Krönika | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Krönika: ”Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Gamze Berglund delar sina erfarenheter efter en förlossningsdepression

Förlossningsdepression. Ordet klingar inte bra i mina öron. En förlossning går man ju igenom för att få träffa sitt efterlängtade barn för första gången. Och så ordet depression. Det känns mörkt, dystert och melankoliskt. Och därför känner jag någon typ av motstånd för ordet förlossningsdepression. För hur kan den händelsen som ska vara den största och finaste i livet vara startskottet för något så dystert som en depression? Men jo, det kan den vara. Jag kommer tillbaks till det här om en liten stund.

Tiden efter min första förlossning var rätt omtumlande. Den vaginala förlossningen jag hade sett fram emot slutade i akut kejsarsnitt. Vidare fortsatte amningen att krångla, min bebis ville amma dygnets flesta timmar och vid mitt bröst var i stort sett den enda platsen han fick ro. Jag och min bebis satt tillsammans i soffan, timme in och timme ut.

Till en början var det mysigt, att känna hans lilla kropp emot min gav mig ett lugn och en känsla av trygghet. Hans lilla ansikte var det sötaste jag sett och jag kunde förundrat sitta och titta på honom och tänka att det var så här han såg ut, det där barnet jag föreställt mig att jag skulle få någon gång i framtiden, nästan sedan barnsben.

Läs också: ”8 tecken på att du har fått en förlossningsdepression”

Men allt eftersom tiden gick kröp sig en ny känsla inpå. Soffan blev en plats av ångest, att sitta i den kändes mer och mer som ett fängelse. En längtan av att bara få lägga ifrån mig min bebis, att få resa mig och röra mig utan en bebiskropp i min famn växte sig starkare. Kunde han inte sova bara en liten stund i sin egna säng, så jag fick dricka en kopp kaffe i fred, sträcka ut mig i soffan eller bara få slumra till en stund utan en bebiskropp tätt intill?

När min man som varit hemma rätt många veckor i samband med födseln började jobba och jag blev ensam hemma med vår bebis, då small det till. Känslorna av ångest som gått att hålla i schack med hans sällskap runt omkring mig tog över fullständigt när jag inte hade någon vuxen att dela dagarna med.

Nu var timmarna jobbiga. Minuterna gick långsamt och dagarna kändes oändliga. Jag upplevde aldrig att jag fick en paus för att samla nya krafter och tröttheten bara växte. Allt jag ville var bara att få en stund i fred.

Men utåt lät jag ingen få veta vad som rörde sig i mitt inre. Jag kunde komma in på sidor på nätet som beskrev vad en förlossningsdepression var, men jag tyckte inte att det stämde in på mig. Jag kunde visst känna lycka, allt var inte nattsvart hela tiden. Så fort min man kom hem från jobbet lättade ångesten och likaså om vi hade besök av någon vän eller familjemedlem. Och att vilja skada mig själv eller mitt barn, nej det var det inte tal om.

Bara ordet förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron. Jag hade ju aldrig varit deprimerad tidigare i mitt liv. Att mitt lilla barn skulle ha utlöst sådana jobbiga känslor i mig kändes så fel. Rent av elakt mot honom. Hade han gjort mig deprimerad? Nej, jag hade inte någon förlossningsdepression, det var bara lite jobbigt just nu.

Tiden gick, om än sakta, men jag började långsamt känna mig mer och mer som mig själv igen efter det att föräldraledigheten tog slut och en ny vardag tog vid. Ganska exakt ett år senare kände jag att jag äntligen lyckats lämna den där tunga tiden bakom mig. Fortfarande visste ingen något, och längtan efter ett till barn växte. Det var läskigt men jag ville på något sätt ha revansch, och väldigt gärna ett syskon till mitt barn.

Läs också: ”Krönika: Att få barn var inte som jag tänkt mig”

På inskrivningssamtalet hos barnmorskan frågade hon hur första tiden hade varit. Det var som att någonting utlöstes inom mig. Tårarna började rinna längs mina kinder och jag fick anstränga mig för att inte börja skaka. Min man som satt bredvid mig tittade med undrande ögon på vad som hände med hans fru. Jag kunde inte få fram så mycket mer än bara ”jobbigt”. Och barnmorskan föreslog att jag skulle träffa en psykolog och prata igenom det som hänt.

Efter några samtal kunde psykologen konstatera att jag haft en förlossningsdepression. Va? Nä?! var min första reaktion. Jag hade väl inte haft en förlossningsdepression?! Fast allt eftersom jag tog in det hon sa föll bitarna på plats. Alla tankar och känslor jag inte kunnat kontrollera, bristen på energi tillsammans med den värdelösa känslan som kröp sig inpå varje dag.

På ett sätt var det så skönt att kunna få en förklaring till varför allt hade känts så tungt, men på samma gång hade jag väldigt svårt att identifiera mig med någon som hade haft en förlossningsdepression. För precis som jag beskrev i inledningen av den här texten klingade ordet inte bra i mina öron. Dels var det skamfullt på något vis – ett misslyckande, och sedan lät det så himla nattsvart. Och det hade jag också svårt att identifiera mig med, för så nattsvart hade det inte varit. Och än idag kan det ta emot att berätta om det, eller att hashtagga mina inlägg på instagram med ordet förlossningsdepression. Men just precis därför är det så viktigt att jag gör det. Och att vi pratar öppet om jobbiga känslor vi känner och slutar skämmas. För hade jag inte skämts eller känt mig ensam i mina känslor hade jag kanske vågat sträcka ut en hand och berätta hur det låg till tidigare. Och trots att jag själv inte förstod vad det rörde sig om då kanske någon annan hade gjort det. Och då hade kanske minnena av min sons första fem månader i livet inte varit som ett enda suddigt, mörkt töcken i mitt minne. Jag minns knappt någonting om jag inte får saker och ting återberättat för mig, eller om jag inte tittar på bilder. Och kanske hade jag inte behövt gå runt med en gnagande oförklarlig ångest och en känsla av att jag hade misslyckats i över ett års tid. Och det känns synd. Väldigt synd.

Läs också: ”Bebisdoft kan förebygga depression”

Innan jag avslutar den här texten vill jag poängtera något jag tycker är problematiskt. Det handlar om att det idag inte finns något annat vedertaget begrepp än just förlossningsdepression som beskriver en ångestladdad tuff tid i början av föräldraskapet. Det är väldigt många olika nyanser av jobbiga känslor som alla definieras under samma begrepp. I veckan stötte jag på en artikel där det poängterades att det nyblivna föräldraskapet även kan ses som en kris, att omställningen är så stor och att den i sig lätt kan utlösa en krisreaktion. Och det tilltalade mig väldigt mycket. Sen kanske jag visst hade en förlossningsdepression i ordets rätta bemärkelse, eller så hade jag en väldigt stor kris på grund av den enorma omställningen som krävdes av mig då jag blev förälder.

Det känns viktigt att få med den aspekten av företeelsen förlossningsdepression och poängtera att begreppet kanske är allt för brett i nuläget. Jag hoppas också att det kommer pratas mer om föräldraskapets olika prövningar hädan efter. Det känns så väldigt viktigt att nyblivna mammor inte glöms bort i samhället vilket jag upplever sker rätt ofta. Det vill jag ändra på. Det kan vi ändra på tillsammans.

Av: Gamze Berglund

Vill du fortsätta ta del av Gamzes tankar och vardag? Missa då inte hennes blogg här!

Krönika: ”Att få barn var inte som jag tänkt mig”

Krönika: "Att få barn blev inte som jag tänkt mig"

”Googlar du ordet tvåbarnschock dyker det upp massor med sökresultat. Både artiklar från diverse föräldratidningar men också trådar från olika forum där nyblivna tvåbarnsföräldrar skrivit för att be varandra om hjälp och råd. Att gå från ett till två barn är en omställning. Lägg dessutom till känslan av otillräcklighet tillsammans med tålamodsprövande situationer som uppstår dagarna i ända så närmar vi oss det som kallas för tvåbarnschocken.

Men för egen del skulle jag säga att min chock kom redan då jag fick mitt första barn. Enbarnschocken. Det är inte något du hör talas om alls på samma sätt. Tvärtom, är det nästan lite fult att säga att få barn inte alls var så som man hade tänkt sig.

Läs också på influencern och krönikören Gamze Berglunds blogg: ”När amning är svårt” 

Vi tar allt från början. Redan när jag såg plusset på stickan var reaktionen inte som jag hade väntat mig. När du får det efterlängtade plusset ska du känna en himlastormande glädje och lycka inombords. Jag minns att jag kände den där lyckan vid första anblicken av testet. Var jag äntligen gravid?! WOW! Men sedan hände något. Lyckan trycktes lite åt sidan av en märklig känsla som kröp sig på. Allvaret i situationen, den så väldigt definitiva omställningen och ansvaret det där plusset skulle innebära, tog plötsligt överhanden och jag stirrade med svettiga handflator på testet. Jag försökte skaka av mig känslan. För det var väl inte så här jag skulle känna?

Tack och lov visade det sig att det fanns mer känslor att hämta längre in i graviditeten. Den obeskrivliga fascinationen och vågen av kärlek som sköljde över mig första gången jag såg det där lilla livet sprattla på en svartvit TV-skärm på en ultraljudsmottagning. Plötsligt kände jag den där sparken en dag. Wow, så häftigt! Men också lite äckligt. Var det också bara jag som kände så?

Läs också på Vimedbarn.se: ”8 tecken på att du fått en förlossningsdepression”

Så kom han, min efterlängtade älskade lilla unge. Några dagar efter förlossningen, som slutade med akut kejsarsnitt, åkte vi hem med vår lilla son. Glädjetårar trillade ner för kinderna när vi för första gången klev in genom dörren som en familj på tre. Men tårarna fortsatte trilla. Tänk om något skulle hända honom? Skulle det göra så här ont att älska sitt barn?

Dagar blev till veckor och vi ville gå ut och fika med vår bebis sovandes i barnvagnen sådär som vi sett andra göra. Bara det att vår bebis inte ville sova. Vi fick istället turas om att hålla honom medan den andra drack sitt kaffe. Dock inte sittandes vid bordet för det enda som fungerade var att stå upp och försiktigt gunga bebisen. Ja, ja, det var väl helt enkelt otur den här gången.

Vi provar att gå en promenad tänkte vi en annan gång, för bebisar gillar väl när vagnen rullar. Men inte vår bebis. Han ville bli buren i bärsele. Så vagnen vi köpt för 12 000 kronor med mugghållare och allt fick bli en prydlig accessoar. Men var skulle vi egentligen gå? För det gick ju inte att gå på barnvagnspromenader och det gick ju inte att fika och det var väl sånt som andra föräldrar och föräldralediga gjorde?

Läs också på Vimedbarn.se: ”5 råd en nybliven förälder INTE ska lyssna på”

Vi var hemma mycket min bebis och jag. Medan han sov i min famn läste jag på forum om det fanns någon annan som hade det som jag, och jag hittade faktiskt några. Men de hade inte fått så många svar när de förklarade sin situation och ville ha hjälp och råd.

Var det bara jag och några mammor till på några forum som hade fått det här man kan kalla för enbarnschock, eller var det helt enkelt något man bara inte pratade om? Är det kanske svårt att dela med sig om att det kan vara tufft att få sitt första barn? För tänk om någon skulle tro att man inte är tacksam, eller kanske rentav inte älskar sin bebis. Eller att man är en dålig förälder.

Det finns så otroligt många föreställningar om hur resan ser ut från plusset till när ens lilla bebis tar sina första steg i livet. Det innefattar de största, mäktigaste känslorna av kärlek. Men också oro, rädsla och även en del sorg för det som inte blev.

Och kanske kan vi finna oss lättare i det om vi blir bättre på att dela med oss av hur vi upplevde första tiden på riktigt. För om vi fick en mer rättvis bild av föräldraskapets alla delar från början kanske besvikelsen över när allt inte flyter på som man föreställt sig skulle bli lika stor. Kanske skulle även rädslan för att upplevas som otacksam minska tillsammans med rädslan att någon skulle få för sig att man inte älskar sitt lilla barn. För visst älskar vi de små liven villkorslöst, men man kan tycka att det är väldigt tufft ändå.”

Gamze Berglund om sin upplevelse av första tiden som förälder.

Krönikör: Gamze Berglund

Texten är ett utdrag ur inlägget ”Tvåbarnschock? Nja, snarare enbarnschocken” på Gamze Berglunds blogg. Idag är Gamze mamma till två fantastiska barn, och jobbar aktivt för att nyblivna mammor ska få mer stöd och hjälp av samhället genom att öppet dela med sig av föräldraskapets alla sidor i sin blogg. Vill du fortsätta ta del av Gamzes vardag och tankar? Missa då inte hennes blogg här. Hon finns även på Instagram med kontot @gamzeberglund.

Fredagskrönika: ”Tuffa pojkar slår sig oftare än söta flickor”

När mina och Angelicas föräldrar har kommenterat att Philip kommer att slå sig oftare är för att han är mycket vildare och mindre riskmedveten, för att han är kille. Då har jag mest, lite nervöst skrattat bort det som en äldre generations fördomar. Vi har resonerat så att Alice och Philip är olika personer och kommer därför att vara med om och göra olika saker, allt annat vore konstigt.

Det var min utgångspunkt när jag skulle börja skriva den här krönikan. Men för att ha lite mer på fötterna än bara min egen åsikt började jag googla upp olycksstatistik på barn i förskoleålder. Det visade sig att statistiken tyvärr höll med våra föräldrar. 11 av 20 (56 %) olyckor drabbade pojkar. Finns det alltså inbyggt i oss att vi är mer oförsiktiga än våra systrar?

Läs också: ”Pappa, sluta puttas!”

”De kan ha exakt likadana kläder på sig”

Men jag tror ändå att det kanske ligger något i hur vi beter oss kring våra barn. Jag kan komma på mig själv, och Angelica påpekar det också rätt ofta, med att Alice är söt och Philip är tuff. Jag vet det är galet, men det kommer utan att jag tänker på det, vilket jag försöker göra mera nu. Tänka på vilka ord jag väljer att beskriva mina barn med. De kan ha exakt likadana kläder på sig, som på julafton t.ex. Alice och Philip skulle båda ha mörkblåa chinos, ljusblåa skjortor och mörkblåa kavajer. Men ändå sa jag att Philip var tuff och Alice var söt. Och det är här jag tror att det blir fel. För i ordet tuff ligger det, i min mening, mer risktagande. Det är ett mer aktivt ord än just ordet söt. Söt är stillsamt och försiktigt. Söt är eftertänksamt och planerande. Eller är det här mina egna tolkningar för att få det att passa in i min tankebana? Är det så att vi projicerar ut hur våra barn ska bete sig? Vi försöker ändå uppfostra våra barn exakt likadant. Konsekvent, man hoppar inte i soffan och man sitter ner när man pysslar, man slåss inte och man tar inte sitt syskons leksaker, det spelar ingen roll om du är kille eller tjej.

Läs också: ”Att bli förälder är fruktansvärt vemodigt”

”Är det därför?”

Men samtidigt går det inte att komma ifrån att tjejer och killar är kroppsligt olika. Inte bara till utseende men också prestationsmässigt. I idrottens värld är världsrekorden snabbare, längre och högre bland killar än bland tjejer. Är det då så att det finns i generna redan från början. Är det därför Philip har avverkat ett fall från skötbordet, ramlat i rutschkanan på förskolan och slagit en tand på sniskan, jagat en boll ramlat och skrapat upp nästan inom loppet av tre månader medan Alice har fått ett skrapsår i handflatan under samma tid? Är det därför 11 av 20 olyckor drabbar pojkar?

[1] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/23274.pdf

/Stefan Lagergren, bloggar på herrochfrulagergren.se 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Fredagskrönika: ”Pappa sluta puttas”

Jag har börjat läsa boken ”Tid” av Alex Schulman och Sigge Eklund, som jag fick i julklapp av min fru Angelicas lillasyster för ett år sedan. Eller jag läser den inte. Jag lyssnar på den, för jag har inte tid att läsa en bok som heter ”Tid”. Ironiskt nog. Jag har undvikit boken för att jag aldrig har riktigt förstått, efter tappra försök, varför närmare en halv miljon människor varje vecka lyssnar på deras podd. Jag har försökt men inte sett storheten förrän nu. Första kapitlet träffar mig som en knytnäve i magen och jag sitter helt stilla och känner hur en ångest växer fram i hela kroppen.

Samtidigt får jag tårar i ögonen av lycka när hur Alex beskriver sin papparoll som ”arkitekten av glada minnen”. För någon sätter för första gången ord på det jag har försökt koka ner hela min inställning till mitt eget liv som pappa. Han lyckas summera det i fyra ord, som inte ens bildar en hel mening; ”arkitekten av glada minnen”.

Läs mer: Fredagskrönika: Vårt företag går med vinst varje gång våra barn skrattar 

I samma stund som jag finner glädje i att kunna sätta någon annans ord på mina tankar slår det mig hur jag redan nu har misslyckas. Alex berättar om ett tillfälle där han halkar på is utanför porten och tappar sin dotter Charlie, precis efter att de haft ett bråk hemma. Charlie berättar senare för Alex om den där gången han kastade henne utanför porten. Jag tänker hur olika vi kan uppfatta situationer. Alice är liten och jag är stor. Jag tänker på saker som Alice har sagt som helt plötsligt får mig att se saker från hennes sida.
Det är nattningarna där jag lagt henne ner då hon åtskilliga gånger satt sig upp, kombinerat med orden ”Ligg ner nu och försök sova”, som för henne skapat en helt annan verklighet än den jag menat och uppfattat.

”Pappa puttas, och man får inte puttas.”

De orden från Alice ekar i mitt huvud. Jag säger förlåt, att det inte är meningen att putta henne. Jag har varit trött, irriterad över att hon inte vill sova. Trots att hon är trött. Frustrationen som stiger, men en sak är klar; Jag puttar henne. Det är så hon uppfattar det när jag lägger henne ner. Jag lägger henne ner i sängen när hon satt sig upp. Vi pratar om saken, jag förklarar att jag inte puttas utan att jag lägger henne ner för om man ska sova måste man ligga ner. Och vill man inte sova, går det bra att vila. Alice nickar som att hon förstår mitt resonemang innan hon reser sig upp igen. Jag lägger henne ner igen. Vi börjar om. ”Nej, pappa inte puttas”.

Läs mer: Natashas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma” 

Till slut ligger hon kvar. Vi ligger där bredvid varandra i sängen. Jag frågar om vi ska hålla varandra i handen eftersom det brukar få henne att slappna av. Nu vill hon det. En stund senare vill hon kramas och innan kramen har tagit slut hör jag hur hennes andning blir tyngre och tyngre. Hon somnade mitt i vår kram. Ett lyckligt slut, till slut. Det är en liten vinst i det stora misslyckandet i rollen som arkitekt av glada minnen. För i hennes värld har jag puttat henne när hon ville sitta upp. Vi vill alla vara superhjältar i våra barns liv, men är inte mer än människor.

Jag lovar mig själv att ha mer tålamod. Att tid med barnen, oavsett hur försenade vi än är, aldrig är tid förlorad. Att nattningar får ta hela natten om det behövs. Förr eller senare somnar man. Förr eller senare säger man förlåt och hoppas att det inte är för sent.
Jag ska inte ”putta” dig igen, det lovar jag.

/Stefan Lagergren, bloggar på herrochfrulagergren.se 

 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Maria Klaesson: ”Perfekt – vad är det?”

fredagskronika

Vi lever i en värld där mammor förväntas vara perfekta och detta kan resultera i en enorm press och stress. Så tycker Vimedbarns bloggare Maria Klassen som har skrivit en krönika där hon reflekterar kring kraven på dagens mammor, ett viktigt ämne att uppmärksamma. Håller du med? 

Allt ska vara perfekt idag. Vi ska vara perfekta mammor som kan amma, blir smala utan att röra på arslet efter graviditeten, har fixade naglar, fixat hår, fin hy, rena kläder, perfekta barn som lyder minsta vink, gärna en blogg med 10 000 unika läsare varje dag och gärna med perfekt porträtterade bilder på våra städade hem. På detta ska vi även prioritera barnen framför våra karriärer (har man en karriär får man faktiskt säga upp den när man skaffar barn) och absolut inte njuta av den tid vi lämnar syskonen på förskolan under mammaledigheten.

”Jag måste vara en fruktansvärd mamma!”

Denna ”fy skäms”-period som är idag på mammor verkar gå till det extrema. När ska kraven på mammorna släppas? När ska vi gå vidare? Är jag en dålig mamma som älskar mitt arbete, fixar mina naglar, klipper håret var tredje månad och inte ammar och ibland prioriterar träning? Jag måste vara en fruktansvärd mamma! Mina barn borde lida något enormt som har en sådan dålig mamma! Men pappan då? Vart kommer han in i bilden? Det man hör om pappor är inte uteslutande om hur duktiga de är som är ute med sina barn på lekplatsen en gång i halvåret. Om pappan sedan unnar sig skäggolja för 500 spänn och tränar 7 dagar i veckan gör väl ingenting? Ungarna är såklart glada om mamman skiter i sig själv totalt, eller?

LÄS OCKSÅ: 
”Sofie Myrdal: Idag är jag en stark, glad och drivande mamma”

Detta är mitt liv:

  • Jag flaskmatade båda barnen (flaskmatar en av dem idag) då amningen inte fungerade.
  • Mitt jobb är bland det bästa jag vet för jag får utmana mig själv och utvecklas. Jag kan knappt vänta tills jag är tillbaka i september!
  • Jag njuter för fullt när sonen är på dagis och jag är ensam med bebis.
  • Ibland skriker mina barn i affären och lägger sig ner och sparkas och slåss.
  • Jag fixar mina naglar en gång i månaden och klipper mitt hår var tredje månad.
  • Ibland när jag ska träna så sätter jag min fyramånaders i babysittern framför mig när jag tränar i vardagsrummet.
  • Jag hatar att laga mat, så jag köper alltid burkmat eller låter sambon sköta matlagningen.
  • Mitt hem är ibland superskitigt. Ibland har vi sju soppåsar på balkongen som luktar ren katastrof, disken är ÖVERALLT, sängarna är inte alltid bäddade, mina kläder är fulla med kräka och kaffefläckar finns på golv, bord, väggar osv. Mitt hem är absolut inte kliniskt rent, någonsin.

Allt detta uppfyller kriterier för dagens dåliga mamma. Trots detta har jag två glada barn som är friska och utvecklas som de ska. Mina barn har, tack vare ovanstående, fått en mamma som trivs med sin vardag och är lycklig över sitt liv. Är inte detta vad allt handlar om? På riktigt, varför ska vi mammor vara miserabla? Hur kan det vara bättre? Skärp er!

Följ Marias blogg:  marajjaah.vimedbarn.se ››

Vill du också skriva en fredagskrönika? Skriv till oss på vår Facebooksida eller i kommentarsfältet nedan. 

Carro berättar: ”Jag minns hur han tryckte ner en svart sladd runt min hals”

”Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår.” I ”Det hände mig” på Vimedbarn berättar Carro om hur det var att lämna en man som under en lång tid misshandlat henne både fysiskt och psykiskt – mitt framför sin ettåriga son.

Han hade precis kommit in från en promenad med hunden, dörren stod fortfarande öppen och jag såg min chans. Jag sprang ut i trapphuset barfota, tänkte att bara jag kom ut och fick tag på någon så skulle vi nog kunna komma därifrån… Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår. Han kastade mig ner i sängen och satte sig gränsle över mig och jag kände hur paniken steg.

Mitt i allt stod Adam i dörröppningen och skrek förtvivlat. Jag minns hur han tryckte ner en svart sladd runt min hals, andningen blev ansträngd… På något sätt lyckades jag bita honom på insidan av armen, hur minns jag inte.

”Allt, allt, allt var mitt fel”

När jag satt hos polisen någon vecka senare och de frågade mig om jag någonsin skadat honom minns jag hur paniken steg, jag mindes hur jag bet honom och på något sätt kom loss den där gången och när jag berättade det kände jag mig säker på att få höra att jag hade mig själv att skylla, där och då hade jag jättesvårt att se att ingenting var mitt fel. Jag var fortfarande så fast i det han matat mig med i alla våra år, jag kände mig ful, otillräcklig, dum och oduglig på alla sätt. Allt, allt, allt var mitt fel. Hade jag gjort allt rätt hade han aldrig behövt ge mig de där första örfilarna och hade jag bättrat mig då hade det aldrig blivit värre.

Att leva i ett destruktivt förhållande är jobbigt, det kommer smygande och man är oftast säker att felet ligger hos en själv till slut. Man försöker och försöker att vara ”perfekt”, ber om ursäkt när man inte har gjort fel, ursäktar beteenden som egentligen inte är okej någonstans och DÖLJER, skyddar och håller en fasad för att alla runt omkring ska tro att allt är bra.
Blåmärken som dyker upp är av ”olyckor”, elaka kommentarer framför vänner bortförklaras, allt lyckas man hitta på lögner för medan man lever i helvetet bakom stängda dörrar.

Han hade min mobil när det var som värst, när min mamma hade ringt allt för många gånger under två dagar som jag inte fått svara bad han mig ringa upp och berätta hur bra det var. Där satt han på sängen mitt emot mig och tvingade mig att bita ihop och ljuga medan jag egentligen satt där med en stor blåtira och sprucken underläpp efter dagens ”misstag”.

Att erkänna för mig att det var misshandel jag var med om var det svåraste för mig, när jag ”rymde” hem till min mammas pojkvän och han ringde dit polisen som tittade på mig och ojade sig så såg jag inte det som de såg. I mitt huvud var det fortfarande ”inte så farligt”.

Hade det inte varit för Adam, min lilla ettåring som skrek förtvivlat medan han såg mig bli slagen, hotad och spottad på hade jag nog inte stått här idag, det var när jag såg hans förtvivlan och panik som jag insåg att jag måste bort och det var NU. Ett barn ska ALDRIG behöva bevittna något sådant och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att det finns barn som växer upp i hem där våld förekommer.

Det är extremt svårt att ta steget ut ur ett destruktivt förhållande, många tror att det bara är att lämna, men när man är där är det helt annorlunda, man har intalat sig själv att det inte är så farligt, att det är ens eget fel, man förnekar och bortförklarar.

MEN med hjälp så går det. Kvinnojouren, kvinnostödjare och massa bearbetning. Det FINNS en väg ut – bara man vågar tro och ta det stora klivet och be om hjälp. För det är just det steget som är det svåraste.

Följ Carros nya liv i bloggen ”Carros ungar” här på Vimedbarn: carrosungar.vimedbarn.se ››

Antonia Halvardsson: ”Mina föräldrar var alkoholister”

”Kan ni tänka er hur det är att växa upp med att ständigt vara hungrig? Kan ni föreställa er hur kallt det borde varit utan kläder? Detta var MIN verklighet.” Läs Antonia Halvardssons fredagskrönika om varför hon adopterades bort och hur det kändes att få veta anledningen.

Jag har alltid vetat om att jag är adopterad, det har funnits med från första steget på svensk mark. Jag kom till Sverige oktober -96 tillsammans med min tvilling, vi skulle fylla fyra år. När jag började gymnasiet började jag bli deprimerad, kände att det fattades en bit av mig själv. Jag började gå till skolsyster som jag kände en oerhört stark relation till. Hon förstod mig så himla bra och kunde lätta på mina frågor. Sedan började skolan gå utför, jag började bråka med min lärare, skolkade och kände mig utmattad. Jag kom till en punkt där jag tänkte hoppa av skolan.

Till slut fick jag en tid på BUP tillsammans med mina föräldrar, jag trodde äntligen vi skulle börja med sökandet av min biologiska familj. Jag hade helt fel, istället blev det en utredning om min trötthet och jag fick diagnosen ADD. Visst, jag hade alltid varit trött men dom missförstod varför jag var där, jag valde dock att vara tyst istället. Jag fick mediciner mot ADD och därefter glömdes allt bort på grund av många orsaker. När jag började längta efter egna barn så började jag fråga mig själv vad som var fel på oss, varför ville min biologiska familj inte ha mig och min tvillingbror?

Jag visste om att dom var alkoholister, men inte kroniskt alkoholiserade! Jag trodde dom valde barnhem för vårat bästa. När jag sedan satt där med den stora röda pärmen som det stod Vitryssland på, så fick jag veta mycket mer än vad jag fått höra. Mitt framför mig ser jag namn och födelsedatum, jag ser sex olika namn, då förstod jag. Jag satt i chock, kanske har mina föräldrar sagt till mig att det fanns syskon men jag har valt att inte höra, kanske var jag för ung. Här satt jag, ovetande om vart dom hamnat. Nu kändes det helt plötsligt som om halva jag fattades. Det som jag tycker var jobbigast var att två av mina syskon var födda -91 och -89, alltså ett och tre år äldre än oss, varför hamnade dom inte på barnhemmet? Sedan har jag tagit paus att läsa i pärmen, det blev för mycket.

Jag födde mitt första barn, Saga 2013. Vi kunde jämföra bilder på henne och sambon som små bebisar medans jag inte har ett enda kort. Kändes ledsamt, men jag fick höra att hon var väldigt lik sin pappa. Nu sitter jag här 2015 och har fått ytterligare ett barn, Charlie. Jag fick massor av kommentarer att han är jättelik mig. Jag började därför leta på Facebook efter alla mina syskons namn, kände att jag måste ta tag i det här.

Började titta i pärmen igen och fick en chock. ”svarandes barn är ständigt hungriga, är utan kläder, ingen ser efter dem. I deras hem råder en sanitär olägenhet, det saknas elementära levnadsvillkor” Som ett slag i magen, jag har bott tillsammans med mina sex andra syskon i en misär under 3 års tid som jag inte visste om. Jag hamnade på barnhem augusti -95 står det slarvigt skrivet i en barnrapport tillsammans med ett domstolsbeslut där det också står att frånta föräldrarätten till alla barn, medans jag trott att jag alltid bott på barnhem. Helt plötsligt känns det bråttom, mest för att hitta mina syskon. Mitt kött och blod finns förmodligen någonstans där ute, lika mycket frågor som jag. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste varit för mina syskon att se oss bli fråntagna, ovetande om vart vi hamnar och hur vi ska överleva. Jag har hela tiden trott att våra föräldrar hade ett val, men i själva fallet blev dom anmälda till socialen. Det står skrivet ” svarande har inga avsikter att förändra sitt beteende”. Det gör mig fruktansvärt ledsen, jag kan inte riktigt sätta mig in i situationen för det känns overkligt att jag har levt så. Jag brukar titta på mina barn och fråga mig själv hur fan man kan göra så.

Jag har överhuvudtaget inga minnen av mina första levnadsår, några få minnen från barnhemmet finns, inga bra minnen. Minns ett mörkt rum, jag hade kastat grus i en flickas hår. Någon tog tag i min arm och stängde in mig. Jag minns inte hur länge, men jag var rädd. Stod där helt själv i mörkret och fick känna skam. När jag sedan fick komma ut satt alla barnen på varsina stolar och åt. Har även ett minne där jag hade råkat kissa på mig, jag skyndade mig att byta om innan någon såg, minns ett par blå strumpbyxor, som tur var hann jag. Jag har även fått höra av mamma att vi pekade på en tant på barnhemmet, vi sa några ryska ord som förmodligen var elaka, det finns en video från barnhemmet när vi skulle bli hämtade, där står just den tanten och gråter. Förmodligen den tanten som gjorde oss illa, jag hoppas hon grät av ånger.

När jag tänker tillbaka på hur jag levt mina första 4 år så kan jag nästan inte förstå hur jag blivit den person som jag är idag. Jag visste om att jag skulle få en ny familj när jag bodde på barnhemmet, jag hade pekat på ett kort vi hade fått skickat, sagt mamma och pappa. När dom väl stod där framför oss var vi så blyga, vi fick en varsin ryggsäck med en leksak och lite frukt. Mamma och pappa lyste det lycka om, äntligen skulle dom få bli föräldrar för första gången.

Sista dagen på barnhemmet hade vi en fest. Jag hade gått till dörren och sagt – Nu ska jag hem.

Här är jag idag, 22 år gammal tvåbarnsmamma och nyligen sökt till spårlöst för att resa tillbaka till mitt biologiska. I ansökan fick jag frågan vad personerna jag söker efter betyder ”För mig betyder dom här människorna allt, för någonstans måste det ha funnits någon som gjorde att jag sitter här idag, levande och starkare än någonsin.” För mina syskon är säkert anledningen till att jag lever idag, det var säkert dom som gav mig mat, vaggade mig till sömns och kanske höll oss varma. Jag hoppas att en dag hitta mina syskon, få lyssna på vad dom har att säga, ett hopp om att det fanns någon som ville oss väl. Jag hoppas också att mina föräldrar fortfarande lever, jag vill på något sätt visa dom att jag har det bra. Och jag hoppas, fast chansen är liten, att dom är fria från sitt missbruk. Jag hoppas i så fall att det berodde på oss.

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Antonia, följ henne här i bloggen: antonia.vimedbarn.se ››

Gillade du Antonias krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Anna: ”Känslan av stryptaget om halsen och att min friska bebis tas ifrån mig”

”När han kommit upp i stolen himlade han till med ögonen och föll framåt så pass mycket att han slog sitt huvud i bordet. Det var då i den stunden som vi kände att det var något som var fel.” Läs Annas Fredagskrönika om sonens diagnos Tuberös skleros.

Den dagen då vi fick veta att vår älskade Hugo inte var frisk kommer jag aldrig att glömma. Jag kommer aldrig glömma den känslan av att någon rent fysiskt stryper mig runt halsen och att jag inte får luft. Det var exakt så det kändes då läkarna på Astrid Lindgrens barnsjukhus tog in oss i ett samtalsrum och tittade med sorgsna ögon på oss för att sedan berätta att vår Hugo hade en mycket allvarlig sjukdom. Man hade hittat små tumörliknande tuber spridda i hans lilla hjärna.

Hugo var den perfekta lilla bebisen. Han följde sin kurva på BVC och han var otroligt snäll och lugn. Vi kände oss nästan lite bortskämda eftersom allt med honom var så enkelt. Det gick att ta med honom nästan överallt och det blev aldrig någon jättestor omställning för oss att få barn så som alla annars hade varnat för att det skulle bli när man skaffade barn.
Det första tecknet på att något inte stod rätt till var när vi hade börjat se att Hugo gjorde en liten ryckande rörelse med ena axeln under ett par veckor. Han gjorde inte rörelsen så ofta men ändå började man undra vad det var han höll på med. Jag tänkte inte så mycket på det eftersom små barn kan göra så mycket konstiga saker. Det kunde kanske vara någon typ av ticks?

En fredag satt jag och David på en mysig lunchrestaurang och åt och pratade om vad vi skulle göra under helgen som skulle komma. Hugo låg och sov i vagnen men vaknade och vi satte honom i matstolen vid bordet. När han kommit upp i stolen himlade han till med ögonen och föll framåt så pass mycket att han slog sitt huvud i bordet. Det var då – i den stunden – som vi kände att det var något som var fel. Något som vi inte kunde ignorera.

Vi åkte in till barnakuten och efter den fredagskvällen blev det många dagar innan vi fick komma hem. Det var många undersökningar som gjordes. EEG som registrerar hjärnans elektriska aktivitet gjordes ganska snabbt efter att vi kommit in och där hittade man att det pågick epileptisk aktivitet i Hugos hjärna. Med den informationen följde man upp med att göra en röntgen av hans lilla hjärna och det var då man såg de små tumörerna som sitter spridda lite här och där. På tisdagen fick han sin diagnos, Tuberös skleros. Det är nu vi är tillbaka i det där lilla samtalsrummet på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Känslan av stryptaget om halsen och att min friska bebis tas ifrån mig. Den känslan är egentligen helt obeskrivlig men den finns inom mig och det kommer den såklart alltid att göra.

Sjukdomen Hugo har är mycket ovanlig och kan te sig på väldigt många olika sätt. Man kan få epilepsi, tumörer på flera av kroppens organ och kognitiva problem som t ex autism och utvecklingsstörning. Man kan också leva med sjukdomen utan att ens veta om att man har den, så spannet för hur det kommer bli just för Hugo är otroligt stort. Han har i dagsläget en svårbehandlad epilepsi som har påverkat våra liv otroligt mycket. Vi har spenderat många nätter inlagda på barnavdelningen, intensivvårdsavdelningen, sett honom medvetslös, sett honom starkt påverkad av mediciner. Ett vanligt epileptiskt anfall brukar inte vara i mer än 3 minuter men många av de anfallen som Hugo har haft har varat i 45 till 60 minuter. Akutmedicinen som vi har med oss vart vi än går har många gånger inte gjort någon verkan utan det har blivit en akut situation på barnakuten med många läkare runt båren där lilla Hugo ligger och krampar. Vi har fått prova flera olika mediciner mot epilepsin och ännu är den inte under kontroll.

När vi väntade barn och planerade vår framtid tillsammans så var det långt ifrån så här vi tänkte att det skulle bli. Jag kan ibland vakna till och undra om det verkligen är sant eller om allt bara var en mardröm. Mardrömmen är ju dock vår verklighet men mitt i allt det hemska och jobbiga som vi har gått och går igenom så finns det ju något annat ändå. Det finns en obeskrivlig kärlek till vår Hugo och han har verkligen fått oss att öppna ögonen för vad livet går ut på. Jag har ofta svårt att säga det för jag vill inte på något vis mena att det finns något bra med att han är sjuk men det har faktiskt gjort oss till starkare människor. Vi uppskattar saker på ett annat sätt och små problem har blivit så mycket mindre. Jag tror ändå att det är viktigt att tillåta sig själv att vara ledsen och få vara bitter vissa dagar, det behöver man. Man har olika faser av sin sorg och den ska man aldrig förtränga.

I somras gick vi från en familj på tre till att bli fyra då Hugos lillasyster föddes. En fredag några dagar innan beräknad födsel fick Hugo sitt största epilepsianfall någonsin och hamnade på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. Han låg där hela fredagsnatten med starka mediciner i kroppen bevakad av sjuksköterskorna på avdelningen. Jag och David sov i en bäddsoffa i det lilla anhörigrummet. På lördagen vaknade Hugo och bakom all påverkan av medicinerna såg vi ändå att han var sig själv vår lilla kille. Det har nämligen hänt förut att han ”gått tillbaka” lite efter stora anfall. Han har även blivit förlamad i halva kroppen många gånger i samband med stora anfall. När jag satt där bredvid Hugos säng på intensiven började värkarna och en av sjuksköterskorna från intensiven rullade mig i en rullstol några våningar ner till förlossningen. Med Hugo i mitt sinne och lustgasen i handen så kämpade jag mig igenom varje värk med den största styrkan någonsin och några timmar senare föddes en liten flicka vid namnet Belle. Hon är som en liten skyddsängel som kommit till familjen och det tog 4 månader innan Hugo fick något anfall igen efter hennes födsel.

Det man än så länge har hittat hos Hugo är hans tumörer i hjärnan samt huden. Varje år görs kontroller av hans organ för att se om någon ny tumör tillkommit. Konstant oro såklart. Hans utveckling har på många sätt gått bra hittills men han är sen med talet och han kan i dagsläget säga bara några ord. Vi har precis varit hos en barnpsykolog och där klarade han testerna för sin ålder, 2,5 år. Känslan att se honom utföra de olika testerna och vara så duktig var helt magisk.

Vi lever efter mottot ”En dag i taget” eftersom man aldrig vet vad som händer i morgon. Hoppet är en stor del av livet och vi lever verkligen på hoppet om att det ska bli så bra som möjligt för vår älskade lilla Hugo. En dag i taget!

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Annas Värld, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: annasvarld.vimedbarn.se ››

Gillade du Annas krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

”Det hände mig” – Sandra våldtogs och misshandlades som 14-åring!

I Vimedbarns första del av ”Det hände mig” berättar Sandra om när hon som 14-åring våldtogs av sin fem år äldre pojkvän och hans ”styvbror” en dag efter skolan. Här är hennes historia.

Det hände mig!

2005. Jag var 14 år, skulle fylla 15. Jag var en som idrottade väldigt mycket, hade en trygg uppväxt, umgicks med kompisar, var blyg och blev utsatt för mobbing i tre år i skolan.

I maj 2005 träffade jag en kille via internet, han var 18 eller 19 år, alldeles för gammal för en 14-åring, men det var ju coolt tyckte jag då. Han fick mig att börja dricka, trotsa mina föräldrar och jag gled ifrån både skola och idrotten. Han fick mig att sväva på rosa moln och vi umgicks så fort vi kunde, även med våra familjer.

I september samma år åkte jag till honom som vanligt efter skolan för att umgås, hans ”styvbror” var där och vi tittade på bilder på datorn och sen gick allting snett. Dörren till rummet stängdes, musiken höjdes och ett CD-ställ ställdes under dörrhandtaget som lås, jag blev våldtagen och misshandlad. Hur länge det pågick vet jag inte, allt kändes som en fruktansvärd mardröm som aldrig tog slut.

I och med att jag anmält detta och tidningarna skrivit om det så fick jag ta emot så mycket hat. Även om det inte stod namn i tidningarna så sprids det snabbt i en liten stad vilka det handlar om. Det mesta kom via internet men jag fick ta mycket när jag rörde mig på stan, viskningar, blickar och även meningar som -”är det hon? Henne skulle jag inte ens röra med kniv haha”.

”Men det största straffet fick jag”

Mina förövare blev senare dömda i både tingsrätt och hovrätt men det största straffet fick jag, att behöva leva med det.

Skammen, oron, stressen och att känna sig äcklig, är känslor jag lever med varje dag och det finns en film i huvudet som spelas upp om och om igen och jag kan inte trycka på stopp.

Trots detta så mår jag idag bra. Det har såklart påverkat mig på alla sätt men idag vet jag att det inte var mitt fel och att skulden hör hemma hos dem som utsatte mig för detta.

Idag Lever jag med min sambo och en liten dotter på 18 månader. Är oerhört tacksam för livet och hur jag lever idag. Som naiv 14-åring sa jag, det kommer aldrig hända mig. Men det hände mig och min största oro är att det ska hända min dotter.

Av: Sandra

”Det hände mig” är en del på Vimedbarn.se där läsarna skickar in sina egna berättelser om sina egna tuffa och jobbiga upplevelser i livet. Läs mer här och skicka in din egen berättelse: ”Det hände mig” ››

Helenas Fredagskrönika: ”Det är den 19 juni 2012, precis då… där i det lilla rummet… dör en del av mig.”

Helena är ny bloggare på Vimedbarn. Helena driver ingen vanlig mammablogg, hon skriver brev. Brev till hennes älskade dotter Julia som inte längre lever. Julia drunknade i familjens pool en dag i juni 2012. Här delar Helena med sig av hur det är att drabbas av det allra värsta en förälder kan tänka sig…

”Pappa! Kan vi bygga på lekstugan ikväll?!”
”Ja det kan vi göra Julia!”
Det blev inte så. Nej… Så blev det inte.

Det är den 19 juni 2012. Plötsligt kommer det in så mycket folk i rummet. Jag funderar på hur vi alla ska få plats i det lilla rummet. Han kommer fram till mig… läkaren. Han lägger sin hand på min axel.
Han försöker till varje pris att få ögonkontakt med mig. Våra blickar möts och han säger till mig… ”Helena… Julia är död. Jag kunde inte klara henne.”

Det är den 19 juni 2012. Precis då… där i det lilla rummet… precis då… då dör en del av mig.

Att hälsa på Julia på bårhuset… Att begrava sitt eget barn… Det går knappt att beskriva. Att förlora ett barn är det värsta man kan råka ut för som förälder.

Jag känner sorg. Jag kommer att ha sorg för resten av mitt liv. Sorgen äter upp mig. Bit för bit. Det gör ont i både kropp och själ. Ibland får jag höra att det är tur att jag har de andra barnen. Jag blir ledsen och lite arg när någon säger så till mig. Jag älskar Julias syskon så mycket så att det gör ont i mig. Men vet ni… de kan aldrig ersätta Julia. Nej… aldrig någonsin. Sorgen och saknaden blir inte mindre för att jag har dem. Folk vill väl – jag vet det. Det är svårt när det kommer till sorg. Vad är rätt och vad är fel?

Det händer ibland att jag dukar till Julia när vi ska äta middag. Ibland köper jag kläder till henne. Jag tvättar hennes kläder och nu när våren kommer – vet ni vad jag gör då?
Jo – då byter jag ut hennes vinterjacka och jag hänger upp hennes rosa vårjacka i hallen. Hon tyckte mycket om den jackan.

Ibland tror jag på fullaste allvar att hon kommer att komma hem till mig. Jag har svårt för att hantera döden. Jag vill hålla henne kvar. Jag sörjer mer än vad jag älskar.

Skuldkänslorna kväver mig. Jag kan inte andas. Aldrig mer få krama. Aldrig mer få pussa. Aldrig mer få hålla om och aldrig mer få säga godnatt. Aldrigheten gör så ont. Den gör så förbannat ont så ibland måste jag se om jag vågar. Bergväggen. Krasch…! Tåget… Spåret. Krasch…! Jag vågar inte. Jag vill inte dö. Men jag vill heller inte leva. Inte så här.

Jag upplever att det är svårt att få hjälp av sjukvården när det kommer till sorgearbete. Jag får höra att sorg hör till livet. Men jag kan inte låta bli att tänka… Vad händer när sorgen blir liksom mer än bara sorg?

Trots att det har gått en tid sedan olyckan så tar jag en dag i taget. Ibland en timme i taget. Sorgen och saknaden är vidrig. Jag känner även sorg för mina barn. De har inte bara förlorat sin syster… De har även förlorat en del av deras mamma.

Jag kommer aldrig att bli människa igen. Nej – aldrig någonsin. Den 19 juni 2012 dog en del av mig tillsammans med min älskade lilla Julia. Ni som har förlorat ett barn – ni vet vad jag pratar om. Ni andra… ni kan bara ana.

Tyckte du om Helenas krönika?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Helena, här i hennes blogg kan du läsa breven till Julia och om den  hemska sorgen som Helena lever med – varje dag: juliahelena.vimedbarn.se ››

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

stats