Krönika | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Isabella Åhlander: ”Vi tävlade om vem som kunde såra den andra mest”

För 1,5 år sedan föddes den lilla pojken som skulle förändra mitt liv den lilla pojken som gav mitt liv en helt ny mening. Från ett liv där fyra av sju dagar i veckan spenderades på Stureplan varvat med att hänga på gymmet och spendera alldeles för mycket pengar på shopping. Jag hade roligt, och jag tyckte att jag mådde bra.

Ett par år innan han föddes träffade jag en kille, en kille som fick mig att landa på jorden någon, jag kunde dela mitt intresse för träning med, någon jag kunde vingla hem till efter en lång natt, någon som uppskattade mig, älskade mig och som alltid visade mig hur mycket jag betydde. Jag levde på ett moln, jag fick enorm bekräftelse var jag än var någonstans. Precis de en tjej behöver, eller jag är en tjej som mår bra av bekräftelse.

Allting var så fantastiskt, vi flyttade ihop, jag blev gravid, vi gifte oss och helt plötsligt hade vi vår son i famnen. De var så härligt och vi båda älskade honom så mycket att vi helt glömde bort varandra. Vi slutade titta på varandra, vi pratade inte med varandra vi rörde inte ens varandra. De tog oss fyra månader innan vi insåg att vi faktiskt höll på att tappa bort oss själva, att vi prioriterade fel.

Men vi gjorde ingenting åt det, vi bara tänkte att de blir snart bättre. Vi höll ihop tills årsskiftet då vi insåg att vi numera bara var tillsammans för sonens skull. Omedvetet gled vi isär ännu mer, vi insåg inte vad vi höll på att förlora. Vi bodde inte längre tillsammans trots att vi om bara några veckor skulle flytta in i vår drömlägenhet. De var ingen som visste vad som hände i vår familj, för vi såg fortfarande lyckliga ut. Någonstans visste vi att vi älskade varandra, men ändå kunde vi inte låta bli att såras, vi kunde inte låta bli att retas med varandras hjärtan göra precis de man visste att den andra skulle må dåligt av. De vart som en tävling, om vem som kunde såra den andra mest.

Till slut blev jag riktigt sårad, så pass att jag kände att jag aldrig mer ville se honom, jag kände mig äcklad värdelös och jag hatade honom. Men samtidigt så är han far till mitt barn, han kommer alltid att vara en del av mig och innerst inne älskar jag honom. Annars hade jag aldrig låtit honom sätta ringen på mitt finger.

Någonstans där är vi idag, är vi menade för varandra? Är de värt att satsa på någonting eller kommer vi att falla tillbaka i samma mörka hål igen? Eller har vi lärt oss av de här?

Gillade du Isabellas krönika?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Isabella Åhlander, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: feiza.vimedbarn.se ››

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Jennifer Reinhold: ”Du duger inte, du har inga vänner, din rumpa är för stor och dina bröst är för små!”

Kvällarna var värst, när tystheten och kylan från väggarna kom krypandes. Rösterna kom viskande; du duger inte, du är ensam, vem vill ha en person som dig, du har inga vänner, din rumpa är för stor och dina bröst är för små.

Kärleken som jag också hatade gjorde mig svag, sårbar och otroligt förvirrad. Jag, den starka förortstjejen, var nu svag, ensam, hade en skev syn på hur man borde se ut och gjorde allt för att ändra på detta. 16 år gammal var jag då jag sakta men säkert började falla ner i ett mörkt mörkt hål, ett hål som jag idag komiskt nog är både glad och tacksam över att fått uppleva samt tagit mig ur från.

Psykisk ohälsa är något som tyvärr är ständigt ökande och det kryper längre och längre ner i åldrarna. Varför det blir så går bara att spekulera i, jag tror även om jag vet att många kommer säga emot mig att det till viss del beror på sociala medier. Det är så mycket lättare idag att mobba, trycka ner och attackera en person, utan att egentligen förstå eller se konsekvenserna. När jag var 16 år var det precis i början av wifi tiden, vilket innebar ett ständigt häng på MSN, status på efterfesten och festerna på Nattstad. Det var ungefär vid den här tiden som jag började bli sjuk. Jag var nog inte mer olik en helt vanlig tonåring, förutom att jag var väldigt ensam och ensamheten tog sig in i själen och gjorde mig farlig för mig själv. Mitt beteende var till en början att svälta mig själv, fortsatte i bulimiskt beteende och slutade med ett mer destruktivt självskadebeteende.

Jag tror eller jag är övertygad om att min ensamhet gjorde att jag på något sätt försökte skapa uppmärksamhet och ett rop på hjälp. Jag ville vara älskad, jag ville synas och jag ville inte må dåligt.

Men när jag väl börjat må dåligt var det mycket lättare att gräva sig längre ner i gropen än att faktiskt ta sig upp. Jag började tappa vikt, jag började stänga av mig känslor och blev helt enkelt väldigt likgiltig. Allt detta fanns inom mig, men på utsidan var jag som världens lyckligaste och självsäkraste tjej. INGEN och då menar jag verkligen INGEN kunde se eller tro att jag, den sprudlande glada tjejen varje kväll grät sig till söms och gick i smyg till toaletten för att tvinga upp den mat hon precis hade ätit.

Jag tror att väldigt många tjejer och killar idag mår otroligt dåligt, utan att någon i ens närhet faktiskt vet om det. Jag lyckades dölja det länge, tids nog brast det även för mig och mina föräldrar gav mig hjälp. Jag lyckades få hjälp ändå i god tid, men tyvärr är det många ungdomar som inte får hjälp och det skrämmer mig. Den svenska sjukvården för psykisk ohälsa går på knäna och mörkertalet för människor som mår dåligt är stort och väldigt mörkt.

Min mamma ringde till BUP när hon fick reda på mitt destruktiva beteende, det tog 1 år innan jag fick en tid (?!). När de väl ringde och erbjöd mig en tid tackade jag faktiskt nej. Jag var så övertygad om att det fanns andra som behövde denna tid mer än mig. Jag kan idag ångra att jag inte tog tiden, för även om det tagit 1 år och jag trodde att jag var “frisk” så har jag i efterhand fått gå till två olika psykologer för att reda ut mitt förflutna.

Jag är idag 26 år, jag har en dotter på 3 år och en annan dotter på väg. Jag skall inte ljuga om att jag är livrädd för att dem skall hamna där jag hamnade. För jag kan inte skylla något på dem i min närhet, en psykisk sjuk människa är expert på att dölja hur den faktiskt mår. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de slipper gå det ödet jag gick. Även om tonåren alltid sätter spår, så behöver det inte bli så extremt.

Men hur skall vi då uppmärksamma psykisk ohälsa och på nått sätt dra upp det till ytan och få fler att faktiskt få den hjälp de behöver? Hälsa oavsett typ skall inte vara en klassfråga, eller vad tycker ni?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns toppbloggare Jennifer Reinhold, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: Fru Reinhold ››

Gillade du Jennifers krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Emelie Walles: ”Kåt, glad och tacksam”

Det finns vissa mammor som är så himla mycket bättre än alla andra, mammor som bakar bullar, pysslar med barnen, har middagen färdig när hennes man kommer hem, har matchande underkläder, alltid nyrakade ben och som ständigt är glad, kåt och tacksam.

Sedan finns det en annan typ av mammor, den typen som står i skuggan av dessa ”perfekta” mammor, mammor som försöker hitta matchande strumpor till barnen på morgnarna i torktumlaren som btw alltid tycks vara full hur man än gör, istället för att hitta matchande underkläder till sig själva, vi mammor som är lite tråkigare och lite mer vanliga.

En sån mamma är jag, en lite tråkigare och en lite mer vanlig mamma. Jag är långt ifrån ständigt glad, kåt & tacksam!

Det roliga är att jag lovade mig själv att aldrig bli den här vanliga lite tråkiga mamman, jag lovade mig själv att trots att jag skaffade barn så skulle jag vara hur kåt och glad som helst. En tråkfru skulle jag minsann aldrig bli! Men så går åren och ett barn blir till två barn och sen helt plötsligt har man 3 barn. I takt med att åren har gått så har man sakta men säkert blivit denna mamma man lovade sig själv att aldrig bli, de sömnlösa nätterna och de oändliga tvätthögarna gjorde en allt lite trött ändå.

Men det kanske inte är så dåligt som vi tror trotts allt, den där tråkfrun som man aldrig skulle bli kanske inte alls är så dum ändå?!

Med tiden har jag faktiskt hittat mitt riktiga, verkliga jag och det som finns idag är så mycket mer äkta och ärligt. Jag är självsäker och med i det jag gör, jag är äkta och jag vågar släppa, falla och vara fri från alla kroppsideal och bara vara mig själv när jag har sex.

Jag är övertygad om att denna lite mer vanliga, tråkiga mamman är en så mycket bättre version av sitt ”unga jag”, vilket inte alls är tråkigt. Jag tror någonstans att denna perfekta mamma som vi andra vanliga står i skuggan av inte alls är så perfekta, för i ett verkligt liv med familj, barn och jobb så är det omöjligt att vara ”glad, kåt och tacksam varje dag”.

Så när allt kommer till kritan så är jag mycket hellre den mamman som har orakade ben och inte alls tänkte på att matcha sina underkläder när hon steg upp och stressade iväg till dagis, skolan för att sedan hamna på jobbet. Nej, jag är stolt att jag faktiskt är självsäker och att jag inte alls behöver hålla in magen eller ha rakade ben för att känna mig snygg!

Vi tråkfruar, jag är övertygad om att jag inte är ensam, vi är grymma, vi måste bara påminna oss själva vilket jobb vi gör och att det är helt okej att inte ständigt vara glad, kåt och tacksam. Det är okej att ha ett åskhumör ibland, att ha en svart bh och vita trosor eller vad det nu kan vara.

Vi ska sluta få dåligt samvete av dessa ”perfekta” mammor, för helt ärligt finns de på riktigt?!

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns toppbloggare Emelie Walles, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: emeliewalles.vimedbarn.se ››

Gillade du Emelies krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Foto: Simon Walles

Sandra Rogers : ”Att älska båda barnen lika mycket”

Denna vecka är det Sandra Rogers som står för Vimedbarns Fredagskrönika och den handlar om kärleken till barn, om man kan älska barnen lika mycket? Frågan är vanlig, ”går det att älska barn nummer två lika mycket som det första?”.

Är det verkligen möjligt att älska ett syskon till sitt barn lika mycket som den förstfödda? Expanderar hjärtat för att rymma kärleken för ett till liv? Kommer vi kunna ge vårt äldsta barn tillräckligt med tid och uppmärksamt?

Den 19 december 2013 fick vi, min man och jag, bekräftat att jag var gravid igen. Wilhelm, vår son skulle få ett syskon och vi skulle bli en familj på fyra tvåbenta medlemmar. Vi hade pratat om att vi hoppades på att livet vill ge oss det, även om det inte var tänkt precis då. Det var snarare något som vi såg fram emot längre in i framtiden. Jag hade föreställt mig att Wilhelm skulle vara lite äldre, mer självständig och medveten om att han skulle få ett syskon när det väl blev dags. Att hela väntan skulle vara något vi alla i familjen ägnade oss åt.

Men vi drabbades ändå av ett lyckorus utan dess like som hastigt suddade ut allt vad verklighet hette. Vi ställde in oss på att det skulle bli några tuffa år framöver och – säkert som så många andra par trodde vi strongt på att kärleken övervinner allt.
Jag visste inte vilken mardrömsresa som väntade. I något som egentligen är underbart och en gåva kände jag mig ensam som aldrig förr, trots att det är långt ifrån en självklarhet för alla så hatade jag att vara gravid. Och det skämdes jag över. Visserligen vet vi om hur bebisar blir till, men jag bad inte om detta, tänkte jag flera gånger om. Ja, jag var hemsk nog att känna så, även om jag visste om att det fanns de som skulle ge vad som helst för att bli gravida. Där gick jag och blev på smällen bara vid synen av min make naken.
De första tolv veckorna var fruktansvärda, jag orkade knappt hålla mig vaken, spydde flera gånger om dagen och rasade i vikt. Jag mådde dåligt under de första veckorna gravid med Wilhelm också, men detta knäckte mig både fysiskt och psykiskt. Det fanns dagar då jag behövde placera min bebis på fem månader i sin spjälsäng gallskrikande medan jag hulkade i badrummet. Jag minns det som igår när jag låg på de iskalla mörkgråa kakelplattorna och såg in i spottarna i taket som gjorde att jag såg stjärnor. I stanken av min spya, jag ville bara försvinna genom golvet.

När min man kom hem från jobbet gav jag över vår son och kollapsade. Det smärtade mig oerhört att vara totalt orkeslös, framförallt denna första tid i Wilhelms liv. Det kändes ofrånkomligt när jag långsamt började känna ilska mot magen. Tankar som studsade runt i mitt huvud var att min son kom ju först, jag behövde i första hand orka ta hand om honom. Jag klarade inte av det på det sättet som jag hade gjort tidigare, på det vis som jag anser att en mamma skall vara. Veckorna gick, tårarna som rann hade fyllt barnbassängen på badhuset och jag vill berätta för någon om den ilska jag kände. Skrika så att hela världen hörde hur ont det gjorde. Det kändes som om magen stal min och Wilhelms tid tillsammans. Jag ville så gärna berätta det för någon, för vem som helst, men orden kom inte fram. Jag vågade inte säga det högt. För då skulle alla andra veta det jag redan visste om. Att jag inte var menad för att bli mamma, för jag var på alla sätt och vis en urusel sådan. Hur kunde något så vackert bli så fel? Drömmen om en hel och lycklig familj sprack.

Jag promenerade i maklig takt på Malta, i St Julians, samma väg som gått när jag väntade Wilhelm när jag bestämde mig för att vända mig till min mamma, också tvåbarnsmor. Jag litade på att hon skulle berätta sanningen för mig. Samtidigt såg jag att det blänkande havet som omringar ön var alldeles stilla och solens strålar värmde mig. Våren var på väg och när jag kom fram till min mamma ville jag så gärna omfamna ljuset. Jag synade henne noggrant när jag frågade min mamma om hon verkligen älskar min syster och mig, båda hennes barn lika mycket. Alltid. Oavsett. För i min värld så kunde jag inte se att det var möjligt. De tankar och känslor som jag bar inom mig vred ut all hopp och tro om det som en vattendränkt trasa. Jag visste inte hur jag skulle klara av detta eller hur vi någonsin skulle fungera som en familj igen.

Min mamma lovade dyrt och heligt att visst älskar man båda barnen lika mycket, så är det bara. Kroppen sköter det åt knoppen. Så småningom började jag längta efter livet i magen, något så innerligt mycket och jag visualiserade många gånger framför mig hur det skulle bli att föda fram vår dotter. Det började lätta och jag kunde se en framtid, det som kändes värst var att inte förstå mig själv. Sakta men säkert började magen att växa och jag började förstå att det faktiskt fanns en liten bebis därinne som gav sig till känna i form av små buffar och sparkar, gärna sent om kvällarna. En tid som blev vår egna, då sonen sov och jag ansåg att jag hade tid att känna in. När jag var omkring 24 veckor gången fick vi genom ett ultraljud på Malta reda på att lillasyster i magen var liten till sin storlek. Här drog livet igång ännu en växel, när det hade lugnat sig i min inre orkan. Vi flyttade till Sverige och gick på ultraljud och läkarbesök 2-3 gånger i veckan. För att hitta eventuella fel och fortsätta konstatera att hon var alldeles för liten för de passerade veckorna. Jag kände tydligt att vid detta skede i graviditeten hände något inom mig. Jag var beredd att gå över eld och lågor för att göra allting för det lilla pyret- så länge det inte lämnade vår son moderlös.

Sedan gick det snabbt utför, ovissheten drog musten ur mig och jag kände mig än en gång otillräcklig. Jag orkade inte ta hand om vår son och min kropp klarade inte av att ta hand om fostret. Det var ju inte meningen att jag skulle bli mamma, så var det, allt tyder på det. Jag var den allra sämsta av mödrar, ett skräckexempel på hur fel det kan bli.

De sista veckorna av graviditeten var olidliga men för varje dag som gick förstod vi att det snart skulle nå sitt slut. Att vi skulle få träffa vår efterlängtade dotter. Och det finns ingenting som slår det första mötet med sitt barn. Genom de tankarna försökte jag stärka min självkänsla inför den kommande förlossningen som jag kände mig livrädd för. Skulle jag klara av det när kroppen knappt klarat av att hålla min bebis vid liv? En dag efter beräknad födelsedatum drog mina värkar igång. Rädsla jag hade burit på blev till förväntan och ganska snabbt tog kroppen över. Vare sig jag trodde på mig själv eller inte hade jag en fantastisk förlossningsupplevelse. När jag äntligen fick hålla vår dotter i mina armar kändes hon plötsligt så självklar, som om hon alltid varit en del av våra liv och vår familj, i den plan som vi hade. Jag tror alla föräldrar vet vad det innebär att vara fullkomligt hänförd i en bebisbubbla. Där befann vi oss, min man och jag. Vi såg på varandra och kände att vi hade överlevt.

När vår dotter bara var några dagar gammal fick jag frågan; älskar jag båda barnen lika mycket? Jag trodde att jag aldrig skulle sluta gråta och det känns som om hjärtat stod i brand. Det fanns en monumental modersinstinkt, jag ville skydda henne med mitt liv och lite till, givetvis älskade jag vår dotter. Men den ilska som jag trodde lämnade mig i förlossningsrummet kom tillbaka som en käftsmäll. Varför kändes det som att jag inte älskade dem lika mycket? Jag var oerhört ledsen och besviken, jag kände mig lurad av det min mamma hade sagt. – Förlåt, snyftade jag fram medan jag begravde mitt ansikte halsen på min dotter för att förlora mig själv i hennes ljuva bebisdoft. Vad innebär det att älska sina barn? Finns kärleken i tiden vi spenderar med dem, i kramarna vi ger? I uppfostran eller i det vi väljer att ge dem i livet? Vår dotter är i dag fyra månader och hon gör mig helt galen- av kärlek. Jag skäms inte över att berätta detta idag för att jag vet nu att jag älskar mina barn precis lika mycket, för den här kärleken som växer fram från roten av mitt hjärta är bottenlös. Jag lärde mig att jag älskar båda barnen lika mycket, men att kärleken till min son var inte bara för att han var mitt barn, utan för att han är just Wilhelm och samma sak hände när jag fick börja lära känna vår Alba, det lilla extra kommer med hennes personlighet. Hon, liksom sin bror, har bemästrat förmågan att vända upp och ner på min värld på det bästa tänkbara sätt. Jag har nu tillit för att min kärlek till båda barnen alltid finns där. Det har varit en smärtsam resa som lärt mig hur mycket hormoner kan ställa till det. Allt jag hade behövt göra vara att ge kroppen tid för att klara av det som den redan vet om och kan. Att det som skall komma naturligt också gör det när tiden är inne. Att hjärtat öppnas på vid gavel för det nya. Mina tankar om att inte kunna älska båda lika mycket, känns i dag lika avlägsna som månen.
Vill du läsa mer från Sandra Rogers? Följ hennes blogg här på Vimedbarn:
libelli.se ››

Gillade du Sandras krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Oslofrun Susanna: ”Från partyprinsessa till hemmafru”

”Men när jag plötsligt fångades på bild med Prins Harry på första sidan av Seoghør så insåg jag att mitt liv kanske inte direkt var som alla andras.” Vimedbarn bloggaren Susanna är veckans fredagskrönikör och skriver om livets vändning från att vara partyprinsessa i St tropez till att träffa mannen i sitt liv och uppleva kärlek vid första ögonkastet.

Vem kunde tro att mitt liv skulle ta en så här drastisk vändning och förändras så fullkomligt att jag ibland tänker tillbaka och knappt känner igen mig själv i mitt eget liv.

På 26 år har jag hunnit med att göra mer än vad de flesta människor inte ens hinner göra på en livstid. Innan jag träffade min man så var jag ständigt på resande fot, från St Tropez och London till Las Vegas och New York. Jag drev mitt egna företag som gick ut på att festa på de bästa nattklubbarna i världen och för mig var det vardag att umgås med de rikaste och mäktigaste människorna på jorden.

Jag lärde mig människors värde och insåg att kändisar också bara var människor precis som du och jag. Personer som jag som tonåring såg upp till och hade affischer på, stod jag nu och dansade på dansgolvet med, var ute och gick, shoppade och åt lunch med. De är precis som vi, ingen skillnad alls. Ändå är det någonting som folk tycker är så speciellt med en offentlig person och det finns nästan inga gränser för vad folk kan göra för att få umgås med en, eller bli en själv.

 

Man kan väl lugnt påstå att det liv jag levde var ett som många människor drömmer om och egentligen gjorde väl jag också det till en början, men när jag väl var mitt uppe i allt så kändes det inte helt rätt. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, kanske det hade med språket att göra, eftersom vi alltid pratade engelska och att jag inte helt och hållet kunde uttrycka mig själv, eller om det var någonting annat som fattades. Jag levde i en liten bubbla som jag trodde var helt normal och ingen utifrån kunde spräcka. Men när jag plötsligt fångades på bild med Prins Harry på första sidan av Seoghør så insåg jag att mitt liv kanske inte direkt var som alla andras.

Men att dejta en prins och få chans till ett liv i berömmelse och rikedom kändes inte helt rätt, hur jag än försökte och hoppades att det skulle fungera så gjorde det ändå inte det. Det var helt enkelt inte för mig och jag visste inom mig att mitt liv hade en helt annan mening…
Bara några dagar senare fick jag en uppenbarelse, då jag träffade mannen i mitt liv. Så fort jag såg min man i ögonen för första gången så insåg jag att det var äkta kärlek och det var exakt, precis det som fattades i mitt liv!

 

Det är säkert inte många som förstår varför, men dragningskrafterna drog mig till min man och jag lovar er, det finns någonting som kallas kärlek vid första ögonkastet för det var precis det som hände för oss.

Vi har inte ens känt varandra i tre år än, men på den tiden har vi förlovat oss, skaffat barn, gift oss och byggt vårt drömhem tillsammans. Det liv jag lever nu skulle jag inte byta bort för någonting i världen och för mig känns allting, äntligen, helt perfekt!

Men jag är samtidigt glad att jag fick chans att uppleva allt jag tidigare upplevt, så att jag nu kan ta ett steg tillbaka och bara vara. Njuta av tiden, njuta av nuet.
Folk frågar mig dagligen hur jag bara kan vara hemma och leva som en hemmafru, tröttnar jag inte? Jag vet inte hur många gånger jag har svarat att jag vill ha det så här. Folk skulle bara veta vad jag varit med om så skulle de antagligen inte fråga längre. Jag är så nöjd och tacksam över att jag fått möjlighet att bara vara hemma med min fina familj och slippa träffa massa ytliga människor som bara vill trycka ner varandra för att hävda sig själva. Jag har sett så mycket falskhet i denna värld och hur människor behandlar varandra för att komma någonstans i livet. Men det jag har så svårt att förstå är vad folk egentligen strävar efter.

 

Självklart ska människor få göra precis vad de vill och det finns verkligen ingenting som är omöjligt. Vi kan, bara vi vill och aldrig ger upp, men frågan är bara vilket pris vi är villiga att betala för att komma dit vi önskar. Istället för att sitta hemma och vara bitter över att den ena har det bättre än den andra så kan vi väl försöka att leva livet med en positiv inställning. Vi kan väl hjälpa varandra, uppmana, uppmuntra och stötta varandra. Acceptera att vi är olika och vill olika, men samtidigt inse att allting är möjligt.
För i slutändan så är väl ändå meningen med livet att hitta sin kärlek på jorden och lära sig att vara nöjd och glad med sin tillvaro så att man kan smitta av sin glädje och lycka på andra. Skapa nya liv som vi kan överösa med kärlek och lära att vi alla är olika, men ändå så lika. https://travelwithgirls.com

Vill du läsa mer från Oslofrun Susanna? Följ hennes blogg här på Vimedbarn: oslofru.com ››

Gillade du SUSANNAS krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Johanna Sohlberg om hyckleriet kring julafton: ”Är du inte snäll så kommer inte tomten…”

Veckans fredagskrönikör är Vimedbarn bloggaren Johanna Sohlberg, hennes krönika handlar om julen och julafton. Om föräldrar som kläcker ur sig att jultomten bara kommer om man varit snäll hela året – så här skriver Johanna i sin krönika: ”Är inte det egentligen både en aning hyckleri av oss vuxna och en aning hårt av oss? Vi ställer krav på barnen att de ska vara snälla, många använder det till och med som argument de sista månaderna av året, ”är du inte snäll så kommer inte tomten”. ”

Julafton. Vi är snart där och nerräkningen inför dagen har börjat hos de flesta. Man har i alla tider sagt att julafton är barnens dag, det är den stora dagen när tomten kommer med julklappar. Om man varit snäll vill säga, och om man skrivit en önskelista till tomten. Är inte det egentligen både en aning hyckleri av oss vuxna och en aning hårt av oss? Vi ställer krav på barnen att de ska vara snälla, många använder det till och med som argument de sista månaderna av året, ”är du inte snäll så kommer inte tomten”. På vilken nivå förstår barnen vad vi menar med det? Förstår vi själva hur vi påverkar barnen genom att vräka ur oss kommentarer och krav som dessa?

Och julafton då? Barnens dag som sagt. Och det är barnens dag, på alla sätt. Men i min krets har nog själva innebörden tappats bort lite, vad det just innebär att det är barnens dag. Redan i oktober börjar släkten omkring en fråga om julafton, hur man ska styra upp den, och hos vem man ska fira den. Och det är mysigt, det är det. Men det är lite stress över det hela. Alla måste ses, det är ju barnens dag, hur ska vi styra upp det och planera så att alla blir nöjda?
Vi är en stor familj, mina föräldrar är separerade sedan 25 år tillbaka och jag har sammanlagt fem syskon varav två av dem har egna barn. Man vill träffa alla och göra alla glada.

Vad som sen händer, rent generellt med stora sammanslagningar är att de vuxna samlas i ett rum och barnen i ett annat. De vuxna dricker kaffe, kanske en konjak och man snuddar ofta vid ämnen som inte är barnvänliga. Självklart får barnen vara med men i stora sällskap tycker de flesta barn att vi vuxna är tråkiga så de hänger hellre med sina kompisar. Man blir uppdelade och ingen ligger på golvet en längre stund med barnen och leker med deras nya julklappar som de fått av jultomten, som de fick för att de varit snälla hela året.

I år har jag och min fästman bestämt oss för att fira julafton hemma, själva med våra barn. Julafton ska i år vara barnens dag, på alla sätt. Vi ser att vi vaknar upp, låter pojkarna öppna en varsin julklapp, äter en stor frukost framför brasan, kanske går ut och åker pulka, äter en stor jullunch, öppnar mer julklappar, kollar det klassiska Kalle Anka, dricker varm O’boy och är med barnen, på golvet. Vi leker med deras julklappar som de fått, och det mesta sker på deras villkor.
Vi vill ta tillbaka barnens dag. Låta dagen handla om dem. Världens ledande utvecklare av spelautomater, som NetEnt och Play’n GO, är baserade i Sverige. De svenska casinona har den mest varierande och många olika sektionen i varje casinos portfölj och prisbelönta spelautomater, mer om spelautomater på hemsidan – svensklicenscasino.com . Med teman som fantasi, historia och äventyr samt varumärken är slots färgstarka och anpassningsbara casinospel. Dessutom börjar videoslots attraktiva motsvarighet, progressiva slots, på 1 miljon kronor och uppåt.
Julen är häftig, på alla sätt och vis och vi alla firar den olika och har olika krav av vad julafton innebär. Det finns egentligen inga rätt eller fel. Såvida det inte förekommer bråk och missbruk, men det är en annan fråga som är väldigt laddad.

Julen är lång, den varar i flera dagar och det finnas mängder av härliga timmar att umgås med släkten på. Vi har planer i stort sett varje dag under hela julen, där vi kommer träffa alla i våra respektive släkt. Men just själva julafton, den blir i år helig för oss. Bara för oss, vår lilla familj.

Mindre än en två veckor kvar till julen och själva julafton.
Jag kommer påminna mig själv varje dag att inte känna stressen inför julen, att inte använda tomten som argument och låta julkänslan ta plats i hjärtat och hemmet.
Hur gör ni andra? Hur tänker och resonerar ni angående julen och julafton?

Vill du läsa mer från Johanna Sohlberg? Följ hennes blogg här på Vimedbarn: johannasohlberg.vimedbarn.se ››

Gillade du Johannas krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Michaela Qvist: ”Hur skulle jag känna om hon plötsligt bara dog?”

Veckans fredagskrönikör är bloggaren Michaela Qvist, här delar hon med sig kring hur det är att tillhöra de som inte översköljs av rosa moln och lyckorus när de just blivit nyblivna föräldrar – så här skriver Michaela i sin krönika: ”Tårarna rann och jag lutade mig över henne för att skåda mitt vackra barn, försöka känna kärleken men den fanns inte där.”.

Nu ska vi prata om något som för vissa är en känsla som känns som en kniv rakt genom magen, nämligen att inte älska sitt eget barn.

Jag sitter vid köksbordet och ser ut över vår altan där min älskade lilla Damian ligger och sover, ombonad i sin åkpåse i vagnen, så känner jag ett lyckorus över hela kroppen. Vem kunde tro att jag, Michan skulle få en sån fin, frisk och helt perfekt liten kille att älska och ta hand om. Att få vara mamma var något som var menat för mig sen långt tillbaka. När jag fick Naomi min först födda så förstod jag att det här var rätt plats för mig, jag är gjord för att vara mamma.

Dock har inte känslan alltid varit så underbar som den är nu. När jag födde Naomi efter en lång och komplicerad förlossning på 27 timmar och 2 timmars krystnings arbete trodde jag ju att vi skulle åka hem och allt skulle vara som på rosa fluffiga moln, men det var det ju inte.

Efter många förlossnings komplikationer och smärtan som uppstod varje gång jag rörde mig påminde mig om att det faktiskt var för att jag födde Naomi som jag hade ont. Någonstans inom mig så kände jag att jag ville få allt ogjort, hur skulle jag känna om hon plötsligt bara dog? Skulle jag sakna henne?

Naomi några minuter gammal efter en hemsk förlossning.

Dagarna gick och en dag, jag tror hon var ca 5-6 dagar när jag la henne på skötbordet så insåg jag att jag inte ens hade pussat henne. Tårarna rann och jag lutade mig över henne för att skåda mitt vackra barn, försöka känna kärleken men den fanns inte där. Tårarna droppade ner på henne och jag insåg att jag verkligen inte mådde bra.

Men som första gångs mamma så vet man inget. Man tror allt ska vara jobbigt och jag trodde jag hade det så jobbigt som alla andra men som jag i efterhand insett var värre än vad jag trodde. Dagarna, veckorna och månaderna gick och jag kämpade med att lära känna henne. Hon fick kolik. Sömnlösa nätter och många stenar på mina axlar, när ska detta ta slut tänkte jag många gånger?

På BVC sa de att det ända jag behövde göra om jag kände att jag mådde dåligt vara att fylla i en lapp som skulle visa med antal rätt eller fel om jag var deprimerad. Jag vet ju att jag är stark som människa så för mig var det ingen fråga om att visa mig svag för andra så jag gjorde aldrig någon utredning.

När Naomi blev ca 4 månader vände allt. Vi började ge henne mat tidigt då amningen inte hade fungerat, hon började sova bättre och jag började ta till mig henne och hon fick den mamma hon förtjänade. Jag började verkligen Älska henne.

Nu 2014 när jag födde min son Damian så var jag förberedd. Under hela graviditeten gick jag på Aurora samtal och pratade om förlossningen med Naomi och tankar att bli tvåbarnsmamma, jag övervägde till och med att föda vaginalt. Men efter en fantastisk förlossning den 13 augusti på 4 timmar och 4 minuters krystvärkar trodde jag det var för bra för att vara sant. Jag försökte ställa in mig på att det kommer bli jobbigt inte bara att komma hem och vara tvåbarnsmamma utan även att få livet att gå ihop med Naomi som för mig då var hela mitt liv och hur skulle jag kunna dela på det med en annan?

Men det gick förvånansvärt bra. Jag har varit ledsen, gråtit och tyckt att dagarna varit skit. Men innan jag började må allt för dåligt tog jag hjälp och har under senaste månaderna träffat en fantastisk psykolog på BUP som fick mig att inte falla denna gång utan stå upp rakt och ta till mig mitt andra barn på ett helt annat sätt än jag gjorde med första.

Damian 9 dagar och storasyster Naomi.

Det jag vill säga med denna text är att det är Okey att inte må bra när man fått barn. Det är okey att inte känna att man älskar sitt barn så fort det läggs upp på bröstet som alla pratar om. Det är oket att ta hjälp om man känner att man behöver det. För med hjälp kommer du må så mycket bättre. Du kommer kunna

bli den starka och fantastiska mamma till dina barn som alla drömmer om och för mig är det viktigast av allt!

Läs Michaelas blogg här på Vimedbarn: miichaan.vimedbarn.se ››

Gillade du MICHAELAS krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Ann-Sofie Sojka: ”Jag fick övertala vännerna – NU var det faktiskt var dags för denna morsa att gå ut och rastas ordentligt”

Vimedbarn bloggaren Ann-Sofie som driver bloggen Sojka är veckans fredagskrönikör! Här berättar hon om ensamheten när man blir gravid och sedan är nybliven mamma, hur vännerna helt plötsligt ser en som en tråkig morsa man helst slipper få med ut. Läs ”Fredagskrönikan” skriven av Ann-Sofie Sojka.

Att få sitt första barn är ju bara lyckan. Det är något av det häftigaste man kan vara med om. Men första tiden för mig var lite ensamt. Förutom de närmaste så förlorade jag mina vänner. Vänner som jag trodde jag skulle ha hela livet. Men hur kul var det att jag fick barn liksom. Vännerna ville såklart komma och gratta men sen var det ingen som ringde när det var någon fest. Jag hade ju blivit en tråkmorsa. En gång fick jag tjata och övertala att nu var det faktiskt dags för denna morsa att gå ut och rastas ordentligt.

Och det gjorde jag! Men var det samma sak? Nej det kändes inte riktigt samma och ingen tänkte på mig när det hände grejer. Jag kände mig som den enda i världen som fått barn. Min lycka min kärlek. Men inga vänner att dela den med. Tack och lov säger jag för sociala medier och min blogg. Det var räddningen. Att lära känna andra som var i samma sits, som också luktade spyor och bajsblöjor och man kunde prata om de där små framstegen. När Isak vände sig för första gången eller log till mig. Jo då, jag tror bestämt han log åt mig. Eller var det en reflex. Ja de har visst en del reflexer i början.
Det jag lärt mig att vänner kommer och går. De man tror är en närmast är kanske de som kommer vara väldigt långt ifrån en. Världen är ytlig och det är svårt att hitta riktiga vänner. Som tur är så hittade jag ett forum där vi kunde följas åt redan innan vi plussade på stickan. Det höll ett tag och sen gled man mer och mer isär. Under graviditeten så hade vi en massa gemensamt och under första tiden. De flesta graviditeter är ganska lika. Ja på så sätt att magen växer och att där gror ett litet liv. När barnen föds så föds ju alla. Även om de kommer till världen på olika sätt så går vi alla kvinnor igenom samma sak. Det gör oss så lika. När vi sen har de små liven så är vi också rätt lika, vi byter blöja, ler och är helt uppslukade av förälskelse av våra små. Egentligen är vi ganska självupptagna men vi låtsas att vi är uppslukade i de andres små bebisar också.
Men sen händer nått. Barnen börjar på dagis. De växer och blir större. Barnen blir mer och mer olika eller är det vi föräldrar som förändras? Plötsligt börjar ensamheten infinna sig igen.
Vid andra barnet så är det liksom en drog. Att jaga första kicken liksom. Det var så underbart och mysigt. Latte och mammafikan i högsta hugg. Men nej, det där första ruset infinner sig inte. Jo visst fan är det mysigt och gulligull och varenda gång är speciell men det blir ändå inte samma sak. Stress, hinna med allt och vara den perfekta föräldern. Tidningsmagasin avlöser varandra om den bästa mamman som hinner med allt. Bloggar med rosa fluff fluffar iväg så man blir tokig. Prestationsångesten ökar för man vill ju också vara perfekt. Men är vi inte perfekta som vi är? Att vi alla försöker vara så bra som vi är. För mig är den perfekta mamman att kunna vara icke perfekt. Att kunna skita i disken utan att ha dåligt samvete, att inte må dåligt för att man inte kan baka de där sockersöta bullarna osv. Varför inte acceptera att vi inte kan göra allt och kanske påminna oss själva att det inte alltid är som det ser ut.
Vi sätter högre och högre krav på oss själva. Tona ner kära mamas och tro inte på allt ni läser! Älska er själva och säg varje dag några bra saker om dig själv. Peppa dig själv, för mycket man läser bryter på självkänslan. Till slut sitter man ändå där ensam framför datorn.

Följ Ann-Sofie i hennes blogg: sojka.nu ››

Gillade du Ann-Sofies krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Skapa en blogg här ››

Paula Uribe: ”Något jag har upptäckt som offentlig person är människors falska sidor”

Läs veckans krönika där Paula Uribe, som driver Sveriges största mammablogg, delar med sig kring omställning från att inte blogga alls till att bli en av Sveriges mest omtalade bloggare över en natt. Här berättar Paula om varför hon började blogga, jobbet bakom blogglanseringen och bloggens för- och nackdelar.

När jag och Hugo träffades så hade jag inte för avsikt att börja blogga. Det var Hugos grej och det intresserade inte mig. Trots att jag alltid har varit intresserad av att skriva och att jag har ganska lätt för att uttrycka mig i text. Det höll under vår första tid. I början ville jag inte synas i Hugos blogg heller men det blev svårt med tanke på att vi inledde en kärleksrelation och spenderade mycket tid med varandra.

”Om jag någonsin skulle öppna en egen blogg så skulle det vara för att jag blev gravid. Då har jag något att skriva om”, tänkte jag då. Nio månader efter vårt första möte nere i Argentina så plussade jag på graviditetstestet. En vecka efter att vi hade kommit hem från en partyresa i Spanien. Sagt och gjort. I vecka 12 öppnade vi upp Paulas.me.

Vi visste redan innan att många var nyfikna på mig och att trafiken skulle rulla in från Hugos blogg. Mitt stora uppdrag skulle vara att få dem att stanna. Redan veckorna innan la jag upp en plan. Hur ska jag blogga? Vad ska jag skriva om? Vad kommer läsarna att vara intresserade av? Jag tog ett steg utanför, tänkte på bloggen ur ett större perspektiv genom att dagligen hitta en röd tråd som gör att alla som läser min blogg ska kunna känna igen sig, skratta, känna, tänka efter och få tips. Jag ville inte att baaaaara mammor skulle läsa utan att många kan relatera till min blogg, mitt liv och mina tankar.

Det blir lättare för mig att blogga när jag ser min läsare som en vän. Det blir som att jag skriver till en vän. Att i största mån vara personlig och en levande person med ett liv som går upp och ner i en berg- och dalbana. Med personlig menar jag att jag ställer frågor. Nu på senare tid har jag blivit bättre på att svara med korta svar i kommentarerna. Jag tror att den lilla skillnaden gör en blogg mer levande. Många kanske tror att om han har en stor blogg så förändras man som person. Att man inte har ett äkta inre och söker bekräftelse genom den stora bloggen.

Jag har aldrig känt igen mig i fördomarna om stora bloggare för mitt liv skulle se likadant ut med blogg eller utan. Nu lever jag och Hugo ett familjeliv med ett riktigt barn som har riktiga känslor. Vi går igenom alla faser som alla andra småbarnsföräldrar gör. Vi gråter, vi skrattar, vi lär oss, vi bråkar, vi testar gränser, vi upplever och vi älskar. Bloggen visar bara 10 % av vårt liv och jag tror att det är viktigt att man sätter en gräns på vad som är privat. Det är ens familjs välmående som kommer i första hand och det får man aldrig glömma bort som bloggare.

Något som jag har upptäckt med bloggen och som en offentlig person är människors falska sidor. Personer som vill vara nära en utan att ha något gott i åtanke. Personer som pratar en massa skit bakom ens rygg men ändå skulle kliva över lik för att bli ens vän. Sånt gillar inte jag och hur social jag än är så väljer jag mina vänner med omsorg. Mina ”oldies” står mig varmt om hjärtat och jag skulle väl säga att jag kallar max 5 personer, som jag har träffat efter mitt blogg genombrott, för mina vänner. Det var det negativa men sen finns det en hel del positivt också. Man knyter otroligt mycket kontakter som bloggare, träffar människor, lär sig något nytt dagligen, man får en härlig kontakt med personer som man stöter på som läser ens blogg och man får en massa inbjudningar till biopremiärer. Gaaah, jag som älskar bio skulle vilja gå på varenda en men det går inte så man får välja ut sina favoriter.

I det stora hela känner jag mig trygg med att dela med mig av mitt liv för allmänheten. Det känns tryggt för att jag har något på riktigt bakom bloggen. Jag och Hugo är verkligen som vilken par som helst. Vi har det riktigt bra och tycker att det är kul att det finns ett intresse för oss. Sen får vi se vart allt leder och när det är dags att gå vidare i livet!

Gillade du Paulas krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika med Paula på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga hos oss? Skapa en blogg här ››

Mari Ferrou om dotterns endometrios: ”Den svenska sjukvården svek vår dotter”

Endometrios är en dold kvinnosjukdom som få talar om, som vården inte kan tillräckligt mycket om för att ta patienternas symtom på allvar och trots att så många som var tionde kvinna drabbas. Här är Mari Ferrous berättelse om dotterns Evelinas svåra år och den hårda vägen till operation och att bli tagen på allvar i Sverige.

Mari Ferrou krönika om dotterns endometrios

Att få en förfrågan att skriva en egen upplevelse-krönika, om den okända men mycket vanliga kvinnosjukdomen Endometrios, som 5-10% av Sveriges kvinnor lider av samt att det finns ca 7 % chans att mammorna för över sjukdomen till sina döttrar, kändes lite skrämmande, lite lockande, lite som ”men jag är ju ingen specialist inom området, varken läkare eller gynekolog”. Står på ett klädvaruhus och det slår mig, men jag kanske är specialist ändå, specialist på vår familjehistoria Endometrios.

De första sju åren, med vår dotter Evelinas läkarbesök tackade vi alltid ödmjukast, till alla läkare vi kom till. Vi respekterade läkarna och litade på dem, vad de gjorde och vad de sa. Vid varje besök sa jag: ”Jag har Endometrios och det verkar som om det stämmer överens med Evelinas värk, innan menstruationen, under och efter”. Ingen brydde sig om det, en läkare sa: ”Vad för något?”, och jag fick sitta och förklara vad det var. Den läkaren var kvinna och hon sa, ”Nej! Det tror jag inte”.

Evelinas smärtor blev inte bara runt sina månatliga perioder längre utan stegrades från månad till år, i tid och otid. Hon kämpade i grundskolan, i högstadiet i gymnasiet och på jobb. När ingen läkare hittade felet, vid alla sorters undersökningar, på vårdcentralen och via remisser, så började vi själva testa laktosfri mat, glutenfri mat och IBS kost.

Vi såg och kände att Evelina inte kom någonstans med sitt liv. Hon gick upp tidigare på morgnarna till jobb och skolor när smärtorna var som värst, för att hinna, då allt gick i slowmotion på grund av sina smärtor och det var sällan hon stannade hemma. Då tänker ni; ”då kunde hon ju inte haft så ont?”. JO! Det kan jag intyga. Envisheten vart hennes fall, så kan jag säga. När ingen tror en, då tror man sig själv inte till slut, man måste orka vidare. Hon pluggade, sov en stund. Jobbade, gick hem och sov. Förra året förlorade hon sina s.k. vänner, inte ens de trodde henne, det var ett riktigt hårt slag för henne. Kan bero på att hon inte ofta ville berätta om hur hon egentligen mådde, eller hur ont hon hade.

Evelina har de senaste åren inte kunnat planera någonting. Vi har inte kunnat planera någonting. Det sista vi ”planerade” var en utbildning på Gildaskolan för henne, en flytt upp till Stockholm. Även där, slutade hon på grund av så mycket smärtor. När hon kom hem därifrån kände jag och min man att nu måste vi få hjälp. Det var då vi började kämpa på allvar.

När hon flyttade hem igen såg vi hur mycket sämre och sliten hon var. Jag tror hon sov dygnet runt i flera månader av sina smärtor. Allt var kaos i hennes inre, i hennes liv. Hon drog sig mer och mer tillbaka, ännu hade hon inget svar till sina vänner vad det är för fel på henne, själv var hon säker på att hon inbillade sig vid det här laget, för det har hon också fått höra.

Vi åkte upp till akuten några gånger igen, till vårdcentralen några gånger efter det. 2010 började vi på riktigt att stå på oss, och det var inte med att vara otrevliga utan det var mer i bedjande termer som bemöttes med märkliga läkarsvar.

Evelina blev bara sämre och sämre. Våren 2011 var hon så sjuk, där och då började jag bli riktigt, riktigt oförskämd. Hon hade nu börjat få stora problem även med urinträngningar i flera månader med sådan smärta och feber som höll i sig i flera månader. Nu hade Evelina gett upp sjukvården helt, då gyn-mottagningen vägrade ta emot henne.

”Det var då mitt krig började för vår dotter”

En morgon var hon så smärtpåverkad så jag knappt fick någon kontakt med henne, då tvingade jag henne att följa med till vårdcentralen och därifrån fick hon en direkt remiss till akuten, där vi hade varit veckan innan, då det visade sig att det återigen inte var något fel på hennes prover.

När vi kom till akuten på denna snabba remiss kommer en sköterska ut och är så upprörd över att vi var där igen, ”när det ändå inte hittades något förra veckan” som hon sa. Så hon skulle ringa läkaren på vårdcentralen och som hon sa, ”kriga med honom” och be honom läsa journalerna innan han skickar folk till akuten! Det var så utelämnande att bli uppläxad av denna sköterska, då hela akuten var full. Evelina låg på akutsoffan i gungande fosterställning, jag tittade på sköterskan i samma veva när hon sa att hon skulle KRIGA med läkaren. Där och då fick jag ett sådant utbrott, utbrott av dess like, jag tror att all min frustration genom alla år av nonchalans från läkarna och vården kom ut och att det var då MITT KRIG började för vår dotter.

Sedan dess har jag krigat, jag har varit envis och bestämd, jag har gått i motvind och jag har krävt och varit mycket obekväm. Sommaren 2011 efter flera månaders ”krigande” på grund av Evelinas smärtor och svåra urinträngningar, kissningar var och varannan minut, även dem med smärtor liknande krystningar, fick vi till slut en titthålsundersökning. När vi hämtade henne efter uppvaket kom en sköterska ut innan läkaren kom, jag frågade, var det endometrios? Hon svarade, ”doktorn kommer snart men jag kan säga: STÅ PÅ ER, GE ER INTE”, läkaren kom och hon gick.

Vi förstod inte vad hon menade då. Läkaren sade att det inte var endometrios men att äggledare och äggstockar börjat vandra uppåt, att det satt något i äggledaren, förmodligen en äggblåsa och den var ju lite stor men att den skulle försvinna. Lite sammanväxningar och lite cystor. Urinblåsan var enormt infekterad så när de rörde den blödde den. Vi fick inga svar, mer än att det kommer att försvinna med hjälp av antibiotika lösningar uppsprutna via urinröret, 10 behandlingar. De gjorde inget med varken cystorna eller sammanväxningarna, inget nytt återbesök, i stort tittade de bara i henne, stängde henne och inget gjordes vad vi vet. Hon vart hemskickad med Panodil och rådet, ”hör av dig om det blir värre”!?

Endometrios DiagnosPrivata bilder, efter diagnosen 2013

”Men herregud, du var ju med under den operationen”

Åren mellan 2011-2013 vart värre. Det blir en annan historia men jag kan säga, att till slut, när hon fick operation, sommaren 2013, som vi bad och tjatade om – även det under en speciell historia, så fick hon diagnosen endometrios, den svåraste graden. Enligt läkaren kunde de inte röra så mycket då det var så illa, läkaren sa också till oss att det borde man ha sett 2011, att det var endometrios. Jag sa: ”Men herregud, du var ju med under den operationen” och hans svar, blev: ”ska du klaga va?”. 2014 den 7:e januari opererades Evelina med laserkirurgi i Aten på ett privat sjukhus, som var en mycket lyckad operation, där hon efter uppvaket fick besök av doktorn som sa att nu kommer du även kunna få barn, det som man i Sverige sade att hon inte kunde få på grund av den svåra endometriosen.

Den svenska sjukvården svek vår dotter, liksom dem sviker fler med endometrios. Man får tablett efter tablett spruta efter spruta men det tar inte bort varken värk på många eller förbättrar endometriosen. Vi får höra att man inte blir bättre av en operation, det har vi fått höra till leda, varför säger man så? Är det för att det skulle kosta så mycket pengar? Tänker man inte på att det kan ge en tid för en återhämtningsfas på ett tag.

Nu har vår dotter inte ont någonstans, läkaren i Aten sade att hon skall äta den kost som är bra för henne och sådant som inte påverkar hennes endometrios. Hon äter inga värktabletter. Vi vet inte om den är på tillväxt för tillfället, det enda vi vet är att hon mår bra just nu och har hunnit återhämtat sig både psykisk och fysiskt men det var en omställning det med, att inte ha ont, det låter konstig men så var det.

Hon hade det även lite tufft att ta in sin nya situation från att ha legat i sängen till att bli social igen, det var jobbigt till en början, det tog mycket kraft ifrån henne tills hon vande sig igen med sådant som för oss är självklart i det dagliga livet.

I Aten konstaterades det att det var en svår endometrios för efter diagnosen sommaren 2013 tjatade jag till mig en remiss till Uppsala för en diskussion om en kommande bukoperation som borde göras, enligt doktorn här hemma som sa att de inte kunde utföra den, då specialisterna finns bland annat i Uppsala. Vi kom till Uppsala, då vägde Evelina ännu runt 42-43 kg, dels tyckte inte läkaren att hon var smal? Dels var det inte tal om bukoperation och dels hade hon plötsligt inte endometrios, sa han som är endometrios specialist. När hans elev satt där och hörde Evelinas berättelser, sade han till eleven att denna berättelse är typiskt för endometrios. När hon gått så sade han att det inte var någon endometrios.

Endometriosvideon som hyllats i sociala medier

Allt hon gått igenom har hon gått igenom med många Endosystrar i Sverige, för hon är inte ensam. Evelina har alltid varit en mycket blyg person, det gjorde det inte bättre med alla negativa möten i vården, som ledde till att hon vart mycket tillbakadragen, osäker, dåligt självförtroende, dålig tillit till människor över lag som ledde till dålig tillit till sina egna smärtor, att hon inte hade ont. Att hon gjorde denna Endometriosvideo (nedan) kom som en chock faktiskt. För det första kan hon inte äta ägg och jag vet hur äckligt hon tycker det är med RÅA ägg. De som känner Evelina sedan barnsben, berömmer henne för den videon då de vet att hon inte är mycket för att ”ta plats”.

”Idag lever hon”

Hon har återhämtat sig något så förträffligt och idag lever hon. Hon lever det liv hon har missat så mycket i sin uppväxt och som kvinna. Detta är inte hela historien, vår berättelse är mycket, mycket mer än så här. Den håller vi på att skriva ned nu, tillsammans. Evelina är så osjälvisk som gjort denna Endometriosvideo om något, så sårbart att kämpa för alla. Hon har fått massor med mail. Någon kom in till hennes jobb och var jättebekymrad över sin endometrios och hennes pojkvän tackade för att hon gjort detta för alla med endometrios att upplysa mer om att den finns. Vi som lever runt omkring dem med endometrios, lider vi med, för vi är och känner oss så maktlösa och vem vill se någon anhörig, speciellt sina barn, ha ont?

Mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna anses vara universella, vilket innebär att de gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller andra omständigheter. De gäller för var och en, oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion, sexuell läggning, politisk uppfattning eller social ställning. De slår också fast att alla människor är födda fria, är lika i värdighet och har samma rättigheter. Endast de rättigheter som skyddas i den primära folkrätten kan dock upprätthållas i juridisk mening, oavsett viss stats anslutning till berörda internationella överenskommelser.

Må väl!

Mari Ferrou.

 

stats