Kvinna | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Therese Wickman om sin och andras nakna kroppar

Publicerad 6 januari, 2015

Vimedbarns toppbloggare Therese Wickman berättar om hur hon tidigare kunde skämmas över sin nakna kropp på grund av medias bild över hur en perfekt kropp skulle se ut. Idag skäms hon inte, här visar hon upp sin nakna kropp och tycker att fler borde göra detsamma.

Utdrag ur blogginlägget: ”Fler kvinnor, mammor, och mormödrar borde kasta kläderna och visa våra fina kroppar. Visa upp att alla kvinnor inte ser ut som media försöker framvisa. Var stolt över din kropp, dina skavanker och dina kurvor, vi är bara människor allihop.”

I bloggen skriver hon även att inte skäms över sin kropp med celluliter och volanger idag och tillägger: ”För jag och du är fina precis som vi är. Det finns ingen som du, och du är perfekt!!”.

Läs hela Thereses inlägg här ››

Oslofrun Susanna: ”Från partyprinsessa till hemmafru”

Publicerad 19 december, 2014

”Men när jag plötsligt fångades på bild med Prins Harry på första sidan av Seoghør så insåg jag att mitt liv kanske inte direkt var som alla andras.” Vimedbarn bloggaren Susanna är veckans fredagskrönikör och skriver om livets vändning från att vara partyprinsessa i St tropez till att träffa mannen i sitt liv och uppleva kärlek vid första ögonkastet.

Vem kunde tro att mitt liv skulle ta en så här drastisk vändning och förändras så fullkomligt att jag ibland tänker tillbaka och knappt känner igen mig själv i mitt eget liv.

På 26 år har jag hunnit med att göra mer än vad de flesta människor inte ens hinner göra på en livstid. Innan jag träffade min man så var jag ständigt på resande fot, från St Tropez och London till Las Vegas och New York. Jag drev mitt egna företag som gick ut på att festa på de bästa nattklubbarna i världen och för mig var det vardag att umgås med de rikaste och mäktigaste människorna på jorden.

Jag lärde mig människors värde och insåg att kändisar också bara var människor precis som du och jag. Personer som jag som tonåring såg upp till och hade affischer på, stod jag nu och dansade på dansgolvet med, var ute och gick, shoppade och åt lunch med. De är precis som vi, ingen skillnad alls. Ändå är det någonting som folk tycker är så speciellt med en offentlig person och det finns nästan inga gränser för vad folk kan göra för att få umgås med en, eller bli en själv.

Man kan väl lugnt påstå att det liv jag levde var ett som många människor drömmer om och egentligen gjorde väl jag också det till en början, men när jag väl var mitt uppe i allt så kändes det inte helt rätt. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, kanske det hade med språket att göra, eftersom vi alltid pratade engelska och att jag inte helt och hållet kunde uttrycka mig själv, eller om det var någonting annat som fattades. Jag levde i en liten bubbla som jag trodde var helt normal och ingen utifrån kunde spräcka. Men när jag plötsligt fångades på bild med Prins Harry på första sidan av Seoghør så insåg jag att mitt liv kanske inte direkt var som alla andras.

Men att dejta en prins och få chans till ett liv i berömmelse och rikedom kändes inte helt rätt, hur jag än försökte och hoppades att det skulle fungera så gjorde det ändå inte det. Det var helt enkelt inte för mig och jag visste inom mig att mitt liv hade en helt annan mening…
Bara några dagar senare fick jag en uppenbarelse, då jag träffade mannen i mitt liv. Så fort jag såg min man i ögonen för första gången så insåg jag att det var äkta kärlek och det var exakt, precis det som fattades i mitt liv!

Det är säkert inte många som förstår varför, men dragningskrafterna drog mig till min man och jag lovar er, det finns någonting som kallas kärlek vid första ögonkastet för det var precis det som hände för oss.

Vi har inte ens känt varandra i tre år än, men på den tiden har vi förlovat oss, skaffat barn, gift oss och byggt vårt drömhem tillsammans. Det liv jag lever nu skulle jag inte byta bort för någonting i världen och för mig känns allting, äntligen, helt perfekt!

Men jag är samtidigt glad att jag fick chans att uppleva allt jag tidigare upplevt, så att jag nu kan ta ett steg tillbaka och bara vara. Njuta av tiden, njuta av nuet.
Folk frågar mig dagligen hur jag bara kan vara hemma och leva som en hemmafru, tröttnar jag inte? Jag vet inte hur många gånger jag har svarat att jag vill ha det så här. Folk skulle bara veta vad jag varit med om så skulle de antagligen inte fråga längre. Jag är så nöjd och tacksam över att jag fått möjlighet att bara vara hemma med min fina familj och slippa träffa massa ytliga människor som bara vill trycka ner varandra för att hävda sig själva. Jag har sett så mycket falskhet i denna värld och hur människor behandlar varandra för att komma någonstans i livet. Men det jag har så svårt att förstå är vad folk egentligen strävar efter.

Självklart ska människor få göra precis vad de vill och det finns verkligen ingenting som är omöjligt. Vi kan, bara vi vill och aldrig ger upp, men frågan är bara vilket pris vi är villiga att betala för att komma dit vi önskar. Istället för att sitta hemma och vara bitter över att den ena har det bättre än den andra så kan vi väl försöka att leva livet med en positiv inställning. Vi kan väl hjälpa varandra, uppmana, uppmuntra och stötta varandra. Acceptera att vi är olika och vill olika, men samtidigt inse att allting är möjligt.
För i slutändan så är väl ändå meningen med livet att hitta sin kärlek på jorden och lära sig att vara nöjd och glad med sin tillvaro så att man kan smitta av sin glädje och lycka på andra. Skapa nya liv som vi kan överösa med kärlek och lära att vi alla är olika, men ändå så lika. https://travelwithgirls.com

Vill du läsa mer från Oslofrun Susanna? Följ hennes blogg här på Vimedbarn: oslofru.com ››

Gillade du SUSANNAS krönika?

Kommentera eller klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogginlägg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Mari Ferrou om dotterns endometrios: ”Den svenska sjukvården svek vår dotter”

Publicerad 10 november, 2014

Endometrios är en dold kvinnosjukdom som få talar om, som vården inte kan tillräckligt mycket om för att ta patienternas symtom på allvar och trots att så många som var tionde kvinna drabbas. Här är Mari Ferrous berättelse om dotterns Evelinas svåra år och den hårda vägen till operation och att bli tagen på allvar i Sverige.

Mari Ferrou krönika om dotterns endometrios

Att få en förfrågan att skriva en egen upplevelse-krönika, om den okända men mycket vanliga kvinnosjukdomen Endometrios, som 5-10% av Sveriges kvinnor lider av samt att det finns ca 7 % chans att mammorna för över sjukdomen till sina döttrar, kändes lite skrämmande, lite lockande, lite som ”men jag är ju ingen specialist inom området, varken läkare eller gynekolog”. Står på ett klädvaruhus och det slår mig, men jag kanske är specialist ändå, specialist på vår familjehistoria Endometrios.

De första sju åren, med vår dotter Evelinas läkarbesök tackade vi alltid ödmjukast, till alla läkare vi kom till. Vi respekterade läkarna och litade på dem, vad de gjorde och vad de sa. Vid varje besök sa jag: ”Jag har Endometrios och det verkar som om det stämmer överens med Evelinas värk, innan menstruationen, under och efter”. Ingen brydde sig om det, en läkare sa: ”Vad för något?”, och jag fick sitta och förklara vad det var. Den läkaren var kvinna och hon sa, ”Nej! Det tror jag inte”.

Evelinas smärtor blev inte bara runt sina månatliga perioder längre utan stegrades från månad till år, i tid och otid. Hon kämpade i grundskolan, i högstadiet i gymnasiet och på jobb. När ingen läkare hittade felet, vid alla sorters undersökningar, på vårdcentralen och via remisser, så började vi själva testa laktosfri mat, glutenfri mat och IBS kost.

Vi såg och kände att Evelina inte kom någonstans med sitt liv. Hon gick upp tidigare på morgnarna till jobb och skolor när smärtorna var som värst, för att hinna, då allt gick i slowmotion på grund av sina smärtor och det var sällan hon stannade hemma. Då tänker ni; ”då kunde hon ju inte haft så ont?”. JO! Det kan jag intyga. Envisheten vart hennes fall, så kan jag säga. När ingen tror en, då tror man sig själv inte till slut, man måste orka vidare. Hon pluggade, sov en stund. Jobbade, gick hem och sov. Förra året förlorade hon sina s.k. vänner, inte ens de trodde henne, det var ett riktigt hårt slag för henne. Kan bero på att hon inte ofta ville berätta om hur hon egentligen mådde, eller hur ont hon hade.

Evelina har de senaste åren inte kunnat planera någonting. Vi har inte kunnat planera någonting. Det sista vi ”planerade” var en utbildning på Gildaskolan för henne, en flytt upp till Stockholm. Även där, slutade hon på grund av så mycket smärtor. När hon kom hem därifrån kände jag och min man att nu måste vi få hjälp. Det var då vi började kämpa på allvar.

När hon flyttade hem igen såg vi hur mycket sämre och sliten hon var. Jag tror hon sov dygnet runt i flera månader av sina smärtor. Allt var kaos i hennes inre, i hennes liv. Hon drog sig mer och mer tillbaka, ännu hade hon inget svar till sina vänner vad det är för fel på henne, själv var hon säker på att hon inbillade sig vid det här laget, för det har hon också fått höra.

Vi åkte upp till akuten några gånger igen, till vårdcentralen några gånger efter det. 2010 började vi på riktigt att stå på oss, och det var inte med att vara otrevliga utan det var mer i bedjande termer som bemöttes med märkliga läkarsvar.

Evelina blev bara sämre och sämre. Våren 2011 var hon så sjuk, där och då började jag bli riktigt, riktigt oförskämd. Hon hade nu börjat få stora problem även med urinträngningar i flera månader med sådan smärta och feber som höll i sig i flera månader. Nu hade Evelina gett upp sjukvården helt, då gyn-mottagningen vägrade ta emot henne.

”Det var då mitt krig började för vår dotter”

En morgon var hon så smärtpåverkad så jag knappt fick någon kontakt med henne, då tvingade jag henne att följa med till vårdcentralen och därifrån fick hon en direkt remiss till akuten, där vi hade varit veckan innan, då det visade sig att det återigen inte var något fel på hennes prover.

När vi kom till akuten på denna snabba remiss kommer en sköterska ut och är så upprörd över att vi var där igen, ”när det ändå inte hittades något förra veckan” som hon sa. Så hon skulle ringa läkaren på vårdcentralen och som hon sa, ”kriga med honom” och be honom läsa journalerna innan han skickar folk till akuten! Det var så utelämnande att bli uppläxad av denna sköterska, då hela akuten var full. Evelina låg på akutsoffan i gungande fosterställning, jag tittade på sköterskan i samma veva när hon sa att hon skulle KRIGA med läkaren. Där och då fick jag ett sådant utbrott, utbrott av dess like, jag tror att all min frustration genom alla år av nonchalans från läkarna och vården kom ut och att det var då MITT KRIG började för vår dotter.

Sedan dess har jag krigat, jag har varit envis och bestämd, jag har gått i motvind och jag har krävt och varit mycket obekväm. Sommaren 2011 efter flera månaders ”krigande” på grund av Evelinas smärtor och svåra urinträngningar, kissningar var och varannan minut, även dem med smärtor liknande krystningar, fick vi till slut en titthålsundersökning. När vi hämtade henne efter uppvaket kom en sköterska ut innan läkaren kom, jag frågade, var det endometrios? Hon svarade, ”doktorn kommer snart men jag kan säga: STÅ PÅ ER, GE ER INTE”, läkaren kom och hon gick.

Vi förstod inte vad hon menade då. Läkaren sade att det inte var endometrios men att äggledare och äggstockar börjat vandra uppåt, att det satt något i äggledaren, förmodligen en äggblåsa och den var ju lite stor men att den skulle försvinna. Lite sammanväxningar och lite cystor. Urinblåsan var enormt infekterad så när de rörde den blödde den. Vi fick inga svar, mer än att det kommer att försvinna med hjälp av antibiotika lösningar uppsprutna via urinröret, 10 behandlingar. De gjorde inget med varken cystorna eller sammanväxningarna, inget nytt återbesök, i stort tittade de bara i henne, stängde henne och inget gjordes vad vi vet. Hon vart hemskickad med Panodil och rådet, ”hör av dig om det blir värre”!?

Privata bilder, efter diagnosen 2013

”Men herregud, du var ju med under den operationen”

Åren mellan 2011-2013 vart värre. Det blir en annan historia men jag kan säga, att till slut, när hon fick operation, sommaren 2013, som vi bad och tjatade om – även det under en speciell historia, så fick hon diagnosen endometrios, den svåraste graden. Enligt läkaren kunde de inte röra så mycket då det var så illa, läkaren sa också till oss att det borde man ha sett 2011, att det var endometrios. Jag sa: ”Men herregud, du var ju med under den operationen” och hans svar, blev: ”ska du klaga va?”. 2014 den 7:e januari opererades Evelina med laserkirurgi i Aten på ett privat sjukhus, som var en mycket lyckad operation, där hon efter uppvaket fick besök av doktorn som sa att nu kommer du även kunna få barn, det som man i Sverige sade att hon inte kunde få på grund av den svåra endometriosen.

Den svenska sjukvården svek vår dotter, liksom dem sviker fler med endometrios. Man får tablett efter tablett spruta efter spruta men det tar inte bort varken värk på många eller förbättrar endometriosen. Vi får höra att man inte blir bättre av en operation, det har vi fått höra till leda, varför säger man så? Är det för att det skulle kosta så mycket pengar? Tänker man inte på att det kan ge en tid för en återhämtningsfas på ett tag.

Nu har vår dotter inte ont någonstans, läkaren i Aten sade att hon skall äta den kost som är bra för henne och sådant som inte påverkar hennes endometrios. Hon äter inga värktabletter. Vi vet inte om den är på tillväxt för tillfället, det enda vi vet är att hon mår bra just nu och har hunnit återhämtat sig både psykisk och fysiskt men det var en omställning det med, att inte ha ont, det låter konstig men så var det.

Hon hade det även lite tufft att ta in sin nya situation från att ha legat i sängen till att bli social igen, det var jobbigt till en början, det tog mycket kraft ifrån henne tills hon vande sig igen med sådant som för oss är självklart i det dagliga livet.

I Aten konstaterades det att det var en svår endometrios för efter diagnosen sommaren 2013 tjatade jag till mig en remiss till Uppsala för en diskussion om en kommande bukoperation som borde göras, enligt doktorn här hemma som sa att de inte kunde utföra den, då specialisterna finns bland annat i Uppsala. Vi kom till Uppsala, då vägde Evelina ännu runt 42-43 kg, dels tyckte inte läkaren att hon var smal? Dels var det inte tal om bukoperation och dels hade hon plötsligt inte endometrios, sa han som är endometrios specialist. När hans elev satt där och hörde Evelinas berättelser, sade han till eleven att denna berättelse är typiskt för endometrios. När hon gått så sade han att det inte var någon endometrios.

Endometriosvideon som hyllats i sociala medier

Allt hon gått igenom har hon gått igenom med många Endosystrar i Sverige, för hon är inte ensam. Evelina har alltid varit en mycket blyg person, det gjorde det inte bättre med alla negativa möten i vården, som ledde till att hon vart mycket tillbakadragen, osäker, dåligt självförtroende, dålig tillit till människor över lag som ledde till dålig tillit till sina egna smärtor, att hon inte hade ont. Att hon gjorde denna Endometriosvideo (nedan) kom som en chock faktiskt. För det första kan hon inte äta ägg och jag vet hur äckligt hon tycker det är med RÅA ägg. De som känner Evelina sedan barnsben, berömmer henne för den videon då de vet att hon inte är mycket för att ”ta plats”.

”Idag lever hon”

Hon har återhämtat sig något så förträffligt och idag lever hon. Hon lever det liv hon har missat så mycket i sin uppväxt och som kvinna. Detta är inte hela historien, vår berättelse är mycket, mycket mer än så här. Den håller vi på att skriva ned nu, tillsammans. Evelina är så osjälvisk som gjort denna Endometriosvideo om något, så sårbart att kämpa för alla. Hon har fått massor med mail. Någon kom in till hennes jobb och var jättebekymrad över sin endometrios och hennes pojkvän tackade för att hon gjort detta för alla med endometrios att upplysa mer om att den finns. Vi som lever runt omkring dem med endometrios, lider vi med, för vi är och känner oss så maktlösa och vem vill se någon anhörig, speciellt sina barn, ha ont?

Mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna anses vara universella, vilket innebär att de gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller andra omständigheter. De gäller för var och en, oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion, sexuell läggning, politisk uppfattning eller social ställning. De slår också fast att alla människor är födda fria, är lika i värdighet och har samma rättigheter. Endast de rättigheter som skyddas i den primära folkrätten kan dock upprätthållas i juridisk mening, oavsett viss stats anslutning till berörda internationella överenskommelser.

Må väl!

Mari Ferrou.

Etikett: Kvinna