Det är mycket vanligt att känna sig nedstämd under och direkt efter graviditeten. Det kan visa sig på många sätt, men humörsvängningar, ångest, och en stor trötthet är vanligt. Det är en stor omställning för kroppen att bli förälder, både fysiskt och psykiskt. Känner du dig nere i ett par dagar brukar man kalla det för Baby Blues, men om nedstämdheten håller i sig i flera veckor och du har svårt att få vardagen att fungera kan du vara deprimerad. Då är det viktigt att du söker hjälp. Antingen kontaktar du din barnmorska, husläkare eller ringer sjukvårdsrådgivningen på telefonnummer 1177.
Läs också: 8 tecken på att du har en förlossningsdepression
Hur kan man förebygga Babyblues?
Det går aldrig att förutse om Baby Blues, eller en förlossningsdepression ska drabba dig. Men det kan vara bra att planera in extra mycket lugn och ro efter förlossningen. Det kan kännas stressande med för många besök och aktiviteter när du samtidigt lider av sömnbrist, kroppen återhämtar sig och du ska lära känna den nya familjemedlemen. Om du har en partner kan det vara bra att ni pratar igenom hur ni vill att tiden efter förlossningen ska vara så det inte uppstår en situation med olika viljor när ni väl kommer hem från BB.
Upplever du nedstämdhet efter förlossningen kan det också vara skönt att veta att du inte är ensam. Här är 2 historier från andra mammor som också gått igenom det efter förlossningen, men kommit ur det.
Sandra Jerndahl ”Jag grät varje kväll”
– Nästan direkt efter min första förlossning med Ludwig kände jag mig nedstämd. Jag tyckte det kändes jobbigt och tomt att vara hemma. Detta trots att vi hade fått det vi så länge väntat på. Men det hela blev värre och jag grät varje kväll. Det började vid 19-tiden på kvällen och varade fram till midnatt eller tills jag somnat.
Jag kommer ihåg att jag fick panik när känslan kom och jag undrade vad f*n det var för fel på mig. Jag försökte finna svar på varför och gick tillslut till psykiatrin och där fick prata med en psykolog som också skrev ut lugnande.
Kände mig så otroligt misslyckad och jag tog aldrig mina tabletter. Istället höll jag mig hemifrån, vi var alltid i rörelse och träffade alltid vänner. Speciellt under kvällstid. Lyckligtvis blev det bättre efter ett par veckor.
Vill du läsa mer om Sandra och om livet som förälder kan du gå in på hennes blogg här!
Sandra M. Höglund ”Jag trodde min bebis skulle dö”
– Tiden efter förlossningen upplevde jag som väldigt stressande. Just för att jag var så osäker på min roll som mamma. Och att det blev en stressande faktor att våra nära och kära ville komma och se nytillskottet. Just detta berodde troligen på att vi knappt lärt känna vår son själva och att amningen inte alls var min grej. Det blev en stressande tid med just amningen eftersom jag inte alls kände mig bekväm det med. Jag valde självmant att sluta efter 6 veckor även om jag hade väldigt mycket mjölk. Det som triggade stressen var även att jag var så otroligt rädd för plötslig spädbarnsdöd. Jag kunde vakna på nätterna för att kolla om Vincent andades. Jag trodde att han skulle kunna dö vilken sekund som helst. De första tre veckorna vågade jag mig inte ut med honom till affär eller köpcentrum just med tanke på sjukdomar som skulle kunna följa med oss hem. Den här stressen av att inte känna igen sig själv eller veta vem man längre är jättesvår att hantera. Tillsammans med min sambo pratade jag om detta med vår sköterska på BVC som på ett bra sätt höll koll på mig och såg till att jag inte började må sämre och att det i sånt fall skulle finnas proffs att prata med. Lyckligtvis slapp jag detta och kunde själv ta mig ur cirkeln jag fastnat i. Jag fick nässelutslag av all stress som höll i sig i ungefär en månad. Varken sprutor eller tabletter hjälpte mot den hemska klådan, men detta försvann successivt och jag tror det var när jag blev mer bekväm i min roll som mamma och när jag började hitta mig själv igen. Efter ungefär två månader var jag mig själv igen och har inte fallit tillbaka i det mönster jag befann mig i efter förlossningen. Dock kan jag ibland fortfarande gå in och känna på Vincents mage om han andas. Detta kommer nog alltid sitta i…
Läs mer om Sandra, hennes liv som förälder och mycket mer på hennes blogg!
Jennie-lie Wickström ”Dagarna av mys kändes tomma”
Den 7e januari 2018 föddes vårt tredje barn, vår dotter Unni. De tidigare barnen, tvillingarna Leia och Mattis, föddes för tidigt och där mitt i sjukhusbubblan så var känslorna alltid som en berg och dalbana. Den här gången hade jag sett fram emot en lugn bebisbubbla med mycket gos och kärlek. Vi åkte hem från BB, presenterade lillasyster för tvillingarna och ganska snabbt så kastades jag in i en lång Babyblues. Kärleken och dagarna av mys kändes ganska så tomma, jag kände mig helt plötsligt otillräcklig och flera gånger om dagen kom tårarna. Ibland kunde jag inte förstå varför jag grät, jag hade tre underbara fina barn, men varför kände jag mig så tom? Ensammast i världen? Tillråga på allt så var vi mitt uppe i den värsta VAB perioden någonsin, och jag och Unni fick hålla oss för oss själva mycket eftersom hon vägrade flaskan medan Hampus fick rodda tvillingarna och sjukdomar. Hampus hade nyligen kommit ur en rejäl ångestsvacka och det fick mig att känna mig ännu sämre som la så mycket ansvar på honom. Dagarna gick, veckorna gick och tårarna och tomheten ville inte släppa taget. Självklart var det många mysiga stunder också på dagarna, men rätt som det var, från ingenstans så kom tårarna och tomheten tillbaka. För mig blev det bättre när jag efter 3 veckor hade min första kväll själv med barnen. Hampus skulle på ett möte och jag kände att nu ska jag göra det, nu ska jag ta hand om mina barn själv. Det blev skratt, gråt och kaos under kvällen. Men tillslut sov alla tre barnen och jag satt själv i mörkret och för första gången sedan Unni kom kände jag ren och skär lycka och ”det kommer blir bra.”
Här kan du läsa Jennie-lies blogg om Unni och tvillingarna
Läs också: 6 saker alla nyblivna mammor borde veta
Källa: 1177
