sammandragningar | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

Förlossningsberättelse: "Hon föddes i vidöppen bjudning"

Emmelie Anderssons förlossningsberättelse: ”Hon föddes i vidöppen bjudning”

”Jag vaknade på natten av att jag satte mig upp i sängen då jag kände ett extremt hugg i magen. Hugget visade sig vara en ordentlig sammandragning och jag la mig ner igen när den gått över. Det kom några till såna kraftiga under natten och jag minns att jag tänkte tanken ’är det nu det händer?’. Slemproppen hade lossnat natten innan så jag visste ju att det var nära. Dessutom hade jag gått en vecka över tiden så hon var mer än välkommen.

Tommy som jobbade fem minuter bort åkte till jobbet som vanligt på morgonen och jag tänkte att jag uppdaterar läget när jag åker dit på frukost på förmiddagen. Och det gjorde jag, han såg på mig att det var något när jag kom dit och jag sa att det nog kunde vara dags. Han blev nog mer nervös än jag men jag sa att det var lugnt än så länge och att jag skulle åka hem och vila lite och höra av mig om det hände något mer under dagen.

Läs också: ”Så vet du när förlossningen startar”

Men dagen gick och värkarna kom och gick utan att jag tyckte det var särskilt jobbigt. Det var först framåt 16-17-tiden på eftermiddagen värkarna började bli kraftigare och jag verkligen fick stanna upp för att ta en värk. Jag lagade middag tills Tommy kom hem och vi åt och satte oss sedan i soffan. Jag sprang upp och ner mellan värkarna och Tommy började tycka att jag skulle ringa till förlossningen. Jag var dock galet nervös som förstagångsföderska att jag skulle ringa för tidigt eller åka in för tidigt och behöva bli hemskickad. Hade ju ingen aning om hur ont det skulle göra?”

All smärta satt i magen

”Men runt 20-tiden ringde jag in i alla fall och de sa att om jag ville komma in var vi välkomna annars kunde vi nog vänta hemma en stund till. Sagt och gjort jag tog två Alvedon, kollade på säsongens näst sista avsnitt av Desperate Housewives och tog en lång dusch och tvättade och plattade håret så det var gjort inför några dagar på BB, haha. Jag ringde runt till nära och kära och talade om att det var dags. Men runt 23-tiden tyckte vi det fick vara nog hemma så vi åkte in mot förlossningen i Eskilstuna. Jag mådde fruktansvärt illa kommer jag ihåg så jag var rädd att kräkas i bilen. Hade en varm vetekudde på magen och var förvånad över att all värksmärta satt i magen, jag hade fått för mig att det skulle kännas i ryggen också?!

Väl inne på förlossningen blev vi visade till ett mottagningsrum där jag fick ligga i två timmar innan jag blev undersökt. I efterhand vet vi ju att det var fullt upp inne på förlossningen och det var väl tur att det var första barnet så vi inte visste annat. Minns att jag undrade om jag skulle föda där i mottagningsrummet, tyckte det såg väl kalt ut haha. Frös och svettades om vartannat gjorde jag, kräktes några gånger gjorde jag också. Men efter att ha blivit undersökt av en gullig barnmorska konstaterades att jag var öppen 5 centimeter och därmed var det inga tvivel om vi skulle få stanna eller inte. Barnmorskan frågade om smärtlindring och jag sa att jag gärna klarade mig på lustgas om det gick men att dom gärna fick säga till om jag blev för envis och verkade behöva något mer. Fick börja med en lång dusch sittandes på en pilatesboll (även den i mottagningsrummet) och bytte sedan om till de otroligt snygga sjukhuskläderna innan vi fick gå in till vårt förlossningsrum. Då var klockan runt 02.30. Då hade det börjat göra väldigt ont och jag var öppen nästan åtta centimeter och fick testa lustgasen. Till en början fick jag den inte alls att funka och ville bara kasta masken åt h-vete. Men vilken fantastisk känsla när jag fick till andningen och den hjälpte. Var helt blå i ansiktet av masken lite senare.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag halkade i mitt fostervatten”

”Är barnläkare tillkallad?”

”Jag kämpade på med värkarna ett par timmar till och det gick bra även om det stundtals gjorde fruktansvärt ont. Runt fyratiden tycker jag att det börjar trycka på och jag är då öppen nio centimeter. Eftersom mitt vatten fortfarande inte gått tar dom nu hål på hinnorna och sätter fast en skalpelektrod på bebisens huvud då dom har svårt att få in hennes hjärtljud.

Vid 05.50 känner jag första krystvärken och får ta i lite men under andra krystvärken vrids skärmen där man ser värkens styrka och bebisens hjärtljud bort från mig och det kommer snabbt in flera människor i rummet. Hur många kommer jag inte ihåg men tror det var två sköterskor och en läkare. Jag blir fruktansvärt rädd då jag känner att något inte står rätt till. De säger att de måste klippa lite och jag får ett bedövande stick innan jag hör två klipp. Usch vidriga ljud jag ryser fortfarande vid tanken av ljudet. Läkaren som kommit in tittar på mig och säger att det jag kommer göra nu kommer göra väldigt ont men jag måste göra det här för bebisens skull. ”Är barnläkare tillkallad” hör jag hur min barnmorska säger och jag blir ännu räddare. Vad är det som händer?”

”Hon låg i vidöppen bjudning”

”Läkaren sätter dit en sugklocka som lossnar vid de två första försöken. Att sätta dit själva sugklockan är nog den värsta smärta jag någonsin upplevt. Det gör så fruktansvärt ont, och jag var så oförberedd på att just det skulle göra ont. Mina värkar är glesa så jag får värkstimulerande dropp och läkaren och barnmorskan talar om för mig när jag ska krysta. Det ligger även två sköterskor på min mage och försöker hjälpa till att trycka. Men det verkar inte hjälpa så de slutar. De har även här höjt min lustgas men jag minns från dimman att läkaren säger åt dom att vrida ner för jag måste vara med på vad som händer. Jag krystar ett par gånger till och plötsligt säger det bara ”floff” och en enorm lättnad uppstår och jag får snabbt upp en liten bebis på bröstet innan dom drar iväg med henne.

Läs också: ”Krönika: Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Tommy följer med och de lämnar dörren öppen. Efter en kort stund frågar barnmorskan om jag hör bebisen som skriker och det gör jag ju. ’Det är din så du kan var lugn det är ingen fara’. Hon mådde snabbt bra, fick lite massage och sen var allt som det skulle. Det hade blivit lite trångt och jobbigt för henne på vägen ut. Hon föddes med vidöppen bjudning, alltså ansiktet uppåt istället för nedåt som de ’ska’ komma. Detta kan göra att det blir extra trångt och svårt att komma ut.
Väldigt snart kommer dom in med den sötaste lilla tjej jag någonsin sett. Liten var hon också trots att alla sagt att det ska bli en stor bebis. 2010 gram och 49,5 cm lång och alldeles underbar. Lilla Nikki, så efterlängtad och så älskad från första stund.”

Vill du fortsätta följa Emmelie och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här, eller hennes Instagramkonto @empan_luring.

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Sammandragningar eller förvärkar? Så vet du

Sammandragningar eller förvärkar? Så vet du

Sammandragningar och förvärkar är vardagsmat för vissa gravida – samtidigt som andra inte upplever någon sammandragning alls förrän förlossningen är igång. Precis som så mycket annat som rör graviditeten är det olika från person till person.

Känner du dig minsta osäker på vad det är du känner, om förlossningen har startat eller om du upplever att du får sammandragningar eller förvärkar tidigt i graviditeten? Hör då av dig till din barnmorska. Att få personliga råd är oftast både det bästa och mest lugnande.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning – hela listan”

Hur känns sammandragningar?

Det är vanligt att känna sammandragningar från graviditetsvecka 22. De sker eftersom livmodern drar ihop sig på samma sätt som den ska göra under en förlossning, just för att öva inför förlossningen. Hur sammandragningar känns upplevs olika från kvinna till kvinna, men som regel ska de inte göra ont. Vissa känner inte av att de har sammandragningar, andra märker dem som att magen blir hård, ”toppig” i formen och kanske stramar lite.

När man har sammandragningar, förvärkar och förlossningsvärkar är det egentligen samma sak som händer i livmodern – men med olika intensitet. Därför betyder det inte heller att sammandragningar behöver betyda att förlossningen är på gång, eftersom det bland annat är den höga intensiteten och kraften som gör att sammandragningarna klassas som förlossningsvärkar som krävs för att livmodern ska påverkas. Livmodertappen blir i regel inte påverkad av sammandragningar. Om det kommer blod eller slem från slidan ska du alltid söka vård.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Hur känns förvärkar?

I slutet av graviditeten, ofta från graviditetsvecka 37, kan man få förvärkar. Förvärkar påminner om sammandragningar, men gör ofta ont, ibland till och med så ont att man inte kan sova igenom dem om de kommer på natten. I vissa fall kan man också tro att förvärkarna är förlossningsvärkar, och att förlossningen har startat. Det som ofta avgör om det är förvärkar eller förlossningsvärkar är återigen intensiteten. Hur ofta kommer värkarna, och hur länge håller de i sig? Om värkarna håller på i timmar utan att vare sig komma tätare, hålla i längre eller göra mer ont är det mest sannolikt förvärkar.

Lindra förvärkar – 3 tips

  • Ta ett varmt bad. Värme lindrar smärta för många och används även som smärtstillningsmetod i tidigt förlossningsarbete av många.
  • Har du ont och behöver sova, prova att ta en tablett smärtstillande Paracetamol, exempelvis Alvedon. Rådfråga din barnmorska.
  • Distrahera dig med något du tycker om. Som höggravid är du värt allt härligt du kan komma på!

Är det konstigt att inte känna sammandragningar eller förvärkar?

Nej. Alla upplever inte att de känner av sammandragningar eller förvärkar.

Hur vet jag det är värkar?

Om sammandragningarna gör ont, kommer reglbundet och ökar i intensitet är det sannolikt värkar och förlossningen är igång. Ring till din förlossningsmottagning för råd. Här kan du läsa mer om tecken på att förlossningen har startat.

Förlossningsberättelse: ”Profylaxen var till stor hjälp!”

Förlossningsberättelse: "Profylaxen var verkligen till hjälp!"

Denise Nordéns förlossningsberättelse: ”Profylaxen var till stor hjälp!”

”Jag vaknade upp på strålande humör och hade sovit som en stock hela natten. Jag kände mig inte alls stressad över att han inte kommit ännu (jag var en dag efter BF… Haha) och jag kände verkligen att han kommer att komma när han är redo. Jag hade lite känningar i magen, ungefär som mensvärk under dagen men tänkte inte mer på det för under lördagen och söndagen hade jag starka sammandragningar som kom med 10 minuters mellanrum under flera timmar men sedan stannade det av så jag trodde inte alls att det skulle sätta igång idag heller. Sammandragningarna som jag kände av under lördagen och söndagen kändes men gjorde inte alls ont.”

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Sammandragningarna började komma regelbundet

”Jag minns faktiskt inte riktigt vad jag hade för mig under tisdagen men framåt eftermiddagen/kvällen så började sammandragningarna att komma igen och 16,24 började jag klocka sammandragningarna för då kände jag att de började komma mer regelbundet. Här är klockslagen som jag tajmade:

16,24
16,29
16,34
16,40
16,44
16,51
16,56
17,03
17,07
17,10
17,16
17,21

De kom alltså ganska så tätt direkt och efter en timme med värkar skrev jag till Victor och berättade att de börjat komma mer regelbundet och att dessa värkarna kändes mycket mer än de jag haft under lördagen och söndagen.”

Profylaxkursen var till hjälp

”Efter ytterligare några minuter ringde jag till Victor och sa att det tagit ännu mer fart och han fick köra hem från jobbet. Jag minns att jag sa att jag ville att han skulle köpa med sig hamburgare hem eftersom jag inte visste om värkarna skulle avta eller hur lång kvällen skulle bli. Efter 30 minuter kom han hem med mat och jag sitter i duschen och tar värkarna. Profylaxkursen hjälpte mig supermycket och jag satt och spolade varmt vatten på magen samtidigt som jag andades mig igenom varje värk som kom. Smärtan blev mer om mer påtaglig och jag var verkligen tvungen att koncentrera mig och andas för det gjorde så ont.

Vi jobbade på en timme till hemma och det blev ingen hamburgare för min del. Jag gick mest runt och fokuserade på andning och på att försök slappna av, vilket inte alls var så lätt som man får det att låta.”

Läs också: ”Dykteknik och profylax – så funkar det!”

Öppen fyra centimeter

”Någon gång under kvällen kommer jag ihåg att Victor ringde till förlossningen och berättade statusen. De sa att vi var välkomna upp när värkarna kom med cirka 3 minuters mellanrum och vid 19,15 satt vi i bilen påväg in till förlossningen. Det gick helt enkelt ganska snabbt!

Påväg in till vårt rum på förlossningen fick jag stanna på vägen flera gånger för att ta värkarna. Nu förstod jag att det verkligen var på G. Jag hann inte bli nervös eller rädd utan allt fokus låg verkligen på att ta värkarna och andas sig igenom dem.

Väl inne på rummet kopplade det på mig ett CTG. Det är ett band som sätts över magen för att mäta mina värkar och för att se bebisens hjärtljud. De bad mig ligga där i 20 minuter för att de skulle kunna läsa av resultatet och se om jag var ’kvalificerad’ för att stanna. Vad de behöver se då är att värkarna kommer regelbundet och att bebisen mår bra när värkarna kommer. Det resultatet i kombination med hur öppen man är avgör om de anser att man ska stanna eller åka hem. Efter 20 minuter kom de in och såg att mina värkar kom regelbundet och att Lorentz hjärtljud såg fina ut. De undersökte mig och jag var öppen 4 cm! UNDERBART tänkte jag och jag fick beskedet att jag fick stanna och att det var faktiskt var en bebis på gång. Wow!”

Läs också: ”Så kan ni samarbeta under förlossningen”

Ville inte ta mer bedövning

”Efter undersökningen fick vi stanna i samma rum och det var även där jag födde. En av mina två barnmorskor visade hur man använde lustgasen och den hjälpte mig mycket. Där kände jag att ’detta kan jag klara!’.

De berättade att de skulle komma in igen om två timmar och se hur jag hade öppnat mig och tiden gick faktiskt förvånansvärt snabbt. Värkarna blev mer och mer intensiva och när de kom in igen efter två timmar kände jag att lustgasen inte riktigt hjälpte längre och mina värkar avlöste i stort sett varandra. Jag hade inga pauser alls. Att duscha, bada eller studsa runt på en pilatesboll fanns inte på världskartan. Jag hann helt enkelt inte med det utan fick kämpa mig igenom värkarna men jag var fast besluten om att inte ta någon mer bedövning. Jag fick en vetekudde någon gång också men den blev jag bara jättesvettig av så den ville jag inte ha. De sa att mina värkar var väldigt långa men att det var bra ’nu händer det säkert massor’ och det gjorde det. Under min andra undersökning var jag öppen fem-sex centimeter. Det gick framåt! Men herre gud vad ont det gjorde. Jag var inställd på att det skulle göra ont men det här var något jag aldrig kunde föreställa mig. Jag kämpade på med lustgasen och min andning och de sa att de skulle komma in igen om två timmar.”

Helt perfekt!

”Jag minns inte riktigt om de kom in igen efter två timmar eller om det var Victor som ringde efter dom för värkarna gick från förlossningsvärkar till krystvärkar och min kropp ville verkligen krysta! De kom in i alla fall och undersökte mig och jag var fullt öppen! Heja kroppen! Och de sa att om jag villa krysta så var det bara att trycka. Krystvärkarna gjorde också ont men de var inte alls på samma sätt som värkarna. Krystvärkarna kan beskrivas som att spy fast nedåt och 1000 gånger starkare och värre och de gjorde ont på sitt sätt, det bränner till där nere om man säger så.

Efter 20 min krystvärkar var han ute. 01.19 kom han till världen och kom upp på mitt bröst. Helt plötsligt var ALL smärta borta och jag grät av lycka att han äntligen var här efter all denna längtan och väntan! Han var helt perfekt och allt jag någonsin drömt om. En frisk pojk som vägde 4075g och var 53 cm lång.”

Vill du fortsätta följa Denise och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


 

Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration.

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


”Jag födde barn i vecka 24+2”

Jag födde barn i vecka 24

När Caroline Svanemar väntade sitt första barn var graviditeten lätt. Hon kände sig ungefär som vanligt, mådde inte illa och den enda skillnad graviditeten utgjorde i vardagen var förvänta på det underbara som var på väg – ett barn.

Men i vecka 24 förändrades alls. Caroline vaknade upp med en konstig känsla av yrsel, och bestämde sig för att boka av dagens jobbpass och vara hemma och vila istället. Känslan ville inte försvinna, men att vara hemma från jobbet på grund av lite yrsel var inte Carolines melodi, så fyra dagar senare bar det av mot jobbet på IKEAs avdelning för byten och återköp.

– Jag hade inte en tanke på att förlossningen skulle kunna vara på gång, mitt BF låg ju jättelångt fram! Ändå hade jag en dålig magkänsla, att det var något som inte stämde, berättar Caroline för Vimedbarn.se.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Sammandragningarna blev regelbundna

Känslan utvecklades till en konstig känsla i magen tillsammans med sammandragningar, och yrseln tilltog. Hon ringde till barnmorskan som inte såg allvaret, men bestämde sig ändå för att åka hem från jobbet. I bilen gick det att klocka värkarna som nu kom regelbundet, var sjunde till tionde minut, och när hon kom hem upptäckte hon att slemproppen hade gått.

– Jag bestämde mig för att åka in till förlossningen på Danderyds sjukhus och kolla i alla fall. De trodde säkert att jag var en nojig förstföderska till att börja med, men på undersökningen såg de att jag var öppen flera centimeter och hade buktande hinnblåsa.

Eftersom Caroline bara var i vecka 25 konstaterades det snabbt att läget var mycket allvarligt. Hon fick inte resa sig från ryggläge, och till och med lägga en saccosäck under rumpan för att tyngdlagen inte skulle förhindra läkarnas försök att stoppa förlossningen som faktiskt startat, trots att det var alldeles för tidigt. Läkarna ville flytta henne till ett annat sjukhus där de var mer rustade att ta emot så små barn, men fick aldrig värkarna tillräckligt stabila för att det skulle vara möjligt och fick istället ringa dit en massa personal med ytterligare kompetens.

Föddes i vecka 24+2

Mammor till barn som vill ut alldeles för tidigt får två kortisonsprutor med cirka 10 timmars mellanrum för att barnets lungmognad ska skyndas på, men Caroline hann bara få en av sprutorna innan bebisen var tvungen att komma ut. Klockan 02.09, i vecka 24+2, förlöstes lilla Celine. 650 gram lätt.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde i vecka 25”

Celine är född i vecka 24

En nyfödd liten Celine.

– De kallade henne för wonder woman, för hon tog faktiskt några andetag på egen hand när hon kom ut, minns Caroline.

Sex månader på sjukhus följde för den lilla familjen. Celine kämpade på och växte till sig, och mår idag under omständigheterna bra. Den tidiga födseln innebar att hon behövts opereras flera gånger för allt från att vidga luftvägarna till att operera hjärta och ögon. Idag är hon en treåring som alla andra, men med en lite kämpigare historia och problem med hörseln. Och i april 2018 ska hon bli storasyster.

Caroline Svanemar skriver om sin tidiga förlossningen och GBS på sin blogg

Idag är Celine 3 år.

Tidig förlossning på grund av GBS och Ureaplasma parvum?

Med Carolines historia av tidig förlossning har den här graviditeten varit betydligt mer orosfylld än den med Celine. Framför allt vill hon veta varför förlossningen startade alldeles för tidigt första gången. Och finns det något som i så fall kan förhindra det?

– Först fick jag höra att det inte fanns någon anledning till att hon kom för tidigt, men nu under min andra graviditet har jag fått höra att jag är bärare av bakterien GBS som enligt vissa studier kan påverka till för tidigt födsel. Under denna graviditet har dom även hittat en till bakterie som heter Ureaplasma parvum som också kan påverka detta. Min läkare vet inte hur starka dom två är i kombination av varandra.

Men alla läkare Caroline har träffat är inte eniga. Vissa menar att de ser ett tydligt samband mellan bakterierna och för tidig förlossning, medan andra hävdar motsatsen. Vissa Caroline har träffat säger att GBS går att hitta hos cirka 60% av alla gravida kvinnor och Ureaplasma parvum finns hos cirkaa 40% av alla kvinnor men utan att ge några biverkningar.

– Jag får nästan välja vad jag vill tro på, vilket är frustrerande. Men eftersom jag inte har något annat att gå på och verkligen inte vill föda så tidigt igen lever jag med hoppet om att det kan vara det här som satte igång förlossningen sist, och att rätt tillvägagångssätt den här graviditeten kan göra att jag får bära på lillebror längre.

Läs också: ”Var tredje kvinna bär på GBS-bakterien enligt Vårdguiden”

”Har aldrig varit så gravid som nu”

Caroline har fått antibiotika i försök att få åtminstone Ureaplasma parvum-bakterien att försvinna, men utan resultat. Istället har hon fått bli sjukskriven för att vila så mycket som möjligt, och besöker barnmorska varje vecka för att kontrollera att hon inte börjat öppna sig. När Vimedbarn.se pratar med Caroline är hon gravid i vecka 24+2, prick på dagen samma vecka som Celine föddes i.

– Jag har alltså aldrig varit så gravid som jag är nu, haha. Det är väldigt skönt men också läskigt. Jag analyserar varje liten grej och har svårt att distrahera mig med annat. Jag känner också att jag måste vara observant på kroppen, eftersom det bara är jag som kan känna om det drar igång.

Känner du att du har fått den hjälp du behöver?

– Nu är det ju väldigt bra, men jag känner att jag har fått kämpa för att det ska bli så. Med Celine gjorde de massa testar när jag kom in för att se vad som orsakade den tidiga förlossningen, och jag fick veta att jag skulle få ett cerklage inopererat i vecka 12 om jag blev gravid igen för att förhindra att livmodern skulle börja öppnas för tidigt. Men när jag väl blev gravid och bad om att få komma till specialistmödravården tog det lång tid att få komma dit, och jag fick massa olika motstridiga besked. Det har tagit på krafterna, jag har fått kämpa hårt själv för att få vård jag är trygg med.

Hur ser du fram emot det kommande tvåbarnslivet?

– Det ska bli jättespännande, framför allt att se hur Celine är mot lillebror. Och jag hoppas att få uppleva hur det är att vara fullgången, att få uppleva bebisgoset som vi missade i och med att Celine var så skör när hon kom. Jag hoppas på att få uppleva bebisbubblan den här gången!

Vill du fortsätta följa Caroline och hennes familj i väntan på lillebror? Missa då inte bloggen här och hennes instagramkonto @svanemar! 


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Förlossningsberättelse: "Jag trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad"

Caroline Edströms förlossningsberättelse: ”Jag trodde att jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Caroline berättar:

”Min förlossning med Charlie var galet efterlängtad. Jag var så peppad. Eller, besatt kanske är rätt ord. Jag lyssnade på ALLA förlossningspoddar som finns, läste förlossningsberättelser och tittade på ”One born every minute”. Jag var inte rädd, tänkte mer på stunden då jag skulle få se henne än smärtan. Att kärleken skulle vara så stor att smärtan inte kunde ta över. Men väl där och då, när man ligger där med de mest intensiva värkarna, då vill man bara dö. Eller jag ville det. Ge upp, checka ut och åka hem. Skita i det. Kanske vet du som fött barn vad jag menar?

Caroline Edström delar med sig av sin förlossningsberättelse

Jag hade lindat in hela föda barn-grejen i rosa, fluffiga moln. Typiskt mig att romantisera saker. Se på det med hjärtformade glasögon och inte lyssna på de goda råd (eller snarare ”bered dig på smärta, det är inte bara lätt”), men jag lyssnade inte. Var helt inne i min egna värld och på ett sätt kanske det var bra. För jag va inte rädd på väg in till BB. Att jag sen fick en käftsmäll av smärta och hamnade i chock, det är en annan femma…”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Fick bricanyl för tidiga sammandragningar

”Min graviditet var inte planerad. Eller på ett sätt va den det. Vi hade pratat om barn, men inte att bli gravida precis då. Jag slutade äta p-piller då jag ville rensa kroppen från hormoner, men rensning behövdes tydligen inte. Innan jag ens hunnit få min första mens var jag gravid. Pang sa det. Chock, jag grät när jag fick veta. Av lycka och chock. Jag var ny på jobbet och det va lite knasig timeing, men det är ändå charmen med livet. Att man inte kan kontrollera allt.

Vi förlovade oss halvvägs in i graviditeten, och jag mådde bra. Lite illamående vecka 8, men annars bra. Trött och ont i kroppen så klart, men det kommer med graviditet. Runt vecka 25 började jag få sammandragningar vid ansträngning, om jag gick fort eller stressade. Vid ett tillfälle, runt vecka 33 åkte vi in till BB och jag fick bricanyl då mina sammandragningar va så intensiva och behövde lugnas för att inte föda för tidigt. På grund av det ställde jag in mig på att inte gå hela vägen. Jag hade också en väldigt liten kula och då min magkurva planade av mot slutet fick vi gå på tillväxtultraljud där det konstaterades att jag hade en liten tjej i magen. Tillväxtultraljuden växte såklart lite oro, att hon inte växte som hon skulle, eller att hon var för liten. Så här i efterhand är jag glad att hon bakades klart hela vägen då hon var en liten bebis.”

Läs också: ”Gravid och trött? Här är tipsen som får dig att orka mer!”

Vattnet gick mitt i natten

”Eftersom jag längtade så mycket var väntan EXTREMT lång. Det kändes som en elefantgraviditet. Som att den aldrig skulle ta slut. När mitt due date närmade sig hade jag förvärkar varje natt och dag. Men ingen bebis.

Den andra morgonen över tiden var jag så nere i skorna. Varför ville hon inte komma ut? Jag läste på om olika knep för att få förlossningen att sätta igång. Jag valde två och tvingade M att göra dem med mig, han tyckte mest att jag va galen, men eftersom jag var så desperat att få ut bebisen ställde han upp. Besviket gick jag och la mig, då jag inte kände någonting alls. Det var helt lugnt i magen. Inga förvärkar eller känningar. Runt midnatt vaknade jag av att det sipprade vatten. Först trodde jag att jag hade kissat på mig, men misstänkte att det var fostervatten. Jag bytte trosor och la mig igen. Vaknade igen runt två och då. när det kommit mer vatten förstod jag att det va riktiga vattnet som gått. Jag gick upp och smsade en lägesrapport till min mamma, som skulle vara med på förlossningen. Vi va så spända, som två fnittriga barn första dagen i skolan.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Efter ett tag började jag klocka värkar. Laddade ner en värktimer och såg att de kom var nionde minut och fortsatte regelbundet. Efter att jag klockat en timma ringde jag in till BB Stockholm och berättade. Hon bad mig fortsätta klocka och komma in vid kl sex innan hennes skift skulle ta slut. Hon ville undersöka mitt vatten. Då va klockan runt tre/fyra. Jag låg kvar i soffan, väckte inte M än utan kände att han behövde sömnen. Ville inte oroa. När han vaknade vid fem kom värkarna ungefär var fjärde/tredje minut och nu började det kännas. Nu började jag blöda, och slemproppen gick. Då visste jag att vi snart skulle få en bebis. Kände det i hela kroppen, förlossningen va igång. M tog ett bad (något vi kan skratta åt idag – att han tog ett varmt bad medan jag tog värkar mot toastolen) och efter ett tag hoppade vi in i bilen mot BB.”

Förlossningsberättelse - Caroline Edström började klocka värkar mitt i natten

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen är igång”

Öppen fyra centimeter!

”När vi kom fram var värkarna täta och började göra ont, men jag var glad. Peppad och svävade fram. Det var äntligen vår tur! Vi som hade hunnit vara på BB två gånger innan på grund av mina förvärkar visste precis vart vi skulle. Mamma mötte oss inne på BB när vi fått ett rum. Sådan trygghet att ha både sin partner och mamma där. Jag fick ett band på magen för att mäta värkar och efter bara en timma gjorde värkarna så ont att jag ville ha lustgas. Vi ropade på barnmorskan och hon undersökte hur öppen jag va. Fyra centimeter redan! Hon ringde upp till förlossningen och de gjorde i ordning ett rum. Jag fick byta om till sjukhusrock och efter ett tag rullade de upp mig i en rullstol.

På förlossningen fick Caroline göra CTG

Väl inne på förlossningen gick allt så fort. Värkarna kom tätare och tätare, det gjorde så fruktansvärt ont och lustgasen fungerade inte alls på mig. Jag blev bara full, illamående och irriterad. Jag som hade bestämt mig för att inte skrika, var så högljudd. Speciellt mot slutet. Någon timma gick och snart var smärtan så olidlig, kanske för att jag inte fick andningspaus mellan värkarna. Jag skrek ”NU GER NI MIG EN EPIDURAL ANNARS…” då var jag öppen sex centimeter och barnmorskan var lite tveksam. Men jag var bestämd. Det tog ett tag innan narkosläkaren kom (glömmer aldrig hans namn, Mikael Yang) och då hade jag hunnit öppna mig till 8 centimeter. När han satte epiduralen hade jag den sjukaste värken. Att få en epidural samtidigt som man tar en värk kan jag inte rekommendera. Då var jag nära bristningsgränsen. De fick hjälpas åt att hålla i mig, hårt eftersom jag vred mig som en mask. Jag kunde inte kolla någon i ögonen, var så fokuserad på att andas. Gå in i mig själv och bara överleva smärtan. Så snart epiduralen var satt, kom mina krystvärkar. Jag kunde inte hejda dem. Det är så häftigt, hur kroppen blir helt djurisk och bara vill stöta ut det som finns där inne. Jag fick sätta mig på finska pallen, med M bakom, mamma och barnmorskan framför. Efter någon krystvärk kickade epiduralen in och jag fick svårt att avgöra om jag hade en krystvärk eller inte. Desperat efter att få ut Charlie och för att bli av med smärtan krystade jag ändå. Efter kanske 20 minuter av krystande (och lite vila där emellan) fick jag ställa mig på alla fyra över en saccosäck och Charlie var född.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Ta del av Caroline Edströms förlossningsberättelse om när dottern Charlie föddes

”Jag var så chockad”

”Jag som trodde att jag skulle gråta av lycka, ta mitt barn i famnen och bara skimra var så chockad. Stod där på alla fyra, kände mig mörbultad och trasig. Ville bara krypa ner i ett hål och sova bort allt. Att behöva föda ut moderkakan och sen sys (väldigt lite men ändå) var bara för mycket. Jag ville bara få bli lämnad ifred. Dagarna efter, och den första tiden var jag som i ett töcken av hormoner. Ledsen, glad, krångel med amning och allmänt förvirrad över vad som precis hänt. Men ändå så självklar mamma. Vi hade fått en dotter och hon var så vacker att jag än idag nyper mig i armen. Har hon verkligen legat där inne, i min mage? Kärleken till Charlie är så stor, hon är allt. ALLT för mig, det finaste jag har. Klockan 10.51, den 30 september, förändrades allt. Då föddes vårt underverk. Charlie Josefina Kindegren – 48 cm och 2750 g. Jag hoppas att jag får uppleva en till förlossning, då med mer realistiska förväntningar på vad det innebär. Men oavsett så är det en unik upplevelse, och det största jag någonsin har upplevt i livet.”

Förlossningsberättelse: Välkommen till världen lilla Charlie!

Vill du hänga med Caroline, Charlie och M i deras vardag? Missa inte Carolines blogg och instagramkonto!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

stats