gamze berglund | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Jag blev snuvad på min förlossning”

gamze förlossning

 

”Nu ska jag berätta om min första förlossning som var för snart fyra år sedan. Det var ett tag sen men jag kommer ihåg det mesta ganska väl. Jag hade haft en bra graviditet, utan några konstigheter. Vi hade inte kollat upp könet på barnet men min magkänsla sa att det var en pojke, men jag hade ingen aning ändå. Så jag såg jättemycket fram emot förlossningen för jag tyckte det skulle bli så spännande och häftigt att få möta den här bebisen som var i min mage. Jag var inte speciellt rädd utan var mer förväntansfull och tyckte att det skulle vara en häftig upplevelse, sen var jag kanske lite naiv… Det är ju häftigt i många aspekter att föda barn, men det gör ju ganska ont också. Men jag tänkte inte så mycket på det utan såg mest fram emot förlossningen. Dagarna gick och i slutet av graviditeten så gick jag och väntade på att jag skulle känna något, att det skulle göra ont.”

Läs också: Vad ska man skriva i sitt förlossningsbrev? Spana in vår mall!”

”När slemproppen gick blev jag superpirrig – äntligen hände något!”

”En morgon när jag gick på toa så såg jag att det var något lite märkligt på pappret och då var det ju slemproppen som hade gått. Då blev jag superpirrig och tyckte det var kul att det äntligen hände något. Jag hade ju gått och väntat i säkert två veckor innan beräknad förlossning. Det här hände alltså fem dagar innan BF. Jag kände lite svaga värkar, lite som mensvärk den morgonen. Jag gick en liten promenad för att få igång det, men det var inte förrän 21 på kvällen som det kom igång på riktigt. Så jag och min man lade oss för att försöka sova. Jag kunde ju inte sova men min man somnade direkt. Men jag låg mest och funderade på hur täta värkarna var. Jag klockade och framåt ett på natten började det göra rätt så ont, men fortfarande hanterbart. Men de började komma ganska tätt så jag ringde in och de sa att vi kunde komma in på undersökning och då hade jag värkar var tredje minut.”

”Vi åkte in och då var det en barnmorska och en barnmorskestudent som tog emot oss. Barnmorskestudenten skulle först undersöka hur öppen jag var och hon gjorde det väldigt försiktigt och sa att hon var ganska säker på att jag var 1,5 cm öppen. Då tänkte jag bara: Suck, här tror jag att förlossningen är på gång och nu kommer vi väl bli hemskickade. Det var bara en jättebesvikelse. Men så skulle även den ordinarie barnmorskan undersöka mig och det var ganska stor skillnad på undersökningarna. Denna barnmorskan var ganska hårdhänt, men det gjorde inte ont. När hon var klar sa hon att jag hade jättemjuka kanter som hon kunde fösa undan, så nu var jag tydligen öppen 4 cm. Det var ju fantastiskt att få höra.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Var fullt öppen men kände inga värkar”

”Jag hade fått något som heter värkstormar”

”Vi blev inskrivna och så var allting igång, nu skulle vi få en bebis. Värkarna kom och gick ganska tätt men de var inte så starka så jag kunde andas igenom dem. Sen var det skiftbyte, så den nya barnmorskan undersökte mig och då hade jag bara öppnat mig 1 cm på kanske tre-fyra timmar, vilket hon tyckte var lite för långsamt så då föreslog hon att vi skulle ta hål på fosterhinnan så att vattnet skulle gå. Vi gjorde det men jag kände faktiskt inte att det kom något vatten. Däremot fick jag sjukt starka värkar. Värkarna dessförinnan var ingenting i jämförelse med de här. Nu var det också så täta att jag inte fick någon paus. Jag läste senare i min journal att jag hade fått någonting som heter värkstormar. Det är när värkarna kommer i ett, utan något stopp. Det är som att livmodern krampar ihop sig. Detta märktes också på bebisens hjärtljud som blev lite svajiga. De hade koll och han mådde okej, men återhämtade sig inte riktigt eftersom han inte heller fick någon paus. De satte en skalpelektrod på bebisens huvud och tog ett laktatprov som mäter mjölksyrahalten i blodet för att kolla hur pass stressat fostret är. Värdena var okej men så fort jag rörde mig mådde bebisen sämre. Så jag fick ligga stilla på rygg, men jag ville ha en aktiv förlossning så det var inte alls roligt. Jag ville inte föda på rygg utan i en mer upprätt ställning.”

Epiduralen tog bort all smärta

”Eftersom det gjorde så himla ont ville jag prova lustgas, men det hjälpte inte riktigt för värkarna var så täta så jag visste inte riktigt när jag skulle börja och sluta andas in. Så jag bad om epidural och det fick jag. Det hjälpte superbra och tog bort allting. Det var väldigt skönt att få den pausen, och då öppnade jag mig väldigt fort också. Mitt i natten var jag fullt öppen. Men eftersom jag låg på rygg hela tiden hade bebisen svårt att sjunka ner i bäckenet så han låg i något som kallas för vidöppet läge. Så om mamman ligger på rygg ska bebisen ligga så att den tittar ner i marken, men istället låg bebisen med ansiktet uppåt vilket gör att huvudomfånget blir mycket större. De fortsatte ta laktatproven men sen visade det sig att det inte såg lika bra ut, för fostret hade redan passerat gränsvärden. Nu blev det helt plötsligt bråttom.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

”När hon lade honom på mitt bröst jag kände mest en besvikelse”

”Jag var fullt öppen men hade inte fått krystvärkar. De rullade in mig i operationssalen för ett akut snitt. Jag tycker ändå att det kändes helt okej, jag var inte rädd eller så eftersom jag tittat på Vanja Wikströms planerade snitt i Gravid vecka för vecka, så jag visste liksom vad som väntade. Det var en enorm trygghet för mig. Sen började de operera och fylla på epiduralen så jag kände ingenting. Jag kände att det bökades lite och att de tryckte på magen och sen hörde jag ett bebisskrik. Så häftigt! Under operationens gång hade läkaren frågat mig om jag visste bebisens kön, vilket jag inte gjorde så då sa hon att jag skulle få kolla det själv. Det tyckte jag kändes så bra! Jag hade verkligen haft en tydlig målbild med förlossningen, hur jag skulle föda vaginalt, få upp bebisen på bröstet och kolla könet. Så när jag inte fick något av det där kändes det ändå så fint att jag i alla fall skulle få kolla på barnets kön själv först. Men när bebisen föddes, var de tvungna att gå ut med honom i ett annat rum för att se så att han mådde bra och andades. Han mådde bra så han hade inte påverkats allt för mycket. De trodde ju han hade fått syrebrist, men det hade han inte som tur var.

Jag tror inte att den här barnmorskan som kommer tillbaka med mitt barn i famnen, var med i rummet innan när läkaren sa att jag skulle få kolla könet på bebisen, för hon ropar ”Nu kommer han!” och är jätteglad. Och jag kände bara: Nä, nu förstörde du det där lilla som jag hade kvar. Det blev bara så fel. Så när hon lade honom på mitt bröst kände jag inte så mycket, utan mest en besvikelse. Han var fin och söt såklart, men jag blev blockerad.”

Bilden av bebisen blev suddigare och suddigare

Min man fick vår son och jag blev rullad till uppvaket själv. Jag kommer ihåg att det satt en klocka på andra sidan rummet och jag minns att jag tittade på klockan lite då och då för att se vad klockan var och för att tiden skulle gå fortare. I början hade jag en tydlig bild över hur bebisen såg ut men allt eftersom tiden gick blev det suddigare och suddigare. Jag mindes liksom inte hur han såg ut och då blev jag rätt ledsen. Men snart därefter kom min man och vår son och då kändes allting bra igen.

Det jag vill förmedla med berättelsen är att inte ha en sån tydlig målbild inför förlossningen. Jag såg ju framför mig hur han skulle ligga på mitt bröst precis efter jag krystat ut honom och när det då inte blev så var det som att hela förlossningen blev som en besvikelse trots att mycket hade varit bra. Utan försök att ta det lite mer som det kommer och häng inte upp förlossningen på att bebisen ska komma upp på bröstet. Så var påläst, både om vaginal förlossning och kejsarsnitt, för jag är så tacksam att jag ändå hade lite koll när det inte blev som jag tänkt mig. I slutändan är jag ändå så tacksam att det gick så pass bra som det gjorde trots att det blev komplikationer. Men jag kände mig ändå snuvad på min förlossning ganska långt efteråt. Så ni som ska föda barn, försök att ha en annan målbild än att just få upp bebisen på bröstet – för det är inte kul när det inte blir så!

Vill du fortsätta följa Gamze? Gå då in på hennes blogg här eller hennes Instagramkonto @gamzeberglund.

Krönika: ”Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Gamze Berglund delar sina erfarenheter efter en förlossningsdepression

Förlossningsdepression. Ordet klingar inte bra i mina öron. En förlossning går man ju igenom för att få träffa sitt efterlängtade barn för första gången. Och så ordet depression. Det känns mörkt, dystert och melankoliskt. Och därför känner jag någon typ av motstånd för ordet förlossningsdepression. För hur kan den händelsen som ska vara den största och finaste i livet vara startskottet för något så dystert som en depression? Men jo, det kan den vara. Jag kommer tillbaks till det här om en liten stund.

Tiden efter min första förlossning var rätt omtumlande. Den vaginala förlossningen jag hade sett fram emot slutade i akut kejsarsnitt. Vidare fortsatte amningen att krångla, min bebis ville amma dygnets flesta timmar och vid mitt bröst var i stort sett den enda platsen han fick ro. Jag och min bebis satt tillsammans i soffan, timme in och timme ut.

Till en början var det mysigt, att känna hans lilla kropp emot min gav mig ett lugn och en känsla av trygghet. Hans lilla ansikte var det sötaste jag sett och jag kunde förundrat sitta och titta på honom och tänka att det var så här han såg ut, det där barnet jag föreställt mig att jag skulle få någon gång i framtiden, nästan sedan barnsben.

Läs också: ”8 tecken på att du har fått en förlossningsdepression”

Men allt eftersom tiden gick kröp sig en ny känsla inpå. Soffan blev en plats av ångest, att sitta i den kändes mer och mer som ett fängelse. En längtan av att bara få lägga ifrån mig min bebis, att få resa mig och röra mig utan en bebiskropp i min famn växte sig starkare. Kunde han inte sova bara en liten stund i sin egna säng, så jag fick dricka en kopp kaffe i fred, sträcka ut mig i soffan eller bara få slumra till en stund utan en bebiskropp tätt intill?

När min man som varit hemma rätt många veckor i samband med födseln började jobba och jag blev ensam hemma med vår bebis, då small det till. Känslorna av ångest som gått att hålla i schack med hans sällskap runt omkring mig tog över fullständigt när jag inte hade någon vuxen att dela dagarna med.

Nu var timmarna jobbiga. Minuterna gick långsamt och dagarna kändes oändliga. Jag upplevde aldrig att jag fick en paus för att samla nya krafter och tröttheten bara växte. Allt jag ville var bara att få en stund i fred.

Men utåt lät jag ingen få veta vad som rörde sig i mitt inre. Jag kunde komma in på sidor på nätet som beskrev vad en förlossningsdepression var, men jag tyckte inte att det stämde in på mig. Jag kunde visst känna lycka, allt var inte nattsvart hela tiden. Så fort min man kom hem från jobbet lättade ångesten och likaså om vi hade besök av någon vän eller familjemedlem. Och att vilja skada mig själv eller mitt barn, nej det var det inte tal om.

Bara ordet förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron. Jag hade ju aldrig varit deprimerad tidigare i mitt liv. Att mitt lilla barn skulle ha utlöst sådana jobbiga känslor i mig kändes så fel. Rent av elakt mot honom. Hade han gjort mig deprimerad? Nej, jag hade inte någon förlossningsdepression, det var bara lite jobbigt just nu.

Tiden gick, om än sakta, men jag började långsamt känna mig mer och mer som mig själv igen efter det att föräldraledigheten tog slut och en ny vardag tog vid. Ganska exakt ett år senare kände jag att jag äntligen lyckats lämna den där tunga tiden bakom mig. Fortfarande visste ingen något, och längtan efter ett till barn växte. Det var läskigt men jag ville på något sätt ha revansch, och väldigt gärna ett syskon till mitt barn.

Läs också: ”Krönika: Att få barn var inte som jag tänkt mig”

På inskrivningssamtalet hos barnmorskan frågade hon hur första tiden hade varit. Det var som att någonting utlöstes inom mig. Tårarna började rinna längs mina kinder och jag fick anstränga mig för att inte börja skaka. Min man som satt bredvid mig tittade med undrande ögon på vad som hände med hans fru. Jag kunde inte få fram så mycket mer än bara ”jobbigt”. Och barnmorskan föreslog att jag skulle träffa en psykolog och prata igenom det som hänt.

Efter några samtal kunde psykologen konstatera att jag haft en förlossningsdepression. Va? Nä?! var min första reaktion. Jag hade väl inte haft en förlossningsdepression?! Fast allt eftersom jag tog in det hon sa föll bitarna på plats. Alla tankar och känslor jag inte kunnat kontrollera, bristen på energi tillsammans med den värdelösa känslan som kröp sig inpå varje dag.

På ett sätt var det så skönt att kunna få en förklaring till varför allt hade känts så tungt, men på samma gång hade jag väldigt svårt att identifiera mig med någon som hade haft en förlossningsdepression. För precis som jag beskrev i inledningen av den här texten klingade ordet inte bra i mina öron. Dels var det skamfullt på något vis – ett misslyckande, och sedan lät det så himla nattsvart. Och det hade jag också svårt att identifiera mig med, för så nattsvart hade det inte varit. Och än idag kan det ta emot att berätta om det, eller att hashtagga mina inlägg på instagram med ordet förlossningsdepression. Men just precis därför är det så viktigt att jag gör det. Och att vi pratar öppet om jobbiga känslor vi känner och slutar skämmas. För hade jag inte skämts eller känt mig ensam i mina känslor hade jag kanske vågat sträcka ut en hand och berätta hur det låg till tidigare. Och trots att jag själv inte förstod vad det rörde sig om då kanske någon annan hade gjort det. Och då hade kanske minnena av min sons första fem månader i livet inte varit som ett enda suddigt, mörkt töcken i mitt minne. Jag minns knappt någonting om jag inte får saker och ting återberättat för mig, eller om jag inte tittar på bilder. Och kanske hade jag inte behövt gå runt med en gnagande oförklarlig ångest och en känsla av att jag hade misslyckats i över ett års tid. Och det känns synd. Väldigt synd.

Läs också: ”Bebisdoft kan förebygga depression”

Innan jag avslutar den här texten vill jag poängtera något jag tycker är problematiskt. Det handlar om att det idag inte finns något annat vedertaget begrepp än just förlossningsdepression som beskriver en ångestladdad tuff tid i början av föräldraskapet. Det är väldigt många olika nyanser av jobbiga känslor som alla definieras under samma begrepp. I veckan stötte jag på en artikel där det poängterades att det nyblivna föräldraskapet även kan ses som en kris, att omställningen är så stor och att den i sig lätt kan utlösa en krisreaktion. Och det tilltalade mig väldigt mycket. Sen kanske jag visst hade en förlossningsdepression i ordets rätta bemärkelse, eller så hade jag en väldigt stor kris på grund av den enorma omställningen som krävdes av mig då jag blev förälder.

Det känns viktigt att få med den aspekten av företeelsen förlossningsdepression och poängtera att begreppet kanske är allt för brett i nuläget. Jag hoppas också att det kommer pratas mer om föräldraskapets olika prövningar hädan efter. Det känns så väldigt viktigt att nyblivna mammor inte glöms bort i samhället vilket jag upplever sker rätt ofta. Det vill jag ändra på. Det kan vi ändra på tillsammans.

Av: Gamze Berglund

Vill du fortsätta ta del av Gamzes tankar och vardag? Missa då inte hennes blogg här!

Krönika: ”Att få barn var inte som jag tänkt mig”

Krönika: "Att få barn blev inte som jag tänkt mig"

”Googlar du ordet tvåbarnschock dyker det upp massor med sökresultat. Både artiklar från diverse föräldratidningar men också trådar från olika forum där nyblivna tvåbarnsföräldrar skrivit för att be varandra om hjälp och råd. Att gå från ett till två barn är en omställning. Lägg dessutom till känslan av otillräcklighet tillsammans med tålamodsprövande situationer som uppstår dagarna i ända så närmar vi oss det som kallas för tvåbarnschocken.

Men för egen del skulle jag säga att min chock kom redan då jag fick mitt första barn. Enbarnschocken. Det är inte något du hör talas om alls på samma sätt. Tvärtom, är det nästan lite fult att säga att få barn inte alls var så som man hade tänkt sig.

Läs också på influencern och krönikören Gamze Berglunds blogg: ”När amning är svårt” 

Vi tar allt från början. Redan när jag såg plusset på stickan var reaktionen inte som jag hade väntat mig. När du får det efterlängtade plusset ska du känna en himlastormande glädje och lycka inombords. Jag minns att jag kände den där lyckan vid första anblicken av testet. Var jag äntligen gravid?! WOW! Men sedan hände något. Lyckan trycktes lite åt sidan av en märklig känsla som kröp sig på. Allvaret i situationen, den så väldigt definitiva omställningen och ansvaret det där plusset skulle innebära, tog plötsligt överhanden och jag stirrade med svettiga handflator på testet. Jag försökte skaka av mig känslan. För det var väl inte så här jag skulle känna?

Tack och lov visade det sig att det fanns mer känslor att hämta längre in i graviditeten. Den obeskrivliga fascinationen och vågen av kärlek som sköljde över mig första gången jag såg det där lilla livet sprattla på en svartvit TV-skärm på en ultraljudsmottagning. Plötsligt kände jag den där sparken en dag. Wow, så häftigt! Men också lite äckligt. Var det också bara jag som kände så?

Läs också på Vimedbarn.se: ”8 tecken på att du fått en förlossningsdepression”

Så kom han, min efterlängtade älskade lilla unge. Några dagar efter förlossningen, som slutade med akut kejsarsnitt, åkte vi hem med vår lilla son. Glädjetårar trillade ner för kinderna när vi för första gången klev in genom dörren som en familj på tre. Men tårarna fortsatte trilla. Tänk om något skulle hända honom? Skulle det göra så här ont att älska sitt barn?

Dagar blev till veckor och vi ville gå ut och fika med vår bebis sovandes i barnvagnen sådär som vi sett andra göra. Bara det att vår bebis inte ville sova. Vi fick istället turas om att hålla honom medan den andra drack sitt kaffe. Dock inte sittandes vid bordet för det enda som fungerade var att stå upp och försiktigt gunga bebisen. Ja, ja, det var väl helt enkelt otur den här gången.

Vi provar att gå en promenad tänkte vi en annan gång, för bebisar gillar väl när vagnen rullar. Men inte vår bebis. Han ville bli buren i bärsele. Så vagnen vi köpt för 12 000 kronor med mugghållare och allt fick bli en prydlig accessoar. Men var skulle vi egentligen gå? För det gick ju inte att gå på barnvagnspromenader och det gick ju inte att fika och det var väl sånt som andra föräldrar och föräldralediga gjorde?

Läs också på Vimedbarn.se: ”5 råd en nybliven förälder INTE ska lyssna på”

Vi var hemma mycket min bebis och jag. Medan han sov i min famn läste jag på forum om det fanns någon annan som hade det som jag, och jag hittade faktiskt några. Men de hade inte fått så många svar när de förklarade sin situation och ville ha hjälp och råd.

Var det bara jag och några mammor till på några forum som hade fått det här man kan kalla för enbarnschock, eller var det helt enkelt något man bara inte pratade om? Är det kanske svårt att dela med sig om att det kan vara tufft att få sitt första barn? För tänk om någon skulle tro att man inte är tacksam, eller kanske rentav inte älskar sin bebis. Eller att man är en dålig förälder.

Det finns så otroligt många föreställningar om hur resan ser ut från plusset till när ens lilla bebis tar sina första steg i livet. Det innefattar de största, mäktigaste känslorna av kärlek. Men också oro, rädsla och även en del sorg för det som inte blev.

Och kanske kan vi finna oss lättare i det om vi blir bättre på att dela med oss av hur vi upplevde första tiden på riktigt. För om vi fick en mer rättvis bild av föräldraskapets alla delar från början kanske besvikelsen över när allt inte flyter på som man föreställt sig skulle bli lika stor. Kanske skulle även rädslan för att upplevas som otacksam minska tillsammans med rädslan att någon skulle få för sig att man inte älskar sitt lilla barn. För visst älskar vi de små liven villkorslöst, men man kan tycka att det är väldigt tufft ändå.”

Gamze Berglund om sin upplevelse av första tiden som förälder.

Krönikör: Gamze Berglund

Texten är ett utdrag ur inlägget ”Tvåbarnschock? Nja, snarare enbarnschocken” på Gamze Berglunds blogg. Idag är Gamze mamma till två fantastiska barn, och jobbar aktivt för att nyblivna mammor ska få mer stöd och hjälp av samhället genom att öppet dela med sig av föräldraskapets alla sidor i sin blogg. Vill du fortsätta ta del av Gamzes vardag och tankar? Missa då inte hennes blogg här. Hon finns även på Instagram med kontot @gamzeberglund.

stats