epidural | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Det var bara att glömma smärtlindring”

”Måndagen den 23/4 hade jag lite mer känningar än jag haft tidigare (Jag hade ju haft värkar till och från i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset). Men den här gången kändes det annorlunda på något vis. Jag kände hur jag blev upprymd och tänkte att ”ok, nu händer det, jag ska snart föda barn”.
Timmarna gick och jag ringde Fredrik och berättade att jag hade värkar som gjorde rätt ont och att det nog var på gång. Han frågade mig om vi skulle åka in och jag svarade lugnt att vi avvaktar tills jag inte klarar av smärtan längre. Jag visste ju att när vi väl åker in kommer de inte försöka stanna upp förlossningen mer eftersom att jag passerat 35 fulla veckor.
Det gick ytterligare några timmar och det blev kväll. Värkarna hade inte tilltagit alls utan snarare lugnat ner sig, men jag var tagen av att ha gått med onda värkar hela dagen så jag gjorde kväll rätt tidigt. Minns hur jag vaknade av att jag drömde att jag hade jätteont i magen. Tittade då på klockan som var efter midnatt. Jag kände att magkramperna jag trodde bara var i drömmen faktiskt var på riktigt – värkarna hade tilltagit medan jag sov.

Ringde barnvakterna i panik

Gick upp på toaletten och såg då att jag blödde en hel del och då förstod jag att det var på gång. Med ett leende på läpparna gick jag in och väckte Fredrik som då i panik ringde efter sina föräldrar som skulle komma och passa barnen. Men ingen av dem svarade i telefonen. Han ringde och ringde men inget svar! Till sist ringde han sin syster som bor i närheten av deras föräldrar och hon fick åka dit och väcka dem. Fredrik började bli lite småstressad över att det tog sån tid för hans mamma att komma men jag kände mig fortfarande väldigt lugn och gick och plockade med det sista som skulle med i väskan. Värkarna kom nu med 3-4 minuters mellanrum. Ett tag därefter satt vi i bilen på väg mot Huddinge sjukhus. Vi ringde in och förberedde dem på att vi skulle komma. 

02:00 Väl på plats blev vi omhändertagna och kom direkt in i ett undersökningsrum. Där kom en läkare in ganska snabbt och gjorde en undersökning. Cervix var utplånad och modermunnen öppen 5 cm. Vi informerades om att vi skulle få vänta en stund på ett rum inne på förlossningen. Det var tydligen fullt. Jag frågade efter smärtlindring men fick snällt vänta med det tills vi fick ett rum på avdelningen.

02.55 Får lustgas (det var som en dröm att få andas igenom värkarna med hjälp av lustgasen). Jag blir lite borta av lustgasen och känner mig lite småfnittrig.

03.44 Ber jag om epidural. Värkarna gör nu riktigt ont och jag bara inväntar att läkaren ska komma och trolla bort smärtan.

04.15 Får jag epidural och kort därefter kände jag ingenting. Värkarna stannade upp lite och det hela drog ut på tiden.

05.29 Tar de hål på fosterhinnan och klart fostervatten avgår. Värkarna tilltog då rejält.

Läs också: 7 saker du kommer sakna med graviditeten så fort barnet är ute 

Höll på att avlida av smärtan

08:00 Minns hur jag ber om att få påfyllning av epidural eftersom värkarna tilltog rejält och jag höll på att avlida av smärtan. Barnmorskan frågar mig då om jag kan tänka mig att försöka stå ut en stund till eftersom att värkarna avtog när jag fick epidural innan. Så jag försökte med allt för att stå ut med smärtan en stund till. Jag testade att stå upp och hängde över gåställningen. Det gjorde då så fruktansvärt ont och det tryckte på rejält. Kändes nästan som att han skulle komma ut och jag ville krysta. Eftersom smärtan tilltog så kraftigt kände jag att jag måste få påfyllning av epidural NU om det ska göra såhär ont.

08:20 Ber Fredrik ringa på klockan och barnmorskan kommer in. Jag sa att jag inte klarar det längre och att det känns som att jag nästan vill krysta. Hon sa då att hon ville göra en ny undersökning och se om det hade hänt något mer. Jag fick då till svar att det var dags att föda snart så det var bara att glömma mer smärtlindring och lägga mig så bekvämt som det bara gick för nu var det dags.

Läs också: Mammorna – Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen

Tog min hand och kände på huvudet

08.26 Krystvärkarna började. Kommer ihåg att det sved och brände där nere så sjukt mycket. Jag klämde Fredriks hand så hårt det bara gick och svor för mig själv. Efter tredje krystvärken frågade barnmorskan om jag ville känna på huvudet som är på god väg ut? Så jag tog min hand och fick känna hans lilla huvud. Jag fick då en ny kraft till nästa krystvärk.

08.38 En pojke föds, skriker direkt. Läggs hud mot hud hos mig. Det går verkligen inte med ord att beskriva hur mäktigt det är att få upp sitt barn på bröstet. Första mötet, den obeskrivliga kärleken man känner från första sekund. Att jag fick uppleva en sista förlossning är jag evigt tacksam för.

Lille Enzo kom ut alldeles perfekt. Läs mer på bloggen ”Victorias stil” om livet med tre barn och om första tiden med Enzo i familjen! Sötchock utlovas!

 

Mammorna: ”Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen”

smärtstillande förlossning

Det finns gott om alternativ för smärtlindring under din förlossning och det finns inget alternativ som är bättre eller sämre. Vi kan tyvärr inte ge dig facit på vad som kommer fungera bäst för just dig men genom att ta del av andra mammors upplevelser kan alternativen kännas mer eller mindre lockande för just din förlossning.

Läs också: ”Bedövning och smärtlindring du kan få under din förlossning”

Topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen

”Jag tog all smärtlindring jag kunde få under min senaste förlossning. Lustgasen hjälpte lite grann vissa stunder, mest för att ha något att fokusera på. Epiduralen fick mig att börja gråta för att smärtan verkligen försvann. Men den mest oväntade smärtlindringen i latensfasen, innan man fick de starka grejerna, var duschen. Jag tänkte ”hur f*n ska detta hjälpa mot mina galna värkar” men det gjorde de faktiskt, topparna som gjorde att jag kräktes försvann av duschen!
Jennie-Lie Wikström – läs bloggen här ››

TENS-maskin hjälpte massor

”Epidural var underbart med första barnet men innan den sattes så hade jag tens-maskinen på hela tiden och den hjälpte massor! Att jag även kunnat använda den under graviditeten var en stor bonus.”
Angelica Renhuvud Keane- läs bloggen här ››

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det”

Fokuserade på att inte spänna mig

”När jag väl luska ut hur lustgasen fungerade, så tog den bort de värsta topparna. Men annars så jobbade jag med andningen. Djupa andetag och fokuserade på att inte spänna mig utan att slappna av. Det var det bästa för mig!”
Linda Lindkvist – läs bloggen här ››

Andning, lustgas och massage

”Andning, andning, andning!! Sen var lustgasen och hård massage i svanken så skönt ?”
Julia Fröberg Arman – läs bloggen här ››

Skrek efter epidural

”Med första skrek jag efter epidural, men med andra var jag mer förberedd på smärtan och använde bara lustgasen. Nu med tredje är min förhoppning om att klara mig på lustgas, vilket kan ske vilken dag som helst
Liw Olausson – läs bloggen här ›› 

Läs också: “Slempropp och 8 andra ord du vill veta inför din förlossning”

Varma bad

”Första förlossningen så testade jag på lustgas, akupunktur och varma bad men andningen var det som hjälpte mig bäst. På min andra förlossning fick jag till lustgasen så det hjälpte mig mycket bättre än första gången!”
Camila Charro – läs bloggen här ››

En kudde fylld med kokat vatten

”Kombinationen av lustgas, en kudde fylld med kokat vatten mot ländryggen och sen epiduralen ?? lustgasen mildrade ju det hela och värmen från kudden gjorde det bara skönt och epiduralen gav en den där nödvändiga pausen så man kunde dricka, kissa och vila
Sarah Hallgren – läs bloggen här ››

Tryggt stöd, pepp och kommunikation

”Jag har älskat att föda helt utan smärtlindring! Att få fokusera, känna vad som händer och arbeta tillsammans med kroppen. Bäst för mig under förlossningarna har istället varit ett tryggt stöd runt om och mycket pepp och kommunikation! Jag har ”tvingats” till bedövning efter förlossning pga komplikationer, bl.a. då en spinalbedövning, och trots att det bedövade bra hade jag gärna varit utan ?”
Sofi Lönnqvist – läs bloggen här ››

Partner som stöd

”Jag hade planerat att ta PDB men kände att smärtan var såpass kontrollerbar med endast lustgas att jag fortsatte så. Och bästa smärtlindringen för mig var att ha min man vid min sida som peppade och kontinuerligt informerade mig om processen på det sätt jag kunde ta emot det på. Rekommenderar verkligen att ha någon vid din sida som känner dig utan och innan, både för att en sådan person kan kommunicera med dig på rätt sätt men även med personalen då han/hon känner dig och dina signaler bäst.”
Hannah Philip – läs bloggen här ››

Olika från gång till gång

”Med första barnet tyckte jag att epiduralen var super. Med andra barnet så var jag lite mer beredd på smärtan och klarade mig bra med lite lustgas, klarar inte av att använda den så länge då jag blir så yr/borta av den.”
Jennie Mörsare Said – läs bloggen här ››

Cissi Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: ”Första värken kom under Let’s dance”

Cissi Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: Värkarna startade under Let's dance

Cecilia Ehrling Danermarks förlossningsberättelse:

”Innan vi skriver någonting om förlossningen vill vi börja med att hylla svensk förlossningsvård. Vi saknar ord för hur väl omhändertagna vi blev från absolut första sekund. De var helt fantastiska.

Vår förlossning blev, i brist på bättre förklaring, väldigt uppdelad. Det var som två helt olika upplevelser. På torsdagen den 19 april 2018 är vi ute och äter middag tillsammans med några vänner. Inga som helst konstigheter och inga som helst tecken på att något är på G. Vi är helt inställda på att gå över tiden och tänker att det är minst en vecka kvar. Detta trots att barnmorskan bara några dagar innan sagt att hon gissar att det kommer ske under helgen.

Efter middagen börjar vi göra oss i ordning för att gå och lägga oss när jag helt plötsligt misstänker att vattnet börjat sippra men jag har inga som helst värkar. Men, vi ringer såklart in till förlossningen och de säger åt oss att komma in. Ni som fött barn eller snart ska få barn vet att om vattnet går så är det max 48 timmar kvar tills man blir igångsatt om värkarna inte kickar in. Så, sagt och gjort. Natten till BF beger vi oss in till förlossningen. De har dock sagt att oavsett vad så kommer vi få åka hem eftersom att värkarna inte var igång.”

Läs också: ”7 konstiga saker som händer i kroppen under en graviditet”

Kändes mer som att vänta på en spabehandling

”Väl på plats så blev vi förvånade över hur väldigt tyst och lugnt det var. Ingen av oss hade någonsin varit på en förlossningsavdelning tidigare så vi visste väl inte riktigt vad vi kunde förvänta oss, men vi tänkte att det skulle vara betydligt mer liv och rörelse än vad det var. Bilden vi hade var nog snarare att vi skulle mötas av smärtsamma vrål från födande kvinnor, skrikande nyfödda små bebisar och blivande pappor med nervösa blickar. Kan säga att det var allt annat än så. När vi satt och väntade på att en läkare skulle komma var känslan mer som att vi satt och väntade på nån spabehandling.

När läkaren väl hade kommit och gjort en undersökning konstaterades att det inte var vattnet som börjat gå. De sa att det troligen var livmodertappen som mognat och att det kan ge ungefär samma symptom som om man hanen liten ”pyspunka” så att fostervattnet läcker. Men som sagt, så var inte fallet. Den kvällen blev inte mer dramatiskt än så. Det vara bara att åka hem och fortsätta vänta. Då trodde vi fortfarande att det skulle dröja flera dagar till. Vad vi dock tog med oss hem var hur härligt lugnt det var vilket gjorde att nästan all nervositet försvann. Vi kände direkt att vi var, och skulle fortsatt vara, i trygga händer.”

Läs också: ”10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Första värken kom under Let’s dance

”Vi vaknar på fredagsmorgonen, på beräknat förlossningsdatum, och allt känns precis som vanligt. Inget på gång. Det är strålande sol och en riktigt varm och härlig dag så på förmiddagen ger vi oss ut på stan för att äta lunch och strosa runt i lite butiker.

Framåt eftermiddagen är det fortfarande jättelugnt och inga som helst tecken på att något var på G. Vad vi inte visste då var att några timmar senare skulle de värsta och jobbigaste timmarna i mitt liv sätta igång.

Vi kom hem från stan ganska sent på eftermiddagen och gjorde inte så mycket. Vi började laga lite mat och tajmade det så det blev en middag i soffan framför Let’s Dance (vad annars? ).

Nästan i exakt samma sekund som resultatet kom, att Gustav åkte ut (vilket jag återigen blev jätteförvånad över) och resultatshowen var över, då kickade det igång. Då kom första riktiga värken. Jag kände direkt att det här var nått annat än vad jag upplevt tidigare. Det var en värk som jag aldrig känt förr.

Men, var inte så att det helt plötsligt kom värkar precis hela tiden men de blev snabbt väldigt regelbundna, och kraftiga. Jag hade en värk ungefär var 10:e minut så det var ju inget att ringa in till BB för. De höll inte i längre än ca 20-30 sekunder så…ja, jag vet faktiskt inte riktigt vilka tankar egentligen flög genom våra huvuden. Tror att vi någonstans fortfarande trodde att det skulle dröja en vecka till. Det var som att vi inte riktigt förstod så vi gick o la oss för att sova. Behöver jag säga att vi inte sov en endaste minut den natten?”

Läs också: ”Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen”

”Värkarna från helvetet”

”Värkarna blev under natten kraftigare och längre. Men, de kom fortfarande bara ca var 10:e minut men de gjorde ont. Riktigt ont. Så på lördagsmorgonen ringde vi in till förlossningen för att ge dem en heads up om att det var på gång och passade även på att fråga om de hade några tips på vad man kunde göra för att minska smärtan. De rekommenderade alvedon, ett varmt bad och eller en varm vetekudde. Det funkade. Det var inte så att värkarna försvann men de kändes helt klart lindrigare.

De hade bett oss att höra av oss med jämna mellanrum för att hålla dem uppdaterade så några timmar senare ringer Freddan tillbaka till dem för att berätta att allt lugnat ned sig lite så det kommer nog dröja tills det är dags att åka in. I samma sekund som de la på sparkade det igång. Då började de värsta timmarna i mitt liv.

Från ingenstans fick jag värkar precis hela tiden. Jag hade fem värkar var 10:e minut (de säger ju att man ska ringa och åka in om man har 3-4 värkar var 10:e minut) och de var både långa och kraftiga. Jag fick inte vila mer än 20-30 sekunder mellan värkarna. Så, Freddan ringde in till förlossningen igen och de sa åt oss att komma in på en gång. Den här gången skulle vi även ta med oss väskorna.

I samma sekund som vi svängde in på parkeringen skrek jag åt Freddan att han var tvungen att stanna bilen. Det var ganska mycket trafik och vi hade mycket bilar både framför och bakom oss så det var egentligen inte alls läge att stanna men jag hade inget val. Jag slängde upp dörren och började kräkas. Från den stunden och kommande 48 timmar kunde jag varken äta eller dricka någonting utan att det kom upp igen. Inte riktigt det man önskar sig när man behöver all energi man kan få.”

Fick stanna på förlossningen

”När vi kom in så var jag bara öppen 1,5 cm och normalt blir man hemskickad då men med tanke på hur täta och kraftiga värkarna var fick vi stanna kvar.

Första två timmarna gick jättefort. De var visserligen otroligt smärtsamma men kändes som 10 minuter, vilket såklart var skönt. Eftersom att jag inte var öppen tillräckligt kunde de inte ge mig någon vettig smärtlindring så efter en stund blev jag placerad i ett varmt bad. Det i kombination med en väldans massa lustgas gjorde det uthärdligt. Där låg jag i tre timmar, hög som ett hus.

Lustgasen i sig tar ju inte bort någon smärta så den fanns kvar precis hela tiden men den gör det lättare att hantera smärtan. Helt ärligt så gjorde det så ont att jag där och då ville avbryta hela alltihopa. Jag sa till Freddan att det absolut inte skulle bli något mer barn och jag ville avbryta och åka hem. Men, en minut senare låg jag där och mumlade att vårt barn kommer bli så grymt och hur mycket jag redan älskade det. För att sedan återgå till att säga att jag ville avbryta allt och åka hem. Så gick det, fram och tillbaka nästan hela tiden. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av det men Freddan och och personalen runt omkring mig har berättat.

Det var i särklass det absolut värsta i smärtväg jag varit med om. Och, i mitt huvud så var det här bara början. Jag tänkte att om det gjorde så här ont redan nu så fanns det inte en chans att jag skulle klara av värkarna som väntade – för att inte tala om själva utdrivningsfasen. Hur i hela världen skulle jag klara av det?”

Epidural blev vändningen

”Nä väl, efter 7,5 långa helvetestimmar var jag öppen 4 cm och de kunde äntligen sätta epidural (ryggmärgsbedövning). Då förändrades allting. Kommande 17,5 timmar blev nått helt annat… Nu var klockan 21.30 på lördagskvällen. Men vad innebar det egentligen att få epidural? I ärlighetens namn visste jag inte riktigt vad det innebar. Jag visste att det var nån form av ryggmärgsbedövning men jag visste inte hur det gick till. När de berättade för mig att de skulle köra in en nål och en pytteliten slang i ryggen, in i mellan kotorna, som skulle hänga ut så de slapp sticka mig flera gånger och sen spruta in nått som bedövade nerverna… Ja, det var väl inte direkt nått jag längtade efter. Framför allt inte när man som jag är allmänt nervös för det här med sjukhus. Jag har nämligen aldrig behövt besöka ett sjukhus för att jag varit sjuk eller allvarligt skadad eller så. Jag tillhör sorten som till och med är lite nervös för att ta en helt vanlig vaccinationsspruta. Att då få höra vad de skulle göra var väl inte direkt nått som fick mig att börja hjula av glädje. Men, personalen gjorde att jag kände mig otroligt trygg plus att smärtan jag hade av värkarna var olidlig. De hade hållit igång så länge att jag var helt dränerad på energi. Jag var beredd på att göra vad som helst för att slippa det.

Nu kanske det låter som att epidural är nått läskigt. Det är det inte. I min värld blev det min räddning och jag kan säga redan nu att om eller när det är dags för barn nr två kommer jag absolut ta det igen. För mig var det som en skänk från ovan.

Sagt och gjort la jag mig till rätta. Man lägger sig på sidan, nästan som i fosterställning så man rundar ryggen. Narkosläkaren var så himla bra. Han, barnmorskorna och alla i rummet skapade en trygg stämning, det var nästan lite mysigt, så när det väl var dags att sticka mig var jag inte det minsta nervös. Han började med att ge mig lite bedövning innan han tryckte in sprutan/verktyget (eller vad det nu kallas?) i ryggen på mig. Han berättade hela tiden i detalj vad han gjorde, vilket var nått jag bett om att de skulle göra. Jag hade faktiskt bett dem berätta om allt genom hela förlossningen. Jag är ju en tjej med ganska stort kontrollbehov och det gjorde att det kändes som att jag hade lite mer kontroll över situationen – vilket jag egentligen absolut inte hade. I ett sånt här läge kan man inte göra mycket annat än att bara åka med.

Återigen, jag kanske målar upp det som nått stort och läskigt. Det är inte meningen. Det var väldigt odramatiskt och på mig gjorde det inte det minsta ont. Jag rekommenderar absolut alla som vill komma undan smärtan att ta epidural.

Att bara åka med var nått jag och Freddan hade pratat om innan. Ingen av oss hade varit med om en förlossning tidigare så vi visste ju inte alls vad som väntade. Eftersom vi inte kunde påverka händelseförloppet hade vi bestämt oss för det enda man kan göra – Lyssna på barnmorskorna, göra som de säger och helt enkelt lita på att de vet vad de pratar om. För, det vet de. Herrejösses vad duktiga de är.”

”En enorm befrielse!”

”Hur som helst, epiduralen kickade in direkt och all smärta var som bortblåst. Och jag menar det verkligen. Jag kände absolut ingen smärta alls. Men jag kände fortfarande när värkarna kom. Livmodern spände och drog ihop, det pressades neråt.Men det gjorde inte det minsta ont. Det var sån enorm befrielse, som natt och dag. Äntligen kunde jag få vila och återhämta mig lite. Dessvärre fick jag fortfarande inte behålla nått jag stoppade i mig, det kom upp på en gång så de fick sätta dropp så jag inte skulle bli helt uttorkad. Allt eftersom att jag slappnade av kom även tröttheten.

Efter ca 1,5 timme började epiudralen avta men det var bara för mig att säga till så fyllde de på. Så, ungefär en gång var 1,5 timme kom de och fyllde på, hela vägen fram till att han var ute. Bedövningen hjälpte så till den grad att jag faktiskt kunde sova lite på natten. Bara några timmar tidigare fanns det inte med i min världsbild att jag skulle kunna sova mig igenom en del av värkarna. Vem hade kunnat tro det? Att man skulle sova sig genom förlossningsvärkar. Så fantastiskt skönt och värdefullt.”

Vaknade av ett fruktansvärt vrål

”Efter att vi lyckats sova ungefär en timme vaknade vi av ett fruktansvärt vrål. Det var ett sånt där skrik som skär långt in i hjärtat. Som om att någon höll på att dö.

Vi förstod omgående vad det var. Det var en tjej i rummet bredvid oss som höll på att föda. Behöver jag säga att oron jag hade hunnit sudda bort snabbt kom tillbaka. Freddan såg hur jag helt plötslig blev likblek och jättenervös. Han försökte lugna mig genom att säga att hon måste ha valt att inte ha nån smärtlindring alls men just då hörde jag inget annat än hennes hjärtskärande avgrundsvrål. Ja, så hemskt lät det. Efter en stund tystnade hon och ett helt annat skrik hördes. Ett gulligt litet bebisskrik. Strax därpå kom en av barnmorskorna in till oss med ett lugnande besked. Hon bekräftade vad Freddan hade sagt, hon hade valt att föda utan någon smärtlindring alls. Kan säga att efter att jag hört hennes vrål kommer jag aldrig ens fundera på att föda utan smärtlindring.

Efter det småslumrade jag lite till och från resten av natten och det var först vid barnmorskornas skiftbyte som vi vaknade till liv igen. Det hade hunnit bli söndag morgon och hjärnan hade sakta men säkert börjat komma in matchen igen.

Jag var så himla stolt över mig själv. Där låg jag. En liten tjej som var rädd för en helt vanligt litet blodprovsstick och nu hade jag helt plötsligt saker instuckna i ryggraden, infart i armen där de kopplat in både det ena och det andra. Jag kände mig helt plötsligt stark. Jättestark! ”Nu jäklar! Idag ska jag föda barn. Idag ska jag bli mamma!” tänkte jag.

Barnmorskorna började till och med gissa på när han skulle komma ut. Det var förslag på allt mellan kl 10.00 och 12.00. Men, tiden gick. Jag blev fullt öppen men han ville inte komma ner den sista biten ner till bäckenbotten. Vi fick berättat för oss att från att man är fullt öppen (10 cm) så bör barnet vara ute inom tre timmar, annars vidtar de ”åtgärder”.”

Försökte krysta ner honom

”Efter ca drygt två timmar var han fortfarande inte helt nere och vi gjorde ett par första krystningsförsök för att försöka trycka ner honom. Det visade sig att jag tydligen var jättestark och bra på att krysta så när jag tryckte på så åkte han ned. Problemet var bara att han åkte upp igen så fort jag slutade så efter ett par försök så slutade vi. Det tar nämligen ganska mycket på krafterna för både mamman och barnet.

De hade vid det läget kopplat in en elektrod på hans huvud så de hade full koll på hur både han och jag mådde. Allt såg jättebra ut. De beslutade då att avvakta lite till och vi hoppades att han självmant skulle glida ner den sista biten, och att vi göra ett nytt försök när de där tre timmarna hade gått. Jag hade då börjat förstå att om det inte gick vid nästa försök så skulle någon form av åtgärd vidtas. Exakt vad vet jag faktiskt inte men i mitt huvud såg jag framför mig att det skulle bli kejsarsnitt. Det var det absolut sista jag ville. Det skulle vara som att bli snuvad på konfekten. Allt man gått igenom. Alla timmar av fruktansvärda värkar, ännu fler timmar med ryggmärgsbedövning. Som jag hade kämpat. Nej, jag skulle föda honom vaginalt. Så var det bara. Jag gungade på pilatesbollar, vaggade fram och tillbaka med höfterna i nått som liknade en cha-cha. Jag testade allt de föreslog. Han skulle bara komma ned den sista biten.

Och, jag tror faktiskt att vi hade lite tur. När tre timmar hade gått så var det dags för ett nytt skiftbyte för personalen. De höll såklart stenkoll på både hans och mina värden och allt såg fortsatt jättebra ut så de beslutade att genomförde skiftbytet innan det var dags för ett nytt försök. Direkt när bytet var klar så var det dags. Då hade det gått 3,5 timmar sen jag var fullt öppen. Det var nu det gällde.

Han hade sjunkit ned! Det var en enormt lättnad för mig och istället för att bli nervös för krystningsfasen som jag trodde att jag skulle bli kände jag istället hur jag blev ännu starkare. Jag kände mig så himla redo. Nu skulle han ut!”

”Stämningen i rummet var helt fantastisk”

”När barnmorskan sa att vi skulle sätta igång tror jag att jag överraskade alla, inklusive mig själv. Jag hade ju som jag berättat inte det minsta ont. Den där epiduralen var magiskt bra. Det var nämligen vare sig Freddan eller någon av barnmorskorna som peppade igång oss. Det var jag. Det kom så spontant och jag hörde helt plötsligt mig själv glatt dra igång, precis som om jag höll i en dansklass… ”Kom igen nu gänget! Här ska födas barn. Nu ska han ut!” Stämningen i rummet var helt fantastisk. Alla var glada och taggade till tänderna.

Väl på plats på förlossningspallen gick det ganska snabbt. Redan efter fyra krystningsvärkar var hela huvudet ute. Jag kunde till och med se hans mörka hår. En helt surrealistisk och obeskrivlig känsla. Jag kommer inte ihåg så mycket av det här själv, man är så uppslukad av allt, men jag fick berättat för mig efteråt. När huvudet var ute ska jag tydligen ha skinit upp i ett stort leende och sagt ”Det här är ju kul!”. Hela rummet, inklusive jag själv började skratta trots att vi var mitt i förlossningen. Direkt efter det klämde jag i med en sista krystning och vips så var han var ute. Bara ett par sekunder senare hörde vi hans skrik och vi förstod på en gång att han andades. Sån lättnad. Glädjetårarna sprutade på både mig och Freddan. Vi hade blivit föräldrar.

När det väl gällde tog det inte mer än ca 10 minuter innan han var ute. Allt gick helt smärtfritt. På riktigt. Jag kände inte ett smack av någon smärta någon gång under själva förlossningen och det var uppriktigt sagt kul. Ja, det kanske inte låter klokt men så var det. Jag tyckte det gick hur lätt som helst.”

”Det var på riktigt kul att föda barn”

”Sammanfattningsvis kan jag säga att de första 7,5 timmarna var det värsta jag varit med om och de sista 17,5 timmarna… Ja, de var hur lätt som helst. A walk in the park. Den absolut sista delen var helt fantastisk! Det var på riktigt kul att föda barn.

Det betyder dock inte att jag kommer vilja föda ett till barn nu på direkten. Lite tid ska det allt få gå i mellan. Dagarna efter förlossningen var inte lika härliga. De kommer jag så ärligt jag kan berätta om lite längre fram. Vi kan sammanfatta det med att det är INTE så där piffigt och härligt som många vill få det att se ut som på sociala medier. Tvärtom. Under och efter en förlossning släpper man alla hämningar och spärrar. ”Fina flickan” är som bortblåst. Man har helt enkelt inget val. Men, man blir förvånad över hur lite man bryr sig om sånt.”

Vill du fortsätta följa Cissi, Freddan och lilla Hugo i deras vardag? Missa då inte familjens blogg här!

stats