Antonia Halvardsson: ”Mina föräldrar var alkoholister” | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Antonia Halvardsson: ”Mina föräldrar var alkoholister”

“Kan ni tänka er hur det är att växa upp med att ständigt vara hungrig? Kan ni föreställa er hur kallt det borde varit utan kläder? Detta var MIN verklighet.” Läs Antonia Halvardssons fredagskrönika om varför hon adopterades bort och hur det kändes att få veta anledningen.

Jag har alltid vetat om att jag är adopterad, det har funnits med från första steget på svensk mark. Jag kom till Sverige oktober -96 tillsammans med min tvilling, vi skulle fylla fyra år. När jag började gymnasiet började jag bli deprimerad, kände att det fattades en bit av mig själv. Jag började gå till skolsyster som jag kände en oerhört stark relation till. Hon förstod mig så himla bra och kunde lätta på mina frågor. Sedan började skolan gå utför, jag började bråka med min lärare, skolkade och kände mig utmattad. Jag kom till en punkt där jag tänkte hoppa av skolan.

Till slut fick jag en tid på BUP tillsammans med mina föräldrar, jag trodde äntligen vi skulle börja med sökandet av min biologiska familj. Jag hade helt fel, istället blev det en utredning om min trötthet och jag fick diagnosen ADD. Visst, jag hade alltid varit trött men dom missförstod varför jag var där, jag valde dock att vara tyst istället. Jag fick mediciner mot ADD och därefter glömdes allt bort på grund av många orsaker. När jag började längta efter egna barn så började jag fråga mig själv vad som var fel på oss, varför ville min biologiska familj inte ha mig och min tvillingbror?

Jag visste om att dom var alkoholister, men inte kroniskt alkoholiserade! Jag trodde dom valde barnhem för vårat bästa. När jag sedan satt där med den stora röda pärmen som det stod Vitryssland på, så fick jag veta mycket mer än vad jag fått höra. Mitt framför mig ser jag namn och födelsedatum, jag ser sex olika namn, då förstod jag. Jag satt i chock, kanske har mina föräldrar sagt till mig att det fanns syskon men jag har valt att inte höra, kanske var jag för ung. Här satt jag, ovetande om vart dom hamnat. Nu kändes det helt plötsligt som om halva jag fattades. Det som jag tycker var jobbigast var att två av mina syskon var födda -91 och -89, alltså ett och tre år äldre än oss, varför hamnade dom inte på barnhemmet? Sedan har jag tagit paus att läsa i pärmen, det blev för mycket.

Jag födde mitt första barn, Saga 2013. Vi kunde jämföra bilder på henne och sambon som små bebisar medans jag inte har ett enda kort. Kändes ledsamt, men jag fick höra att hon var väldigt lik sin pappa. Nu sitter jag här 2015 och har fått ytterligare ett barn, Charlie. Jag fick massor av kommentarer att han är jättelik mig. Jag började därför leta på Facebook efter alla mina syskons namn, kände att jag måste ta tag i det här.

Började titta i pärmen igen och fick en chock. ”svarandes barn är ständigt hungriga, är utan kläder, ingen ser efter dem. I deras hem råder en sanitär olägenhet, det saknas elementära levnadsvillkor” Som ett slag i magen, jag har bott tillsammans med mina sex andra syskon i en misär under 3 års tid som jag inte visste om. Jag hamnade på barnhem augusti -95 står det slarvigt skrivet i en barnrapport tillsammans med ett domstolsbeslut där det också står att frånta föräldrarätten till alla barn, medans jag trott att jag alltid bott på barnhem. Helt plötsligt känns det bråttom, mest för att hitta mina syskon. Mitt kött och blod finns förmodligen någonstans där ute, lika mycket frågor som jag. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste varit för mina syskon att se oss bli fråntagna, ovetande om vart vi hamnar och hur vi ska överleva. Jag har hela tiden trott att våra föräldrar hade ett val, men i själva fallet blev dom anmälda till socialen. Det står skrivet ” svarande har inga avsikter att förändra sitt beteende”. Det gör mig fruktansvärt ledsen, jag kan inte riktigt sätta mig in i situationen för det känns overkligt att jag har levt så. Jag brukar titta på mina barn och fråga mig själv hur fan man kan göra så.

Jag har överhuvudtaget inga minnen av mina första levnadsår, några få minnen från barnhemmet finns, inga bra minnen. Minns ett mörkt rum, jag hade kastat grus i en flickas hår. Någon tog tag i min arm och stängde in mig. Jag minns inte hur länge, men jag var rädd. Stod där helt själv i mörkret och fick känna skam. När jag sedan fick komma ut satt alla barnen på varsina stolar och åt. Har även ett minne där jag hade råkat kissa på mig, jag skyndade mig att byta om innan någon såg, minns ett par blå strumpbyxor, som tur var hann jag. Jag har även fått höra av mamma att vi pekade på en tant på barnhemmet, vi sa några ryska ord som förmodligen var elaka, det finns en video från barnhemmet när vi skulle bli hämtade, där står just den tanten och gråter. Förmodligen den tanten som gjorde oss illa, jag hoppas hon grät av ånger.

När jag tänker tillbaka på hur jag levt mina första 4 år så kan jag nästan inte förstå hur jag blivit den person som jag är idag. Jag visste om att jag skulle få en ny familj när jag bodde på barnhemmet, jag hade pekat på ett kort vi hade fått skickat, sagt mamma och pappa. När dom väl stod där framför oss var vi så blyga, vi fick en varsin ryggsäck med en leksak och lite frukt. Mamma och pappa lyste det lycka om, äntligen skulle dom få bli föräldrar för första gången.

Sista dagen på barnhemmet hade vi en fest. Jag hade gått till dörren och sagt – Nu ska jag hem.

Här är jag idag, 22 år gammal tvåbarnsmamma och nyligen sökt till spårlöst för att resa tillbaka till mitt biologiska. I ansökan fick jag frågan vad personerna jag söker efter betyder ”För mig betyder dom här människorna allt, för någonstans måste det ha funnits någon som gjorde att jag sitter här idag, levande och starkare än någonsin.” För mina syskon är säkert anledningen till att jag lever idag, det var säkert dom som gav mig mat, vaggade mig till sömns och kanske höll oss varma. Jag hoppas att en dag hitta mina syskon, få lyssna på vad dom har att säga, ett hopp om att det fanns någon som ville oss väl. Jag hoppas också att mina föräldrar fortfarande lever, jag vill på något sätt visa dom att jag har det bra. Och jag hoppas, fast chansen är liten, att dom är fria från sitt missbruk. Jag hoppas i så fall att det berodde på oss.

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Antonia, följ henne här i bloggen: antonia.vimedbarn.se ››

Gillade du Antonias krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg “Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

1 kommentar till “Antonia Halvardsson: ”Mina föräldrar var alkoholister”

  1. Antonia – tack för din fina berättelse om hur du och din tvillingbror blev adopterade och kom till ett nytt hem. Förstår din längtan att få träffa dina syskon och föräldrar som du skriver så ömt och kärleksfullt om. Hoppas ni får träffas en dag! Med din kämpaglöd och styrka kommer du att lyckas! Allt gott till dig Antonia och Sebastian och mina barnbarnsbarn Saga och Charlie!! Sonia

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

stats