neonatalen | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Vi var bara en timme på förlossningen!”

Ida-Maries förlossningsberättelse: “Vi var bara en timme på förlossningen!”

“Klockan 07.30, söndagen 21/12, vaknar jag av en sammandragning. Jag är i vecka 37+4 och hade inte haft några speciella förkänningar. Micke och jag hade varit på bio dagen innan, något som var väldigt påfrestande då jag hade svårt att sitta stilla länge på grund av svår foglossning. Jag hade haft sammandragningar mer eller mindre så fort jag ansträngde mig sedan vecka 19 men dessa kändes annorlunda än sammandraningarna jag haft tidigare. Det gör lite ont och smärtan är lokaliserad nertill under naveln. Jag somnar om till och från men vaknar vid varje sammandragning och kan tillslut inte somna om.”

Sammandragningarna känns annorlunda

“Klockan 09.00 laddar jag hem en värktimer-app och börjar klocka sammandragningarna som kommer oregelbundet, med 2-7 minuters mellanrum, och varar 1-2 minuter. Strax efter 09.00 vaknar M och jag berättar för honom att jag har sammandragningar som känns annorlunda. Han blir klarvaken på en sekund, haha! Jag kliver upp och tar en lång dusch, tvättar håret och fixar mig som vanligt.Duschen gjorde att sammandragningarna minskade i intensitet och blev mer oregelbundna, vissa kändes knappt alls. Vi tänkte att det bara var förvärkar.

Läs också: “Vad behövs i BB-väskan? Packlista för både vaginal förlossning och kejsarsnitt!”

Vid 11 får jag en stark sammandragning. Micke åker och handlar utfall det skulle vara dags och under tiden han är borta sitter jag och svarar på mejl och sökar undan lite jobb. Sammandragningarna blir under tiden mer regelbundna med cirka sju minuters mellanrum, de varar i cirka en minut. Vi är fortfarande helt övertygade om att det är förvärkar och vi fotar magbilder, städar hemma och väntar på att det ska avta. Så fortsätter det under dagen. Fem till su minuters mellanrum och helt hanterbara smärtmässigt. Mellan värkarna har jag inte ont alls. Jag sitter på pilatesbollen och guppar framför tv:n.

Vid klockan 16.00 börjar jag bli trött och lägger mig för att vila. Men att ligga ner går inte alls, det gör alldeles för ont när sammandragningarna kommer. Jag lägger mig på soffan men måste ställa mig upp vid varje värk. Smärtan är fortfarande hanterbar och sitter bara fram under naveln och i ljumskarna. Jag trampar liksom och det lindrar. Klockan 17.00 äter vi middag. En rejäl portion kycklinggryta och ris går ner. Nu är det 5-6 minuter mellan värkarna.”

Ringer förlossningen

“Klockan 19.15 börjar sammandragningarna kännas lite mer och när vi plockat undan middagen ringer jag till förlossningen för att höra vad jag ska göra. Jag är mest bekymrad över hur jag ska kunna sova på natten om det fortsätter såhär. Förlossningspersonalen tycker att mina värkar är ganska korta och i och med att ingen slempropp här gått så tror hon inte värkarna har någon effekt. Hon säger att jag får komma in på kontroll om jag vill men att jag lika gärna kan stanna hemma ett tag till om jag tycker att det går bra.

Min enda målsättning och vision med förlossningen är att jag skulle stanna hemma så länge som möjligt och göra förarbetet i min trygga miljö för att slippa känna att det blir en lång förlossning. Så jag kände absolut ingen stress att åka in. Smärtan var helt kontrollerbar. Inte värre än migrän eller mina axelsmärtor. Dessutom kunde jag ju räkna ner när man visste att det skulle avta. Det kan jag inte ens med mina reumatiska skov! Jag testade TENS lite men hade inte mycket nytta av den eftersom min smärta satt fram. Bäst var att hålla om M’s hals eller luta mig över bänken och trampa med benen. Jag tog en till disch och tog mig igenom värkarna med duschstrålen cirkulerande mot magen. Jätteskönt! Här blev jag helt plötsligt sugen på kaffe, så jag drack två koppar kaffe medan jag stod i duschen. Så typiskt mig, jag älskar kaffe! Tillslut fick jag avbryta duschen då jag blev alldeles för varm.”

Läs också: “Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

Slemproppen och vattnet går

“Klockan 20.00 är jag ute ur duschen och vi whatsappade lite med bror och hans tjej. Vi trodde fortfarande inte att det var allvar. ‘Du känner när det är på riktigt, sa svägerskan. Det gör dock rätt ont nu och när jag känner efter lite där nere kändes det konstigt. Så vi bestämmer oss för att göra oss i ordning och åka in på kontroll för att se om detta var ‘the real deal’ eller inte.

Klockan 20.30 gick vattnet och slemproppen medan jag står i bara underkläder och sminkar mig. Vattnet var blodblandat och jag fick lite panik (placentaavlossning tänkte jag men M lugnade mig för han hade hört på föräldrautbildningen att det kunde vara lite blodblandat vatten). Jag skriker till M att ringa förlossningen NU. Han far runt lite som en yr höna innan han hittar telefonen och ringer in. Han anger fel personnummer och är lite stressad, jag ropar ‘ÅTTIOFEM INTE ÅTTIOSEEEX!!!’, haha. Under tiden har jag en enda jättelång värk som gör ONT. Nu är det på riktigt, nu måste vi in! M skulle hämta ett par trosor åt mig och kommer med hela troslådan och häller ut på badrumsgolvet där mitt vatten har gått. Småstressad, stackarn! M packade in grejerna i bilen, vi tog en selfie i hallspegeln (jo, det hann vi med, 20.52), och sen åkte vi!”

Ida-Marie och Micke hann ta en selfie innan det var dags att åka till förlossningen.

Ida-Marie och Micke hann ta en selfie innan det var dags att åka till förlossningen.

Tuff bilresa in till förlossningen

“Bilresan in var HEMSK. Att sitta var inte kul och jag hade lite panik där. Men så fort jag kom ur bilen så var det lugnt igen. Korta värkar som jag pinade mig igenom och sedan fit for fight på någon minut. Hade en värk i hissen upp till förlossningen som avtog precis när dörrarna öppnades så när vi kom in var vi hur glada och pigga som helst. Klockan 21.000 var vi uppe på förlossningen och fick ett rum. Jag bytte om till den snygga landstingsskjortan och nättrosor. De satte på en CTG och försvann sedan snabbt då det var skiftbyte. CTG’n hade dålig kontakt och V’s hjärtljud var svåra att få upp på monitorn, det gjorde mig nervös där jag satt på sängkanten. Vi plockade fram kameran och tog några bilder, fortfarande inte jättejätteonda värkar. Micke var fortfarande yr som en hönda och hade packat upp all vår packning i förlossningsrummets skåp, haha.

Läs också: “Sveriges 100 mest populära barnnamn, här är senaste listan!”

Klockan 21.30 kommer nattens personal in. De beordrar mig att lägga mig på rygg för undersökning. Jag ville absolut inte ligga ner då jag tyckte värkarna gjorde så ont då. Men då plockade de fram lustgasen och det tog toppen av smärtan. CTG’n satt fortfarande jättedåligt och V’s hjärtljud verkade vara låga de stunder de syntes. De undersökte mig och satte en hjärtljudselektrod på V’s huvud istället, för att ha bättre koll. Nästan direkt hörde jag att han hade lite låga hjärtljud, och jag fick lägga mig på sidan. Åh, vad rädd jag blev. Detta var min fasa! Jag har jobbat på Neonatalen så jag har stenkoll, allt jag hörde var deras viskande prat om hjärtljuden. Jag höll på att få panik. Personalen som just gått på nattpasset skulle egentligen bara titta till mig så de hade inte hunnit med att läsa min önskemål där det enda var att prata MED mig om något är fel. Men Micke såg min panik och sade till dem bestämt. Då kunde vi samarbeta istället. ”

Inlagd på förlossningen, och vid gott mot mellan värkarna!

Inlagd på förlossningen, och vid gott mot mellan värkarna!

Hjärtljuden svajar…

“Jag var förresten öppen sex centimeter och hade ‘mjuka kanter’. Lustgasmasken var grym som andningsprofylax, jag fokuserade bara på andningen och det hade någ lika gärna kunnat vara syrgas i den där masken.

Klockan 21.45 svajar V’s hjärtljud och läkare och barnläkare tillkallas. De började sätta PVK och värkstimulerande dropp och ID-band. Jag hade ju inte ens hunnit få det! Jag bad om epidural och sköterskan måste ha fått hålla sig för skratt. Jag fattade inte att det var så nära. Plötsligt känner jag ett tryck neråt och det gick bara inte att andas genom värkarna längre. Jag ville krysta, måste krysta! Hjärtljuden är inte bra, men läkaren förklarar att det är okej i nuläget. Det beror på att han kommer så snabbt. Jag blir frånplockad lustgasen, nu måste jag fokusera på att krysta, han måste ut! Jag hade lite dålig teknik i början men efter några gånger fattade jag galoppen. Klockan 22.00 är hjärtljuden fortsätt lite svajiga och de beslutar att sätta en sugklocka för att hjälpa honom ut. I samma stund som de sätter klockan så går hjärtljuden upp. Underbar musik! Två eller tre krystvärkar senare var han ute, de behövde inte använda sugklockan.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: Jag får höra att det blir sugklocka…”

“OJ vilken liten plutt!”

“Klockan 22.07 såg vår lille prins dagens ljus. Vi höll på att missa hela spektaklet, förstod inte att han skulle komma så snabbt utan fokuserade mest på att krysta rätt. Micke var en klippa henom allt. Ut kom en liten skrikande kille och det första jag såg var att han hade bra tonus (muskelspänning) så han var inte påverkade av den låga hjärtfrekvensen! Apgar 9, 10, 10 och barnläkaren var inte kvar i rummet. Men OJ vilken liten plutt! Och pappas långa fingrar! Han mådde alldeles utmärkt och fick ligga på min mage direkt. LYCKA! Pappan fick klippa navelsträngen och sedan hjälpa till att tvätta, sätta på blöja, mäta och väga. 2660 gran liten och 48 centimeter lång. Född i vecka 37+4, alltså två och en halv vecka för tidigt.

Förutom det här med hjärtljuden och att sista delen fick så snabbt var min förlossning helt fantastisk! Bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag hanterade smärta mycket bättre än vad jag trodde. När vattnet väl fick så fick det så sjukt fort (en timme på förlossningen!) och det var lite skrämmande, men det fick ju bra med både mig och Vincent. Det var tur att han var så liten. Jag var knappt trött efteråt och inte speciellt hungrig heller eftersom jag ätit middag bara någon timme tidigare. Micke fick ta ansvaret för att äta förlossningsfikat. Nästa gång åker vi nog in lite tidigare. Men eftersom min slempropp inte gick och jag hade så korta värkar var det inte så lätt att veta!

M var fantastisk. En klippa och trots att det gick snabbt hann v skratta lite mellan värkarna. Vinnie fattade snabbt det där med att äta och bajsa och vi var ganska självgående på BB. Eftersom han var så liten ville jag vara säker på att amningen fungerande innan vi åkte hem och han vände i vikt redan dag två. Så på julafton tog vi hem vår skatt. Han är idag en 100 centimeter lång kille på tre år!”

Ida-Marie var inte så sugen på förlossningsbrickan efter förlossningen.

Vill du fortsätta följa Ida-Marie och hennes familj i vardagen? Missa inte hennes blogg här och hennes Instagramkonto @idamarieisaksson!

Förlossningsberättelse: “Vattnet gick innan planerade snittet”

Förlossningsberättelse: "Vattnet gick innan mitt planerade snitt"

Rebeccas förlossningsberättelse: “Vattnet gick innan planerade snittet”

“Jag var ute i Tyngen med Becca och Affe i hennes föräldrars stuga och myste under dagen. Sen mot eftermiddagen så åkte jag hem och lagade tortellini med brunsås (gravid-craving…).

Minns inte vad jag låg och kollade på men jag låg iallafall i soffan härhemma och kollade på tv, och helt plötsligt knäppte det till väldigt högt så jag trodde att katterna hade rivit ner någonting. Så kände jag att det blev helt blött i trosorna. Jag inser då på nån millisekund att det är vattnet som gått och jag börjar storgrina och hyperventilera och upprepar ”åhnej åhnej åhnej fan fan fan” och springer på toa. Klockan var cirka 18:45 när vattnet gick.

Läs också: “Att välja kejsarsnitt”

Väl påväg in på toan rinner det ju vatten ÖVERALLT; soffa, golv, toa. Så sitter jag där i nattlinnet på toan och storbölar och vet inte vad jag ska ta mig till, jag var ensam hemma. Jag hade ju inte förberett mig alls för jag hade ju ett planerat snitt senare så jag hade inte läst på alls!”

Ambulansen fick komma

“Jag tog en bunt handdukar mellan benen och stapplade ut i vardagsrummet och hämtade min telefon för att få tag i nån så jag skulle veta vad jag skulle göra. Först ringde jag min pojkvän, som var på affären så han får ju panik han med eftersom att jag grinar, sen ringde jag min Becca och är helt i chock. Sen ringer jag pappa och förbereder dem på att vi kanske måste låna deras bil eftersom min inte funkade.

Så kommer min pojkvän hem till mig. Det måste ha varit typ fem minuter efter att jag ringde honom, och han talar med ambulansen. Så då får jag tala med ambulansen för han är helt i chock han med, så beskriver jag vattnet och om det gör ont och så vidare.

Läs också: “Värkarna startade två dagar innan mitt planerade snitt”

Några minuter efter så kommer ambulansen hem till mig, så där sitter jag på toan och skäms ögonen ur mig helt söndergråten och halvt naken.. Men vad skulle jag göra då när det bara forsade vatten!

Jag fick ta på mig en förlossningsbinda och ett par trosor och gå i nattlinnet med massa filtar, sen fick jag lägga mig på båren.

Min pojkvän tog med våra packade BB-väskor som jag hade förberett någon dag innan och åkte egen bil medans jag fick åka ambulans, väl i ambulansen var det massor med frågor och blodprov. Jag minns ärligt talat inte så mycket av vad de sa för jag var så fruktansvärt nervös.”

Nervös för ryggbedövning

“Blåljusen slogs på och full fart till Falun blev det. Väl i Falun så blev jag inrullad i ett rum, där blev det mer prover och jag blev påkopplad massor av slangar och plats för dropp och sånt. Tabletter fick jag. Kateter satte de i. Och spritt språngande naken blev jag också.

Sen var det bara att vänta på vår tur för snitt, minns inte när vi kom till Falun men det gick ganska fort dit så innan klockan 21.00 i alla fall!

Tankarna innan de kom in och hämtade oss för operation var så sjuka. Vilka känslor, alltså jag längtar tillbaka för man var så förväntansfull och spänd på att äntligen få träffa sitt barn!

Sen hämtade de oss, jag minns att korridorerna var så långa och att det tog sån tid att komma till operationssalen (vilket inte alls var långt egentligen). Operationssalen var så läskig tyckte jag, det var så mycket folk och så läskigt bara… Där inne gick det också superfort. De la över mig på andra britsen, kopplade i slangar, dropp och medicin. Sen var det dags för ryggbedövning, den var jag mest nervös för. Men det gick ändå bra, jag fick vända på mig och ligga ihopkurad, hålla pojkväns hand och andas lugnt. Sen stack det till och spände massor och sen var bedövningen klar. Sen upp med ett skynke och väl där var jag ju helt bedövad i halva kroppen.”

Läs också: “Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar”

Väntan var lång

“Jag blev att må så sjukt dåligt mitt under snittet, jag fick ett sånt sjukt tryck över bröstet och började spy jättemycket, och fick massor med syrgas. Där är det också lite luddigt för jag blev så sjukt trött och dåsig av någon konstig anledning…

Själva operationen gick så fort tyckte jag, helt plötsligt hör man ett bebisgråt. Den känslan, fyfan vad lycklig jag blev. Vilken kärlek, glädjetårarna kom.

Men efteråt när hon var ute tog sån tid. Att få ut henne gick superfort men inte att lappa ihop mig. Därefter minns jag ingenting faktist förutom när vi var i korridorerna igen och jag kollade på en klocka som vi åkte förbi som visade 23:30.

Jag fick åka tillbaka till rummet som vi fick när vi kom, helt ensam och vila. Det var jättejobbigt tyckte jag för jag visste ju ingenting hur det hade gått för varken mig eller bebis… Och den väntan innan jag fick komma ner till neonatalen var så lång… Plus att jag fortfarande mådde dåligt och inte ens hade smält att vår bebis låg och väntade därnere på mig.

Turen ner till NEO minns jag tyvärr inte heller… Men där fick jag äntligen se henne! Där är också allt väldigt luddigt och det är på grund av all medicin och morfinet som jag blev dålig av, men det var så fint alltihopa. Därefter myste vi bara och vi var inlagda ett tag. Från lördag till onsdag.”

Som nyfödd fick Hailey ligga på neonatalen

Vill du se hur Rebeccas ärr läkte efter kejsarsnittet? I bloggen delar hon med sig av bilder på sitt kejsarsnittsärr.

Vill du fortsätta följa Rebecca och hennes familj? Missa då inte Rebeccas blogg här och hennes instagramkonto @rebeccaoskarssn!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till hej@loppi.se!


Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn
E-post

Lämna följande fält tomt

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Välkommen till världen, Leia!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

“Den 28e maj 03.40 vaknar jag av att det känns som att någon smäller en vattenballong i magen och det bara rinner ut vatten i sängen. Jag väcker min man Hampus försiktigt med ett ‘Älskling kan du vakna?’, han vrider huvudet åt mitt håll långsamt och kollar trött på mig. ‘Älskling, vattnet har gått’ får jag fram. Hampus flyger ur sängen ‘Är du seriös? Ska jag ringa en taxi?’. Jag svarar att jag vet inte vad vi ska göra, vi var ju bara i vecka 31.”

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

“Jag sprang upp på toaletten och ringde förlossningen, skrattade och grät samtidigt så det är ett under att barnmorskan hörde vad jag sa. Vi pratade i några minuter sen sa hon att eftersom det förmodligen var vattnet som hade gått så skulle vi åka in. Vi hade inte hunnit packa någon BB-väska, som tur var hade vi fått en packlista på vår första föräldragruppsträff kvällen innan så Hampus grabbade tag i den och for runt i lägenheten och slängde ner allt vad vi kunde behöva. 04:20 stod vi utanför dörren på förlossningen med väskorna i handen och ringde på klockan.

Läs också: “6 saker du måste veta inför din förlossning”

Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, det kollades CTG och ultraljud. Snabbt konstaterades det att båda barnen mådde bra och var lugna i magen. Barnmorskan berättar att om det är så att vattnet har gått så kommer de få födas med kejsarsnitt eftersom de är så små. ‘Okej’ svarar vi lugnt. När vi efter ett bra tag får vara ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Det ända jag får fram är ‘Hur hamnade vi här egentligen?’.”

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

“Ultraljudet visade att tvillingarna låg med huvudet neråt, och läkaren sa att då får det bli vaginal förlossning och som förstagångsföderska kan det ta ett tag. Jag och Hampus han inte riktigt med, utan när läkaren gått ut ur rummet så blev jag nervös, hur skulle tvillingarna födas egentligen? Vi pratade med barnmorskan igen, hon hämtade läkaren och det visade det sig att han inte läst vår journal ordentligt och missat att vi bara var i vecka 30 + 3, alltså var det akut kejsarsnitt som gällde.

Läs också: “Andning som smärtlindring – så funkar det”

Efter det här så fick jag en kortisonspruta i låret, för att påskynda mognaden av lungorna på bebisarna, och vi fick höra att inom två dygn så kommer tvillingarna vara födda. På CTGn kunde barnmorskan se att jag började få starkare värkar, så en spruta med bricanyl beställdes in för att få värkarna att avta.”

Hade vattnet verkligen gått?

“Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Efter 07 vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Min första barnmorska var okej men Malin var helt fantastisk! Från att hennes skift började tills att tvillingarna var födda så var hon med oss och förklarade varje steg. För ett kontrollfreak som jag så var det väldigt skönt.

Vid 07.30 började värkarna komma tillbaka, Malin sa att de gärna ville hinna ge mig en spruta kortison till för barnens lungor, och den fick de ge tidigast ett dygn efter den första. Så de skulle göra allt de kunde för att stanna av värkarna. En ny förlossningsläkare kom in med ultraljud för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt och därför ville hon avvakta tills en överläkare kunde kika med ultraljud. Jag fick en till spruta med bricanyl så länge.”

Läs också: “Skrik och panik? Så kan du lugna en ledsen bebis”

En tvilling hade mindre fostervatten

“Vid klockan 9.00 skulle vi få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett ‘studiebesök’ och träffa barnläkarna. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen bricanylen endast i 20 minuter innan värkarna var tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren kommer äntligen in och kollar fostervattnet med ultraljudet, och konstaterade snabbt att tvilling ett (Leia) hade mycket mindre fostervatten. Alltså fick de inte sätta dropp på grund av infektionsrisken. Efter lite diskussion så kommer de fram till att jag inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.

10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger ‘Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner’. Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.”

Hampus håller mig lugn

“I ett rum möts vi av tre narkosläkare som frågar mig om mediciner och sjukdomar, samtidigt får Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa innan vi rullas in i operationssalen.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

Nu vet jag vad som väntar, nämligen bedövningen. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig. Precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen. Vi får vänta ut värken innan de kan pröva igen. De lyckas till min glädje sätta sprutorna rätt på en gång.

Läs också: “Förlossningsberättelse: ‘Jag valde ett planerat snitt'”

Totalt är det minst 15 olika läkare och sköterskor i salen, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan. Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom.”

Tårarna sprutar

När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, en snabb genomgång och sen känner jag hur de börjar böka i magen. Det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Sköterskan säger åt Hampus att ställa sig upp och ta kort, och någon sekund senare så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger ‘Grattis mamma!’ och Leia var född, 11:30 40 cm lång och 1529 g. Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket för mig betydde att Leia levde. De väntar en minut med att klippa navelsträngen, när den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne. Sen springer hon vidare med henne ut till ett av barnteamen med henne.

Välkommen till världen, Leia!

Välkommen till världen, Leia!

Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute. Efter bara någon sekund så säger narkosläkaren ‘Grattis igen!’ 11:32 föddes Mattis, 41 cm lång och 1600 gram. Mattis hade problem med att andas och skrek inte lika mycket som Leia, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. Sen följer Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar.”

Välkommen till världen, Mattis!

Välkommen till världen, Mattis!

Det finaste jag sett!

Ensam ligger jag kvar i salen med läkarna, tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, självklart är det tårar av oro, men faktiskt mest av lycka. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mådde så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.

När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Hampus sitter i en fåtölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inlindad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, allt man läser om hur prematurbarn kan se ut som små luddiga Aliens, jag kunde inte se det. Det var en liten människa som låg där, min lilla bebis och han var det finaste jag sett. Han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia får jag inte träffa utan hon är inne i ett rum med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus säger att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln för att kunna ge mediciner.”

Läs också: “Så utvecklas ditt barn de första veckorna”

Tvillingarna är födda och mår bra

“Sen behöver jag åka ner till BB för observation. Några timmar ligger jag där själv, i chock, och ringer alla våra närmsta för att berätta att tvillingarna är födda och just nu mår bra.

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

När jag äntligen, på kvällen, åker upp till tvillingarna igen så får vi sitta där bredvid kuvöserna och genom små luckor hålla händerna på deras magar, röra deras små fingrar och klappa dem på det lilla av pannan som syns bakom masken. Tysta sitter vi där, gråter lite, fnissar lite och är helt betagna av att våra barn redan var här hos oss och ovetande om de sex veckorna på neonatalavdelningen som väntade.”

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla den till hej@loppi.se!

stats