narkosläkare | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “De tog bort skynket under kejsarsnittet”

“Morgonen den 5 juli vaknade jag tidigt då jag hade haft svårt att sova ordentligt på natten. Var lite pirrig och nervös så jag smet upp och drack två stora glas vatten ute i den ljumma morgonen vid 05.45 för jag fick inte dricka vatten från klockan 06.00 inför operationen. Jag satt där ute på altanen efter ännu en descutan-dusch och tårarna rann igen av lycka – idag var lillebrors födelsedag äntligen här.

Rickard fångade en bild på mig och magen i trädgården och sen hoppade vi in i bilen och körde mot Lund. Vi lyssnade på min spellista i bilen som jag gjort inför kejsarsnittet med lugna, svenska låtar och vi småpratade lite men det var en så märklig känsla ändå. Att vi snart skulle få träffa vår nya lille älskling. Rickard släppte mig på BB i Lund och körde och parkerade bilen medan jag skickade ett sms till mamma att vi var på plats och fick en bild på en sovandes storebror tillbaka. Han hade sovit gott hela natten och det var så fint att få se honom.

Sedan var det dags att ta hissen upp och skriva in oss. Barnmorskan som mötte oss gav oss vårt rum direkt, ett hörnrum längst ner i korridoren och vi fick vet att vi skulle få bo där själva så Rickard skulle få stanna kommande nätter vilket var ett skönt besked och en liten sten som släppte. Vår önskan hade gått igenom och att vi dessutom fick rummet längst ner i korridoren gjorde att det kändes så privat det bara gick. 07:00 skrevs vi in och vi fick veta att vi var planerade som snitt nummer 3 för dagen och att det antagligen blev innan lunch om inte för många akuta kom emellan.

Barnmorskan kändes inte alls bra

Barnmorskan kändes faktiskt inte bra. Inte bra alls. Hon var hård och lite barsk och det kändes som hon himlade med ögonen allt för ofta. När jag skulle lämna mitt förlossningsbrev som läkaren som skulle göra kejsarsnittet bett oss skriva sa hon direkt “det där behöver vi inte – det är ingen som kommer läsa det”, vilket gav mig en liten klump i magen, men Rickard räddade upp det fort och påpekade att det var läkaren som bett oss skriva det och att det var mest om eftervården som var det viktiga varpå hon tog med sig det med en liten suck. Att hon skulle vara vår barnmorska kändes inte alls bra men jag bestämde mig för att fokusera på alla gulliga sköterskor som kom in och ut i rummet och tog tester på mig och som var mer empatiska. Alla andra som kom in och presenterade sig och sa att de skulle vara med på kejsarsnittet kändes så himla bra så jag fokuserade på dem.

Vi fick byta om, de tog blodprover på mig och kollade blodtrycket och allt såg bra ut och de säkerställde att vi kunde sätta katetern efter bedövningen, att narkosläkaren som skulle sätta spinalen visste att det är tajt och lite svårt att sätta den på mig och att vi skulle få fota inne på snittet, så allt kändes bra och när det dessutom kom in en ny barnmorska och presenterade sig och sa att hon skulle vara ansvarig barnmorska under snittet blev jag så glad. Den barska skrev tydligen bara in oss och skulle inte ha något med vårt snitt att göra. Då slappnade jag av på riktigt och jag var så glad att vi dessutom hade skrivit ut två förlossningsbrev på inrådan av min barnmorska så att de som skulle vara med oss efteråt kunde få ett eget om just amningen och så vidare.

Rickard fick en kopp kaffe och jag luktade lite avundsjukt på den och sen bestämde vi oss för att kolla på serier i väntan. Något som vi sett förut så man slapp koncentrerar sig. Det blev Friends och avsnitten när Ross och Rachel får barn. Vi småskrattade, grät emellanåt och skickade sms i våra ”whatsup”-grupper med våra familjer. Vi fick beskedet att det kanske skulle dröja lite längre så de ville sätta dropp på mig vilket jag tackade och tog emot, Rickard fick smita ut och äta lite mer frukost och jag tvingade även i honom en bar så att även hans energi var på topp. Om det var hemskt att vara fastande förra gången så var det faktiskt inte alls så farligt den här gången. Jag led inte speciellt mycket av att varken få äta eller dricka vilket var skönt.

Vi packade med oss min mobil och headset att ta med till operationen och bäddade lilla babynestet och fixade på rummet inför att få komma tillbaka med lillebror i famnen. Sedan dök vår läkare upp som var samma fantastiska kvinna som godkände kejsarsnittet och som höll i inskrivningen i vecka 32 och då lovade att hon skulle lägga kejsarsnittet på sitt schema för att hon önskade att göra det själv. Gissa om jag blev glad när hon klev in på vårt rum för att höra hur vi mådde och småsnacka lite om planen. Hon var så himla närvarande, empatisk, lugn och trygg och jag ville bara kasta mig om halsen på henne och ge henne en kram. Hon förklarade att katetern kunde sättas efter bedövning som önskat men att man inte kunde sätta upp skynket innan dess på grund av en massa rutiner och det var så bra att hon förklarade så jag visste hur det skulle gå till.

“Jag tjöt JAA!”

Nu till det coolaste i förberedelserna. Hon hade ju nämnt på inskrivningen att hon ibland frågar pappan om han vill se när bebisen “kryper ut” ur magen och att vi skulle klura på om det var något för oss så det ville hon kolla av och vi sa såklart ja! Rickard var så peppad på att se och ingen av oss är rädda för blod och är väldigt sjukhusvana efter alla mina år på Karolinska och SÖS under utredningarna av endometriosen och kroniska huvudvärken. Jag sa att jag var SÅ AVUNDSJUK på att han skulle få se vilket gjorde att läkaren tänkte efter en liten stund och såg mig rakt in i ögonen innan hon med en liten glimt i ögat sa att man nästan aldrig gör så men visst kunde hon be personalen ta ner skynket så även jag fick se! Förutsatt att allt gick bra och enligt plan under operationen. Gissa om jag tjöt JA!

Sedan sa hon att vi nog var snitt nummer 2 nu så det kunde bli när som helst. Oj så pirriga vi var när hon lämnat rummet och vi stängde av ipaden och började förbereda oss för att få träffa lillebror. Äntligen, äntligen och nu kändes allt så himla bra inför att åka ner till operationen och påbörja kejsarsnittet! Jag var lite nervös men mest pirrig och det var egentligen främst att ta oss förbi att sätta bedövningen i spinalen som var det som jag var nervös för, eftersom det är klurigt på mig och jag lätt får komplikationer på sånt. Sedan gick allt fort och helt plötsligt var det dags för oss att gå ner till OP….

Vi gick längst korridoren bort mot hissarna för att åka ner till operationen. Vi hade varit där innan för det var där man hade samtalet med narkosläkare inför snittet och gick igenom bedövningen och sånt så jag kände mig trygg i korridoren. I Rickards ficka låg min iphone och hörlurar för vi hade frågat några extra gånger på förmiddagen om vi fick lov att fota någon bild på lillebror när han föddes som jag kunde ha med mig till uppvaket att titta på och alla hade sagt okej till detta inklusive vår läkare som skulle genomföra kejsarsnittet, men där och då kändes det för meckigt och för mycket att ta med kameran också så vi lämnade den på rummet.

“Bara det inte är Tomas Ledin”

Väl inne i operationssalen hälsade en ny narkossköterska och jag fick sätta mig på britsen och nu började jag bli lite smånervös för att sätta själva spinalen men jag försökte hålla mig lugn, fokuserad och ta en sak i taget i hjärnan. Här och nu, här och nu tänkte jag. ”Idag är August födelsedag”, tänkte jag om och om igen…

Sköterskan frågade om mitt personnummer och sen skulle jag  sätta mig till rätta på britsen för att de skulle kunna lägga spinalen/ ryggbedövningen. Man sitter upp med fötterna på en pall och kutar som en katt och de la en filt om mina ben för att jag skulle känna mig lite mer klädd eftersom man är utan underkläder. Här var de väldigt måna om att jag skulle känna mig så trygg som möjligt (man sitter ju med bar underkropp och liksom rumpan bar mitt i rummet när de väl hissar upp operationsrocken). De frågade ett par gånger så det kändes okej att sitta så när jag väntade, vi påminde igen om att spinalen är svår att sätta på mig eftersom jag har tajta kotor och de hade kallat in en riktigt duktig narkosläkare för att sköta det vilket kändes tryggt. Sköterskan framför mig var däremot lite kantig och när vi frågade om det var okej att spela vår egen musiklista och om den gick att koppla in någonstans så kändes det för en sekund som de tyckte det var lite meckigt och jobbigt men de hämtade sig snabbt eftersom vi hade fått OK på det innan och visade bort till systemet. Men då kändes det inte så viktigt för mig längre utan jag sa att vi kunde köra från mobilen vid oss istället – jag ville hellre ha kvar Rickard vid min sida och hålla hans hand än att han skulle stå och mecka vid någon anläggning. De hade faktiskt redan på riktigt mysig, lugn typ spa-musik i salen som jag för en kort stund tänkte att ”den här musiken hade också funkat”. Men jag hade ju lyssnat på min egen lista och förberett mig mentalt senaste veckorna så det kändes klokt att fullfölja planen eftersom det hjälpte mig att hålla mig lugn och fokuserad förra kejsarsnittet och jag ville återskapa den känslan av egen kontroll genom musiken.

Den småkantiga sköterskan sa ”jaha, vad där det för musik då om man får fråga?” varpå jag berättade att jag hade valt svenska klassiska låtar eftersom jag kan de texterna utantill och det hjälper mig att hitta ett fokus om nerverna skjuter i höjden eller tankarna fladdrar panikartat iväg och då säger hon ”bara det inte är Tomas Ledin så är jag nöjd”.

Aj – ni som har följt mig länge vet ju att jag ÄLSKAR Tomas Ledin, det är den största tryggheten av all musik jag kan tänka mig för mig eftersom det är barndom, trygghet, pappa och våra somrar. Men jag fann mig snabbt och svarade som det var ”ojdå, han är faktiskt min absoluta favoritartist men du har tur för det är bara med en enda låt med honom på listan och den har han inte ens skrivit själv för den har Eva Dahlgren skrivit”. Sen lät jag det inte röra mig mer i ryggen utan hittade åter fokus till Rickard, mig själv och höll honom i handen medan nästa småkantiga sköterska kom fram och sa att hon skulle sätta katetern.

Urproffsig narkosläkare

”Nej, den ska inte sättas nu, utan efter att bedövningen tagit enligt överenskommelse”, sa jag och hon såg lite småirriterad ut men accepterade det direkt. Jag förtydligade att vi kommit överens med vår läkare om det och varje gång vi nämnde vår läkares namn och sa att hon sagt saker, godkänt saker eller föreslagit saker så backade personalen så hon verkade vara ett jäkla överhuvud i den där salen. TACK OCH LOV får jag väl säga. Hon var inte där då utan de kommer ju sist när allt är preppat för operation… Hur som, sköterskan fick snällt sätta sig på sin pall och stirra ut i tomma intet och vänta lite till och då dök nästa lilla ”hinder” upp när en ung sköterska sa att vi minsann inte fick fota i operationssalen. Hon lät något irriterad och stressad och jag tittade på Rickard som fick sköta snacket här för jag blev lite trött på att allt som vi hade fått lovat och kollat upp innan var nu helt plötsligt besvärligt och förbjudet. Jag gick in i mig själv och fokuserade på att det enda som var det viktiga just nu var att det var August födelsedag och andades lugnt och lyssnade på musiken på Rickard telefon. Här och nu, här och nu….

Rickard sa våra gyllene ord igen, haha. “Okej, läkaren XXXX har lovat oss det och det blev även godkänt barnmorskan XXXX uppe på avdelningen så det skulle vi få.

Dags för ryggbedövningen och narkosläkaren kom in och presenterade sig och kändes urproffsig och fokuserad direkt. Tog lång tid på sig att se till att jag kutade rätt och kände för att se till att inte sticka i onödan eftersom de fått varningen att jag har lite tajt mellan kotorna och det är svårt och detta var ju momentet jag nästan varit mest nervös för så jag satt och kutade, en sköterska höll händerna på mina axlar och jag höll Rickard hårt i händerna och försökte andas lugna, långa andetag.

Det var knäpptyst i salen trots att där var närmre 10 personer samlade och jag hörde bara mina egna andetag som emellanåt kom med ett litet smärtsamt “iiiii” i utandningen av den ilande smärtan…

Hon hade svårt att hitta rätt och det tog rätt lång tid, jag fokuserade inåt och på andningen och emellanåt hörde jag små peppande kommentarer från Rickard och olika sköterskor som sa att jag var jätteduktig. De såg hur ju hur svårt det var och hörde på mig att det var tufft men jag fick ingen panik, skrek inte eller stoppade inte utan bara fokuserad på att vara still och lugn så de där små peppande “Johanna – du är SÅ duktig, andas bara lugnt” betydde jättemycket… Till slut gick det och jag fick lägga mig ner med armarna ut på sidorna och det var dags att sätta katetern.

“Blev lite småstressade”

Jag hade ju önskat att skynket skulle vara uppe när katetern skulle sättas men visste att det inte skulle gå så jag tittade direkt till vänster på Rickard och fokuserade på honom och att hålla honom i handen medan de satte katetern för jag ville inte se. Det kändes okej och jag lyssnade på musiken från iphonen som låg vid mitt vänstra öra… “Min enda längtar nu och här…. älska mig för den jag är”. Jag sjöng med i låtarna i mitt huvud och såg Rickard i ögonen och han var så lugn men ändå peppande och påminde mig om att det här gick bra, att nu hade vi klarat spinalen och var ett steg närmre och han sa att jag var duktig. Sen åkte skynket upp och vår läkare kom in och hela stämningen i rummet förändrades på en sekund. Alla riktade uppmärksamheten till henne med största respekt och när hon berättade att hon godkänt att vi fick fota så nickade alla bara och anpassade sig och det enda jag tänkte var att hon var min bästa hjältinna och att jag var så tacksam för just henne.

“Jag har lovat Johanna och Rickard att om allt går bra så ska de få se när bebisen kommer så då kan vi ta ner skynket. De är fullt införstådda med att det är sterilt område och att de måste hålla händer och sig själva på andra sidan ändå och det kommer gå jättebra”

Stämningen förändrades i rummet igen, det märktes att de blev förvånade och lite småstressade över hur det skulle gå till men vår läkare var så lugn och bara sa att det kommer gå bra, då kör vi igång.

Och så började de presentera sig, man gör så i början av operationen för att läkaren som leder operationen ska säga högt vem som är där, vad de har för roll och vad det är för operation som ska göras. Sedan berättade hon att de började och jag och Rickard fokuserade mest på varandra och var rätt tysta, jag lyssnade till och från på musiken och till och från på personalen som småpratade avslappnat med varandra. Två hade satt på sig likadana örhängen dagen till ära och det skrattade de gott åt och berättade för oss att örhängen är det enda man får ha i smyckesväg när man jobbade så därför hade de koll. Vår läkare hade hängande stora pärlor och jag sa att det var fint att hon hade klätt upp sig så mycket för August födelsedagskalas.

Plockade bort skynket

Och nu gick det fort. Från att de börjar tar det ju bara någon/några minuter så när vår läkare sa att det gick bra att ta ner skynket för nu var det dags så gick pulsen upp av lycka och Rickard höll på att resa sig upp av adrenalinet – NU SKULLE VÅR SON FÖDAS!! Personalen böjde sig över mig och försökte rycka ner ställningen men blev stressade och sa att det inte gick. Jag kände av deras stress men var inte irriterad för jag förstod att de inte var vana och att det var därför, jag tänkte bara hela tiden att oavsett så får jag se honom även om de inte lyckas få ner så jag får se när han ålar sig ut. Jag var förvånansvärt lugn och förväntansfull i allt kaos och när någon sköterska igen sa att det inte gick så sa vår läkare bara lugnt till henne att de kunde bara dra ner skynket och låta ställningen (som är en fyrkantig pinne)  vara kvar så det gjorde de och samtidigt hörde jag Rickards exalterade, gråtiga röst i adrenalinspeed säga om och om igen “ser du, nu kommer han, ser du? Där är han!”

De fick inte ner skynket så bra och jag hade ju en gravidmage som också var rätt mycket i vägen så jag såg bara hur vår läkare jobbade med huvudet och ryckte fram och tillbaka och emellanåt såg jag toppen på August huvud men att få höra Rickards stolta, lyckliga röst med full gråt räckte så himla långt och jag var så lycklig att lillebror verkade må bra och att jag skulle få se honom innan de gick till barnbordet så jag accepterade rätt snabbt i mitt huvud att jag inte skulle se så mycket som jag hade hoppats. Rickard såg ALLT och var så sjukt exalterad, stolt, rörd och glad.

Och sen föddes han. Vår lilla älskade August och det såg jag. Jag såg när han rätt snabbt kom ut och upp och direkt såg vi hur lik han var Charles och vi skrattade och grät hysteriskt både jag och Rickard och sa “Hej August”!

Lik storebror!

Han var så sjukt lik Charles men hade mer hår, här är allt en lycklig dimma medan alla i rummet tjoade “grattis” och vi pussades och landade i att allt hade gått bra och att han verkade må bra. Så medan de satte upp skynket igen fokuserade vi på att landa i allt och pussas. Han var här, han var född och nu skulle Rickard ta med honom till barnbordet och klippa navelsträngen medan jag låg kvar men jag hade fått se honom och var så jäkla lycklig.

Jag hörde hur August skrek heela tiden så jag var så lugn och trygg med att han mådde bra, kände det enda in i hjärtat så när jag småsnackade med läkaren om hur min muskelknuta på vänster sida vid äggstocken såg ut och när jag till och från blev yr och illamående av lågt blodtryck så var jag ändå så jäkla lugn och trygg. (Man får medicin i slangen direkt varje gång man säger till att man börjar bli yr och illamående och jag trodde några gånger att jag skulle kräkas men gjorde det aldrig vilket var skönt. Inom 1 minut från att jag sa till mådde jag bra igen för så fort verkar hjälpen.)

Och sen kom han, min man och min son. Att se Rickard med August i famnen sätta sig på pallen bredvid mig var magiskt, han berättade att han var 52cm lång vilket vi var så förvånade över och jag fick honom i min famn. Denna efterlängtade lilla älsklingen, Charles lillebror, han var äntligen här.”

Läs också: Johannas förlossningsberättelse med storebror Charles i tre delar från 2015 som är inför, under och efter kejsarsnittet.

 

 

 

 

Förlossningsberättelse: “Jag fick spinalhuvudvärk!”

Förlossningsberättelse: "Jag fick spinalhuvudvärk"

Sara Gunnarssons förlossningsberättelse: “Jag fick spinalhuvudvärk”

“Kvällen innan tvättade jag håret och duschade kroppen med Descutan, ett bakteriedödande medel. Vi myste med sushi innan läggdags. Natten var pirrig och nervös, men vi kunde somna och vaknade runt 07 när vi tog bilder på mig och magen. Jag duschade en gång till med Descutan. Allt packat och klart för ankomsten av våran lilla tjej som vi väntat på i 9 månader.

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Sista bilden på gravidmagen innan kejsarsnittet!

Klockan 09 klev vi in genom dörrarna på operationscentrum på Centralsjukhuset Kristianstad, väldigt nervösa och pirriga. Kvinnan i receptionen sa “jag ser att ni är här för ett kejsarsnitt” med tanke på min stora mage. Vi fick gå in i varsitt omklädningsrum jag och Daniel, han fick gröna papperskläder och jag fick en sjukhusrock och fina knästrumpor. Jag satte på mig stödstrumpor under så att dom satt på plats till efter operationen. Vi fick packa ner all packning och våra kläder i en plastlåda som skulle transporteras till BB. Väl klara fick vi sätta oss i väntrummet på operation öst, där satt vi över en timme och var supernervösa och känslan över att snart få träffa vårt barn var helt galen.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

“Efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika”

“En narkossköterka kom och hämtade oss 10.25, jag gillade honom direkt för att han var så extremt lik min farmors bror. Vi pratade så mycket att vi gick förbi operationssalen, vände och fick varsin operationmössa. Operationsal 7 öppnade sig och vi gick in till ett superfräscht rum med massor av folk, omöjligt att komma ihåg alla som var där men det var en barnmorska, två sjuksköterskor, en undersköterska och ganska snabbt kom narkosläkare och en praktikant för att lägga ryggbedövningen, jag satt på sängkanten och kutade rygg, den kändes inte så mycket. Däremot kändes infarten i handen så sjukt mycket att dem fick flytta den till armvecket. När bedövningen väl var lagd blev det varmt om rumpan och jag började domna bort i nedre delen av kroppen. De hjälpte mig att lägga mig ner och satt upp ett skynke mellan huvudet och kroppen vid brösten ungefär.

De började tvätta mig och satte kateter, sen kände de men en pincett och nöp hårt för att se om jag hade känsel. Bedövningen hade tagit bra och då kom två förlossningsläkare och en AT-läkare in och presenterade sig, sen började de operera direkt och efter bara någon minut fick vi höra bebis skrika, då kom tårarna på oss och klockan var 11.08.”

Läs också: “Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!”

Amningen kom igång direkt

Sara fick spinalhuvudvärk efter sitt planerade kejsarsnitt

“Ganska snabbt la de henne kind emot kind med mig och den känslan var så underbar, äntligen var hon här.

De gick iväg till ett rum bredvid för att klippa navelsträngen, väga och mäta, dit följde Daniel med och jag låg kvar med tårarna och tittade på klockan och undrade hur lång tid de tar för dem i rummet bredvid och hur lång tid de ska ta att sy ihop mig. Efter några minuter kom Daniel tillbaka med vår tjej och de satt vid mitt huvud tills operationen var klar.

Läkarna lämnade rummet och sköterskorna tvättade mig och satte på förband. Efteråt de flyttade de över mig i en sjukhussäng och vi blev rullade till uppvaket, där kopplade de bort syrgasen i näsan och vi kunde börja amma vid 12.10, så härligt att hon sög direkt. Daniel fick en bricka med kaffe och mackor, självklart en flagga också för att fira födelsen. Själv fick jag nöja mig med vatten.

Runt 14.30 blev vi rullade till BB där vi fick ett eget rum och där våra väskor stod. Jag låg i sängen och ammade och vilade hela dagen, jag hade jätteont när jag rörde mig så att ligga still var att föredra. 17.08 var det dags för sextimmars kontroll av prinsessan, allt bra.”

Läs också: “Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Spinalhuvudvärk efter bedövningen

“På morgonen efter var det dags för mig att stiga upp ur sängen och de var en kamp, men jag tog mig upp och ända in i duschen, med hjälp såklart! Väl i duschen fick jag blodtrycksfall och undersköterskan fick bära tillbaka mig till sängen. Jag har aldrig varit med om det förut så känslan var att nu dör jag, men hon sa hela tiden att de är ofarligt, så jag litade på henne. Jag fick göra ett nytt försök på eftermiddagen och då kunde jag komma upp och duscha klart, sen åt jag middagen i matsalen istället för i sängen som de andra gångerna, även kvällsfikat i matsalen. Härligt att komma utanför rummet även om de gjorde svinont i magen.

Dagen efter mådde jag betydligt bättre och vi laddade för att åka hem, men jag fick hemsk huvudvärk. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Tydligen är det vanligt efter bedövningen, och kallas spinalhuvudvärk. Läkarna gav mig morfin och att jag skulle sova en stund, Daniel tog med vår lilla tjej på en promenad och käkade lunch. Det kändes bättre efter att jag sov men läkarna tyckte vi kunde stanna en natt till samtidigt som vi fick känna efter själva vad vi ville, så vi bestämde oss för att åka hem.”

Skillnad mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt

Förlossningsberättelse: Lillasyster kom till världen med planerat kejsarsnitt

Välkommen hem, lillasyster!

“När vi kommit hem så åkte Daniel och hämtade våran stora kille som vi längtat efter. Han var supergo mot lilltjejen och skulle gärna testa alla hennes grejer som babynest och så vidare. Söndagen kändes det skapligt bra i kroppen och de kommande dagarna var bara bättre och bättre. Man ska vila en vecka men enbart för rekommendationerna var jag still hemma. Kroppsmässigt hade jag kunnat gå promenad redan på måndagen.

Skillnaden mot en vaginal förlossning är att man inte känner sig som en kokt spaghetti efteråt. Visst, jag kände mig dålig på grund av operationen men det var på ett helt annat sätt och jag tycker att återhämtningen till att känna mig fullt normal gått mycket snabbare efter kejsarsnittet. Två månader efter känns det verkligen inte som något har hänt. Svårt att säga men många faktorer spelar nog in och dels fick jag inte kämpa för att få barn och mina krafter tog inte slut och en annan faktor är nog att jag inte gick upp lika mycket i vikt denna gång. Fortfarande 5 kilo plus och inga byxor förutom gravidjeansen passar, men efter förra graviditeten tog det över ett år innan jag var nere på normalvikten igen. Så ingen stress!”

Vill du fortsätta följa Sara och hennes familj? Missa då inte Saras blogg här och hennes instagramkonto @saragunnarssons!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Maila då till hej@loppi.se!


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det här helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här:

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Välkommen till världen, Leia!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

“Den 28e maj 03.40 vaknar jag av att det känns som att någon smäller en vattenballong i magen och det bara rinner ut vatten i sängen. Jag väcker min man Hampus försiktigt med ett ‘Älskling kan du vakna?’, han vrider huvudet åt mitt håll långsamt och kollar trött på mig. ‘Älskling, vattnet har gått’ får jag fram. Hampus flyger ur sängen ‘Är du seriös? Ska jag ringa en taxi?’. Jag svarar att jag vet inte vad vi ska göra, vi var ju bara i vecka 31.”

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

“Jag sprang upp på toaletten och ringde förlossningen, skrattade och grät samtidigt så det är ett under att barnmorskan hörde vad jag sa. Vi pratade i några minuter sen sa hon att eftersom det förmodligen var vattnet som hade gått så skulle vi åka in. Vi hade inte hunnit packa någon BB-väska, som tur var hade vi fått en packlista på vår första föräldragruppsträff kvällen innan så Hampus grabbade tag i den och for runt i lägenheten och slängde ner allt vad vi kunde behöva. 04:20 stod vi utanför dörren på förlossningen med väskorna i handen och ringde på klockan.

Läs också: “6 saker du måste veta inför din förlossning”

Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, det kollades CTG och ultraljud. Snabbt konstaterades det att båda barnen mådde bra och var lugna i magen. Barnmorskan berättar att om det är så att vattnet har gått så kommer de få födas med kejsarsnitt eftersom de är så små. ‘Okej’ svarar vi lugnt. När vi efter ett bra tag får vara ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Det ända jag får fram är ‘Hur hamnade vi här egentligen?’.”

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

“Ultraljudet visade att tvillingarna låg med huvudet neråt, och läkaren sa att då får det bli vaginal förlossning och som förstagångsföderska kan det ta ett tag. Jag och Hampus han inte riktigt med, utan när läkaren gått ut ur rummet så blev jag nervös, hur skulle tvillingarna födas egentligen? Vi pratade med barnmorskan igen, hon hämtade läkaren och det visade det sig att han inte läst vår journal ordentligt och missat att vi bara var i vecka 30 + 3, alltså var det akut kejsarsnitt som gällde.

Läs också: “Andning som smärtlindring – så funkar det”

Efter det här så fick jag en kortisonspruta i låret, för att påskynda mognaden av lungorna på bebisarna, och vi fick höra att inom två dygn så kommer tvillingarna vara födda. På CTGn kunde barnmorskan se att jag började få starkare värkar, så en spruta med bricanyl beställdes in för att få värkarna att avta.”

Hade vattnet verkligen gått?

“Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Efter 07 vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Min första barnmorska var okej men Malin var helt fantastisk! Från att hennes skift började tills att tvillingarna var födda så var hon med oss och förklarade varje steg. För ett kontrollfreak som jag så var det väldigt skönt.

Vid 07.30 började värkarna komma tillbaka, Malin sa att de gärna ville hinna ge mig en spruta kortison till för barnens lungor, och den fick de ge tidigast ett dygn efter den första. Så de skulle göra allt de kunde för att stanna av värkarna. En ny förlossningsläkare kom in med ultraljud för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt och därför ville hon avvakta tills en överläkare kunde kika med ultraljud. Jag fick en till spruta med bricanyl så länge.”

Läs också: “Skrik och panik? Så kan du lugna en ledsen bebis”

En tvilling hade mindre fostervatten

“Vid klockan 9.00 skulle vi få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett ‘studiebesök’ och träffa barnläkarna. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen bricanylen endast i 20 minuter innan värkarna var tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren kommer äntligen in och kollar fostervattnet med ultraljudet, och konstaterade snabbt att tvilling ett (Leia) hade mycket mindre fostervatten. Alltså fick de inte sätta dropp på grund av infektionsrisken. Efter lite diskussion så kommer de fram till att jag inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.

10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger ‘Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner’. Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.”

Hampus håller mig lugn

“I ett rum möts vi av tre narkosläkare som frågar mig om mediciner och sjukdomar, samtidigt får Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa innan vi rullas in i operationssalen.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

Nu vet jag vad som väntar, nämligen bedövningen. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig. Precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen. Vi får vänta ut värken innan de kan pröva igen. De lyckas till min glädje sätta sprutorna rätt på en gång.

Läs också: “Förlossningsberättelse: ‘Jag valde ett planerat snitt'”

Totalt är det minst 15 olika läkare och sköterskor i salen, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan. Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom.”

Tårarna sprutar

När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, en snabb genomgång och sen känner jag hur de börjar böka i magen. Det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Sköterskan säger åt Hampus att ställa sig upp och ta kort, och någon sekund senare så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger ‘Grattis mamma!’ och Leia var född, 11:30 40 cm lång och 1529 g. Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket för mig betydde att Leia levde. De väntar en minut med att klippa navelsträngen, när den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne. Sen springer hon vidare med henne ut till ett av barnteamen med henne.

Välkommen till världen, Leia!

Välkommen till världen, Leia!

Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute. Efter bara någon sekund så säger narkosläkaren ‘Grattis igen!’ 11:32 föddes Mattis, 41 cm lång och 1600 gram. Mattis hade problem med att andas och skrek inte lika mycket som Leia, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. Sen följer Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar.”

Välkommen till världen, Mattis!

Välkommen till världen, Mattis!

Det finaste jag sett!

Ensam ligger jag kvar i salen med läkarna, tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, självklart är det tårar av oro, men faktiskt mest av lycka. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mådde så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.

När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Hampus sitter i en fåtölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inlindad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, allt man läser om hur prematurbarn kan se ut som små luddiga Aliens, jag kunde inte se det. Det var en liten människa som låg där, min lilla bebis och han var det finaste jag sett. Han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia får jag inte träffa utan hon är inne i ett rum med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus säger att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln för att kunna ge mediciner.”

Läs också: “Så utvecklas ditt barn de första veckorna”

Tvillingarna är födda och mår bra

“Sen behöver jag åka ner till BB för observation. Några timmar ligger jag där själv, i chock, och ringer alla våra närmsta för att berätta att tvillingarna är födda och just nu mår bra.

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

När jag äntligen, på kvällen, åker upp till tvillingarna igen så får vi sitta där bredvid kuvöserna och genom små luckor hålla händerna på deras magar, röra deras små fingrar och klappa dem på det lilla av pannan som syns bakom masken. Tysta sitter vi där, gråter lite, fnissar lite och är helt betagna av att våra barn redan var här hos oss och ovetande om de sex veckorna på neonatalavdelningen som väntade.”

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla den till hej@loppi.se!

stats