Vimedbarn | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Jag födde barn på 8 minuter!”

Linas förlossning med dottern Emilia

När Lina Bidemalm upptäckte sin första graviditet fick hon en smärre chock och när det väl var dags att föda gick det riktigt fort! Här kan du läsa hennes förlossningsberättelse om när dottern Emilia föddes på bara några minuter. 

LINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE: 

”Min första graviditet kom lite som en chock då det inte alls var planerat, jag var precis 20 år fyllda när vi fick reda på att jag var gravid. Graviditeten upplevdes ganska kort då jag hade gått ganska många veckor innan det konstaterades att jag var gravid. Jag mådde hur bra som helst och jag hade inget illamående, ingen foglossning eller några andra gravidkrämpor. Dock ville inte magen växa och jag fick åka in på ett tillväxtultraljud som såg bra ut”.


Läs också:
Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Den beräknade förlossningsdagen passerade

”Emilia var beräknad att födas den 21 januari 2009 men den dagen fortlöpte utan några som helst känningar och jag spenderade mest dagarna med att lägga pussel och spela kort med min mamma. Jag ville gärna att min mamma och min moster skulle vara med på förlossningen så jag spenderade väldigt mycket tid hemma hos min mamma, bonuspappa och mina syskon.”

Sista magbilden dagar innan Emilia foddes
Sista bilden på magen innan Emilia föddes några dagar senare.

En förvärk och äntligen var det igång

”Den 26 januari sov jag nästan hela dagen och var helt säker på att jag skulle bli sjuk. Detta gjorde mig lite irriterad då jag tyckte att det ju var väldigt olämpligt att bli sjuk just nu. Jag hade som sagt sovit precis hela dagen och när klockan blev 20:30 så vaknade jag till av att jag behövde gå på toa. Väl där tyckte jag mig ana något som skulle kunna vara likt en förvärk, äntligen!”

”Sedan eskalerade det ganska snabbt och det började göra ondare och ondare. Runt klockan 21:00 kunde jag verkligen konstatera att det hade startat men mina värkar var väldigt oregelbundna. Jag ringde in till förlossningen på NÄL i Trollhättan för att rådfråga lite om vad de tyckte och jag fick det klassiska svaret: Ta en Alvedon, duscha och lägg dig och vila. Sagt och gjort.”

Nu gjorde det riktigt ont

”Runt klockan 22:00 så gjorde det ändå väldigt, väldigt ont och jag hade svårt att slappna av,  men kunde ändå tänka bort den största smärtan när min mamma sa att hon förstår att det gör ont men att det kommer att göra ännu ondare. Det blev mitt mantra under hela förloppet, att det skulle eskalera och göra ondare. Vilket gjorde att det inte gjorde så ont när värkarna kom. Jag ringde in till förlossningen igen, för att se vad de tyckte. De konstaterade att det bara var latensfasen då mina värkar inte ens var i närheten av att vara regelbundna.”


Läs också:
Förlossningsberättelse: ”Jag blev full på lustgas” 

Huvudet påväg ut i bilen!

”När klockan blivit runt 22:30 så ringde jag en tredje gång och jag vet nog inte egentligen ens själv varför jag ringde så intensivt till dem då jag egentligen inte hade så ont. Men de tyckte att jag skulle få komma in för en undersökning och få några tabletter så att jag kunde få sova. Vi hade ändå en ganska bra bit att åka så klockan 23:00 hoppade vi in i bilen och åkte iväg”.

”När vi kommit en bit så säger jag till min mamma att det blev blött i byxorna och hon sa då att jag skulle kolla efter om det var blod. Men eftersom jag stod på knä och höll om sätet så var jag inte kapabel till att röra mig alls. Så mamma skulle kolla efter och såg då att ett huvud var på väg ut.”

Skulle vi hinna till förlossningen i tid?

”Eftersom vi då inte hade kommit så långt och att det var en lång väg kvar så ringde mamma efter en ambulans och då började mina krystvärkar. Jag fick klara order om att INTE krysta och det var nog det svåraste jag upplevt, att hålla emot kroppens egna reflexer. Ambulansen mötte upp oss på vägen och jag hade också en akutbil bakom mig ifall det skulle vara så att vi var tvungna att stanna och föda på vägen.”

Emilia föds på några minuter

”Vi kom fram till NÄL och där stod ett team av barnmorskor och undersköterskor och de konstaterade att de skulle hinna in med mig till ett förlossningsrum, eller om det var ett vanligt undersökningsrum, det minns jag faktiskt inte. Jag hann vara i det rummet i 5 minuter innan min dotter föddes helt utan komplikationer. Emilia föddes klockan 00:05 den 27 januari, 3265 gram och 47 cm lång.”

Lilla Emilia fods pa några fa minuter
Första bilden på lilla Emilia, jag hann inte byta om och fick föda i t-shirt och strumpor.

”Från första lilla känning tills hon var ute tog det alltså totalt 3,5 timme och jag hann vara på sjukhuset i 8 minuter helt utan bedövning. Och jag är så oerhört tacksam att jag hann in i tid!”

Linas med sin nyfödda dotter Emilia
Äntligen fick jag byta om och gosa med henne som faktiskt lärde mig att vara mamma.

Lina är också mamma till Tage, som föddes i november 2015. Vill du följa Linas vardag? Du hittar hennes blogg här.


Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]

Förlossningsberättelse: ”Jag blev full på lustgas”

Förlossningsberättelse: "Jag blev full på lustgas"

Teresa Tingbrand är en av LOPPIs toppbloggare, mer känd under namnet ”Ett päron till morsa”. Hon roar oss dagligen med sina humoristiska seriestripar om händelser från vardagslivet. Här är hennes förlossningsberättelse i ett lite annorlunda format. 

TERESA TINGBRANDS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE: ”Jag blev full på lustgas”

”Alla har vi vår alldeles egna förlossningsberättelse. Min är en lång och utdragen historia på runt 24 timmar som inleddes Luciamorgonen 2012. Detta efter att ha gått över tiden 14 dagar och en graviditet som kändes som minst den dubbla i tid på grund av en lång, tuff längtan bakom oss. Allt kring det är dock ett eget litet kapitel.

Så länge tänkte jag kommentera verkligheten bakom några av de förlossnings-bilder jag ritat”.

Maken fick indiskt av personalen på förlossningen

Parontillmorsa_forlossningsberattelse1
”Den här bilden är typ helt true story. När det kändes som allra mest hopplöst och absolut ingenting hände förutom att smärtan bara ökade (i huvudet ekade barnmorskans ord när vi kom in ’det är bara en KNAPPNÅL öppet, en KNAPPNÅL!’) så bjöds min man på rykande het, indisk mat. Tre centimeter från mitt ansikte (obs! personalen var verkligen helt fantastisk på ALLA sätt – evig tacksamhet och credd till dem  – det var bara känslan, ni vet, att ’hallå – det är bara jag som är viktig – skit i honom, här sitter jag på en boll och håller på att sprängas i bitar, men tydligen till ingen nytta, inget händer och nu ska det visst snaskas mat som jag vanligtvis älskar men som jag kommer dö om jag måste känna lukten av i en enda minut till… ’ Ska tilläggas att jag precis innan vi åkte in till BB hade klämt min specialare  – en dubbel calzone med gorgonzola (framför ett seriemaraton med Netflix knarkserie Breaking Bad). Hade ju hört om hur viktigt det var att fylla på med energi innan förlossningen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Att föda i vatten var otroligt häftigt'”

blev full på lustgas

Parontillmorsa_forlossningsberattelse2
”Även här, typ true story. Jag obsessade om barnmorskors löner och villkor och yrade om min älskade bästa vän i livet – Marie – som alltså råkade ha samma namn som en av barnmorskorna och det var så otroligt stort och fint och jag grät och skrattade om vartannat. Dock var det epiduralen som gjorde den mesta nyttan för smärtlindringen. Utan den, so help me god…”

Läs också: ”Kan man lära sin bebis att sova i egen säng? Psykologerna svarar!”

mackan efter förlossningen – bästa någonsin

Parontillmorsa_forlossningsberattelse3
”Den där torra mackan var precis lika underbar som alla hade beskrivit. Känslan av att till slut, äntligen ha klarat detta otroliga, kan ju ha bidragit. Samtidigt kändes allt så overkligt stort att den där lilla brödbiten blev en vardaglig, liten enkel grej att fokusera på mitt i min starkaste känslostorm någonsin”.

Några dagar på BB

”När den där gudomliga mackan väl var uppäten, väntade några förvirrade timmar/dygn av eufori, lyckotårar, ett evigt tryckande på klockan, amningskrångel och även lite blodtransfusion. Förlorade en del under förlossningens sista skede och var lite för svag för att kunna resa mig ur sängen den första tiden.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt”

Käkade gjorde vi på rummet. Där satt vi i vördnad och chock och åt vår mat. Fram till tredje dagen efter förlossningen då jag skulle försöka lämna rummet för första gången”.

Parontillmorsa_forlossningsberattelse4

”True story! När jag stapplade in i matsalen för första gången med ’hej jag har just blivit överkörd av en lastbil tre gånger-looken’ så möttes jag av precis detta. Det visade sig senare att de var flerbarnsföräldrar och hade vÅka hem efter förlosningenarit med förut. Men insikten jag fick där, mellan tuggorna av kalops, var ändå tydlig: En förlossning kan verkligen vara så totalt olika upplevelser. Ingen är den andra lik.

Läs också: ”Vad gör man hos barnmorskan och på MVC?”

Efter att ha fått prata igenom hela förloppet med den fantastiska personalen förstod jag samtidigt att jag inte var ensam om vad som hade hänt. Det här var ingen ovanlig förlossning i deras ögon, allt hade ändå gått bra, trots blodförlust, ’sängkammarfeber’ och dylikt.”

parontillmorsa_forlossningsberattelse5
”Vi hade fått vårt älskade barn tillslut. Tacksamheten över det och att han verkade må bra på alla sätt var oändlig. Så vi tog vår lilla talare och åkte hem tillslut. Dags att korka upp den där champagnen som envist legat på lut.”

Vill du se mer av Teresas fantastiska illustrationer? Följ Ett päron till morsa och hennes vardag, vi kan garantera hög igenkänningsfaktor och många skratt!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt”

Bloggaren Angelica Lagergren tänkte innan sin förlossning med sonen Philip att hon gärna skulle föda i vatten om det var möjligt. Här kan du läsa hela hennes förlossningsberättelse om hur det gick.

ANGELICAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”På onsdagsmorgonen den 2 september lossnade slemproppen och jag var så pirrig och peppad på att förlossningen skulle starta. Med Alice tog det tio dagar innan det satte igång, med Philip gick det betydligt mycket snabbare än så. Jag åkte iväg på mammaträff i Täby centrum med en annorlunda känsla, nästan smärta, i nedre delen av ryggen. Jag tänkte då att det kan sätta igång när som helst så jag avbokade mitt frisörbesök som jag hade på fredagen.”

Forlossningsberattelse_Angelica7”Under lunchen fick jag ondare och det kom både blod och slem. Efter mer än två timmar i Täby kände jag bara att jag ville hem och varva ner. Jag ville liksom gå undan och vara ifred. När jag kom hem tappade jag upp ett varmt bad och la mig där samtidigt som jag tog långa, djupa andetag och lyssnade på lugn musik. Jag kan verkligen rekommendera Niyama yoga and relaxation. Det är vågskvalp och delfinsång, det låter kanske flummigt men för mig var det väldigt avslappnande.”

Läs också: Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt 

Skulle det sätta igång under natten?

”Här var jag glad efter bad och jag kände mig väldigt avslappnad, men så så så trött. Stefan nattade Alice och jag la mig i soffan för att titta på tv. Då hade jag mensvärk som kom och gick, men det kändes inte som sammandragningar, utan som just mensvärk. Jag blev tröttare och tröttare och bestämde mig för att gå och lägga mig och sova, jag ville vara utvilad om det skulle sätta igång på natten. Någonstans där hoppades jag att det inte skulle hända nåt mer, att jag skulle få sova en natt och att det precis som med Alice skulle dra igång tidigt på morgonen istället. Sånt kan man ju tyvärr inte planera och bestämma. Jag hann inte mer än att somna innan jag vaknade av att det gjorde ont i magen. Jag värmde min vetekudde (min bästa vän båda förlossningarna!) och då kändes det bättre”.

Riktiga sammandragningar och vetekudde

”Stefan gick och la sig hos mig och somnade på en gång. Mensvärken blev starkare och starkare och jag kunde inte somna om. Jag bad Stefan om hjälp med att värma vetekudden och han gick ner och gjorde det både en och två gånger. Den tredje gång när jag kände att ’ahaaaa, nu är det sammandragningar på riktigt’ sa han i halvt sovande tillstånd `Nej Angelica, jag orkar inte det!` och så somnade han om. Jag tog mitt täcke och min kudde och gick ner till nedervåningen för att ha nära till micron. Och där gick jag fram och tillbaka var tionde minut ungefär och värmde vetekudden och la mig i soffan. Då började jag förstå att det här inte skulle stanna av, det skulle nog komma en bebis det närmsta dygnet. Jag smsade min tvilling som inte svarade, såklart. Det var mitt i natten och hon låg och sov. Jag ringde henne några gånger när sammandragningarna gjorde ondare, hon eller mamma skulle passa Alice när vi skulle åka in till förlossningen.”

Dags för BB!

”Stefan kom ner och var med mig och när sammandragningarna blev starkare hoppade jag in i duschen. Jag tror att jag stod där i 30 minuter innan jag bestämde mig för att det var dags att ringa mamma och säga att hon skulle komma och ta hand om Alice. Jag klockade sammandragningarna och det var tre sammandragningar på tio minuter och de varade i ungefär en till två minuter. Då ringde jag in till BB Sophia som sa att jag var välkommen att komma in. Stefan sprang runt som en yr höna (här var klockan strax innan 04:00) och packade sin BB-väska. Mamma kom och gick och la sig hos Alice. Jag låg ner i bilen med värme i ryggen och vetekudde på magen hela vägen in till stan. Jag andades djupa, långa och lugna andetag och tänkte hela tiden ’Andningen är min livboj. Här och nu. Här och nu. Den här sammandragningen kommer aldrig mer tillbaka’.”

Forlossningsberattelse_Angelica3

Ville gärna föda i vatten

”När vi kom fram till BB Sophia var klockan strax innan 05:00 och jag gick långsamt mot entrén med Stefan tätt intill. Jag stannade och fick en sammandragning lutad mot en sten vid parkeringen. Jag var väldigt lugn hela tiden, mycket lugnare den här gången än med Alice. Vi släpptes in direkt och jag blev så överfylld av känslor när vi kom in på vårt rum, tårarna rann ner för kinderna. Här skulle vi få träffa vår son för första gången. Jag såg badkaret direkt och sa till barnmorskan som skrev in mig att om det var möjligt ville jag gärna föda i vattnet. Hon var väldigt positiv till det vilket kändes bra. Jag sa att jag var öppen för att strunta i epidural den här gången, men att jag ville se hur det kändes och inte bestämma något.”

”Efter en och en halv timme av sammandragningar som jag andades mig igenom bad jag om att få lustgas. Gud vad jag älskar lustgas! Jag tycker verkligen att det tar udden av det vassaste i en sammandragning. När barnmorskan undersökte mig första gången konstaterade hon att jag var öppen 6 cm och de började förbereda badkaret med varmt, härligt vatten. Det där badkaret var på riktigt magiskt!”

Läs också: Förlossningen, här är pappans/partnerns roll 

Ville testa vatten som smärtlindring

”Jag bad om att få hoppa ner i det varma badet eftersom jag ville skippa epidural och testa vatten som smärtlindring. Mitt mål var att föda i vattnet, men jag var inställd på att det kanske inte skulle kunna gå. Om jag hade sagt till i badkaret att jag ville ha epidural hade jag fått kliva upp och föda i sängen istället, man kan inte bada när man har fått epidural. Jag känner överlag att jag var väldigt öppen den här förlossningen. Jag ville liksom ta det som det kom, inte bestämma någonting innan. När jag la mig i vattnet fick jag en stark sammandragning på en gång och fick lustgas direkt. Jag tycker att det var så bra att det fanns lustgas även i badkaret. När jag tagit den sammandragningen sa jag ’Haha, alla andra åker till sjukhus och föder barn, inte jag. Jag åker på spa!’. Både barnmorskan och Stefan skrattade åt mig men där och då kändes det så lyxigt. Jag blev väldigt avslappnad av vattnet och för mig fungerade det hur bra som helst som smärtlindring. Stefan och barnmorskan turades om att hålla i lustgasen när jag kände att jag ville ha båda armarna och händerna i vattnet.”

Forlossningsberattelse_Angelica6”Jag la mig i badet när klockan var 07:43 och när klockan var 10:10 står det i förlossningsjournalen att jag hade väldigt ont framtill vid blygdbenet. Barnmorskan frågade då om jag ville ha sterila kvaddlar eller bäckenbottenbedövning, jag tackade nej till båda. Jag tackade nej mest för att jag då skulle vara tvungen att lämna badkaret… De gånger jag var kissnödig fick jag gå upp och gå på toaletten och då blev sammandragningarna starkare (=ondare). Nu förstår jag att det var självklart att jag skulle gå på toaletten, där och då tyckte jag gott att jag kunde få ligga kvar och kissa i vattnet. Det tyckte inte barnmorskan. Hur som helst. Jag tackade nej till smärtlindring och strax efter det tog barnmorskan hål på fosterhinnan för att Philip skulle sjunka ner mer.”

Kände hur jag öppnade mig

”Klart fostervatten avgick och då blev sammandragningarna mycket kraftigare. Här minns jag att jag försökte stoppa ner huvudet under vattnet för att liksom ’försvinna bort’. Jag ville i alla fall ha öronen under vatten, men Stefan försökte hela tiden fiska upp mig. Jag fortsatte använda lustgas och var tvungen att gå djupt, djupt in i mig själv för att hantera smärtan på bästa sätt. Tankar jag tänkte var ’Andningen är min livboj’, ’Den här sammandragningen kommer inte tillbaka’ och ’Kasta dig in i vågen och följ med’. Jag kände hur kroppen öppnade sig, det var det sjukaste och häftigaste med hela förlossningen. Jag sa till barnmorskan och Stefan ’WOW! Jag känner att jag öppnar mig. Jag känner hur det vidgas’. Det minns jag inte att jag kände med Alice, men då hade jag ju epidural”.

Ordentliga krystvärkar och djuriskt läte

”Ungefär en halvtimme efter att barnmorskan tagit hål på hinnorna fick jag krystvärkar som varade i 9 minuter. Med Alice hade jag krystvärkar i 30 minuter. Den här gången kändes det på ett helt annat sätt än sist. Visst kände jag lite krystvärkar förra gången, det tryckte på och jag krystade med hakan mot bröstet. Nu var det på ett helt annat sätt. Jag kände hur hela kroppen arbetade för att han skulle komma ut. Jag kunde inte hålla emot och det kom ett djuriskt läte från mig. Jag skulle nog beskriva lätet som ett mörkt läte som lika gärna skulle kunna komma från en ko eller älg… Jag fortsatte använda lustgas under hela den här tiden”.

Philip föds med hjälp av oss!

”Barnmorskan sa till Stefan när hon såg att Philip var på väg ut ’Ta av dig tröjan, du ska få ta emot honom’. Klockan 10.54 föddes Philip Claes Alexander Lars Lagergren med hjälp av mig och Stefan. Det står i journalen att ”mor och far tar emot bebisen”. Jag minns att han ’fastnade’ på vägen ut, ungefär vid hans midja och då sa jag ’Ta ut honom!’. Det var otroligt häftigt att Stefan fick fånga honom under vattnet och lägga upp honom på mitt bröst. Jag hjälpte ju också till men det har jag helt ärligt inget minne av.”

Forlossningsberattelse_Angelica10

”När han föddes var han helt täckt av fosterfett, precis som Alice. Jag var chockad, skakig och stolt. Jag klarade det!”

Forlossningsberattelse_Angelica9

Om du vill följa Angelicas och Stefans liv tillsammans med barnen Alice och Philip så missa inte deras gemensamma blogg, Herr och Fru Lagergren.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

stats