Förlossningsberättelse: "Jag blev snuvad på min förlossning" | Vimedbarn - Topplistor för influencers
gamze förlossning

Förlossningsberättelse: “Jag blev snuvad på min förlossning”

 

”Nu ska jag berätta om min första förlossning som var för snart fyra år sedan. Det var ett tag sen men jag kommer ihåg det mesta ganska väl. Jag hade haft en bra graviditet, utan några konstigheter. Vi hade inte kollat upp könet på barnet men min magkänsla sa att det var en pojke, men jag hade ingen aning ändå. Så jag såg jättemycket fram emot förlossningen för jag tyckte det skulle bli så spännande och häftigt att få möta den här bebisen som var i min mage. Jag var inte speciellt rädd utan var mer förväntansfull och tyckte att det skulle vara en häftig upplevelse, sen var jag kanske lite naiv… Det är ju häftigt i många aspekter att föda barn, men det gör ju ganska ont också. Men jag tänkte inte så mycket på det utan såg mest fram emot förlossningen. Dagarna gick och i slutet av graviditeten så gick jag och väntade på att jag skulle känna något, att det skulle göra ont.”

Läs också: Vad ska man skriva i sitt förlossningsbrev? Spana in vår mall!”

“När slemproppen gick blev jag superpirrig – äntligen hände något!”

“En morgon när jag gick på toa så såg jag att det var något lite märkligt på pappret och då var det ju slemproppen som hade gått. Då blev jag superpirrig och tyckte det var kul att det äntligen hände något. Jag hade ju gått och väntat i säkert två veckor innan beräknad förlossning. Det här hände alltså fem dagar innan BF. Jag kände lite svaga värkar, lite som mensvärk den morgonen. Jag gick en liten promenad för att få igång det, men det var inte förrän 21 på kvällen som det kom igång på riktigt. Så jag och min man lade oss för att försöka sova. Jag kunde ju inte sova men min man somnade direkt. Men jag låg mest och funderade på hur täta värkarna var. Jag klockade och framåt ett på natten började det göra rätt så ont, men fortfarande hanterbart. Men de började komma ganska tätt så jag ringde in och de sa att vi kunde komma in på undersökning och då hade jag värkar var tredje minut.”

“Vi åkte in och då var det en barnmorska och en barnmorskestudent som tog emot oss. Barnmorskestudenten skulle först undersöka hur öppen jag var och hon gjorde det väldigt försiktigt och sa att hon var ganska säker på att jag var 1,5 cm öppen. Då tänkte jag bara: Suck, här tror jag att förlossningen är på gång och nu kommer vi väl bli hemskickade. Det var bara en jättebesvikelse. Men så skulle även den ordinarie barnmorskan undersöka mig och det var ganska stor skillnad på undersökningarna. Denna barnmorskan var ganska hårdhänt, men det gjorde inte ont. När hon var klar sa hon att jag hade jättemjuka kanter som hon kunde fösa undan, så nu var jag tydligen öppen 4 cm. Det var ju fantastiskt att få höra.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: “Var fullt öppen men kände inga värkar”

“Jag hade fått något som heter värkstormar”

“Vi blev inskrivna och så var allting igång, nu skulle vi få en bebis. Värkarna kom och gick ganska tätt men de var inte så starka så jag kunde andas igenom dem. Sen var det skiftbyte, så den nya barnmorskan undersökte mig och då hade jag bara öppnat mig 1 cm på kanske tre-fyra timmar, vilket hon tyckte var lite för långsamt så då föreslog hon att vi skulle ta hål på fosterhinnan så att vattnet skulle gå. Vi gjorde det men jag kände faktiskt inte att det kom något vatten. Däremot fick jag sjukt starka värkar. Värkarna dessförinnan var ingenting i jämförelse med de här. Nu var det också så täta att jag inte fick någon paus. Jag läste senare i min journal att jag hade fått någonting som heter värkstormar. Det är när värkarna kommer i ett, utan något stopp. Det är som att livmodern krampar ihop sig. Detta märktes också på bebisens hjärtljud som blev lite svajiga. De hade koll och han mådde okej, men återhämtade sig inte riktigt eftersom han inte heller fick någon paus. De satte en skalpelektrod på bebisens huvud och tog ett laktatprov som mäter mjölksyrahalten i blodet för att kolla hur pass stressat fostret är. Värdena var okej men så fort jag rörde mig mådde bebisen sämre. Så jag fick ligga stilla på rygg, men jag ville ha en aktiv förlossning så det var inte alls roligt. Jag ville inte föda på rygg utan i en mer upprätt ställning.”

Epiduralen tog bort all smärta

“Eftersom det gjorde så himla ont ville jag prova lustgas, men det hjälpte inte riktigt för värkarna var så täta så jag visste inte riktigt när jag skulle börja och sluta andas in. Så jag bad om epidural och det fick jag. Det hjälpte superbra och tog bort allting. Det var väldigt skönt att få den pausen, och då öppnade jag mig väldigt fort också. Mitt i natten var jag fullt öppen. Men eftersom jag låg på rygg hela tiden hade bebisen svårt att sjunka ner i bäckenet så han låg i något som kallas för vidöppet läge. Så om mamman ligger på rygg ska bebisen ligga så att den tittar ner i marken, men istället låg bebisen med ansiktet uppåt vilket gör att huvudomfånget blir mycket större. De fortsatte ta laktatproven men sen visade det sig att det inte såg lika bra ut, för fostret hade redan passerat gränsvärden. Nu blev det helt plötsligt bråttom.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: “Hon föddes i vidöppen bjudning”

“När hon lade honom på mitt bröst jag kände mest en besvikelse”

“Jag var fullt öppen men hade inte fått krystvärkar. De rullade in mig i operationssalen för ett akut snitt. Jag tycker ändå att det kändes helt okej, jag var inte rädd eller så eftersom jag tittat på Vanja Wikströms planerade snitt i Gravid vecka för vecka, så jag visste liksom vad som väntade. Det var en enorm trygghet för mig. Sen började de operera och fylla på epiduralen så jag kände ingenting. Jag kände att det bökades lite och att de tryckte på magen och sen hörde jag ett bebisskrik. Så häftigt! Under operationens gång hade läkaren frågat mig om jag visste bebisens kön, vilket jag inte gjorde så då sa hon att jag skulle få kolla det själv. Det tyckte jag kändes så bra! Jag hade verkligen haft en tydlig målbild med förlossningen, hur jag skulle föda vaginalt, få upp bebisen på bröstet och kolla könet. Så när jag inte fick något av det där kändes det ändå så fint att jag i alla fall skulle få kolla på barnets kön själv först. Men när bebisen föddes, var de tvungna att gå ut med honom i ett annat rum för att se så att han mådde bra och andades. Han mådde bra så han hade inte påverkats allt för mycket. De trodde ju han hade fått syrebrist, men det hade han inte som tur var.

Jag tror inte att den här barnmorskan som kommer tillbaka med mitt barn i famnen, var med i rummet innan när läkaren sa att jag skulle få kolla könet på bebisen, för hon ropar ”Nu kommer han!” och är jätteglad. Och jag kände bara: Nä, nu förstörde du det där lilla som jag hade kvar. Det blev bara så fel. Så när hon lade honom på mitt bröst kände jag inte så mycket, utan mest en besvikelse. Han var fin och söt såklart, men jag blev blockerad.”

Bilden av bebisen blev suddigare och suddigare

Min man fick vår son och jag blev rullad till uppvaket själv. Jag kommer ihåg att det satt en klocka på andra sidan rummet och jag minns att jag tittade på klockan lite då och då för att se vad klockan var och för att tiden skulle gå fortare. I början hade jag en tydlig bild över hur bebisen såg ut men allt eftersom tiden gick blev det suddigare och suddigare. Jag mindes liksom inte hur han såg ut och då blev jag rätt ledsen. Men snart därefter kom min man och vår son och då kändes allting bra igen.

Det jag vill förmedla med berättelsen är att inte ha en sån tydlig målbild inför förlossningen. Jag såg ju framför mig hur han skulle ligga på mitt bröst precis efter jag krystat ut honom och när det då inte blev så var det som att hela förlossningen blev som en besvikelse trots att mycket hade varit bra. Utan försök att ta det lite mer som det kommer och häng inte upp förlossningen på att bebisen ska komma upp på bröstet. Så var påläst, både om vaginal förlossning och kejsarsnitt, för jag är så tacksam att jag ändå hade lite koll när det inte blev som jag tänkt mig. I slutändan är jag ändå så tacksam att det gick så pass bra som det gjorde trots att det blev komplikationer. Men jag kände mig ändå snuvad på min förlossning ganska långt efteråt. Så ni som ska föda barn, försök att ha en annan målbild än att just få upp bebisen på bröstet – för det är inte kul när det inte blir så!

Vill du fortsätta följa Gamze? Gå då in på hennes blogg här eller hennes Instagramkonto @gamzeberglund.

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

stats