Krönika | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Fredagskrönika: ”Pappa sluta puttas”

Jag har börjat läsa boken ”Tid” av Alex Schulman och Sigge Eklund, som jag fick i julklapp av min fru Angelicas lillasyster för ett år sedan. Eller jag läser den inte. Jag lyssnar på den, för jag har inte tid att läsa en bok som heter ”Tid”. Ironiskt nog. Jag har undvikit boken för att jag aldrig har riktigt förstått, efter tappra försök, varför närmare en halv miljon människor varje vecka lyssnar på deras podd. Jag har försökt men inte sett storheten förrän nu. Första kapitlet träffar mig som en knytnäve i magen och jag sitter helt stilla och känner hur en ångest växer fram i hela kroppen.

Samtidigt får jag tårar i ögonen av lycka när hur Alex beskriver sin papparoll som ”arkitekten av glada minnen”. För någon sätter för första gången ord på det jag har försökt koka ner hela min inställning till mitt eget liv som pappa. Han lyckas summera det i fyra ord, som inte ens bildar en hel mening; ”arkitekten av glada minnen”.

Läs mer: Fredagskrönika: Vårt företag går med vinst varje gång våra barn skrattar 

I samma stund som jag finner glädje i att kunna sätta någon annans ord på mina tankar slår det mig hur jag redan nu har misslyckas. Alex berättar om ett tillfälle där han halkar på is utanför porten och tappar sin dotter Charlie, precis efter att de haft ett bråk hemma. Charlie berättar senare för Alex om den där gången han kastade henne utanför porten. Jag tänker hur olika vi kan uppfatta situationer. Alice är liten och jag är stor. Jag tänker på saker som Alice har sagt som helt plötsligt får mig att se saker från hennes sida.
Det är nattningarna där jag lagt henne ner då hon åtskilliga gånger satt sig upp, kombinerat med orden ”Ligg ner nu och försök sova”, som för henne skapat en helt annan verklighet än den jag menat och uppfattat.

”Pappa puttas, och man får inte puttas.”

De orden från Alice ekar i mitt huvud. Jag säger förlåt, att det inte är meningen att putta henne. Jag har varit trött, irriterad över att hon inte vill sova. Trots att hon är trött. Frustrationen som stiger, men en sak är klar; Jag puttar henne. Det är så hon uppfattar det när jag lägger henne ner. Jag lägger henne ner i sängen när hon satt sig upp. Vi pratar om saken, jag förklarar att jag inte puttas utan att jag lägger henne ner för om man ska sova måste man ligga ner. Och vill man inte sova, går det bra att vila. Alice nickar som att hon förstår mitt resonemang innan hon reser sig upp igen. Jag lägger henne ner igen. Vi börjar om. ”Nej, pappa inte puttas”.

Läs mer: Natashas gripande krönika: ”Dagar och veckor gick förbi som i en dimma” 

Till slut ligger hon kvar. Vi ligger där bredvid varandra i sängen. Jag frågar om vi ska hålla varandra i handen eftersom det brukar få henne att slappna av. Nu vill hon det. En stund senare vill hon kramas och innan kramen har tagit slut hör jag hur hennes andning blir tyngre och tyngre. Hon somnade mitt i vår kram. Ett lyckligt slut, till slut. Det är en liten vinst i det stora misslyckandet i rollen som arkitekt av glada minnen. För i hennes värld har jag puttat henne när hon ville sitta upp. Vi vill alla vara superhjältar i våra barns liv, men är inte mer än människor.

Jag lovar mig själv att ha mer tålamod. Att tid med barnen, oavsett hur försenade vi än är, aldrig är tid förlorad. Att nattningar får ta hela natten om det behövs. Förr eller senare somnar man. Förr eller senare säger man förlåt och hoppas att det inte är för sent.
Jag ska inte ”putta” dig igen, det lovar jag.

/Stefan Lagergren, bloggar på herrochfrulagergren.se 

 

Vill du läsa mer? Klicka på länken för att läsa fler krönikor.

Maria Klaesson: ”Perfekt – vad är det?”

fredagskronika

Vi lever i en värld där mammor förväntas vara perfekta och detta kan resultera i en enorm press och stress. Så tycker Vimedbarns bloggare Maria Klassen som har skrivit en krönika där hon reflekterar kring kraven på dagens mammor, ett viktigt ämne att uppmärksamma. Håller du med? 

Allt ska vara perfekt idag. Vi ska vara perfekta mammor som kan amma, blir smala utan att röra på arslet efter graviditeten, har fixade naglar, fixat hår, fin hy, rena kläder, perfekta barn som lyder minsta vink, gärna en blogg med 10 000 unika läsare varje dag och gärna med perfekt porträtterade bilder på våra städade hem. På detta ska vi även prioritera barnen framför våra karriärer (har man en karriär får man faktiskt säga upp den när man skaffar barn) och absolut inte njuta av den tid vi lämnar syskonen på förskolan under mammaledigheten.

”Jag måste vara en fruktansvärd mamma!”

Denna ”fy skäms”-period som är idag på mammor verkar gå till det extrema. När ska kraven på mammorna släppas? När ska vi gå vidare? Är jag en dålig mamma som älskar mitt arbete, fixar mina naglar, klipper håret var tredje månad och inte ammar och ibland prioriterar träning? Jag måste vara en fruktansvärd mamma! Mina barn borde lida något enormt som har en sådan dålig mamma! Men pappan då? Vart kommer han in i bilden? Det man hör om pappor är inte uteslutande om hur duktiga de är som är ute med sina barn på lekplatsen en gång i halvåret. Om pappan sedan unnar sig skäggolja för 500 spänn och tränar 7 dagar i veckan gör väl ingenting? Ungarna är såklart glada om mamman skiter i sig själv totalt, eller?

LÄS OCKSÅ: 
”Sofie Myrdal: Idag är jag en stark, glad och drivande mamma”

Detta är mitt liv:

  • Jag flaskmatade båda barnen (flaskmatar en av dem idag) då amningen inte fungerade.
  • Mitt jobb är bland det bästa jag vet för jag får utmana mig själv och utvecklas. Jag kan knappt vänta tills jag är tillbaka i september!
  • Jag njuter för fullt när sonen är på dagis och jag är ensam med bebis.
  • Ibland skriker mina barn i affären och lägger sig ner och sparkas och slåss.
  • Jag fixar mina naglar en gång i månaden och klipper mitt hår var tredje månad.
  • Ibland när jag ska träna så sätter jag min fyramånaders i babysittern framför mig när jag tränar i vardagsrummet.
  • Jag hatar att laga mat, så jag köper alltid burkmat eller låter sambon sköta matlagningen.
  • Mitt hem är ibland superskitigt. Ibland har vi sju soppåsar på balkongen som luktar ren katastrof, disken är ÖVERALLT, sängarna är inte alltid bäddade, mina kläder är fulla med kräka och kaffefläckar finns på golv, bord, väggar osv. Mitt hem är absolut inte kliniskt rent, någonsin.

Allt detta uppfyller kriterier för dagens dåliga mamma. Trots detta har jag två glada barn som är friska och utvecklas som de ska. Mina barn har, tack vare ovanstående, fått en mamma som trivs med sin vardag och är lycklig över sitt liv. Är inte detta vad allt handlar om? På riktigt, varför ska vi mammor vara miserabla? Hur kan det vara bättre? Skärp er!

Följ Marias blogg:  marajjaah.vimedbarn.se ››

Vill du också skriva en fredagskrönika? Skriv till oss på vår Facebooksida eller i kommentarsfältet nedan. 

Carro berättar: ”Jag minns hur han tryckte ner en svart sladd runt min hals”

”Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår.” I ”Det hände mig” på Vimedbarn berättar Carro om hur det var att lämna en man som under en lång tid misshandlat henne både fysiskt och psykiskt – mitt framför sin ettåriga son.

Han hade precis kommit in från en promenad med hunden, dörren stod fortfarande öppen och jag såg min chans. Jag sprang ut i trapphuset barfota, tänkte att bara jag kom ut och fick tag på någon så skulle vi nog kunna komma därifrån… Men innan jag hann ner för trappan hade han fått tag i mitt hår och drog mig tillbaka in i lägenheten, jag kämpade kravlandes medan han höll ett hårt grepp om mitt hår. Han kastade mig ner i sängen och satte sig gränsle över mig och jag kände hur paniken steg.

Mitt i allt stod Adam i dörröppningen och skrek förtvivlat. Jag minns hur han tryckte ner en svart sladd runt min hals, andningen blev ansträngd… På något sätt lyckades jag bita honom på insidan av armen, hur minns jag inte.

”Allt, allt, allt var mitt fel”

När jag satt hos polisen någon vecka senare och de frågade mig om jag någonsin skadat honom minns jag hur paniken steg, jag mindes hur jag bet honom och på något sätt kom loss den där gången och när jag berättade det kände jag mig säker på att få höra att jag hade mig själv att skylla, där och då hade jag jättesvårt att se att ingenting var mitt fel. Jag var fortfarande så fast i det han matat mig med i alla våra år, jag kände mig ful, otillräcklig, dum och oduglig på alla sätt. Allt, allt, allt var mitt fel. Hade jag gjort allt rätt hade han aldrig behövt ge mig de där första örfilarna och hade jag bättrat mig då hade det aldrig blivit värre.

Att leva i ett destruktivt förhållande är jobbigt, det kommer smygande och man är oftast säker att felet ligger hos en själv till slut. Man försöker och försöker att vara ”perfekt”, ber om ursäkt när man inte har gjort fel, ursäktar beteenden som egentligen inte är okej någonstans och DÖLJER, skyddar och håller en fasad för att alla runt omkring ska tro att allt är bra.
Blåmärken som dyker upp är av ”olyckor”, elaka kommentarer framför vänner bortförklaras, allt lyckas man hitta på lögner för medan man lever i helvetet bakom stängda dörrar.

Han hade min mobil när det var som värst, när min mamma hade ringt allt för många gånger under två dagar som jag inte fått svara bad han mig ringa upp och berätta hur bra det var. Där satt han på sängen mitt emot mig och tvingade mig att bita ihop och ljuga medan jag egentligen satt där med en stor blåtira och sprucken underläpp efter dagens ”misstag”.

Att erkänna för mig att det var misshandel jag var med om var det svåraste för mig, när jag ”rymde” hem till min mammas pojkvän och han ringde dit polisen som tittade på mig och ojade sig så såg jag inte det som de såg. I mitt huvud var det fortfarande ”inte så farligt”.

Hade det inte varit för Adam, min lilla ettåring som skrek förtvivlat medan han såg mig bli slagen, hotad och spottad på hade jag nog inte stått här idag, det var när jag såg hans förtvivlan och panik som jag insåg att jag måste bort och det var NU. Ett barn ska ALDRIG behöva bevittna något sådant och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att det finns barn som växer upp i hem där våld förekommer.

Det är extremt svårt att ta steget ut ur ett destruktivt förhållande, många tror att det bara är att lämna, men när man är där är det helt annorlunda, man har intalat sig själv att det inte är så farligt, att det är ens eget fel, man förnekar och bortförklarar.

MEN med hjälp så går det. Kvinnojouren, kvinnostödjare och massa bearbetning. Det FINNS en väg ut – bara man vågar tro och ta det stora klivet och be om hjälp. För det är just det steget som är det svåraste.

Följ Carros nya liv i bloggen ”Carros ungar” här på Vimedbarn: carrosungar.vimedbarn.se ››

stats