förlossningsdepression | Vimedbarn - Topplistor för influencers

3 historier om babyblues – “grät varje kväll”

babyblues

Det är mycket vanligt att känna sig nedstämd under och direkt efter graviditeten. Det kan visa sig på många sätt, men humörsvängningar, ångest, och en stor trötthet är vanligt. Det är en stor omställning för kroppen att bli förälder, både fysiskt och psykiskt. Känner du dig nere i ett par dagar brukar man kalla det för Baby Blues, men om nedstämdheten håller i sig i flera veckor och du har svårt att få vardagen att fungera kan du vara deprimerad. Då är det viktigt att du söker hjälp. Antingen kontaktar du din barnmorska, husläkare eller ringer sjukvårdsrådgivningen på telefonnummer 1177.

Läs också: 8 tecken på att du har en förlossningsdepression

Hur kan man förebygga Babyblues?

Det går aldrig att förutse om Baby Blues, eller en förlossningsdepression ska drabba dig. Men det kan vara bra att planera in extra mycket lugn och ro efter förlossningen. Det kan kännas stressande med för många besök och aktiviteter när du samtidigt lider av sömnbrist, kroppen återhämtar sig och du ska lära känna den nya familjemedlemen. Om du har en partner kan det vara bra att ni pratar igenom hur ni vill att tiden efter förlossningen ska vara så det inte uppstår en situation med olika viljor när ni väl kommer hem från BB.

Upplever du nedstämdhet efter förlossningen kan det också vara skönt att veta att du inte är ensam. Här är 2 historier från andra mammor som också gått igenom det efter förlossningen, men kommit ur det.

Sandra Jerndahl ”Jag grät varje kväll”

– Nästan direkt efter min första förlossning med Ludwig kände jag mig nedstämd. Jag tyckte det kändes jobbigt och tomt att vara hemma. Detta trots att vi hade fått det vi så länge väntat på. Men det hela blev värre och jag grät varje kväll. Det började vid 19-tiden på kvällen och varade fram till midnatt eller tills jag somnat.
Jag kommer ihåg att jag fick panik när känslan kom och jag undrade vad f*n det var för fel på mig. Jag försökte finna svar på varför och gick tillslut till psykiatrin och där fick prata med en psykolog som också skrev ut lugnande.
Kände mig så otroligt misslyckad och jag tog aldrig mina tabletter. Istället höll jag mig hemifrån, vi var alltid i rörelse och träffade alltid vänner. Speciellt under kvällstid. Lyckligtvis blev det bättre efter ett par veckor.
Vill du läsa mer om Sandra och om livet som förälder kan du gå in på hennes blogg här! 

Sandra M. Höglund ”Jag trodde min bebis skulle dö”

– Tiden efter förlossningen upplevde jag som väldigt stressande. Just för att jag var så osäker på min roll som mamma. Och att det blev en stressande faktor att våra nära och kära ville komma och se nytillskottet. Just detta berodde troligen på att vi knappt lärt känna vår son själva och att amningen inte alls var min grej. Det blev en stressande tid med just amningen eftersom jag inte alls kände mig bekväm det med. Jag valde självmant att sluta efter 6 veckor även om jag hade väldigt mycket mjölk. Det som triggade stressen var även att jag var så otroligt rädd för plötslig spädbarnsdöd. Jag kunde vakna på nätterna för att kolla om Vincent andades. Jag trodde att han skulle kunna dö vilken sekund som helst. De första tre veckorna vågade jag mig inte ut med honom till affär eller köpcentrum just med tanke på sjukdomar som skulle kunna följa med oss hem. Den här stressen av att inte känna igen sig själv eller veta vem man längre är jättesvår att hantera. Tillsammans med min sambo pratade jag om detta med vår sköterska på BVC som på ett bra sätt höll koll på mig och såg till att jag inte började må sämre och att det i sånt fall skulle finnas proffs att prata med. Lyckligtvis slapp jag detta och kunde själv ta mig ur cirkeln jag fastnat i. Jag fick nässelutslag av all stress som höll i sig i ungefär en månad. Varken sprutor eller tabletter hjälpte mot den hemska klådan, men detta försvann successivt och jag tror det var när jag blev mer bekväm i min roll som mamma och när jag började hitta mig själv igen. Efter ungefär två månader var jag mig själv igen och har inte fallit tillbaka i det mönster jag befann mig i efter förlossningen. Dock kan jag ibland fortfarande gå in och känna på Vincents mage om han andas. Detta kommer nog alltid sitta i…

Läs mer om Sandra, hennes liv som förälder och mycket mer på hennes blogg!

Jennie-lie Wickström “Dagarna av mys kändes tomma”

Den 7e januari 2018 föddes vårt tredje barn, vår dotter Unni. De tidigare barnen, tvillingarna Leia och Mattis, föddes för tidigt och där mitt i sjukhusbubblan så var känslorna alltid som en berg och dalbana. Den här gången hade jag sett fram emot en lugn bebisbubbla med mycket gos och kärlek. Vi åkte hem från BB, presenterade lillasyster för tvillingarna och ganska snabbt så kastades jag in i en lång Babyblues. Kärleken och dagarna av mys kändes ganska så tomma, jag kände mig helt plötsligt otillräcklig och flera gånger om dagen kom tårarna. Ibland kunde jag inte förstå varför jag grät, jag hade tre underbara fina barn, men varför kände jag mig så tom? Ensammast i världen? Tillråga på allt så var vi mitt uppe i den värsta VAB perioden någonsin, och jag och Unni fick hålla oss för oss själva mycket eftersom hon vägrade flaskan medan Hampus fick rodda tvillingarna och sjukdomar. Hampus hade nyligen kommit ur en rejäl ångestsvacka och det fick mig att känna mig ännu sämre som la så mycket ansvar på honom. Dagarna gick, veckorna gick och tårarna och tomheten ville inte släppa taget. Självklart var det många mysiga stunder också på dagarna, men rätt som det var, från ingenstans så kom tårarna och tomheten tillbaka. För mig blev det bättre när jag efter 3 veckor hade min första kväll själv med barnen. Hampus skulle på ett möte och jag kände att nu ska jag göra det, nu ska jag ta hand om mina barn själv. Det blev skratt, gråt och kaos under kvällen. Men tillslut sov alla tre barnen och jag satt själv i mörkret och för första gången sedan Unni kom kände jag ren och skär lycka och “det kommer blir bra.”

Här kan du läsa Jennie-lies blogg om Unni och tvillingarna

Läs också: 6 saker alla nyblivna mammor borde veta

Källa: 1177

Efter förlossningen: 6 saker alla nyblivna mammor borde veta

ter förlossningen: 6 saker alla nyblivna mammor borde veta

1. Värkarna kan fortsätta efter förlossningen

Oavsett om du fött med kejsarsnitt eller vaginalt tar det tid för kroppen att läka. När moderkakan kommit ut börjar livmodern att dra ihop sig, vilket kallas eftervärkar. En del nyblivna mammor upplever dessa som väldigt smärtsamma, medan andra knappt märker dem. Värkarna går över av sig själv men det kan vara bra att ha smärtstillande läkemedel hemma som lindrar om det är jobbigt. Forskning visar att eftervärkar ofta känns mer ju fler barn du fött och de är som starkast om du ammar.

2. Bunkra upp med bindor

Den blödningen som uppstår efter såret i livmodern kan vara kraftig, och hålla på i månader. Vanligast är däremot att den försvinner efter 4-6 veckor. Var uppmärksam på smärta i nedre delen av magen i kombination med feber och konstig lukt från blödningen. Det kan det vara tecken på infektion och du bör uppsöka en gynakut.

Läs också: “7 saker som bara vi som fått barn på sommaren förstår”

3. Det är normalt att gråta efter att ha fött barn

Pappersnäsdukar och kräkhanddukar är inte bara bra till bebisen. Många nyblivna mammor vittnar om ett niagarafall av tårar den första tiden hemma. Tårar av smärta, tårar av lycka, av lättnad, utmattning, av trötthet och stolthet. Ibland gråter du för att du gråtit så mycket. Släpp loss bara, och kom ihåg vad din kropp just varit med om! Känner du däremot att du är mer ledsen än glad, att du får ångest eller känslor av stark skuld och hopplöshet så kan du gå igenom en förlossningsdepression och bör prata med din barnmorska.

4. Att bajsa efter att ha fött barn är skitläskigt

Det kan vara väldigt obehagligt att bajsa första gångerna efter en vaginal förlossning. Särskilt om du fått bristningar och behövt sy i underlivet. Känslan av ”att allt ska ramla ut” är vanlig. Tips för att göra de första toalettbesöken bättre är att ta god tid på dig i badrummet, håll en binda mot underlivet om det känns som trycket är för stort, drick mycket vätska och komplettera med lösande livsmedel som till exempel katrinplommon så det går lättare.

5. Det går inte att planera hur första tiden med bebis kommer vara!

Alla bebisar är olika. Alla förlossningar är olika. Och alla nyblivna föräldrar reagerar olika. Räkna med att det inte går att räkna med att allt blir som ”du tänkt dig”. Släpp alla krav, to-do-listor och föreställningar!

6. Det är nu du ska be om hjälp!

Om det handlar om att få sova ett par timmar när din partner vaggar, att ta in en städfirma eller be sin mamma eller vänner göra matlådor kvittar! Nu är det rätt tid att inkassera alla tjänster. Och vi är säkra på att de flesta blir glada av att få avlasta en nybliven förälder!

 

Hallå! Är det fler i din vänkrets som ska bli föräldrar? Det finns säkert många nybakade mammor och pappor där ute som just nu befinner sig i bebisbubblan och behöver lite pepp och stöd. Se till att dina gravida kompisar får ta del av detta och följ oss gärna på Facebook

Krönika: “Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Gamze Berglund delar sina erfarenheter efter en förlossningsdepression

Förlossningsdepression. Ordet klingar inte bra i mina öron. En förlossning går man ju igenom för att få träffa sitt efterlängtade barn för första gången. Och så ordet depression. Det känns mörkt, dystert och melankoliskt. Och därför känner jag någon typ av motstånd för ordet förlossningsdepression. För hur kan den händelsen som ska vara den största och finaste i livet vara startskottet för något så dystert som en depression? Men jo, det kan den vara. Jag kommer tillbaks till det här om en liten stund.

Tiden efter min första förlossning var rätt omtumlande. Den vaginala förlossningen jag hade sett fram emot slutade i akut kejsarsnitt. Vidare fortsatte amningen att krångla, min bebis ville amma dygnets flesta timmar och vid mitt bröst var i stort sett den enda platsen han fick ro. Jag och min bebis satt tillsammans i soffan, timme in och timme ut.

Till en början var det mysigt, att känna hans lilla kropp emot min gav mig ett lugn och en känsla av trygghet. Hans lilla ansikte var det sötaste jag sett och jag kunde förundrat sitta och titta på honom och tänka att det var så här han såg ut, det där barnet jag föreställt mig att jag skulle få någon gång i framtiden, nästan sedan barnsben.

Läs också: “8 tecken på att du har fått en förlossningsdepression”

Men allt eftersom tiden gick kröp sig en ny känsla inpå. Soffan blev en plats av ångest, att sitta i den kändes mer och mer som ett fängelse. En längtan av att bara få lägga ifrån mig min bebis, att få resa mig och röra mig utan en bebiskropp i min famn växte sig starkare. Kunde han inte sova bara en liten stund i sin egna säng, så jag fick dricka en kopp kaffe i fred, sträcka ut mig i soffan eller bara få slumra till en stund utan en bebiskropp tätt intill?

När min man som varit hemma rätt många veckor i samband med födseln började jobba och jag blev ensam hemma med vår bebis, då small det till. Känslorna av ångest som gått att hålla i schack med hans sällskap runt omkring mig tog över fullständigt när jag inte hade någon vuxen att dela dagarna med.

Nu var timmarna jobbiga. Minuterna gick långsamt och dagarna kändes oändliga. Jag upplevde aldrig att jag fick en paus för att samla nya krafter och tröttheten bara växte. Allt jag ville var bara att få en stund i fred.

Men utåt lät jag ingen få veta vad som rörde sig i mitt inre. Jag kunde komma in på sidor på nätet som beskrev vad en förlossningsdepression var, men jag tyckte inte att det stämde in på mig. Jag kunde visst känna lycka, allt var inte nattsvart hela tiden. Så fort min man kom hem från jobbet lättade ångesten och likaså om vi hade besök av någon vän eller familjemedlem. Och att vilja skada mig själv eller mitt barn, nej det var det inte tal om.

Bara ordet förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron. Jag hade ju aldrig varit deprimerad tidigare i mitt liv. Att mitt lilla barn skulle ha utlöst sådana jobbiga känslor i mig kändes så fel. Rent av elakt mot honom. Hade han gjort mig deprimerad? Nej, jag hade inte någon förlossningsdepression, det var bara lite jobbigt just nu.

Tiden gick, om än sakta, men jag började långsamt känna mig mer och mer som mig själv igen efter det att föräldraledigheten tog slut och en ny vardag tog vid. Ganska exakt ett år senare kände jag att jag äntligen lyckats lämna den där tunga tiden bakom mig. Fortfarande visste ingen något, och längtan efter ett till barn växte. Det var läskigt men jag ville på något sätt ha revansch, och väldigt gärna ett syskon till mitt barn.

Läs också: “Krönika: Att få barn var inte som jag tänkt mig”

På inskrivningssamtalet hos barnmorskan frågade hon hur första tiden hade varit. Det var som att någonting utlöstes inom mig. Tårarna började rinna längs mina kinder och jag fick anstränga mig för att inte börja skaka. Min man som satt bredvid mig tittade med undrande ögon på vad som hände med hans fru. Jag kunde inte få fram så mycket mer än bara ”jobbigt”. Och barnmorskan föreslog att jag skulle träffa en psykolog och prata igenom det som hänt.

Efter några samtal kunde psykologen konstatera att jag haft en förlossningsdepression. Va? Nä?! var min första reaktion. Jag hade väl inte haft en förlossningsdepression?! Fast allt eftersom jag tog in det hon sa föll bitarna på plats. Alla tankar och känslor jag inte kunnat kontrollera, bristen på energi tillsammans med den värdelösa känslan som kröp sig inpå varje dag.

På ett sätt var det så skönt att kunna få en förklaring till varför allt hade känts så tungt, men på samma gång hade jag väldigt svårt att identifiera mig med någon som hade haft en förlossningsdepression. För precis som jag beskrev i inledningen av den här texten klingade ordet inte bra i mina öron. Dels var det skamfullt på något vis – ett misslyckande, och sedan lät det så himla nattsvart. Och det hade jag också svårt att identifiera mig med, för så nattsvart hade det inte varit. Och än idag kan det ta emot att berätta om det, eller att hashtagga mina inlägg på instagram med ordet förlossningsdepression. Men just precis därför är det så viktigt att jag gör det. Och att vi pratar öppet om jobbiga känslor vi känner och slutar skämmas. För hade jag inte skämts eller känt mig ensam i mina känslor hade jag kanske vågat sträcka ut en hand och berätta hur det låg till tidigare. Och trots att jag själv inte förstod vad det rörde sig om då kanske någon annan hade gjort det. Och då hade kanske minnena av min sons första fem månader i livet inte varit som ett enda suddigt, mörkt töcken i mitt minne. Jag minns knappt någonting om jag inte får saker och ting återberättat för mig, eller om jag inte tittar på bilder. Och kanske hade jag inte behövt gå runt med en gnagande oförklarlig ångest och en känsla av att jag hade misslyckats i över ett års tid. Och det känns synd. Väldigt synd.

Läs också: “Bebisdoft kan förebygga depression”

Innan jag avslutar den här texten vill jag poängtera något jag tycker är problematiskt. Det handlar om att det idag inte finns något annat vedertaget begrepp än just förlossningsdepression som beskriver en ångestladdad tuff tid i början av föräldraskapet. Det är väldigt många olika nyanser av jobbiga känslor som alla definieras under samma begrepp. I veckan stötte jag på en artikel där det poängterades att det nyblivna föräldraskapet även kan ses som en kris, att omställningen är så stor och att den i sig lätt kan utlösa en krisreaktion. Och det tilltalade mig väldigt mycket. Sen kanske jag visst hade en förlossningsdepression i ordets rätta bemärkelse, eller så hade jag en väldigt stor kris på grund av den enorma omställningen som krävdes av mig då jag blev förälder.

Det känns viktigt att få med den aspekten av företeelsen förlossningsdepression och poängtera att begreppet kanske är allt för brett i nuläget. Jag hoppas också att det kommer pratas mer om föräldraskapets olika prövningar hädan efter. Det känns så väldigt viktigt att nyblivna mammor inte glöms bort i samhället vilket jag upplever sker rätt ofta. Det vill jag ändra på. Det kan vi ändra på tillsammans.

Av: Gamze Berglund

Vill du fortsätta ta del av Gamzes tankar och vardag? Missa då inte hennes blogg här!

stats