Vill du läsa mer från Sandra Rogers? Följ hennes blogg här på Vimedbarn:
libelli.se ››

Gillade du Sandras krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Oslofrun Susanna: ”Från partyprinsessa till hemmafru”

”Men när jag plötsligt fångades på bild med Prins Harry på första sidan av Seoghør så insåg jag att mitt liv kanske inte direkt var som alla andras.” Vimedbarn bloggaren Susanna är veckans fredagskrönikör och skriver om livets vändning från att vara partyprinsessa i St tropez till att träffa mannen i sitt liv och uppleva kärlek vid första ögonkastet.

Vem kunde tro att mitt liv skulle ta en så här drastisk vändning och förändras så fullkomligt att jag ibland tänker tillbaka och knappt känner igen mig själv i mitt eget liv.

På 26 år har jag hunnit med att göra mer än vad de flesta människor inte ens hinner göra på en livstid. Innan jag träffade min man så var jag ständigt på resande fot, från St Tropez och London till Las Vegas och New York. Jag drev mitt egna företag som gick ut på att festa på de bästa nattklubbarna i världen och för mig var det vardag att umgås med de rikaste och mäktigaste människorna på jorden.

Jag lärde mig människors värde och insåg att kändisar också bara var människor precis som du och jag. Personer som jag som tonåring såg upp till och hade affischer på, stod jag nu och dansade på dansgolvet med, var ute och gick, shoppade och åt lunch med. De är precis som vi, ingen skillnad alls. Ändå är det någonting som folk tycker är så speciellt med en offentlig person och det finns nästan inga gränser för vad folk kan göra för att få umgås med en, eller bli en själv.

 

Man kan väl lugnt påstå att det liv jag levde var ett som många människor drömmer om och egentligen gjorde väl jag också det till en början, men när jag väl var mitt uppe i allt så kändes det inte helt rätt. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, kanske det hade med språket att göra, eftersom vi alltid pratade engelska och att jag inte helt och hållet kunde uttrycka mig själv, eller om det var någonting annat som fattades. Jag levde i en liten bubbla som jag trodde var helt normal och ingen utifrån kunde spräcka. Men när jag plötsligt fångades på bild med Prins Harry på första sidan av Seoghør så insåg jag att mitt liv kanske inte direkt var som alla andras.

Men att dejta en prins och få chans till ett liv i berömmelse och rikedom kändes inte helt rätt, hur jag än försökte och hoppades att det skulle fungera så gjorde det ändå inte det. Det var helt enkelt inte för mig och jag visste inom mig att mitt liv hade en helt annan mening…
Bara några dagar senare fick jag en uppenbarelse, då jag träffade mannen i mitt liv. Så fort jag såg min man i ögonen för första gången så insåg jag att det var äkta kärlek och det var exakt, precis det som fattades i mitt liv!

 

Det är säkert inte många som förstår varför, men dragningskrafterna drog mig till min man och jag lovar er, det finns någonting som kallas kärlek vid första ögonkastet för det var precis det som hände för oss.

Vi har inte ens känt varandra i tre år än, men på den tiden har vi förlovat oss, skaffat barn, gift oss och byggt vårt drömhem tillsammans. Det liv jag lever nu skulle jag inte byta bort för någonting i världen och för mig känns allting, äntligen, helt perfekt!

Men jag är samtidigt glad att jag fick chans att uppleva allt jag tidigare upplevt, så att jag nu kan ta ett steg tillbaka och bara vara. Njuta av tiden, njuta av nuet.
Folk frågar mig dagligen hur jag bara kan vara hemma och leva som en hemmafru, tröttnar jag inte? Jag vet inte hur många gånger jag har svarat att jag vill ha det så här. Folk skulle bara veta vad jag varit med om så skulle de antagligen inte fråga längre. Jag är så nöjd och tacksam över att jag fått möjlighet att bara vara hemma med min fina familj och slippa träffa massa ytliga människor som bara vill trycka ner varandra för att hävda sig själva. Jag har sett så mycket falskhet i denna värld och hur människor behandlar varandra för att komma någonstans i livet. Men det jag har så svårt att förstå är vad folk egentligen strävar efter.

 

Självklart ska människor få göra precis vad de vill och det finns verkligen ingenting som är omöjligt. Vi kan, bara vi vill och aldrig ger upp, men frågan är bara vilket pris vi är villiga att betala för att komma dit vi önskar. Istället för att sitta hemma och vara bitter över att den ena har det bättre än den andra så kan vi väl försöka att leva livet med en positiv inställning. Vi kan väl hjälpa varandra, uppmana, uppmuntra och stötta varandra. Acceptera att vi är olika och vill olika, men samtidigt inse att allting är möjligt.
För i slutändan så är väl ändå meningen med livet att hitta sin kärlek på jorden och lära sig att vara nöjd och glad med sin tillvaro så att man kan smitta av sin glädje och lycka på andra. Skapa nya liv som vi kan överösa med kärlek och lära att vi alla är olika, men ändå så lika. https://travelwithgirls.com

Vill du läsa mer från Oslofrun Susanna? Följ hennes blogg här på Vimedbarn: oslofru.com ››

Gillade du SUSANNAS krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

stats