bf | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Jag födde i bilen utanför BB”

Förlossningsberättelse: "Jag födde i bilen utanför BB"

”Jag väntade mitt andra barn den 25 augusti 2017. Graviditeten hade vart helt komplikationsfri. Den 22 augusti satt jag och min sambo ute på vår altan och småpratade. Vi kom fram till att jag nu var som en tickande bomb och att det när som helst skulle kunna dra igång, och att vi snart skulle få träffa våran nya familjemedlem.

På kvällen gick jag och la mig sent. Min sambo valde att sova på soffan då vår 4-åring var inne i en period med oroliga nätter. Jag somnade snabbt som vanligt men vaknade kl:00.19 av att jag hade en lite lätt molande känsla i magen. Det var som en mesig mensvärk som aldrig ville bryta ut. Tanken slog mig väldigt snabbt att det kanske var någonting på gång? Men jag ändrade fort tänket och gjorde allt jag kunde för att få somna om igen. Det var som sagt en löjligt lätt molande känsla, långt i från alvedon-läge. Och jag jämförde och visste ju precis hur de skulle kännas när de hade satt igång då man hade gjort detta tidigare. Minutrarna gick och blev till timmar. Jag vred mig fram o tillbaka och kunde inte somna om. Jag började känna mig frustrerad över att jag inte fick somna om då jag visste att jag skulle upp i hyfsad tid för att ta hand om min 4-åring som nu var hemma med mig innan syskonet skulle komma. Jag höll ut fram till 02.02 då jag skickar ett meddelande till min sovande sambo där jag skriver: ”Vill inte väcka dig i onödan så därför skriver jag här. Jag har haft en molande värk sedan 00.19 och det är omöjligt att somna om. Kom gärna upp innan du åker till jobbet om jag nu inte hunnit ner till dig innan… Kan nog vara så att nånting är på gång här”. Då kunde jag inte i min vildaste fantasi ana vad som snart skulle ske…”

förlossningsberättelse louise3

”Värkarna kom tätt vilket var en varningsklocka”

”Jag höll ut med mitt molande som nu möjligtvis hade ökat något, men de var fortfarande inte alvedon-läge. Alltså inte ont, eller på nått annat sätt smärtsamt. 02.45 känner jag behov av att gå på toaletten, vilket jag då gör. Då börjar jag precis som med min förstfödda, ana ugglor i mossen. När det drog igång där så ville min kropp tömma sig – ordentligt! Denna gången slapp jag kräkningarna men resten av tömingsreflexerna sattes då igång. Och då började jag ana att det verkligen var nånting på gång. Så efter toalettbesöket på övervåningen så går jag ner för trappan till min sambo för att säga att jag kanske tycker att han ska hålla sig hemma ifrån jobbet denna dag. Jag går ner med ångest och skam över att behöva väcka han (varför man nu upplever en sån känsla så tätt inpå BF?) Jag tänkte ju att det borde ju dröja minst 10 timmar innan de är dags på riktigt? Väl? Jag hade ju inte ont alls?”

Läs också: ”BB-väska – packlista för vaginal förlossning och kejsarsnitt”

”Jag sätter mig på soffkanten och talar med låg ton att jag tror att det kanske är nånting på gång. Jag har lite ont. Men bara lite. Han vaknar till och svarar att: ”Okej, men hur känns det då? Gör det mycket ont eller?” Och då börja det. Då kom första ordentliga värken. Från att det inte alls gjorde ont till att det VERKLIGEN gjorde ont. Så jag svarar han att: ”Ja, de gör faktiskt lite mer ont nu”. De höll i sig i ca 5-8 sek. Så när det lugnat sig går jag ut i köket för att få ladda med energi i form av macka och oboy. Mitt i smörandet kommer nästa plötsliga värk. Det gör så pass ont att kroppen gör som den ska göra vid värkar att man börjar andas metodiskt och omgivningen stannar upp. Min sambo hör hur jag får ont ute i köket och ropar om det går bra, och att jag borde ringa förlossningen. Jag svarar efter några sekunder att det går bra men att smärtan helt klart har ändrat mönster och karaktär.

Jag tar med min mat in till vardagsrummet och hinner inte mer än sätta mig i soffan då nästa värk kommer. Även den är kortvarig. Ca 5-10 sekunder. Jag slår upp telefonnumret till förlossningen och ringer för att rådfråga. Jag vet ju att man ska ha täta och långa värkar för att det ska va aktuellt att åka in. Jag hade ju inte, vad jag visste, ens kommit in i latensfasen. Barnmorskan som svarar är lugn och trevlig och hon hör på mig att jag har koll på läget och inte känner mig alls orolig för nånting. Jag får under vår korta samtal två värkar. De är täta, inte ens två minuter emellan. Men kortvariga, nu ca 10-12 sek  långa. Hon tycker att  jag kan avvakta tills mina värkar håller i sig lite längre men säger samtidigt att de faktiskt kommer ganska tätt, vilket är en varningsklocka. Hon ber mig ta en dusch och  en alvedon och ringa direkt om det sker en förändring. Jag lägger på.”

Krystvärkarna började hemma

”Tar ett bett i mackan. Och sen är det igång. PÅ RIKTIGT. Värkarna, som då pågått i kanske 15 min gick totalt om till krystvärkar. I samma veva som jag får krystvärk känner jag hur jag akut måste på toaletten. Jag grips av fullständig panik då jag inte förstod själv vad det var som höll på att hända. På toaletten  märker jag att det börjat blöda ordentligt och nästa krystvärk trädde fram. I paniken som var så var jag inte kapabel till att kunna prata, vilket nog var det jobbigaste av allt. Att jag inte med en bestämd ton kunde tala om för min sambo vad som exakt höll på att hända. Men min sambo förstod ändå att det var allvar och bråttom så han ringde till förlossningen igen och dem hörde mitt krystarbete som inte gick att tysta ner alls, och bad oss åka in direkt. Jag fick ytterligare en krystvärk i soffan. Jag greps ytterligare av panik när jag förstod att jag skulle ta mig ut till bilen och sen åka till sjukhuset som ligger 14 min bort. Jag förstod att det inte kommer att gå. Men jag var inte kapabel till att tala om för min sambo hur illa det var. Värkarna kom nu med bara några sekunders mellanrum och höll i sig i 20-40 sekunder. Han ber mig att ta mig upp och ut i bilen och jag försöker få ur mig att han måste ringa min mamma som ska komma och passa våran 4-åring . Min mamma bor 30 min bort. Klockan var nu nånstans runt 03.40. Jag hade vart igång i 40 minuter. Från inget till krystvärkar.

Läs också: ”7 saker om tiden efter förlossningen som ingen pratar om”

Efter ytterligare en panikartad krystvärk i soffan lyckas jag på något sätt att ta mig upp o små sprang ut i hallen där jag får tag på en handduk som ligger i trappan, hoppar i ett par ballerinaskor och springer för livet ut till bilen i bara linne och trosor i en 4-gradig kall augustinatt och jag hinner precis öppna  bildörren till baksätet där nästa krystvärk träder fram. Jag lägger mig så gott jag kan i baksätet och krystar på. Mot min vilja. Jag kämpar mig igenom värken och min rädsla och panik gör att mitt svettpåslag nu är fullständigt maxat. Det bara rinner ifrån ansiktet ner på mina underarmar som jag har som stöd i baksätet. Sambon kommer på samma sekunder och sätter sig och kör ut ifrån vår grusväg där jag kämpar med krystvärken och att samtidigt säga  att vi inte kan åka, vi kan inte lämna våran 4-åring ensam hemma. Det går bara inte. Så jag ber han vända tillbaka för att be våra grannar om hjälp. Samtidigt som han vänder kommer nästa värk och jag skriker: ”Det går inte! Du måste åka. Barnet är påväg, det kommer ut när som helst!”. Jag känner så tydligt hur ett helt huvud är påväg ut ur mig. Jag kan inte stoppa det. Kroppen vill bara få ut den. Nån av oss kommer att dö. Jag är helt övertygad. Barnet kommer inte ut när jag inte får av mig mina trosor. Jag lyckas inte få av dem själv och det enda jag tänker är att snart, snart är vi framme. Vi bor så pass nära.”

Vattnet gick i baksätet

”Så vi åker mot sjukhuset. Min mamma hade 10 min resväg kvar innnan hon va hemma hos oss. Kl 03.55 går vattnet vid ytterligare en krystvärk i baksätet. Kl:03.56 ringer min sambo förlossningen och meddelar att vi är framme om 1 min och att de måste komma ner till entrén för att möta upp oss. Sista minuten i bilen minns jag knappt. Jag andas och skriker, kämpar för att hålla kvar barnet så att en barnmorska kan ta emot den. Sambon gör en tvärnit utanför entrén, där nu 3-4 barnmorskor/vårdpersonal kommer ned springandes för att möta upp oss. Passagerardörrarna öppnas och de kontrollerar läget på barnet. Nu står alltså en barnmorska och har koll på barnet, en annan håller i mitt huvud och min sambo håller i mitt ben över mitt huvud för att jag ska kunna få kraft att föda fram barnet. Jag är 180 cm lång och ett baksäte är inte 180 cm kan jag intyga. Jag hör att barnmorskan säger: ”Det går inte att ta upp henne till sal, barnet ligger i bäckenet och hon har max 2 krystvärkar kvar”. Jag minns hur jag titta på henne i ren panik. SKA JAG FÖDA I BILEN? UTAN NÅN SMÄRTLINDRING?”

 

förlossningsberättelse louise2

”Sen hörde jag det vackraste man kan få höra…”

”Tanken hann precis bara passera innan den första av de två värkarna kom. Hon ber mig hålla emot en stund vilket jag gör, innan nästa värk kom inom nån sekund. Den sista, obeskrivliga smärtsamma värken är som tur är kortvarig. Sen hörde jag det vackraste man kan få höra, sitt nyfödda barns skrik. Då var klockan exakt 04.00. Fyra minuter tog det efter att vi anlänt vid förlossnings entrén. Den lättnaden, att hon lever, att jag lever, att allt gick bra. Helt obeskrivligt. Lyckan var total. Chocken var total. Allt kändes så overkligt. Vad hade vi precis gått igenom? De tog min lilla dotter och linda in henne i massor med filtar och la henne hos mig några sekunder innan de fort fick in med henne i värmen. Jag själv fick efteråt kravla mig ur min förlossningsbil och lägga mig på en brits för att bli upprullad till förlossningen där moderkakan skulle ut. Jag hade ett sånt adrenalinpåslag att hela min kropp bara skaka. Jag kunde varken prata klart eller vara stilla. Helt omöjligt. Så lustgasen de bjöd på gjorde gott att få för att varva ner ett slag…

Läs också: ”SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Väl inne på BB så kunde man börja landa i vad som hade hänt, men det tog tid att förstå. Hur kunde en förlossning gå så fort? Från INGET till rena krystvärkar nästan direkt. Lilla Hilma, som flickan fick heta hade minsann väldigt brått ut. Helt oskadd var hon och även jag. Det var huvudsaken.

Storasyster hade inte märkt av turbulensen som hade vart under natten hemma och heller inte vaknat efter att vi åkt, som tur var. Man kan säga att man är en erfarenhet rikare, och att ibland har man verkligen inget val. Kvinnokroppen är grym.”

 

Vill du se mer av Louise och hennes fina familj? Besök då hennes Instagramkonto @louiselenacaroline!

Förlossningsberättelse: ”Profylaxen var till stor hjälp!”

Förlossningsberättelse: "Profylaxen var verkligen till hjälp!"

Denise Nordéns förlossningsberättelse: ”Profylaxen var till stor hjälp!”

”Jag vaknade upp på strålande humör och hade sovit som en stock hela natten. Jag kände mig inte alls stressad över att han inte kommit ännu (jag var en dag efter BF… Haha) och jag kände verkligen att han kommer att komma när han är redo. Jag hade lite känningar i magen, ungefär som mensvärk under dagen men tänkte inte mer på det för under lördagen och söndagen hade jag starka sammandragningar som kom med 10 minuters mellanrum under flera timmar men sedan stannade det av så jag trodde inte alls att det skulle sätta igång idag heller. Sammandragningarna som jag kände av under lördagen och söndagen kändes men gjorde inte alls ont.”

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Sammandragningarna började komma regelbundet

”Jag minns faktiskt inte riktigt vad jag hade för mig under tisdagen men framåt eftermiddagen/kvällen så började sammandragningarna att komma igen och 16,24 började jag klocka sammandragningarna för då kände jag att de började komma mer regelbundet. Här är klockslagen som jag tajmade:

16,24
16,29
16,34
16,40
16,44
16,51
16,56
17,03
17,07
17,10
17,16
17,21

De kom alltså ganska så tätt direkt och efter en timme med värkar skrev jag till Victor och berättade att de börjat komma mer regelbundet och att dessa värkarna kändes mycket mer än de jag haft under lördagen och söndagen.”

Profylaxkursen var till hjälp

”Efter ytterligare några minuter ringde jag till Victor och sa att det tagit ännu mer fart och han fick köra hem från jobbet. Jag minns att jag sa att jag ville att han skulle köpa med sig hamburgare hem eftersom jag inte visste om värkarna skulle avta eller hur lång kvällen skulle bli. Efter 30 minuter kom han hem med mat och jag sitter i duschen och tar värkarna. Profylaxkursen hjälpte mig supermycket och jag satt och spolade varmt vatten på magen samtidigt som jag andades mig igenom varje värk som kom. Smärtan blev mer om mer påtaglig och jag var verkligen tvungen att koncentrera mig och andas för det gjorde så ont.

Vi jobbade på en timme till hemma och det blev ingen hamburgare för min del. Jag gick mest runt och fokuserade på andning och på att försök slappna av, vilket inte alls var så lätt som man får det att låta.”

Läs också: ”Dykteknik och profylax – så funkar det!”

Öppen fyra centimeter

”Någon gång under kvällen kommer jag ihåg att Victor ringde till förlossningen och berättade statusen. De sa att vi var välkomna upp när värkarna kom med cirka 3 minuters mellanrum och vid 19,15 satt vi i bilen påväg in till förlossningen. Det gick helt enkelt ganska snabbt!

Påväg in till vårt rum på förlossningen fick jag stanna på vägen flera gånger för att ta värkarna. Nu förstod jag att det verkligen var på G. Jag hann inte bli nervös eller rädd utan allt fokus låg verkligen på att ta värkarna och andas sig igenom dem.

Väl inne på rummet kopplade det på mig ett CTG. Det är ett band som sätts över magen för att mäta mina värkar och för att se bebisens hjärtljud. De bad mig ligga där i 20 minuter för att de skulle kunna läsa av resultatet och se om jag var ’kvalificerad’ för att stanna. Vad de behöver se då är att värkarna kommer regelbundet och att bebisen mår bra när värkarna kommer. Det resultatet i kombination med hur öppen man är avgör om de anser att man ska stanna eller åka hem. Efter 20 minuter kom de in och såg att mina värkar kom regelbundet och att Lorentz hjärtljud såg fina ut. De undersökte mig och jag var öppen 4 cm! UNDERBART tänkte jag och jag fick beskedet att jag fick stanna och att det var faktiskt var en bebis på gång. Wow!”

Läs också: ”Så kan ni samarbeta under förlossningen”

Ville inte ta mer bedövning

”Efter undersökningen fick vi stanna i samma rum och det var även där jag födde. En av mina två barnmorskor visade hur man använde lustgasen och den hjälpte mig mycket. Där kände jag att ’detta kan jag klara!’.

De berättade att de skulle komma in igen om två timmar och se hur jag hade öppnat mig och tiden gick faktiskt förvånansvärt snabbt. Värkarna blev mer och mer intensiva och när de kom in igen efter två timmar kände jag att lustgasen inte riktigt hjälpte längre och mina värkar avlöste i stort sett varandra. Jag hade inga pauser alls. Att duscha, bada eller studsa runt på en pilatesboll fanns inte på världskartan. Jag hann helt enkelt inte med det utan fick kämpa mig igenom värkarna men jag var fast besluten om att inte ta någon mer bedövning. Jag fick en vetekudde någon gång också men den blev jag bara jättesvettig av så den ville jag inte ha. De sa att mina värkar var väldigt långa men att det var bra ’nu händer det säkert massor’ och det gjorde det. Under min andra undersökning var jag öppen fem-sex centimeter. Det gick framåt! Men herre gud vad ont det gjorde. Jag var inställd på att det skulle göra ont men det här var något jag aldrig kunde föreställa mig. Jag kämpade på med lustgasen och min andning och de sa att de skulle komma in igen om två timmar.”

Helt perfekt!

”Jag minns inte riktigt om de kom in igen efter två timmar eller om det var Victor som ringde efter dom för värkarna gick från förlossningsvärkar till krystvärkar och min kropp ville verkligen krysta! De kom in i alla fall och undersökte mig och jag var fullt öppen! Heja kroppen! Och de sa att om jag villa krysta så var det bara att trycka. Krystvärkarna gjorde också ont men de var inte alls på samma sätt som värkarna. Krystvärkarna kan beskrivas som att spy fast nedåt och 1000 gånger starkare och värre och de gjorde ont på sitt sätt, det bränner till där nere om man säger så.

Efter 20 min krystvärkar var han ute. 01.19 kom han till världen och kom upp på mitt bröst. Helt plötsligt var ALL smärta borta och jag grät av lycka att han äntligen var här efter all denna längtan och väntan! Han var helt perfekt och allt jag någonsin drömt om. En frisk pojk som vägde 4075g och var 53 cm lång.”

Vill du fortsätta följa Denise och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!


 

Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration.

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


”Jag födde barn i vecka 24+2”

Jag födde barn i vecka 24

När Caroline Svanemar väntade sitt första barn var graviditeten lätt. Hon kände sig ungefär som vanligt, mådde inte illa och den enda skillnad graviditeten utgjorde i vardagen var förvänta på det underbara som var på väg – ett barn.

Men i vecka 24 förändrades alls. Caroline vaknade upp med en konstig känsla av yrsel, och bestämde sig för att boka av dagens jobbpass och vara hemma och vila istället. Känslan ville inte försvinna, men att vara hemma från jobbet på grund av lite yrsel var inte Carolines melodi, så fyra dagar senare bar det av mot jobbet på IKEAs avdelning för byten och återköp.

– Jag hade inte en tanke på att förlossningen skulle kunna vara på gång, mitt BF låg ju jättelångt fram! Ändå hade jag en dålig magkänsla, att det var något som inte stämde, berättar Caroline för Vimedbarn.se.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Sammandragningarna blev regelbundna

Känslan utvecklades till en konstig känsla i magen tillsammans med sammandragningar, och yrseln tilltog. Hon ringde till barnmorskan som inte såg allvaret, men bestämde sig ändå för att åka hem från jobbet. I bilen gick det att klocka värkarna som nu kom regelbundet, var sjunde till tionde minut, och när hon kom hem upptäckte hon att slemproppen hade gått.

– Jag bestämde mig för att åka in till förlossningen på Danderyds sjukhus och kolla i alla fall. De trodde säkert att jag var en nojig förstföderska till att börja med, men på undersökningen såg de att jag var öppen flera centimeter och hade buktande hinnblåsa.

Eftersom Caroline bara var i vecka 25 konstaterades det snabbt att läget var mycket allvarligt. Hon fick inte resa sig från ryggläge, och till och med lägga en saccosäck under rumpan för att tyngdlagen inte skulle förhindra läkarnas försök att stoppa förlossningen som faktiskt startat, trots att det var alldeles för tidigt. Läkarna ville flytta henne till ett annat sjukhus där de var mer rustade att ta emot så små barn, men fick aldrig värkarna tillräckligt stabila för att det skulle vara möjligt och fick istället ringa dit en massa personal med ytterligare kompetens.

Föddes i vecka 24+2

Mammor till barn som vill ut alldeles för tidigt får två kortisonsprutor med cirka 10 timmars mellanrum för att barnets lungmognad ska skyndas på, men Caroline hann bara få en av sprutorna innan bebisen var tvungen att komma ut. Klockan 02.09, i vecka 24+2, förlöstes lilla Celine. 650 gram lätt.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde i vecka 25”

Celine är född i vecka 24

En nyfödd liten Celine.

– De kallade henne för wonder woman, för hon tog faktiskt några andetag på egen hand när hon kom ut, minns Caroline.

Sex månader på sjukhus följde för den lilla familjen. Celine kämpade på och växte till sig, och mår idag under omständigheterna bra. Den tidiga födseln innebar att hon behövts opereras flera gånger för allt från att vidga luftvägarna till att operera hjärta och ögon. Idag är hon en treåring som alla andra, men med en lite kämpigare historia och problem med hörseln. Och i april 2018 ska hon bli storasyster.

Caroline Svanemar skriver om sin tidiga förlossningen och GBS på sin blogg

Idag är Celine 3 år.

Tidig förlossning på grund av GBS och Ureaplasma parvum?

Med Carolines historia av tidig förlossning har den här graviditeten varit betydligt mer orosfylld än den med Celine. Framför allt vill hon veta varför förlossningen startade alldeles för tidigt första gången. Och finns det något som i så fall kan förhindra det?

– Först fick jag höra att det inte fanns någon anledning till att hon kom för tidigt, men nu under min andra graviditet har jag fått höra att jag är bärare av bakterien GBS som enligt vissa studier kan påverka till för tidigt födsel. Under denna graviditet har dom även hittat en till bakterie som heter Ureaplasma parvum som också kan påverka detta. Min läkare vet inte hur starka dom två är i kombination av varandra.

Men alla läkare Caroline har träffat är inte eniga. Vissa menar att de ser ett tydligt samband mellan bakterierna och för tidig förlossning, medan andra hävdar motsatsen. Vissa Caroline har träffat säger att GBS går att hitta hos cirka 60% av alla gravida kvinnor och Ureaplasma parvum finns hos cirkaa 40% av alla kvinnor men utan att ge några biverkningar.

– Jag får nästan välja vad jag vill tro på, vilket är frustrerande. Men eftersom jag inte har något annat att gå på och verkligen inte vill föda så tidigt igen lever jag med hoppet om att det kan vara det här som satte igång förlossningen sist, och att rätt tillvägagångssätt den här graviditeten kan göra att jag får bära på lillebror längre.

Läs också: ”Var tredje kvinna bär på GBS-bakterien enligt Vårdguiden”

”Har aldrig varit så gravid som nu”

Caroline har fått antibiotika i försök att få åtminstone Ureaplasma parvum-bakterien att försvinna, men utan resultat. Istället har hon fått bli sjukskriven för att vila så mycket som möjligt, och besöker barnmorska varje vecka för att kontrollera att hon inte börjat öppna sig. När Vimedbarn.se pratar med Caroline är hon gravid i vecka 24+2, prick på dagen samma vecka som Celine föddes i.

– Jag har alltså aldrig varit så gravid som jag är nu, haha. Det är väldigt skönt men också läskigt. Jag analyserar varje liten grej och har svårt att distrahera mig med annat. Jag känner också att jag måste vara observant på kroppen, eftersom det bara är jag som kan känna om det drar igång.

Känner du att du har fått den hjälp du behöver?

– Nu är det ju väldigt bra, men jag känner att jag har fått kämpa för att det ska bli så. Med Celine gjorde de massa testar när jag kom in för att se vad som orsakade den tidiga förlossningen, och jag fick veta att jag skulle få ett cerklage inopererat i vecka 12 om jag blev gravid igen för att förhindra att livmodern skulle börja öppnas för tidigt. Men när jag väl blev gravid och bad om att få komma till specialistmödravården tog det lång tid att få komma dit, och jag fick massa olika motstridiga besked. Det har tagit på krafterna, jag har fått kämpa hårt själv för att få vård jag är trygg med.

Hur ser du fram emot det kommande tvåbarnslivet?

– Det ska bli jättespännande, framför allt att se hur Celine är mot lillebror. Och jag hoppas att få uppleva hur det är att vara fullgången, att få uppleva bebisgoset som vi missade i och med att Celine var så skör när hon kom. Jag hoppas på att få uppleva bebisbubblan den här gången!

Vill du fortsätta följa Caroline och hennes familj i väntan på lillebror? Missa då inte bloggen här och hennes instagramkonto @svanemar! 


Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!
Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Då kommer du att föda ditt barn

Mot slutet av graviditeten känns det som om man ska vara gravid för alltid. Då kan det vara bra att se på statistik och hur sannolikheten ser ut för att föda i respektive vecka.

Vecka Chans att barnet kommer denna vecka, om man fortfarande är gravid:
35    3 %
36    5 %
37  11 %
38  25 %
39  46 %
40  59 %
41  58 %
42 100 %

Läs också: Tips för att skapa bra kvällsrutiner

Källa: Lifewithkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? På lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

*Visar statistik från Socialstyrelsen.

Emmas förlossning närmar sig – följ nedräkningen här!

Vår toppbloggare Emma Lindsjö är gravid med andra barnet – och nu är det verkligen nära BF! Vi passade på att ta ett snabbt förlossningssnack innan det bär av mot förlossningen.

Emma – nu är det verkligen nära, hur känns det?
– Spännande, och lite skrämmande. Man är ju så van vid ett barn men samtidigt är det otroligt roligt att familjen växer. Man vill ju bara veta när hen väljer att kika ut, dagarna känns ju som en evighet och man tror att minsta lilla grej är ett tecken.

Hur har du upplevt den här graviditeten i stort?
– Bra! Det har varit en riktig drömgraviditet. Med första barnet spydde jag i nio månader och var sjukskriven. Denna gång jobbade jag till vecka 34 utan problem och har till och med glömt bort emellanåt att jag faktiskt är gravid. Det känns underbart att få ha upplevt båda.

Så det har varit annorlunda nu, den andra gången?
– Helt! Jag har skuttat på mina moln denna gång och varit så lycklig över att få må bra. Sist blev jag deprimerad och spenderade mina dagar på soffan med en mopphink. Fysiskt sett har ju även kroppen varit mycket starkare denna gång med. Nu kan jag tänka mig att vara gravid tio gånger om.

Läs också: Förlossningsvideo – följ med på Paula Uribes förlossning

Har ni tagit reda på bebisens kön?
– Hm, här kommer en liten ”hemlighet”. Vi bad barnmorskan att skriva könet på en lapp och sedan försluta det i ett kuvert som vi fick ta med oss hem. Det kan ha hänt att vi kikat i det nu, haha. Mer än så säger jag inte!

Hur tänker du kring den kommande förlossningen?
– Jag tänker att exakt allt kan hända så slipper jag bli chockad över att det kanske inte blir som jag tänkt. Det är så lätt hänt att man målar upp bilder i huvudet och får förväntningar på saker och sen blir det helt tvärtemot. Under en förlossning kan ju verkligen allt hända och det är ingenting man har en kontroll över eller kan påverka. Det kan ju sluta i akut kejsarsnitt, eller så går det då fort att vi inte hinner in. Så jag tänker att vi tar det som det kommer. Det viktigaste är att vår bebis mår bra!

Till sist, vad har du får målbild?
– Hm min målbild? Det är nog att vi alla kommer in i det ”nya” väldigt bra. Att vi hjälps åt och att vi inte har för stor press på oss själva och att vi har en positiv inställning till det hela även fast det kan bli tufft. Att vi alla kommer att trivas med den nya lilla krabaten. Det kommer nog bli väldigt mycket fokus på oss den närmsta tiden för att komma in i vår egen vardag.

Vi önskar Emma all lycka inför förlossningen! Vill du följa nedräkningen? Missa inte Emmas blogg här!

stats