För Vimedbarn-bloggaren Jennie-Lie Wickström startade förlossningen mitt i natten med vattenavgång. En förhållandevis vanlig start på en förlossning – om det inte vore för att hon bara var i vecka 30+3. I magen låg tvillingar, och de ville ut. Eftersom vattnet hade gått fanns det inget annat att göra än att plocka ut dem med akut kejsarsnitt.
Läs också: Jennie-Lies förlossningsberättelse från förlossningen med tvillingarna hittar du här!
– Trots att jag visste att det var ganska stor risk att tvillingar föds för tidigt så hade jag ändå tanken att ”det kommer inte hända oss”. Så tyvärr visste jag inte så mycket alls om vad det betydde att barnen föds prematurt och när det hände oss så slängdes vi in i en helt ny värld.
Jennie-Lie rullades in i en operationssal och kort därpå plockades en liten, liten Leia ut som mådde bra trots omständigheterna. Tätt därpå plockades Mattis ut som hade det lite kämpigare.
– Han skrek inte på en gång, men tillslut kom andningen igång och vi fick ett litet skrik innan de snabbt sprang ut med honom till läkarteamet.
Där och då kände Jennie-Lie mest lyckokänslor. Båda barnen hade skrikit, de levde, operationen hade gått bra och hon var äntligen mamma.
– Det var först när jag kom upp på BB och var själv, utan man och barn, som jag fick känslan av oro. Allt jag ville vara att träffa mina barn för att få hålla dem och se att de mådde bra.
”När jag höll Leia i famnen kom tårarna”
Men på grund av att barnen var så små fick det sistnämnda vänta. Bara några timmar efter förlossningen var man tvungen att söva Mattis för att spruta ner ett medel i lungorna för att påskynda mognaden. Sen fick tvillingarna ligga i ett eget rum, och Jennie-Lie och hennes man Hampus fick sova i ett annat. De fick bara sticka in händerna i deras kuvöser det första dygnet, och först dagen efter fick de hålla i sina barn för första gången.
Läs också: ”Dykteknik eller profylax? Så funkar de olika förlossningsteknikerna”
– Det var så ofattbart när sjuksköterskorna lyfte ut dem till oss, med alla slangar, masker och pipande saker. När jag väl hade Leia, som var den första jag höll i, i famnen kom tårarna. Så liten och oskyldig men samtidigt så stark och fin. Och på andra sidan rummet satt Hampus med ett litet Mattis-knyte på bröstet. Det var bästa fredagsmyset jag någonsin haft.
Första veckorna efter förlossningen beskriver Jennie-Lie som en riktig berg-och-dal-bana. Varje dag gjordes flera olika undersökningar. Mattis hade tungt att andas första dygnet och även svårt att behålla maten. Hos Leia upptäcktes en liten hjärnblödning vid förlossningen som det skulle hållas extra koll på. Båda barnen fick ha cpap-mask första veckan för att underlätta andningen, och ibland även syrgas. Leia fick blodtransfusion vid ett par tillfällen för att få igång hennes egen tillverkning av blodkroppar som inte riktigt kom igång som den skulle.
– Vi fick lära oss många läkartermer, att hålla koll på prover och dessutom skulle vi lära oss vara föräldrar. Rent praktiskt första veckan fick vi vara delaktiga i skötandet av barnen, lära oss föra anteckningar om de kissade och bajsade, väga kissblöjor, kartlägga matning, om de kräktes så att läkarna kunde ta del av infon för att ge tvillingarna bästa förutsättningar att växa. Förutom det satt vi från morgon till natt i varsin fåtölj med en tvilling i famnen, de enda pauserna vi tog var för att få i oss själva mat.
Slutade andas under dipparna
Hela första veckan låg tvillingarna i kuvös. Efter en vecka kunde de bytas ut mot en värmesäng där de kunde ligga tillsammans. Båda drabbades dessutom av gulsot och behövde sola under en UV-lampa och hela tiden var de uppkopplade med mätare. Eftersom de små kropparna hade fullt upp med mognad och att växa var en så viktig sak som andningen nedprioriterad av deras kroppar. Jennie-Lie beskriver hur de drabbades av ”dippar”, något som är vanligt bland nyfödda prematurbarn. Under dipparna glömmer kroppen bort att den behöver andas och alla värden sjunker som följd.
Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador måste bort!”
– Flera gånger höll jag i både Mattis och Leia när de dippade utan att jag kände att de slutade andas. Men sjukhuspersonalen har koll på alla värden från deras rum så när det hände kom det inte sköterskor och sa att vi behövde ruska lite på barnen för att få dem att komma ihåg att andas. Ibland vågade man inte skaka om dem så rejält som kunde behövas, så då tog dem barnen och skakade dem så att de började andas igen. Sen stod de kvar i rummet och höll koll ett tag innan de gick vidare.
”Att få barn för tidigt önskar jag ingen”
Familjen bodde på sjukhuset i totalt sex veckor innan de fick komma hem och få hemvård ytterligare två veckor.
– Det var helt fantastiskt att få komma hem. Det var lite läskigt att lämna tryggheten på sjukhuset, men samtidigt hade vi fått den bästa utbildningarna i att vara förälder på neonatalavdelningen. Vi hade fått stenkoll på saker som amning, flaskmatning och magmassage så vi var lite less på att vara i vår ”bubbla” och satte direkt igång med andra projekt för att leva livet. Som till exempel att planera namngivning och bröllop på tre veckor.
Idag är Leia och Mattis två spralliga 2,5-åringar som ser fram emot att bli storasyster och storebror i januari. Jennie-Lie har passerat tvillingarnas förlossningsvecka med lillasyskonet ”Sprallis” i magen och är nu i vecka 33. Även om allt tyder på att den här bebisen kommer komma ut fullgången har hennes tidigare prematurförlossning satt spår. Jennie-Lie beskriver hur hon är överlycklig för varje dag bebisen är kvar i magen, och att hon och Hampus inte bara redan köpt alla saker som behövs inför bebisens ankomst utan också säkrat upp med en plan för hur de ska lösa vardagen om de skulle behöva bo på neonatalen igen.
– Att få barn för tidigt önskar jag att ingen skulle behöva gå igenom. Det är mycket oro, ovisshet och ingen som vågar säga bu eller bä. Det enda du kan göra är att vänta. Samtidigt är den första tiden med barnen det absolut bästa som hänt oss och vi kände oss alltid trygga i sjukhusets lokaler, och är väldigt tacksamma för sjukvården i Sverige. Som förälder till prematurbarn har jag fått många starka ”första gången-minnen”. Första gången vi fick hålla i tvillingarna, första gången vi fick se dem tillsammans, första natten vi fick sova i samma rum, första dagen utan bevakning och dagen vi kunde börja vårt liv på riktigt. Kanske betyder dessa minnen så mycket för mig just för att det aldrig var säkert att vi skulle få uppleva ”första gången” med något av våra barn.
Vill du följa Jennie-Lie, Hampus, tvillingarna och Sprallis i magen? Missa då inte Jennie-Lies blogg här och hennes Instagramkonto @jennielie!
