Cissi Ehrling Danermarks förlossningsberättelse
Cissi Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: Värkarna startade under Let's dance

Cissi Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: ”Första värken kom under Let’s dance”

Cecilia Ehrling Danermarks förlossningsberättelse:

”Innan vi skriver någonting om förlossningen vill vi börja med att hylla svensk förlossningsvård. Vi saknar ord för hur väl omhändertagna vi blev från absolut första sekund. De var helt fantastiska.

Vår förlossning blev, i brist på bättre förklaring, väldigt uppdelad. Det var som två helt olika upplevelser. På torsdagen den 19 april 2018 är vi ute och äter middag tillsammans med några vänner. Inga som helst konstigheter och inga som helst tecken på att något är på G. Vi är helt inställda på att gå över tiden och tänker att det är minst en vecka kvar. Detta trots att barnmorskan bara några dagar innan sagt att hon gissar att det kommer ske under helgen.

Efter middagen börjar vi göra oss i ordning för att gå och lägga oss när jag helt plötsligt misstänker att vattnet börjat sippra men jag har inga som helst värkar. Men, vi ringer såklart in till förlossningen och de säger åt oss att komma in. Ni som fött barn eller snart ska få barn vet att om vattnet går så är det max 48 timmar kvar tills man blir igångsatt om värkarna inte kickar in. Så, sagt och gjort. Natten till BF beger vi oss in till förlossningen. De har dock sagt att oavsett vad så kommer vi få åka hem eftersom att värkarna inte var igång.”

Läs också: ”7 konstiga saker som händer i kroppen under en graviditet”

Kändes mer som att vänta på en spabehandling

”Väl på plats så blev vi förvånade över hur väldigt tyst och lugnt det var. Ingen av oss hade någonsin varit på en förlossningsavdelning tidigare så vi visste väl inte riktigt vad vi kunde förvänta oss, men vi tänkte att det skulle vara betydligt mer liv och rörelse än vad det var. Bilden vi hade var nog snarare att vi skulle mötas av smärtsamma vrål från födande kvinnor, skrikande nyfödda små bebisar och blivande pappor med nervösa blickar. Kan säga att det var allt annat än så. När vi satt och väntade på att en läkare skulle komma var känslan mer som att vi satt och väntade på nån spabehandling.

När läkaren väl hade kommit och gjort en undersökning konstaterades att det inte var vattnet som börjat gå. De sa att det troligen var livmodertappen som mognat och att det kan ge ungefär samma symptom som om man hanen liten ”pyspunka” så att fostervattnet läcker. Men som sagt, så var inte fallet. Den kvällen blev inte mer dramatiskt än så. Det vara bara att åka hem och fortsätta vänta. Då trodde vi fortfarande att det skulle dröja flera dagar till. Vad vi dock tog med oss hem var hur härligt lugnt det var vilket gjorde att nästan all nervositet försvann. Vi kände direkt att vi var, och skulle fortsatt vara, i trygga händer.”

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Första värken kom under Let’s dance

”Vi vaknar på fredagsmorgonen, på beräknat förlossningsdatum, och allt känns precis som vanligt. Inget på gång. Det är strålande sol och en riktigt varm och härlig dag så på förmiddagen ger vi oss ut på stan för att äta lunch och strosa runt i lite butiker.

Framåt eftermiddagen är det fortfarande jättelugnt och inga som helst tecken på att något var på G. Vad vi inte visste då var att några timmar senare skulle de värsta och jobbigaste timmarna i mitt liv sätta igång.

Vi kom hem från stan ganska sent på eftermiddagen och gjorde inte så mycket. Vi började laga lite mat och tajmade det så det blev en middag i soffan framför Let’s Dance (vad annars? ).

Nästan i exakt samma sekund som resultatet kom, att Gustav åkte ut (vilket jag återigen blev jätteförvånad över) och resultatshowen var över, då kickade det igång. Då kom första riktiga värken. Jag kände direkt att det här var nått annat än vad jag upplevt tidigare. Det var en värk som jag aldrig känt förr.

Men, var inte så att det helt plötsligt kom värkar precis hela tiden men de blev snabbt väldigt regelbundna, och kraftiga. Jag hade en värk ungefär var 10:e minut så det var ju inget att ringa in till BB för. De höll inte i längre än ca 20-30 sekunder så…ja, jag vet faktiskt inte riktigt vilka tankar egentligen flög genom våra huvuden. Tror att vi någonstans fortfarande trodde att det skulle dröja en vecka till. Det var som att vi inte riktigt förstod så vi gick o la oss för att sova. Behöver jag säga att vi inte sov en endaste minut den natten?”

Läs också: ”Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen”

”Värkarna från helvetet”

”Värkarna blev under natten kraftigare och längre. Men, de kom fortfarande bara ca var 10:e minut men de gjorde ont. Riktigt ont. Så på lördagsmorgonen ringde vi in till förlossningen för att ge dem en heads up om att det var på gång och passade även på att fråga om de hade några tips på vad man kunde göra för att minska smärtan. De rekommenderade alvedon, ett varmt bad och eller en varm vetekudde. Det funkade. Det var inte så att värkarna försvann men de kändes helt klart lindrigare.

De hade bett oss att höra av oss med jämna mellanrum för att hålla dem uppdaterade så några timmar senare ringer Freddan tillbaka till dem för att berätta att allt lugnat ned sig lite så det kommer nog dröja tills det är dags att åka in. I samma sekund som de la på sparkade det igång. Då började de värsta timmarna i mitt liv.

Från ingenstans fick jag värkar precis hela tiden. Jag hade fem värkar var 10:e minut (de säger ju att man ska ringa och åka in om man har 3-4 värkar var 10:e minut) och de var både långa och kraftiga. Jag fick inte vila mer än 20-30 sekunder mellan värkarna. Så, Freddan ringde in till förlossningen igen och de sa åt oss att komma in på en gång. Den här gången skulle vi även ta med oss väskorna.

I samma sekund som vi svängde in på parkeringen skrek jag åt Freddan att han var tvungen att stanna bilen. Det var ganska mycket trafik och vi hade mycket bilar både framför och bakom oss så det var egentligen inte alls läge att stanna men jag hade inget val. Jag slängde upp dörren och började kräkas. Från den stunden och kommande 48 timmar kunde jag varken äta eller dricka någonting utan att det kom upp igen. Inte riktigt det man önskar sig när man behöver all energi man kan få.”

Fick stanna på förlossningen

”När vi kom in så var jag bara öppen 1,5 cm och normalt blir man hemskickad då men med tanke på hur täta och kraftiga värkarna var fick vi stanna kvar.

Första två timmarna gick jättefort. De var visserligen otroligt smärtsamma men kändes som 10 minuter, vilket såklart var skönt. Eftersom att jag inte var öppen tillräckligt kunde de inte ge mig någon vettig smärtlindring så efter en stund blev jag placerad i ett varmt bad. Det i kombination med en väldans massa lustgas gjorde det uthärdligt. Där låg jag i tre timmar, hög som ett hus.

Lustgasen i sig tar ju inte bort någon smärta så den fanns kvar precis hela tiden men den gör det lättare att hantera smärtan. Helt ärligt så gjorde det så ont att jag där och då ville avbryta hela alltihopa. Jag sa till Freddan att det absolut inte skulle bli något mer barn och jag ville avbryta och åka hem. Men, en minut senare låg jag där och mumlade att vårt barn kommer bli så grymt och hur mycket jag redan älskade det. För att sedan återgå till att säga att jag ville avbryta allt och åka hem. Så gick det, fram och tillbaka nästan hela tiden. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av det men Freddan och och personalen runt omkring mig har berättat.

Det var i särklass det absolut värsta i smärtväg jag varit med om. Och, i mitt huvud så var det här bara början. Jag tänkte att om det gjorde så här ont redan nu så fanns det inte en chans att jag skulle klara av värkarna som väntade – för att inte tala om själva utdrivningsfasen. Hur i hela världen skulle jag klara av det?”

Epidural blev vändningen

”Nä väl, efter 7,5 långa helvetestimmar var jag öppen 4 cm och de kunde äntligen sätta epidural (ryggmärgsbedövning). Då förändrades allting. Kommande 17,5 timmar blev nått helt annat… Nu var klockan 21.30 på lördagskvällen. Men vad innebar det egentligen att få epidural? I ärlighetens namn visste jag inte riktigt vad det innebar. Jag visste att det var nån form av ryggmärgsbedövning men jag visste inte hur det gick till. När de berättade för mig att de skulle köra in en nål och en pytteliten slang i ryggen, in i mellan kotorna, som skulle hänga ut så de slapp sticka mig flera gånger och sen spruta in nått som bedövade nerverna… Ja, det var väl inte direkt nått jag längtade efter. Framför allt inte när man som jag är allmänt nervös för det här med sjukhus. Jag har nämligen aldrig behövt besöka ett sjukhus för att jag varit sjuk eller allvarligt skadad eller så. Jag tillhör sorten som till och med är lite nervös för att ta en helt vanlig vaccinationsspruta. Att då få höra vad de skulle göra var väl inte direkt nått som fick mig att börja hjula av glädje. Men, personalen gjorde att jag kände mig otroligt trygg plus att smärtan jag hade av värkarna var olidlig. De hade hållit igång så länge att jag var helt dränerad på energi. Jag var beredd på att göra vad som helst för att slippa det.

Nu kanske det låter som att epidural är nått läskigt. Det är det inte. I min värld blev det min räddning och jag kan säga redan nu att om eller när det är dags för barn nr två kommer jag absolut ta det igen. För mig var det som en skänk från ovan.

Sagt och gjort la jag mig till rätta. Man lägger sig på sidan, nästan som i fosterställning så man rundar ryggen. Narkosläkaren var så himla bra. Han, barnmorskorna och alla i rummet skapade en trygg stämning, det var nästan lite mysigt, så när det väl var dags att sticka mig var jag inte det minsta nervös. Han började med att ge mig lite bedövning innan han tryckte in sprutan/verktyget (eller vad det nu kallas?) i ryggen på mig. Han berättade hela tiden i detalj vad han gjorde, vilket var nått jag bett om att de skulle göra. Jag hade faktiskt bett dem berätta om allt genom hela förlossningen. Jag är ju en tjej med ganska stort kontrollbehov och det gjorde att det kändes som att jag hade lite mer kontroll över situationen – vilket jag egentligen absolut inte hade. I ett sånt här läge kan man inte göra mycket annat än att bara åka med.

Återigen, jag kanske målar upp det som nått stort och läskigt. Det är inte meningen. Det var väldigt odramatiskt och på mig gjorde det inte det minsta ont. Jag rekommenderar absolut alla som vill komma undan smärtan att ta epidural.

Att bara åka med var nått jag och Freddan hade pratat om innan. Ingen av oss hade varit med om en förlossning tidigare så vi visste ju inte alls vad som väntade. Eftersom vi inte kunde påverka händelseförloppet hade vi bestämt oss för det enda man kan göra – Lyssna på barnmorskorna, göra som de säger och helt enkelt lita på att de vet vad de pratar om. För, det vet de. Herrejösses vad duktiga de är.”

”En enorm befrielse!”

”Hur som helst, epiduralen kickade in direkt och all smärta var som bortblåst. Och jag menar det verkligen. Jag kände absolut ingen smärta alls. Men jag kände fortfarande när värkarna kom. Livmodern spände och drog ihop, det pressades neråt.Men det gjorde inte det minsta ont. Det var sån enorm befrielse, som natt och dag. Äntligen kunde jag få vila och återhämta mig lite. Dessvärre fick jag fortfarande inte behålla nått jag stoppade i mig, det kom upp på en gång så de fick sätta dropp så jag inte skulle bli helt uttorkad. Allt eftersom att jag slappnade av kom även tröttheten.

Efter ca 1,5 timme började epiudralen avta men det var bara för mig att säga till så fyllde de på. Så, ungefär en gång var 1,5 timme kom de och fyllde på, hela vägen fram till att han var ute. Bedövningen hjälpte så till den grad att jag faktiskt kunde sova lite på natten. Bara några timmar tidigare fanns det inte med i min världsbild att jag skulle kunna sova mig igenom en del av värkarna. Vem hade kunnat tro det? Att man skulle sova sig genom förlossningsvärkar. Så fantastiskt skönt och värdefullt.”

Vaknade av ett fruktansvärt vrål

”Efter att vi lyckats sova ungefär en timme vaknade vi av ett fruktansvärt vrål. Det var ett sånt där skrik som skär långt in i hjärtat. Som om att någon höll på att dö.

Vi förstod omgående vad det var. Det var en tjej i rummet bredvid oss som höll på att föda. Behöver jag säga att oron jag hade hunnit sudda bort snabbt kom tillbaka. Freddan såg hur jag helt plötslig blev likblek och jättenervös. Han försökte lugna mig genom att säga att hon måste ha valt att inte ha nån smärtlindring alls men just då hörde jag inget annat än hennes hjärtskärande avgrundsvrål. Ja, så hemskt lät det. Efter en stund tystnade hon och ett helt annat skrik hördes. Ett gulligt litet bebisskrik. Strax därpå kom en av barnmorskorna in till oss med ett lugnande besked. Hon bekräftade vad Freddan hade sagt, hon hade valt att föda utan någon smärtlindring alls. Kan säga att efter att jag hört hennes vrål kommer jag aldrig ens fundera på att föda utan smärtlindring.

Efter det småslumrade jag lite till och från resten av natten och det var först vid barnmorskornas skiftbyte som vi vaknade till liv igen. Det hade hunnit bli söndag morgon och hjärnan hade sakta men säkert börjat komma in matchen igen.

Jag var så himla stolt över mig själv. Där låg jag. En liten tjej som var rädd för en helt vanligt litet blodprovsstick och nu hade jag helt plötsligt saker instuckna i ryggraden, infart i armen där de kopplat in både det ena och det andra. Jag kände mig helt plötsligt stark. Jättestark! ”Nu jäklar! Idag ska jag föda barn. Idag ska jag bli mamma!” tänkte jag.

Barnmorskorna började till och med gissa på när han skulle komma ut. Det var förslag på allt mellan kl 10.00 och 12.00. Men, tiden gick. Jag blev fullt öppen men han ville inte komma ner den sista biten ner till bäckenbotten. Vi fick berättat för oss att från att man är fullt öppen (10 cm) så bör barnet vara ute inom tre timmar, annars vidtar de ”åtgärder”.”

Försökte krysta ner honom

”Efter ca drygt två timmar var han fortfarande inte helt nere och vi gjorde ett par första krystningsförsök för att försöka trycka ner honom. Det visade sig att jag tydligen var jättestark och bra på att krysta så när jag tryckte på så åkte han ned. Problemet var bara att han åkte upp igen så fort jag slutade så efter ett par försök så slutade vi. Det tar nämligen ganska mycket på krafterna för både mamman och barnet.

De hade vid det läget kopplat in en elektrod på hans huvud så de hade full koll på hur både han och jag mådde. Allt såg jättebra ut. De beslutade då att avvakta lite till och vi hoppades att han självmant skulle glida ner den sista biten, och att vi göra ett nytt försök när de där tre timmarna hade gått. Jag hade då börjat förstå att om det inte gick vid nästa försök så skulle någon form av åtgärd vidtas. Exakt vad vet jag faktiskt inte men i mitt huvud såg jag framför mig att det skulle bli kejsarsnitt. Det var det absolut sista jag ville. Det skulle vara som att bli snuvad på konfekten. Allt man gått igenom. Alla timmar av fruktansvärda värkar, ännu fler timmar med ryggmärgsbedövning. Som jag hade kämpat. Nej, jag skulle föda honom vaginalt. Så var det bara. Jag gungade på pilatesbollar, vaggade fram och tillbaka med höfterna i nått som liknade en cha-cha. Jag testade allt de föreslog. Han skulle bara komma ned den sista biten.

Och, jag tror faktiskt att vi hade lite tur. När tre timmar hade gått så var det dags för ett nytt skiftbyte för personalen. De höll såklart stenkoll på både hans och mina värden och allt såg fortsatt jättebra ut så de beslutade att genomförde skiftbytet innan det var dags för ett nytt försök. Direkt när bytet var klar så var det dags. Då hade det gått 3,5 timmar sen jag var fullt öppen. Det var nu det gällde.

Han hade sjunkit ned! Det var en enormt lättnad för mig och istället för att bli nervös för krystningsfasen som jag trodde att jag skulle bli kände jag istället hur jag blev ännu starkare. Jag kände mig så himla redo. Nu skulle han ut!”

”Stämningen i rummet var helt fantastisk”

”När barnmorskan sa att vi skulle sätta igång tror jag att jag överraskade alla, inklusive mig själv. Jag hade ju som jag berättat inte det minsta ont. Den där epiduralen var magiskt bra. Det var nämligen vare sig Freddan eller någon av barnmorskorna som peppade igång oss. Det var jag. Det kom så spontant och jag hörde helt plötsligt mig själv glatt dra igång, precis som om jag höll i en dansklass… ”Kom igen nu gänget! Här ska födas barn. Nu ska han ut!” Stämningen i rummet var helt fantastisk. Alla var glada och taggade till tänderna.

Väl på plats på förlossningspallen gick det ganska snabbt. Redan efter fyra krystningsvärkar var hela huvudet ute. Jag kunde till och med se hans mörka hår. En helt surrealistisk och obeskrivlig känsla. Jag kommer inte ihåg så mycket av det här själv, man är så uppslukad av allt, men jag fick berättat för mig efteråt. När huvudet var ute ska jag tydligen ha skinit upp i ett stort leende och sagt ”Det här är ju kul!”. Hela rummet, inklusive jag själv började skratta trots att vi var mitt i förlossningen. Direkt efter det klämde jag i med en sista krystning och vips så var han var ute. Bara ett par sekunder senare hörde vi hans skrik och vi förstod på en gång att han andades. Sån lättnad. Glädjetårarna sprutade på både mig och Freddan. Vi hade blivit föräldrar.

När det väl gällde tog det inte mer än ca 10 minuter innan han var ute. Allt gick helt smärtfritt. På riktigt. Jag kände inte ett smack av någon smärta någon gång under själva förlossningen och det var uppriktigt sagt kul. Ja, det kanske inte låter klokt men så var det. Jag tyckte det gick hur lätt som helst.”

”Det var på riktigt kul att föda barn”

”Sammanfattningsvis kan jag säga att de första 7,5 timmarna var det värsta jag varit med om och de sista 17,5 timmarna… Ja, de var hur lätt som helst. A walk in the park. Den absolut sista delen var helt fantastisk! Det var på riktigt kul att föda barn.

Det betyder dock inte att jag kommer vilja föda ett till barn nu på direkten. Lite tid ska det allt få gå i mellan. Dagarna efter förlossningen var inte lika härliga. De kommer jag så ärligt jag kan berätta om lite längre fram. Vi kan sammanfatta det med att det är INTE så där piffigt och härligt som många vill få det att se ut som på sociala medier. Tvärtom. Under och efter en förlossning släpper man alla hämningar och spärrar. ”Fina flickan” är som bortblåst. Man har helt enkelt inget val. Men, man blir förvånad över hur lite man bryr sig om sånt.”

Vill du fortsätta följa Cissi, Freddan och lilla Hugo i deras vardag? Missa då inte familjens blogg här!

2 kommentarer till “Cissi Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: ”Första värken kom under Let’s dance”

  1. Vad avis jag blir, det låter ju som en dröm förlossning 😊 hade med epidural men det var en sån hemsk smärta! Jag fick ett uppehåll från värkarna på ca 2 timmar. Det var så skönt! Att inte känna någon smärta och kunna skratta med sambon.
    När dom tog mitt vatten så började värkarna på nytt och jag bara grät.
    Hade värkar i 44 timmar, 48 timmar från första värken tills den vackraste lilla pojken kom till världen ❤

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

stats