Paula Uribe som driver en av Sveriges största bloggar pluggar just nu till barnmorska, först om 6 år beräknas hon vara färdigutbildad. Vi har frågat Paula om vardagspusslandet som heltidsstuderande småbarnsmamma!
Hej Paula, hur får du ihop tiden med dagis, skola, träning och bloggen?
– Oftast är det Hugo som lämnar Molly på förskolan. Jag börjar nästan varje dag vid kl. 08:30 så då går jag hemifrån vid ungefär halv åtta. Molly är en tröttis och vaknar ungefär kl. 08:00 varje dag. För mig är plugget ett heltidsarbete, det betyder att jag vill plugga mellan 8-16.
Jag brukar oftast hämta Molly och då är det en pluggfri tid mellan kl. 16-19. Då är det även telefonförbud för mig själv som gäller, det handlar om några få timmar kvalitetstid med min dotter och Hugo, då vill jag inte ha en telefon som stör.
Sen vid sjutiden gör jag det som behövs. Pluggar eller bloggar för nästkommande dag. Har jag riktigt tur så kan jag kanske få in ett träningspass eller bara kolla på en film med Hugo. Det är mycket just nu och inte alls mycket tid över till mig själv.
Du har gått i skolan i några veckor nu, hur känns det att vara student?
– Det känns skoj! Jag gillar att plugga och har alltid varit duktig i skolan.
Du pluggar nu först till sjuksköterska i 3 år, sen kommer du jobba som det i 1 år innan du kan plugga vidare till barnmorska – när är du färdig barnmorska?
– Precis, sjuksköterska är tre år. Sedan måste jag jobba som sjuksköterska i 1 år för att få vidareutbilda mig till barnmorska. Jag tror att vidareutbildningen är på ca 2 år. Då om 6 år har jag uppnått mitt mål!
Hur tänker du kring ett syskon till Molly under utbildningstiden? Kommer du plugga på distans under din mammaledighet eller blir det ett uppehåll i studierna?
– Blir jag gravid under skolgången så löser vi det där och då. Jag skulle inte tveka en stund på att göra ett studieuppehåll för att ta emot en till diamant.
Har barnmorska alltid varit ett drömyrke för dig?
– Absolut inte. Jag har velat bli allt ifrån målare till polis. Min största dröm var att bli psykolog men då behöver du toppbetyg för att komma in på den linjen. Det har inte jag, men då tänkte jag om och sökte till andra yrken. Jag kommer i mitt yrke som sjuksköterska få jobba med människor dagligen som jag kan hjälpa. När ohälsa råder är det min uppgift att vårda och hjälpa patienten att hitta tillbaka till hälsa. Att jag brinner lite extra för allt som har med graviditet, barn och föräldrar kom till mig först när jag själv blev gravid och fick ta del av hela det livet, där kom drömmen om att få bli barnmorska.
Vilka personliga egenskaper hos dig tror du har som kommer att stärka dig i din roll som barnmorska?
– Jag är en god lyssnare, trygg och har omvårdnad i min personlighet.
Vad ser du mest fram emot under din utbildning?
– Just nu längtar jag tills praktiken och kursen som handlar om kroppens anatomi. För tillfället läser vi om hur omvårdnad blev vetenskap, inte speciellt kul om jag ska vara ärlig.
Vilka är dina bästa tips när det kommer till att vara studerande småbarnsförälder?
– Planera, strukturera, hjälps åt och avsätt tid för familj. Vardagspusslet är inte det allra roligaste men man får se framåt och längta lite extra efter sommarledighet med flera veckors lata dagar.
Läs mer om hur det går för Paula i bloggen här på Vimedbarn: Paulas.me ››
Malin Tilja medverkade senaste i tv-programmet ”She’s got the look” och har sedan dess fått en rad förfrågningar om både modelljobb, reklamjobb och medverkan i ny Beckfilm. Vi tar pulsen på Malin, det här händer just nu!
Hej Malin, hur mår du?
– Hej, jag mår alldeles förträffligt just nu! Det händer så mycket i mitt liv och det ger mig otroligt mycket energi!
Det händer massor i ditt liv just nu, kan du berätta lite vad du har framför dig?
– Just nu håller jag på att starta upp min egna hemsida som kommer att handla mycket om välgörenhet men den kommer också att fungera som en modellportfolio.
Du ska vara med i en Beckfilm, vad kommer vi få se dig göra där?
– Jag ska hoppa in en liten sväng i en BECK film & spela sjuksköterska, Ligger ju nära till hands eftersom jag jobbar på sjukhus. Vet inte så mycket ännu, men jag ska tydligen försöka att återuppliva någon, vi får se hur det går…
Du har en hel del reklamjobb och får förfrågningar ofta, hur känns det?
– Just nu får jag väldigt mycket förfrågningar på div modelljobb vilket är jätte kul. Mitt engagemang efter ”She´s got the look” börjar få ringar på vattnet. Det stärker även mitt självförtroende och får mig att ta tag i saker som jag tidigare aldrig vågat eller ens tänkt på att ta mig för.
Och så har du ett nytt spännande projekt, kan du berätta mer om det?
– Mitt nya projekt kommer jag inom kort att visa upp på bloggen, håll utkik där!
Någon tar dina bilder och utger sig för att vara du, att dina barn är hennes och använder dem för att lura män på pengar. Som bloggare vet man att det finns en risk med att publicera sina bilder på nätet samtidigt som man tänker att den inte är så stor.
Men får vår bloggare Sandra blev detta verklighet och det stod i tidningarna om det i oktober förra året. Igår mötte hon bedragaren i rättssalen och berättar om det i sin blogg.
”Att med ord beskriva känslan av att ha spenderat en hel dag i rättssalen är svår. Att möta personen som använt bilder på mig, min syster och barnen, och med hjälp av dom manipulerat killar, och lurat dom på stora summor av pengar. Det är inte lätt att sätta ord för den känslan.”
Vimedbarns toppbloggare Therese Wickman berättar om hur hon tidigare kunde skämmas över sin nakna kropp på grund av medias bild över hur en perfekt kropp skulle se ut. Idag skäms hon inte, här visar hon upp sin nakna kropp och tycker att fler borde göra detsamma.
Utdrag ur blogginlägget: ”Fler kvinnor, mammor, och mormödrar borde kasta kläderna och visa våra fina kroppar. Visa upp att alla kvinnor inte ser ut som media försöker framvisa. Var stolt över din kropp, dina skavanker och dina kurvor, vi är bara människor allihop.”
I bloggen skriver hon även att inte skäms över sin kropp med celluliter och volanger idag och tillägger: ”För jag och du är fina precis som vi är. Det finns ingen som du, och du är perfekt!!”.
”Men när jag plötsligt fångades på bild med Prins Harry på första sidan av Seoghør så insåg jag att mitt liv kanske inte direkt var som alla andras.” Vimedbarn bloggaren Susanna är veckans fredagskrönikör och skriver om livets vändning från att vara partyprinsessa i St tropez till att träffa mannen i sitt liv och uppleva kärlek vid första ögonkastet.
Vem kunde tro att mitt liv skulle ta en så här drastisk vändning och förändras så fullkomligt att jag ibland tänker tillbaka och knappt känner igen mig själv i mitt eget liv.
På 26 år har jag hunnit med att göra mer än vad de flesta människor inte ens hinner göra på en livstid. Innan jag träffade min man så var jag ständigt på resande fot, från St Tropez och London till Las Vegas och New York. Jag drev mitt egna företag som gick ut på att festa på de bästa nattklubbarna i världen och för mig var det vardag att umgås med de rikaste och mäktigaste människorna på jorden.
Jag lärde mig människors värde och insåg att kändisar också bara var människor precis som du och jag. Personer som jag som tonåring såg upp till och hade affischer på, stod jag nu och dansade på dansgolvet med, var ute och gick, shoppade och åt lunch med. De är precis som vi, ingen skillnad alls. Ändå är det någonting som folk tycker är så speciellt med en offentlig person och det finns nästan inga gränser för vad folk kan göra för att få umgås med en, eller bli en själv.
Man kan väl lugnt påstå att det liv jag levde var ett som många människor drömmer om och egentligen gjorde väl jag också det till en början, men när jag väl var mitt uppe i allt så kändes det inte helt rätt. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, kanske det hade med språket att göra, eftersom vi alltid pratade engelska och att jag inte helt och hållet kunde uttrycka mig själv, eller om det var någonting annat som fattades. Jag levde i en liten bubbla som jag trodde var helt normal och ingen utifrån kunde spräcka. Men när jag plötsligt fångades på bild med Prins Harry på första sidan av Seoghør så insåg jag att mitt liv kanske inte direkt var som alla andras.
Men att dejta en prins och få chans till ett liv i berömmelse och rikedom kändes inte helt rätt, hur jag än försökte och hoppades att det skulle fungera så gjorde det ändå inte det. Det var helt enkelt inte för mig och jag visste inom mig att mitt liv hade en helt annan mening…
Bara några dagar senare fick jag en uppenbarelse, då jag träffade mannen i mitt liv. Så fort jag såg min man i ögonen för första gången så insåg jag att det var äkta kärlek och det var exakt, precis det som fattades i mitt liv!
Det är säkert inte många som förstår varför, men dragningskrafterna drog mig till min man och jag lovar er, det finns någonting som kallas kärlek vid första ögonkastet för det var precis det som hände för oss.
Vi har inte ens känt varandra i tre år än, men på den tiden har vi förlovat oss, skaffat barn, gift oss och byggt vårt drömhem tillsammans. Det liv jag lever nu skulle jag inte byta bort för någonting i världen och för mig känns allting, äntligen, helt perfekt!
Men jag är samtidigt glad att jag fick chans att uppleva allt jag tidigare upplevt, så att jag nu kan ta ett steg tillbaka och bara vara. Njuta av tiden, njuta av nuet.
Folk frågar mig dagligen hur jag bara kan vara hemma och leva som en hemmafru, tröttnar jag inte? Jag vet inte hur många gånger jag har svarat att jag vill ha det så här. Folk skulle bara veta vad jag varit med om så skulle de antagligen inte fråga längre. Jag är så nöjd och tacksam över att jag fått möjlighet att bara vara hemma med min fina familj och slippa träffa massa ytliga människor som bara vill trycka ner varandra för att hävda sig själva. Jag har sett så mycket falskhet i denna värld och hur människor behandlar varandra för att komma någonstans i livet. Men det jag har så svårt att förstå är vad folk egentligen strävar efter.
Självklart ska människor få göra precis vad de vill och det finns verkligen ingenting som är omöjligt. Vi kan, bara vi vill och aldrig ger upp, men frågan är bara vilket pris vi är villiga att betala för att komma dit vi önskar. Istället för att sitta hemma och vara bitter över att den ena har det bättre än den andra så kan vi väl försöka att leva livet med en positiv inställning. Vi kan väl hjälpa varandra, uppmana, uppmuntra och stötta varandra. Acceptera att vi är olika och vill olika, men samtidigt inse att allting är möjligt.
För i slutändan så är väl ändå meningen med livet att hitta sin kärlek på jorden och lära sig att vara nöjd och glad med sin tillvaro så att man kan smitta av sin glädje och lycka på andra. Skapa nya liv som vi kan överösa med kärlek och lära att vi alla är olika, men ändå så lika. https://travelwithgirls.com
Vill du läsa mer från Oslofrun Susanna? Följ hennes blogg här på Vimedbarn: oslofru.com ››
Gillade du SUSANNAS krönika?
Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!
Endometrios är en dold kvinnosjukdom som få talar om, som vården inte kan tillräckligt mycket om för att ta patienternas symtom på allvar och trots att så många som var tionde kvinna drabbas. Här är Mari Ferrous berättelse om dotterns Evelinas svåra år och den hårda vägen till operation och att bli tagen på allvar i Sverige.
Mari Ferrou krönika om dotterns endometrios
Att få en förfrågan att skriva en egen upplevelse-krönika, om den okända men mycket vanliga kvinnosjukdomen Endometrios, som 5-10% av Sveriges kvinnor lider av samt att det finns ca 7 % chans att mammorna för över sjukdomen till sina döttrar, kändes lite skrämmande, lite lockande, lite som ”men jag är ju ingen specialist inom området, varken läkare eller gynekolog”. Står på ett klädvaruhus och det slår mig, men jag kanske är specialist ändå, specialist på vår familjehistoria Endometrios.
De första sju åren, med vår dotter Evelinas läkarbesök tackade vi alltid ödmjukast, till alla läkare vi kom till. Vi respekterade läkarna och litade på dem, vad de gjorde och vad de sa. Vid varje besök sa jag: ”Jag har Endometrios och det verkar som om det stämmer överens med Evelinas värk, innan menstruationen, under och efter”. Ingen brydde sig om det, en läkare sa: ”Vad för något?”, och jag fick sitta och förklara vad det var. Den läkaren var kvinna och hon sa, ”Nej! Det tror jag inte”.
Evelinas smärtor blev inte bara runt sina månatliga perioder längre utan stegrades från månad till år, i tid och otid. Hon kämpade i grundskolan, i högstadiet i gymnasiet och på jobb. När ingen läkare hittade felet, vid alla sorters undersökningar, på vårdcentralen och via remisser, så började vi själva testa laktosfri mat, glutenfri mat och IBS kost.
Vi såg och kände att Evelina inte kom någonstans med sitt liv. Hon gick upp tidigare på morgnarna till jobb och skolor när smärtorna var som värst, för att hinna, då allt gick i slowmotion på grund av sina smärtor och det var sällan hon stannade hemma. Då tänker ni; ”då kunde hon ju inte haft så ont?”. JO! Det kan jag intyga. Envisheten vart hennes fall, så kan jag säga. När ingen tror en, då tror man sig själv inte till slut, man måste orka vidare. Hon pluggade, sov en stund. Jobbade, gick hem och sov. Förra året förlorade hon sina s.k. vänner, inte ens de trodde henne, det var ett riktigt hårt slag för henne. Kan bero på att hon inte ofta ville berätta om hur hon egentligen mådde, eller hur ont hon hade.
Evelina har de senaste åren inte kunnat planera någonting. Vi har inte kunnat planera någonting. Det sista vi ”planerade” var en utbildning på Gildaskolan för henne, en flytt upp till Stockholm. Även där, slutade hon på grund av så mycket smärtor. När hon kom hem därifrån kände jag och min man att nu måste vi få hjälp. Det var då vi började kämpa på allvar.
När hon flyttade hem igen såg vi hur mycket sämre och sliten hon var. Jag tror hon sov dygnet runt i flera månader av sina smärtor. Allt var kaos i hennes inre, i hennes liv. Hon drog sig mer och mer tillbaka, ännu hade hon inget svar till sina vänner vad det är för fel på henne, själv var hon säker på att hon inbillade sig vid det här laget, för det har hon också fått höra.
Vi åkte upp till akuten några gånger igen, till vårdcentralen några gånger efter det. 2010 började vi på riktigt att stå på oss, och det var inte med att vara otrevliga utan det var mer i bedjande termer som bemöttes med märkliga läkarsvar.
Evelina blev bara sämre och sämre. Våren 2011 var hon så sjuk, där och då började jag bli riktigt, riktigt oförskämd. Hon hade nu börjat få stora problem även med urinträngningar i flera månader med sådan smärta och feber som höll i sig i flera månader. Nu hade Evelina gett upp sjukvården helt, då gyn-mottagningen vägrade ta emot henne.
”Det var då mitt krig började för vår dotter”
En morgon var hon så smärtpåverkad så jag knappt fick någon kontakt med henne, då tvingade jag henne att följa med till vårdcentralen och därifrån fick hon en direkt remiss till akuten, där vi hade varit veckan innan, då det visade sig att det återigen inte var något fel på hennes prover.
När vi kom till akuten på denna snabba remiss kommer en sköterska ut och är så upprörd över att vi var där igen, ”när det ändå inte hittades något förra veckan” som hon sa. Så hon skulle ringa läkaren på vårdcentralen och som hon sa, ”kriga med honom” och be honom läsa journalerna innan han skickar folk till akuten! Det var så utelämnande att bli uppläxad av denna sköterska, då hela akuten var full. Evelina låg på akutsoffan i gungande fosterställning, jag tittade på sköterskan i samma veva när hon sa att hon skulle KRIGA med läkaren. Där och då fick jag ett sådant utbrott, utbrott av dess like, jag tror att all min frustration genom alla år av nonchalans från läkarna och vården kom ut och att det var då MITT KRIG började för vår dotter.
Sedan dess har jag krigat, jag har varit envis och bestämd, jag har gått i motvind och jag har krävt och varit mycket obekväm. Sommaren 2011 efter flera månaders ”krigande” på grund av Evelinas smärtor och svåra urinträngningar, kissningar var och varannan minut, även dem med smärtor liknande krystningar, fick vi till slut en titthålsundersökning. När vi hämtade henne efter uppvaket kom en sköterska ut innan läkaren kom, jag frågade, var det endometrios? Hon svarade, ”doktorn kommer snart men jag kan säga: STÅ PÅ ER, GE ER INTE”, läkaren kom och hon gick.
Vi förstod inte vad hon menade då. Läkaren sade att det inte var endometrios men att äggledare och äggstockar börjat vandra uppåt, att det satt något i äggledaren, förmodligen en äggblåsa och den var ju lite stor men att den skulle försvinna. Lite sammanväxningar och lite cystor. Urinblåsan var enormt infekterad så när de rörde den blödde den. Vi fick inga svar, mer än att det kommer att försvinna med hjälp av antibiotika lösningar uppsprutna via urinröret, 10 behandlingar. De gjorde inget med varken cystorna eller sammanväxningarna, inget nytt återbesök, i stort tittade de bara i henne, stängde henne och inget gjordes vad vi vet. Hon vart hemskickad med Panodil och rådet, ”hör av dig om det blir värre”!?
Privata bilder, efter diagnosen 2013
”Men herregud, du var ju med under den operationen”
Åren mellan 2011-2013 vart värre. Det blir en annan historia men jag kan säga, att till slut, när hon fick operation, sommaren 2013, som vi bad och tjatade om – även det under en speciell historia, så fick hon diagnosen endometrios, den svåraste graden. Enligt läkaren kunde de inte röra så mycket då det var så illa, läkaren sa också till oss att det borde man ha sett 2011, att det var endometrios. Jag sa: ”Men herregud, du var ju med under den operationen” och hans svar, blev: ”ska du klaga va?”. 2014 den 7:e januari opererades Evelina med laserkirurgi i Aten på ett privat sjukhus, som var en mycket lyckad operation, där hon efter uppvaket fick besök av doktorn som sa att nu kommer du även kunna få barn, det som man i Sverige sade att hon inte kunde få på grund av den svåra endometriosen.
Den svenska sjukvården svek vår dotter, liksom dem sviker fler med endometrios. Man får tablett efter tablett spruta efter spruta men det tar inte bort varken värk på många eller förbättrar endometriosen. Vi får höra att man inte blir bättre av en operation, det har vi fått höra till leda, varför säger man så? Är det för att det skulle kosta så mycket pengar? Tänker man inte på att det kan ge en tid för en återhämtningsfas på ett tag.
Nu har vår dotter inte ont någonstans, läkaren i Aten sade att hon skall äta den kost som är bra för henne och sådant som inte påverkar hennes endometrios. Hon äter inga värktabletter. Vi vet inte om den är på tillväxt för tillfället, det enda vi vet är att hon mår bra just nu och har hunnit återhämtat sig både psykisk och fysiskt men det var en omställning det med, att inte ha ont, det låter konstig men så var det.
Hon hade det även lite tufft att ta in sin nya situation från att ha legat i sängen till att bli social igen, det var jobbigt till en början, det tog mycket kraft ifrån henne tills hon vande sig igen med sådant som för oss är självklart i det dagliga livet.
I Aten konstaterades det att det var en svår endometrios för efter diagnosen sommaren 2013 tjatade jag till mig en remiss till Uppsala för en diskussion om en kommande bukoperation som borde göras, enligt doktorn här hemma som sa att de inte kunde utföra den, då specialisterna finns bland annat i Uppsala. Vi kom till Uppsala, då vägde Evelina ännu runt 42-43 kg, dels tyckte inte läkaren att hon var smal? Dels var det inte tal om bukoperation och dels hade hon plötsligt inte endometrios, sa han som är endometrios specialist. När hans elev satt där och hörde Evelinas berättelser, sade han till eleven att denna berättelse är typiskt för endometrios. När hon gått så sade han att det inte var någon endometrios.
Endometriosvideon som hyllats i sociala medier
Allt hon gått igenom har hon gått igenom med många Endosystrar i Sverige, för hon är inte ensam. Evelina har alltid varit en mycket blyg person, det gjorde det inte bättre med alla negativa möten i vården, som ledde till att hon vart mycket tillbakadragen, osäker, dåligt självförtroende, dålig tillit till människor över lag som ledde till dålig tillit till sina egna smärtor, att hon inte hade ont. Att hon gjorde denna Endometriosvideo (nedan) kom som en chock faktiskt. För det första kan hon inte äta ägg och jag vet hur äckligt hon tycker det är med RÅA ägg. De som känner Evelina sedan barnsben, berömmer henne för den videon då de vet att hon inte är mycket för att ”ta plats”.
”Idag lever hon”
Hon har återhämtat sig något så förträffligt och idag lever hon. Hon lever det liv hon har missat så mycket i sin uppväxt och som kvinna. Detta är inte hela historien, vår berättelse är mycket, mycket mer än så här. Den håller vi på att skriva ned nu, tillsammans. Evelina är så osjälvisk som gjort denna Endometriosvideo om något, så sårbart att kämpa för alla. Hon har fått massor med mail. Någon kom in till hennes jobb och var jättebekymrad över sin endometrios och hennes pojkvän tackade för att hon gjort detta för alla med endometrios att upplysa mer om att den finns. Vi som lever runt omkring dem med endometrios, lider vi med, för vi är och känner oss så maktlösa och vem vill se någon anhörig, speciellt sina barn, ha ont?
Mänskliga rättigheter
De mänskliga rättigheterna anses vara universella, vilket innebär att de gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller andra omständigheter. De gäller för var och en, oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion, sexuell läggning, politisk uppfattning eller social ställning. De slår också fast att alla människor är födda fria, är lika i värdighet och har samma rättigheter. Endast de rättigheter som skyddas i den primära folkrätten kan dock upprätthållas i juridisk mening, oavsett viss stats anslutning till berörda internationella överenskommelser.
Vimedbarns toppbloggare har fått tillökning av entreprenören Emelie Walles 31 år! Här får du veta allt och lite till och varför citatet ”I make my own money, and i make my own rules” är Emelies favorit!
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag är väldigt ärlig, näst intill för ärlig om man nu kan vara det? Det här med att hålla sig inom ramarna är inte riktigt jag. Skriver alltid från hjärtat och har inga problem med att dela med mig av hela mitt känsloregistrer, jag är stolt över den jag är oavsett om jag är glad, ledsen, arg eller lycklig.
Jag lägger mig aldrig ner och jag ger aldrig vika på det jag ger mig in för, jag älskar citatet ”I make my own money, and i make my own rules”.
Kan du berätta 10 saker vi och dina läsare inte visste om dig?
– Nu ska vi se, kan man ha 10 hemligheter kvar när man är bloggare…
Har flyttat 10 gånger på 11 år
jag älskar att köra fort
har emetofobi, jag är livrädd för att kräkas
det är tredje gången jag är gift, tredje gången gillt eller hur är det man brukar säga
jag lämnade klackarna och allt som har med mobilnät att göra hemma för något år sedan och begav mig in i djungeln i Thailand och hälsade på stamfolk
jag hatar att vara gravid
jag var ofrivilligt barnlös efter jag fick Dexter i nästan 9 år, fram tills jag en dag fick mig en chock och var gravid med Winston, som kom till utan hormonbehandlingar eller slaviskt följd ägglossning
jag vill flytta utomlands när barnen är stora
jag är beroende av nässpray och Pepsi max
jag är en sjukt dålig förlorare.
Vad inspireras du av?
– Starka drivande affärskvinnor ger mig mycket styrka och inspiration, men samtidigt kan jag inspireras av människor som följer sina drömmar och inte låter sig bli påverkad av någon annan. Sen om drömmen är att bestiga Mount Everest eller bli av med ett missbruk det kan kvitta. Jag inspireras oftast inte av målet utan vägen man tar dit.
Spara eller slösa?
– Jag önskade att jag var mer spara men jag gillar att skämma bort mig själv och min familj så slösa!
Kaffe och bulle eller champagne och dans?
– Tråkigt nog så svarar jag kaffe & kanelbulle.
H&M eller Gucci?
– En stor anledning till att jag inte är en spara. Jag väljer Gucci!
Reser helst till – sol och bad eller storstad och shopping?
– Med barn sol och bad, men utan barn såklart storstad och shopping.
Hemmafru eller karriär?
– Behöver jag svara på det? Haha, karriär! Jag brinner för att skapa och utmana mig själv. Jag älskar familjelivet men jag behöver så mycket mer än så för att vara nöjd. Jag hade dock behövt en hemmafru!
Så lyckas du med karriären – här är Emelies 5 bästa tips!
Sätt upp mål för att lättare hålla ”rätt” kurs i livet.
Påverkas inte av din omgivning om du tror på något.
Tro på dig själv och din egen styrka, våga ge dig själv beröm istället för att bara vara kritisk.
Var ärlig mot dig själv, sätt realistiska mål.
Alla stöter vi på ”bumps in the road” i vår karriär, det gäller bara att ta sig igenom dem och inte ge upp. Det är genom misstag jag har lärt mig som mest.
Ålder: 31 år. Bor: Höllviken, mitt egna lilla paradis på jorden. Familj: Gift med Simon, Mamma till Dexter 9 år, Winston 11 månader & ”bonusmamma” till Gustav 8 år.
Gör om dagarna: Försöker hinna med familjepusslet med 3 barn, min mammaledighet, bloggande och driva mina företag. Aktuell med: Driva bloggen Emelie Walles och mitt event företag.
Daniella Wallmo hade oförklarliga menssmärtor från att hon var 14 år gammal och vården tog henne inte på allvar trots att hon besökte akuten och sjukhuset flertalet gånger. Efter tre år förstod hon att smärtan hon hade var långt ifrån normal för att ens vara jobbig mensvärk. Läs hennes berättelse här, få tips och stöd om du själv är drabbad.
Allt började ungefär vid 14 års ålder. Men inte förrän vid 17 års ålder började jag förstå att det inte bara var ”vanlig” mensvärk. Jag svimmade, kräktes och jag kunde inte ens komma upp ur sängen, ibland trodde jag att jag skulle dö. Jag åkte in och ut från sjukhus men fick alltid svaret att det bara var jobbig mensvärk.
Min skolgång gick åt skogen, för smärtan kom inte bara när menstruationen dök upp. Jag var bara smärtfri i någon dag då och då. Jag fick utskällning av lärare och skolan för jag hade så hög frånvaro, för i kombination med endometriosen blev jag väldigt sjuk. Ledvärk, halsfluss och körtelfeber var sjukdomar och besvär som jag åkte på eftersom endometriosen bidrar till nedsatt immunförsvar.
Till slut orkade jag inte med skolan mer, jag hade missat allt för mycket och var så trött hela tiden. När jag var 18 år började jag jobba istället och jag var sjukskriven rätt ofta på grund av smärtorna.
”Skär sönder mig inuti med en slö kniv”
Jag brukar alltid säga att den lilla arga mannen sitter inne i magen och skär sönder mig inuti med en slö kniv. Smärtan är så stark att den inte går att kontrollera. Men sjukhuset skickar bara hem en med värktabletter så fort man åker till akuten. Jag försökte alltid klara mig hemma, fast att jag grät varje dag.
”I väntrummet ser min mamma en broschyr om Endometrios”
År 2009 blev jag gravid med min pojkvän och det var ett varmt välkomnande. I vecka nio åkte jag full fart in till sjukhuset med blödningar och smärta som heter duga. Det var ett tidigt missfall och jag var så ledsen.
Två veckor efter åker jag och min mamma på återkontroll för att se så allt står rätt till. I väntrummet ser min mamma en broschyr om Endometrios hon läser och sedan säger hon att alla symtom som står i den här broschyren har jag. Jag läser igenom och blir helt chockad att det faktiskt kan vara en sjukdom jag har.
Jag kände igen mig så väl, så när jag kom hem var jag tvungen att leta efter det på nätet. Jag kom ihåg att jag började gråta av glädje och av skräck för att detta kan vara sjukdomen jag har.
”Tjata på vården för att få hjälp”
Efter det var jag på sjukhuset hela tiden. Jag åkte in så fort jag hade ont, för vad jag har fått förklarat för mig så måste man tjata sig till vården. Och min kropp var helt utarbetad. Kroppen kämpar mot en infektion så allt i din kropp går på högvarv. Jag grät jag så högt av smärta för min kropp orkade inte mer. Jag förklarade för dem på akuten att jag trodde jag har endometrios men fick svaret att unga människor inte får det. Det drabbar bara kvinnor i 35 års åldern. Han vägrade dessutom göra ultraljudsundersökning. Han sa att jag skulle vända mig till min ordinarie gynekolog.
Förtvivlad gick jag därifrån och undrade vad som var fel på mig. Jag började tro att det var psykiskt att min kropp inte klarar av en ”vanlig” mensvärk. Men min mamma sa till mig att så var inte fallet. Det var inte normalt att ha sån smärta hela tiden.
”Jag grät för jag hade så ont”
Jag ringde min gynekolog som jag tillhör jag fick en tid redan dagen efter. När jag kom dit möttes jag av en manlig gynekolog som var väldig försiktig under undersökningen men jag grät, för så ont jag hade.
Efter undersökningen fick jag följa med honom in på hans rum. Han tittade bekymrat på mig och sa att jag hade godartade tumörer på båda äggstockarna. Jag höll på att ramla av stolen och började gråta. Han förklarade då att det inte var någon fara men att jag behövde en operation. Han skulle skicka in en remiss till sjukhuset så att jag kunde få en operation inom 3 månader. Han förklarade inte något mer om de ”godartade tumörerna” utan jag åkte hem helt förtvivlad.
Efter bara någon vecka får jag kallelse till operation som skall göras. Några dagar innan skulle jag få träffa narkosläkaren, kirurgen, och sjuksköterskan. Väl på platsen förklarar min kirurg att det är en laparoskopi/titthålsoperation han ska utföra. Hittar de endometrios kommer de bränna bort det.
”Läkarna var helt säkra att jag inte skulle kunna bli gravid”
Detta var 2010 och då jag fick diagnosen endometrios. Nu 4 år senare väntar jag på min tredje operation. Och läkarna var helt säkra att jag inte skulle kunna bli gravid för mina organ är så förstörda och efter mina operationer har jag förlorat så många ägg. Jag och min sambo fick försöka bli gravida innan jag skulle opereras igen. Jag var så positivt inställd och var helt säker på att vi skulle klara av att bli gravida. Två månader efter jag slutat på min behandling försökte vi bli gravida och vårt lilla mirakel blev till.
När jag skriver detta kan jag inte låta bli att gråta för jag har så många medsystrar som har endometrios och kämpar för att få barn. Jag lider av svår endometrios och det innefattar att just nu sitter min livmoder ihop med urinblåsan, äggstocken har växt ihop med livmodern och endometriosen har troligtvis spridit sig upp i lungan/buken.
Jag bloggar, daniiiella.vimedbarn.se, för att hjälpa andra och är aktiv på forumet Medsystrar.se som en vän till mig startat. Även endometriosforeningen.com, de har grupper på Facebook där man kan skriva av sig. På Medsystrar behöver du inte ha sjukdomen utan om du tror att du lider av endometrios så kan man få hjälp och även relatera till andra i samma situation.
Ni kan även vända er till min mail [email protected] eller Facebook Daniella Wallmo om ni undrar något eller vill ha hjälp.
Och det som inte pratas högt om är att så många känner sig ensamma, blir inte betrodda i sjukvården och har ständig smärta. Och det leder till depression. Det är för många tjejer som lämnat oss i år för att de inte orkade kämpa mer. ♡
Nu sprids en ny challenge på Facebook, för alla kvinnor som bär på den dolda sjukdomen Endometrios! Se och dela vidare, var tionde kvinna är drabbad! Utmaningen är till för att sprida vetskapen om sjukdomen och på så sätt hjälpa till så att alla dessa kvinnor som är drabbade ska kunna få hjälp.
En av tio kvinnor drabbas av endometrios, den dolda kvinnosjukdomen som ger kraftiga menssmärtor och smärtor vid sex. En del kvinnor drabbas även så hårt att de får svårt att bli gravida.
Endometrios uppstår när livmoderslemhinnan finns på andra ställen än insidan av livmodern. Livmoderslemhinnan blöder även när den sitter utanför livmodern, då orsakas en inflammation.
En del får inga besvär alls, men det vanligaste är att man får väldigt ont – särskilt när man har mens. Många har ont hela tiden i långa perioder.
Här berättar Emelie om allt från bloggande och entreprenörskap till hur hennes barndom som var fylld av lyx och glamour fick henne att inse att pengar inte betyder allt. Läs intervjun här!
OM EMELIE
Blogg: emeliewalles.vimedbarn.se
Ålder: 31 år. Bor: Höllviken, mitt egna lilla paradis på jorden. Familj: Gift med Simon, Mamma till Dexter 9 år, Winston 11 månader & ”bonusmamma” till Gustav 8 år. Gör om dagarna: Försöker hinna med familjepusslet med 3 barn, min mammaledighet, bloggande och driva mina företag. Aktuell med: Är grundaren och delägare i Sojka & Walles Event som sysslar med bloggevent och marknadsföring i sociala medier.
Hur länge har du bloggat?
I ca 6 månader har jag bloggat, min blogg har vuxit i rasande takt och ”bloggens värld” har verkligen fångat mig med storm.
Vad handlar din blogg om?
Bloggen handlar om livet I Want It All- familj och karriär. Jag skriver öppet och ärligt om mitt liv som har varit allt annat än lätt. Jag är uppvuxen på ”rätt” adress men vet att det inte är en garanti för att få en bra barndom. Jag har lärt mig den hårda vägen att pengar inte är allt. Min familj vet allt om lyx och glamour och har cirkulerat i jetset liv med bästa vänner som prinsessan av Monaco och festat med alla dess kändisar man kan tänka sig.
Att vara modell och att allt ska se bra ut på ytan fick jag lära mig tidigt! Jag har fortfarande kvar en STOR del av mig som älskar lyx och glamour, men jag vet att det inte gör mig till en lyckligare människa.
Coco Chanel har ett underbart citat som passar bra in på mig ”The best things in life is free. The second best are very expensive.”
Jag är en entreprenör ut i fingerspetsarna, så min blogg bjuder även på många inspirerande inlägg om hur man ska satsa på det man tror på och att man måste jobba hårt för framgång. Man får hänga med bakom kulisserna på mina företag och pusslet för att få allt till att hänga hop.
Hur har din blogg utvecklats sen du började blogga?
Jag har inte varit en del av denna ”värld” så länge så min blogg är ungefär den samma som när jag startade, lite mer fokus på entreprenörskapet och ”beautytips” har det blivit då det är lite av mitt expertis område.
Vad har du för intressen?
Allt som har med skönhet att göra, mina skåp är fulla av allt för många produkter och jag älskar att gå på alla dess olika behandlingar!
Vad gör du helst på fritiden?
Fritid? Vad är det, haha! Jag har inte mycket fritid, all min fritid ägnar jag till familjen. Jag försöker hinna med att coacha ett cheerleading lag men tyvärr hinner jag dåligt med det nuförtiden!
Vilka drömmar och mål har du?
Jag vill fortsätta utvecklas och fortsätta tro på mig själv. Tänka positivt, se möjligheter istället för hinder och fortsätta jobba hårt, jag tror på att älskar man det man gör så blir ens jobb bra.
Jag har som mål att skratta mycket, pussa & krama min familj varje dag och mycket, leva livet i nuet och vara tacksam över den fina familj jag har. Kanske låter klyschigt men det är i familjen jag hittar energi till att göra allt det jag gör, utan en stabil grund så är det svårt att fokusera på andra mål man sätter upp.
Var ser du dig själv om fem år?
Sojka & Walles Event har vuxit sig stort och det rullar in jobb för oss. Mitt egna klädesmärke By Walles är ute på marknaden. Så jag ser mig precis som nu, jobbandes i full fart.
Vad skulle du säga är nyckeln till en framgångsrik karriär?
Tro på det du gör, en ide och ens arbete måste komma från hjärtat.
Kort och gott, varför ska man läsa just din blogg?
Min livsstil är allt annat än grå och trist, man får hänga med på allt från mitt familjepussel med barnen till mitt brinnande intresse för att skapa och driva. Sen ska vi inte glömma min fåfänga som avspeglar sig mycket i bloggen och ger en massa bra tips och inspiration!
Svaret på många frågor kan du hitta bland FAQ.
Hittar du inte din fråga där kan du skicka ett mejl till [email protected]. Vi svarar så fort vi hinner. Vår ambition är att svara på alla mejl inom 24 timmar under vardagar.
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se.
Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
Sekretessinställningar
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se.
Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
Privata bilder, efter diagnosen 2013
OM EMELIE
