Krönika | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Krönika: ”Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Gamze Berglund delar sina erfarenheter efter en förlossningsdepression

Förlossningsdepression. Ordet klingar inte bra i mina öron. En förlossning går man ju igenom för att få träffa sitt efterlängtade barn för första gången. Och så ordet depression. Det känns mörkt, dystert och melankoliskt. Och därför känner jag någon typ av motstånd för ordet förlossningsdepression. För hur kan den händelsen som ska vara den största och finaste i livet vara startskottet för något så dystert som en depression? Men jo, det kan den vara. Jag kommer tillbaks till det här om en liten stund.

Tiden efter min första förlossning var rätt omtumlande. Den vaginala förlossningen jag hade sett fram emot slutade i akut kejsarsnitt. Vidare fortsatte amningen att krångla, min bebis ville amma dygnets flesta timmar och vid mitt bröst var i stort sett den enda platsen han fick ro. Jag och min bebis satt tillsammans i soffan, timme in och timme ut.

Till en början var det mysigt, att känna hans lilla kropp emot min gav mig ett lugn och en känsla av trygghet. Hans lilla ansikte var det sötaste jag sett och jag kunde förundrat sitta och titta på honom och tänka att det var så här han såg ut, det där barnet jag föreställt mig att jag skulle få någon gång i framtiden, nästan sedan barnsben.

Läs också: ”8 tecken på att du har fått en förlossningsdepression”

Men allt eftersom tiden gick kröp sig en ny känsla inpå. Soffan blev en plats av ångest, att sitta i den kändes mer och mer som ett fängelse. En längtan av att bara få lägga ifrån mig min bebis, att få resa mig och röra mig utan en bebiskropp i min famn växte sig starkare. Kunde han inte sova bara en liten stund i sin egna säng, så jag fick dricka en kopp kaffe i fred, sträcka ut mig i soffan eller bara få slumra till en stund utan en bebiskropp tätt intill?

När min man som varit hemma rätt många veckor i samband med födseln började jobba och jag blev ensam hemma med vår bebis, då small det till. Känslorna av ångest som gått att hålla i schack med hans sällskap runt omkring mig tog över fullständigt när jag inte hade någon vuxen att dela dagarna med.

Nu var timmarna jobbiga. Minuterna gick långsamt och dagarna kändes oändliga. Jag upplevde aldrig att jag fick en paus för att samla nya krafter och tröttheten bara växte. Allt jag ville var bara att få en stund i fred.

Men utåt lät jag ingen få veta vad som rörde sig i mitt inre. Jag kunde komma in på sidor på nätet som beskrev vad en förlossningsdepression var, men jag tyckte inte att det stämde in på mig. Jag kunde visst känna lycka, allt var inte nattsvart hela tiden. Så fort min man kom hem från jobbet lättade ångesten och likaså om vi hade besök av någon vän eller familjemedlem. Och att vilja skada mig själv eller mitt barn, nej det var det inte tal om.

Bara ordet förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron. Jag hade ju aldrig varit deprimerad tidigare i mitt liv. Att mitt lilla barn skulle ha utlöst sådana jobbiga känslor i mig kändes så fel. Rent av elakt mot honom. Hade han gjort mig deprimerad? Nej, jag hade inte någon förlossningsdepression, det var bara lite jobbigt just nu.

Tiden gick, om än sakta, men jag började långsamt känna mig mer och mer som mig själv igen efter det att föräldraledigheten tog slut och en ny vardag tog vid. Ganska exakt ett år senare kände jag att jag äntligen lyckats lämna den där tunga tiden bakom mig. Fortfarande visste ingen något, och längtan efter ett till barn växte. Det var läskigt men jag ville på något sätt ha revansch, och väldigt gärna ett syskon till mitt barn.

Läs också: ”Krönika: Att få barn var inte som jag tänkt mig”

På inskrivningssamtalet hos barnmorskan frågade hon hur första tiden hade varit. Det var som att någonting utlöstes inom mig. Tårarna började rinna längs mina kinder och jag fick anstränga mig för att inte börja skaka. Min man som satt bredvid mig tittade med undrande ögon på vad som hände med hans fru. Jag kunde inte få fram så mycket mer än bara ”jobbigt”. Och barnmorskan föreslog att jag skulle träffa en psykolog och prata igenom det som hänt.

Efter några samtal kunde psykologen konstatera att jag haft en förlossningsdepression. Va? Nä?! var min första reaktion. Jag hade väl inte haft en förlossningsdepression?! Fast allt eftersom jag tog in det hon sa föll bitarna på plats. Alla tankar och känslor jag inte kunnat kontrollera, bristen på energi tillsammans med den värdelösa känslan som kröp sig inpå varje dag.

På ett sätt var det så skönt att kunna få en förklaring till varför allt hade känts så tungt, men på samma gång hade jag väldigt svårt att identifiera mig med någon som hade haft en förlossningsdepression. För precis som jag beskrev i inledningen av den här texten klingade ordet inte bra i mina öron. Dels var det skamfullt på något vis – ett misslyckande, och sedan lät det så himla nattsvart. Och det hade jag också svårt att identifiera mig med, för så nattsvart hade det inte varit. Och än idag kan det ta emot att berätta om det, eller att hashtagga mina inlägg på instagram med ordet förlossningsdepression. Men just precis därför är det så viktigt att jag gör det. Och att vi pratar öppet om jobbiga känslor vi känner och slutar skämmas. För hade jag inte skämts eller känt mig ensam i mina känslor hade jag kanske vågat sträcka ut en hand och berätta hur det låg till tidigare. Och trots att jag själv inte förstod vad det rörde sig om då kanske någon annan hade gjort det. Och då hade kanske minnena av min sons första fem månader i livet inte varit som ett enda suddigt, mörkt töcken i mitt minne. Jag minns knappt någonting om jag inte får saker och ting återberättat för mig, eller om jag inte tittar på bilder. Och kanske hade jag inte behövt gå runt med en gnagande oförklarlig ångest och en känsla av att jag hade misslyckats i över ett års tid. Och det känns synd. Väldigt synd.

Läs också: ”Bebisdoft kan förebygga depression”

Innan jag avslutar den här texten vill jag poängtera något jag tycker är problematiskt. Det handlar om att det idag inte finns något annat vedertaget begrepp än just förlossningsdepression som beskriver en ångestladdad tuff tid i början av föräldraskapet. Det är väldigt många olika nyanser av jobbiga känslor som alla definieras under samma begrepp. I veckan stötte jag på en artikel där det poängterades att det nyblivna föräldraskapet även kan ses som en kris, att omställningen är så stor och att den i sig lätt kan utlösa en krisreaktion. Och det tilltalade mig väldigt mycket. Sen kanske jag visst hade en förlossningsdepression i ordets rätta bemärkelse, eller så hade jag en väldigt stor kris på grund av den enorma omställningen som krävdes av mig då jag blev förälder.

Det känns viktigt att få med den aspekten av företeelsen förlossningsdepression och poängtera att begreppet kanske är allt för brett i nuläget. Jag hoppas också att det kommer pratas mer om föräldraskapets olika prövningar hädan efter. Det känns så väldigt viktigt att nyblivna mammor inte glöms bort i samhället vilket jag upplever sker rätt ofta. Det vill jag ändra på. Det kan vi ändra på tillsammans.

Av: Gamze Berglund

Vill du fortsätta ta del av Gamzes tankar och vardag? Missa då inte hennes blogg här!

Krönika: ”Att få barn var inte som jag tänkt mig”

Krönika: "Att få barn blev inte som jag tänkt mig"

”Googlar du ordet tvåbarnschock dyker det upp massor med sökresultat. Både artiklar från diverse föräldratidningar men också trådar från olika forum där nyblivna tvåbarnsföräldrar skrivit för att be varandra om hjälp och råd. Att gå från ett till två barn är en omställning. Lägg dessutom till känslan av otillräcklighet tillsammans med tålamodsprövande situationer som uppstår dagarna i ända så närmar vi oss det som kallas för tvåbarnschocken.

Men för egen del skulle jag säga att min chock kom redan då jag fick mitt första barn. Enbarnschocken. Det är inte något du hör talas om alls på samma sätt. Tvärtom, är det nästan lite fult att säga att få barn inte alls var så som man hade tänkt sig.

Läs också på influencern och krönikören Gamze Berglunds blogg: ”När amning är svårt” 

Vi tar allt från början. Redan när jag såg plusset på stickan var reaktionen inte som jag hade väntat mig. När du får det efterlängtade plusset ska du känna en himlastormande glädje och lycka inombords. Jag minns att jag kände den där lyckan vid första anblicken av testet. Var jag äntligen gravid?! WOW! Men sedan hände något. Lyckan trycktes lite åt sidan av en märklig känsla som kröp sig på. Allvaret i situationen, den så väldigt definitiva omställningen och ansvaret det där plusset skulle innebära, tog plötsligt överhanden och jag stirrade med svettiga handflator på testet. Jag försökte skaka av mig känslan. För det var väl inte så här jag skulle känna?

Tack och lov visade det sig att det fanns mer känslor att hämta längre in i graviditeten. Den obeskrivliga fascinationen och vågen av kärlek som sköljde över mig första gången jag såg det där lilla livet sprattla på en svartvit TV-skärm på en ultraljudsmottagning. Plötsligt kände jag den där sparken en dag. Wow, så häftigt! Men också lite äckligt. Var det också bara jag som kände så?

Läs också på Vimedbarn.se: ”8 tecken på att du fått en förlossningsdepression”

Så kom han, min efterlängtade älskade lilla unge. Några dagar efter förlossningen, som slutade med akut kejsarsnitt, åkte vi hem med vår lilla son. Glädjetårar trillade ner för kinderna när vi för första gången klev in genom dörren som en familj på tre. Men tårarna fortsatte trilla. Tänk om något skulle hända honom? Skulle det göra så här ont att älska sitt barn?

Dagar blev till veckor och vi ville gå ut och fika med vår bebis sovandes i barnvagnen sådär som vi sett andra göra. Bara det att vår bebis inte ville sova. Vi fick istället turas om att hålla honom medan den andra drack sitt kaffe. Dock inte sittandes vid bordet för det enda som fungerade var att stå upp och försiktigt gunga bebisen. Ja, ja, det var väl helt enkelt otur den här gången.

Vi provar att gå en promenad tänkte vi en annan gång, för bebisar gillar väl när vagnen rullar. Men inte vår bebis. Han ville bli buren i bärsele. Så vagnen vi köpt för 12 000 kronor med mugghållare och allt fick bli en prydlig accessoar. Men var skulle vi egentligen gå? För det gick ju inte att gå på barnvagnspromenader och det gick ju inte att fika och det var väl sånt som andra föräldrar och föräldralediga gjorde?

Läs också på Vimedbarn.se: ”5 råd en nybliven förälder INTE ska lyssna på”

Vi var hemma mycket min bebis och jag. Medan han sov i min famn läste jag på forum om det fanns någon annan som hade det som jag, och jag hittade faktiskt några. Men de hade inte fått så många svar när de förklarade sin situation och ville ha hjälp och råd.

Var det bara jag och några mammor till på några forum som hade fått det här man kan kalla för enbarnschock, eller var det helt enkelt något man bara inte pratade om? Är det kanske svårt att dela med sig om att det kan vara tufft att få sitt första barn? För tänk om någon skulle tro att man inte är tacksam, eller kanske rentav inte älskar sin bebis. Eller att man är en dålig förälder.

Det finns så otroligt många föreställningar om hur resan ser ut från plusset till när ens lilla bebis tar sina första steg i livet. Det innefattar de största, mäktigaste känslorna av kärlek. Men också oro, rädsla och även en del sorg för det som inte blev.

Och kanske kan vi finna oss lättare i det om vi blir bättre på att dela med oss av hur vi upplevde första tiden på riktigt. För om vi fick en mer rättvis bild av föräldraskapets alla delar från början kanske besvikelsen över när allt inte flyter på som man föreställt sig skulle bli lika stor. Kanske skulle även rädslan för att upplevas som otacksam minska tillsammans med rädslan att någon skulle få för sig att man inte älskar sitt lilla barn. För visst älskar vi de små liven villkorslöst, men man kan tycka att det är väldigt tufft ändå.”

Gamze Berglund om sin upplevelse av första tiden som förälder.

Krönikör: Gamze Berglund

Texten är ett utdrag ur inlägget ”Tvåbarnschock? Nja, snarare enbarnschocken” på Gamze Berglunds blogg. Idag är Gamze mamma till två fantastiska barn, och jobbar aktivt för att nyblivna mammor ska få mer stöd och hjälp av samhället genom att öppet dela med sig av föräldraskapets alla sidor i sin blogg. Vill du fortsätta ta del av Gamzes vardag och tankar? Missa då inte hennes blogg här. Hon finns även på Instagram med kontot @gamzeberglund.

Fredagskrönika: ”Tuffa pojkar slår sig oftare än söta flickor”

När mina och Angelicas föräldrar har kommenterat att Philip kommer att slå sig oftare är för att han är mycket vildare och mindre riskmedveten, för att han är kille. Då har jag mest, lite nervöst skrattat bort det som en äldre generations fördomar. Vi har resonerat så att Alice och Philip är olika personer och kommer därför att vara med om och göra olika saker, allt annat vore konstigt.

Det var min utgångspunkt när jag skulle börja skriva den här krönikan. Men för att ha lite mer på fötterna än bara min egen åsikt började jag googla upp olycksstatistik på barn i förskoleålder. Det visade sig att statistiken tyvärr höll med våra föräldrar. 11 av 20 (56 %) olyckor drabbade pojkar. Finns det alltså inbyggt i oss att vi är mer oförsiktiga än våra systrar?

Läs också: ”Pappa, sluta puttas!”

”De kan ha exakt likadana kläder på sig”

Men jag tror ändå att det kanske ligger något i hur vi beter oss kring våra barn. Jag kan komma på mig själv, och Angelica påpekar det också rätt ofta, med att Alice är söt och Philip är tuff. Jag vet det är galet, men det kommer utan att jag tänker på det, vilket jag försöker göra mera nu. Tänka på vilka ord jag väljer att beskriva mina barn med. De kan ha exakt likadana kläder på sig, som på julafton t.ex. Alice och Philip skulle båda ha mörkblåa chinos, ljusblåa skjortor och mörkblåa kavajer. Men ändå sa jag att Philip var tuff och Alice var söt. Och det är här jag tror att det blir fel. För i ordet tuff ligger det, i min mening, mer risktagande. Det är ett mer aktivt ord än just ordet söt. Söt är stillsamt och försiktigt. Söt är eftertänksamt och planerande. Eller är det här mina egna tolkningar för att få det att passa in i min tankebana? Är det så att vi projicerar ut hur våra barn ska bete sig? Vi försöker ändå uppfostra våra barn exakt likadant. Konsekvent, man hoppar inte i soffan och man sitter ner när man pysslar, man slåss inte och man tar inte sitt syskons leksaker, det spelar ingen roll om du är kille eller tjej.

Läs också: ”Att bli förälder är fruktansvärt vemodigt”

”Är det därför?”

Men samtidigt går det inte att komma ifrån att tjejer och killar är kroppsligt olika. Inte bara till utseende men också prestationsmässigt. I idrottens värld är världsrekorden snabbare, längre och högre bland killar än bland tjejer. Är det då så att det finns i generna redan från början. Är det därför Philip har avverkat ett fall från skötbordet, ramlat i rutschkanan på förskolan och slagit en tand på sniskan, jagat en boll ramlat och skrapat upp nästan inom loppet av tre månader medan Alice har fått ett skrapsår i handflatan under samma tid? Är det därför 11 av 20 olyckor drabbar pojkar?

[1] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/23274.pdf

/Stefan Lagergren, bloggar på herrochfrulagergren.se 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

stats