Krönika | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Antonia Halvardsson: ”Mina föräldrar var alkoholister”

Publicerad 20 mars, 2015

”Kan ni tänka er hur det är att växa upp med att ständigt vara hungrig? Kan ni föreställa er hur kallt det borde varit utan kläder? Detta var MIN verklighet.” Läs Antonia Halvardssons fredagskrönika om varför hon adopterades bort och hur det kändes att få veta anledningen.

Jag har alltid vetat om att jag är adopterad, det har funnits med från första steget på svensk mark. Jag kom till Sverige oktober -96 tillsammans med min tvilling, vi skulle fylla fyra år. När jag började gymnasiet började jag bli deprimerad, kände att det fattades en bit av mig själv. Jag började gå till skolsyster som jag kände en oerhört stark relation till. Hon förstod mig så himla bra och kunde lätta på mina frågor. Sedan började skolan gå utför, jag började bråka med min lärare, skolkade och kände mig utmattad. Jag kom till en punkt där jag tänkte hoppa av skolan.

Till slut fick jag en tid på BUP tillsammans med mina föräldrar, jag trodde äntligen vi skulle börja med sökandet av min biologiska familj. Jag hade helt fel, istället blev det en utredning om min trötthet och jag fick diagnosen ADD. Visst, jag hade alltid varit trött men dom missförstod varför jag var där, jag valde dock att vara tyst istället. Jag fick mediciner mot ADD och därefter glömdes allt bort på grund av många orsaker. När jag började längta efter egna barn så började jag fråga mig själv vad som var fel på oss, varför ville min biologiska familj inte ha mig och min tvillingbror?

Jag visste om att dom var alkoholister, men inte kroniskt alkoholiserade! Jag trodde dom valde barnhem för vårat bästa. När jag sedan satt där med den stora röda pärmen som det stod Vitryssland på, så fick jag veta mycket mer än vad jag fått höra. Mitt framför mig ser jag namn och födelsedatum, jag ser sex olika namn, då förstod jag. Jag satt i chock, kanske har mina föräldrar sagt till mig att det fanns syskon men jag har valt att inte höra, kanske var jag för ung. Här satt jag, ovetande om vart dom hamnat. Nu kändes det helt plötsligt som om halva jag fattades. Det som jag tycker var jobbigast var att två av mina syskon var födda -91 och -89, alltså ett och tre år äldre än oss, varför hamnade dom inte på barnhemmet? Sedan har jag tagit paus att läsa i pärmen, det blev för mycket.

Jag födde mitt första barn, Saga 2013. Vi kunde jämföra bilder på henne och sambon som små bebisar medans jag inte har ett enda kort. Kändes ledsamt, men jag fick höra att hon var väldigt lik sin pappa. Nu sitter jag här 2015 och har fått ytterligare ett barn, Charlie. Jag fick massor av kommentarer att han är jättelik mig. Jag började därför leta på Facebook efter alla mina syskons namn, kände att jag måste ta tag i det här.

Började titta i pärmen igen och fick en chock. ”svarandes barn är ständigt hungriga, är utan kläder, ingen ser efter dem. I deras hem råder en sanitär olägenhet, det saknas elementära levnadsvillkor” Som ett slag i magen, jag har bott tillsammans med mina sex andra syskon i en misär under 3 års tid som jag inte visste om. Jag hamnade på barnhem augusti -95 står det slarvigt skrivet i en barnrapport tillsammans med ett domstolsbeslut där det också står att frånta föräldrarätten till alla barn, medans jag trott att jag alltid bott på barnhem. Helt plötsligt känns det bråttom, mest för att hitta mina syskon. Mitt kött och blod finns förmodligen någonstans där ute, lika mycket frågor som jag. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste varit för mina syskon att se oss bli fråntagna, ovetande om vart vi hamnar och hur vi ska överleva. Jag har hela tiden trott att våra föräldrar hade ett val, men i själva fallet blev dom anmälda till socialen. Det står skrivet ” svarande har inga avsikter att förändra sitt beteende”. Det gör mig fruktansvärt ledsen, jag kan inte riktigt sätta mig in i situationen för det känns overkligt att jag har levt så. Jag brukar titta på mina barn och fråga mig själv hur fan man kan göra så.

Jag har överhuvudtaget inga minnen av mina första levnadsår, några få minnen från barnhemmet finns, inga bra minnen. Minns ett mörkt rum, jag hade kastat grus i en flickas hår. Någon tog tag i min arm och stängde in mig. Jag minns inte hur länge, men jag var rädd. Stod där helt själv i mörkret och fick känna skam. När jag sedan fick komma ut satt alla barnen på varsina stolar och åt. Har även ett minne där jag hade råkat kissa på mig, jag skyndade mig att byta om innan någon såg, minns ett par blå strumpbyxor, som tur var hann jag. Jag har även fått höra av mamma att vi pekade på en tant på barnhemmet, vi sa några ryska ord som förmodligen var elaka, det finns en video från barnhemmet när vi skulle bli hämtade, där står just den tanten och gråter. Förmodligen den tanten som gjorde oss illa, jag hoppas hon grät av ånger.

När jag tänker tillbaka på hur jag levt mina första 4 år så kan jag nästan inte förstå hur jag blivit den person som jag är idag. Jag visste om att jag skulle få en ny familj när jag bodde på barnhemmet, jag hade pekat på ett kort vi hade fått skickat, sagt mamma och pappa. När dom väl stod där framför oss var vi så blyga, vi fick en varsin ryggsäck med en leksak och lite frukt. Mamma och pappa lyste det lycka om, äntligen skulle dom få bli föräldrar för första gången.

Sista dagen på barnhemmet hade vi en fest. Jag hade gått till dörren och sagt – Nu ska jag hem.

Här är jag idag, 22 år gammal tvåbarnsmamma och nyligen sökt till spårlöst för att resa tillbaka till mitt biologiska. I ansökan fick jag frågan vad personerna jag söker efter betyder ”För mig betyder dom här människorna allt, för någonstans måste det ha funnits någon som gjorde att jag sitter här idag, levande och starkare än någonsin.” För mina syskon är säkert anledningen till att jag lever idag, det var säkert dom som gav mig mat, vaggade mig till sömns och kanske höll oss varma. Jag hoppas att en dag hitta mina syskon, få lyssna på vad dom har att säga, ett hopp om att det fanns någon som ville oss väl. Jag hoppas också att mina föräldrar fortfarande lever, jag vill på något sätt visa dom att jag har det bra. Och jag hoppas, fast chansen är liten, att dom är fria från sitt missbruk. Jag hoppas i så fall att det berodde på oss.

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Antonia, följ henne här i bloggen: antonia.vimedbarn.se ››

Gillade du Antonias krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Anna: ”Känslan av stryptaget om halsen och att min friska bebis tas ifrån mig”

Publicerad 6 mars, 2015

”När han kommit upp i stolen himlade han till med ögonen och föll framåt så pass mycket att han slog sitt huvud i bordet. Det var då i den stunden som vi kände att det var något som var fel.” Läs Annas Fredagskrönika om sonens diagnos Tuberös skleros.

Den dagen då vi fick veta att vår älskade Hugo inte var frisk kommer jag aldrig att glömma. Jag kommer aldrig glömma den känslan av att någon rent fysiskt stryper mig runt halsen och att jag inte får luft. Det var exakt så det kändes då läkarna på Astrid Lindgrens barnsjukhus tog in oss i ett samtalsrum och tittade med sorgsna ögon på oss för att sedan berätta att vår Hugo hade en mycket allvarlig sjukdom. Man hade hittat små tumörliknande tuber spridda i hans lilla hjärna.

Hugo var den perfekta lilla bebisen. Han följde sin kurva på BVC och han var otroligt snäll och lugn. Vi kände oss nästan lite bortskämda eftersom allt med honom var så enkelt. Det gick att ta med honom nästan överallt och det blev aldrig någon jättestor omställning för oss att få barn så som alla annars hade varnat för att det skulle bli när man skaffade barn.
Det första tecknet på att något inte stod rätt till var när vi hade börjat se att Hugo gjorde en liten ryckande rörelse med ena axeln under ett par veckor. Han gjorde inte rörelsen så ofta men ändå började man undra vad det var han höll på med. Jag tänkte inte så mycket på det eftersom små barn kan göra så mycket konstiga saker. Det kunde kanske vara någon typ av ticks?

En fredag satt jag och David på en mysig lunchrestaurang och åt och pratade om vad vi skulle göra under helgen som skulle komma. Hugo låg och sov i vagnen men vaknade och vi satte honom i matstolen vid bordet. När han kommit upp i stolen himlade han till med ögonen och föll framåt så pass mycket att han slog sitt huvud i bordet. Det var då – i den stunden – som vi kände att det var något som var fel. Något som vi inte kunde ignorera.

Vi åkte in till barnakuten och efter den fredagskvällen blev det många dagar innan vi fick komma hem. Det var många undersökningar som gjordes. EEG som registrerar hjärnans elektriska aktivitet gjordes ganska snabbt efter att vi kommit in och där hittade man att det pågick epileptisk aktivitet i Hugos hjärna. Med den informationen följde man upp med att göra en röntgen av hans lilla hjärna och det var då man såg de små tumörerna som sitter spridda lite här och där. På tisdagen fick han sin diagnos, Tuberös skleros. Det är nu vi är tillbaka i det där lilla samtalsrummet på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Känslan av stryptaget om halsen och att min friska bebis tas ifrån mig. Den känslan är egentligen helt obeskrivlig men den finns inom mig och det kommer den såklart alltid att göra.

Sjukdomen Hugo har är mycket ovanlig och kan te sig på väldigt många olika sätt. Man kan få epilepsi, tumörer på flera av kroppens organ och kognitiva problem som t ex autism och utvecklingsstörning. Man kan också leva med sjukdomen utan att ens veta om att man har den, så spannet för hur det kommer bli just för Hugo är otroligt stort. Han har i dagsläget en svårbehandlad epilepsi som har påverkat våra liv otroligt mycket. Vi har spenderat många nätter inlagda på barnavdelningen, intensivvårdsavdelningen, sett honom medvetslös, sett honom starkt påverkad av mediciner. Ett vanligt epileptiskt anfall brukar inte vara i mer än 3 minuter men många av de anfallen som Hugo har haft har varat i 45 till 60 minuter. Akutmedicinen som vi har med oss vart vi än går har många gånger inte gjort någon verkan utan det har blivit en akut situation på barnakuten med många läkare runt båren där lilla Hugo ligger och krampar. Vi har fått prova flera olika mediciner mot epilepsin och ännu är den inte under kontroll.

När vi väntade barn och planerade vår framtid tillsammans så var det långt ifrån så här vi tänkte att det skulle bli. Jag kan ibland vakna till och undra om det verkligen är sant eller om allt bara var en mardröm. Mardrömmen är ju dock vår verklighet men mitt i allt det hemska och jobbiga som vi har gått och går igenom så finns det ju något annat ändå. Det finns en obeskrivlig kärlek till vår Hugo och han har verkligen fått oss att öppna ögonen för vad livet går ut på. Jag har ofta svårt att säga det för jag vill inte på något vis mena att det finns något bra med att han är sjuk men det har faktiskt gjort oss till starkare människor. Vi uppskattar saker på ett annat sätt och små problem har blivit så mycket mindre. Jag tror ändå att det är viktigt att tillåta sig själv att vara ledsen och få vara bitter vissa dagar, det behöver man. Man har olika faser av sin sorg och den ska man aldrig förtränga.

I somras gick vi från en familj på tre till att bli fyra då Hugos lillasyster föddes. En fredag några dagar innan beräknad födsel fick Hugo sitt största epilepsianfall någonsin och hamnade på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. Han låg där hela fredagsnatten med starka mediciner i kroppen bevakad av sjuksköterskorna på avdelningen. Jag och David sov i en bäddsoffa i det lilla anhörigrummet. På lördagen vaknade Hugo och bakom all påverkan av medicinerna såg vi ändå att han var sig själv vår lilla kille. Det har nämligen hänt förut att han ”gått tillbaka” lite efter stora anfall. Han har även blivit förlamad i halva kroppen många gånger i samband med stora anfall. När jag satt där bredvid Hugos säng på intensiven började värkarna och en av sjuksköterskorna från intensiven rullade mig i en rullstol några våningar ner till förlossningen. Med Hugo i mitt sinne och lustgasen i handen så kämpade jag mig igenom varje värk med den största styrkan någonsin och några timmar senare föddes en liten flicka vid namnet Belle. Hon är som en liten skyddsängel som kommit till familjen och det tog 4 månader innan Hugo fick något anfall igen efter hennes födsel.

Det man än så länge har hittat hos Hugo är hans tumörer i hjärnan samt huden. Varje år görs kontroller av hans organ för att se om någon ny tumör tillkommit. Konstant oro såklart. Hans utveckling har på många sätt gått bra hittills men han är sen med talet och han kan i dagsläget säga bara några ord. Vi har precis varit hos en barnpsykolog och där klarade han testerna för sin ålder, 2,5 år. Känslan att se honom utföra de olika testerna och vara så duktig var helt magisk.

Vi lever efter mottot ”En dag i taget” eftersom man aldrig vet vad som händer i morgon. Hoppet är en stor del av livet och vi lever verkligen på hoppet om att det ska bli så bra som möjligt för vår älskade lilla Hugo. En dag i taget!

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Annas Värld, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: annasvarld.vimedbarn.se ››

Gillade du Annas krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

”Det hände mig” – Sandra våldtogs och misshandlades som 14-åring!

Publicerad 27 februari, 2015

I Vimedbarns första del av ”Det hände mig” berättar Sandra om när hon som 14-åring våldtogs av sin fem år äldre pojkvän och hans ”styvbror” en dag efter skolan. Här är hennes historia.

Det hände mig!

2005. Jag var 14 år, skulle fylla 15. Jag var en som idrottade väldigt mycket, hade en trygg uppväxt, umgicks med kompisar, var blyg och blev utsatt för mobbing i tre år i skolan.

I maj 2005 träffade jag en kille via internet, han var 18 eller 19 år, alldeles för gammal för en 14-åring, men det var ju coolt tyckte jag då. Han fick mig att börja dricka, trotsa mina föräldrar och jag gled ifrån både skola och idrotten. Han fick mig att sväva på rosa moln och vi umgicks så fort vi kunde, även med våra familjer.

I september samma år åkte jag till honom som vanligt efter skolan för att umgås, hans ”styvbror” var där och vi tittade på bilder på datorn och sen gick allting snett. Dörren till rummet stängdes, musiken höjdes och ett CD-ställ ställdes under dörrhandtaget som lås, jag blev våldtagen och misshandlad. Hur länge det pågick vet jag inte, allt kändes som en fruktansvärd mardröm som aldrig tog slut.

I och med att jag anmält detta och tidningarna skrivit om det så fick jag ta emot så mycket hat. Även om det inte stod namn i tidningarna så sprids det snabbt i en liten stad vilka det handlar om. Det mesta kom via internet men jag fick ta mycket när jag rörde mig på stan, viskningar, blickar och även meningar som -”är det hon? Henne skulle jag inte ens röra med kniv haha”.

”Men det största straffet fick jag”

Mina förövare blev senare dömda i både tingsrätt och hovrätt men det största straffet fick jag, att behöva leva med det.

Skammen, oron, stressen och att känna sig äcklig, är känslor jag lever med varje dag och det finns en film i huvudet som spelas upp om och om igen och jag kan inte trycka på stopp.

Trots detta så mår jag idag bra. Det har såklart påverkat mig på alla sätt men idag vet jag att det inte var mitt fel och att skulden hör hemma hos dem som utsatte mig för detta.

Idag Lever jag med min sambo och en liten dotter på 18 månader. Är oerhört tacksam för livet och hur jag lever idag. Som naiv 14-åring sa jag, det kommer aldrig hända mig. Men det hände mig och min största oro är att det ska hända min dotter.

Av: Sandra

”Det hände mig” är en del på Vimedbarn.se där läsarna skickar in sina egna berättelser om sina egna tuffa och jobbiga upplevelser i livet. Läs mer här och skicka in din egen berättelse: ”Det hände mig” ››