sammandragning | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Fick sova utan mina nyfödda tvillingar”

förlossningsberättelse jag fick sova utan mina nyfödda tvillingar

Det har gått mer än tre månader sedan Majken och Molly föddes. Jag har verkligen velat skriva ned min förlossningsberättelse men det har helt enkelt inte blivit av. Även om jag aldrig kommer glömma förlossningen så påverkas minnena ju längre tiden går men jag ska försöka ta mig tillbaka till den dagen, måndagen den 1 januari 2018 och berätta så ärligt jag bara kan.

Ca 05:00

Jag vaknar och har ont i höger sida bak i ryggen och framåt på magen. Jag har haft så några gånger tidigare och då fått riktigt ont. Efter att ha letat information på nätet har jag kommit fram till att det förmodligen är vidgat njurbäcken som är mycket vanligt när man är gravid. När jag berättade det för min barnmorska på MVC sist sa hon att jag ska ringa förlossningen om jag får ont igen, istället för att ligga hemma och lida. Nu är jag i vecka 37+4 och har beräknad igångsättning två dagar senare så jag börjar fundera på att ringa förlossningen. Jag tar två alvedon och värmer vetekudden och somnar om.

Läs också: “10 konstiga (men helt normala) fakta om din nyfödda bebis”

Ca 09:00

Smärtan kommer tillbaka och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen på SÖS. De vill att jag kommer in för kontroll. Jag och Stefan gör oss i ordning men stressar inte. Jag har ganska ont men är inte orolig, jag har ju haft denna smärta tidigare. Vi bestämmer oss för att ta med BB-väskorna “just in case”. Mamma är hemma hos oss så det är skönt att inte behöva styra upp barnvakt till Elsie.

13:08

Jag blir inskriven på förlossningen. Vi får ett eget rum på en gång och det känns tryggt. Det känns lugnt på förlossningen och det slår mig att det är nyårsdagen. Tänk om bebisarna kommer idag! Man kollar mitt blodtryck och det är 160/100 och 4+ protein i urinen. Jag har haft normalt blodtryck hela graviditeten, senast jag var på kontroll var bara tre dagar tidigare. Det visar sig alltså att jag fått havandeskapsförgiftning, som utvecklats väldigt fort. Jag får medicin mot det höga blodtrycket.

14:34

Jag blir undersökt av läkare som konstaterar att jag är öppen 5 cm. Ultraljud visar att båda tvillingarna ligger med huvudet nedåt. Med tanke på preeklampsin och att jag redan är öppen 5 cm bestäms att vi blir kvar på förlossningen och att jag kommer att sättas igång. Det känns bra men samtidigt lite läskigt. Det är svårt att ta in – kommer vi få träffa våra bebisar idag?

16:00

Blodtrycket är 150/105 och jag får mer blodtrycksmedicin.

16:10

BM tar hål på fosterhinna och vattnet går. Man hoppas att det ska sätta igång förlossningen. Sedan sätts skalpelektrod på tvilling 1:s huvud. Tvilling 1 som vi redan bestämt heter Majken. Overkligt ändå! Jag blir rädd men Stefan och BM lugnar mig. Jag tror att det är för att allt går så fort som rädslan kommer. Inte kunde jag tro när jag vaknade i morse att jag skulle ligga här samma dag och föda barn.

17:20

Jag har 1-2 sammandragningar per 10 minuter. Jag får Oxytocin och Stefan går och värmer min vetekudde som jag hade i bilen mot smärtan i ryggen. Ganska snabbt får jag mer och mer ont. Jag använder lustgas som smärtlindring och Stefan hjälper mig att möta de värsta topparna.

18:10

Helt plötsligt slår smärtan till och jag får obeskrivligt ont. Jag känner att jag börjar förlora kontrollen och kan inte hantera smärtan. Värkarna känns som en enda lång topp och jag får ingen möjlighet att återhämta mig. BM undersöker mig och jag är öppen 8 cm. Hon frågar om jag vill ha EDA och jag svarar ja. (Förra förlossningen fick jag EDA och det avstannade förloppet efter att jag öppnat mig helt. Jag fick aldrig några krystvärkar och försökte krysta ändå med vägledning av BM. Det slutade med att jag fick föda med sugklocka) Trots att jag inte varit helt säker på om jag ville ha EDA kände jag nu att jag tar vad som helst bara jag slipper smärtan!

Läs också: “Förlossningsberättelse: “Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

“Jag hann inte ta epiduralen”

18:20

Helt plötsligt känner jag en enorm kraft som tar över kroppen och jag börjar krysta. Jag och BM är båda helt oförberedda och hon håller emot och tillkallar undersköterska, ytterligare en BM och läkare. Jag hör henne ropa att de måste komma fort eftersom jag har börjat krysta. Jag får helt enkelt klara mig utan EDA men där och då hinner jag inte tänka på det. Under min förra förlossning fick jag aldrig uppleva krystvärkar så detta var en helt ny upplevelse. Från ingenstans fylls rummet med personal vilket jag visste skulle ske eftersom det är en tvillingförlossning. Det gör så fruktansvärt ont och jag kan verkligen inte slappna av. Jag hör personerna i rummet säga att jag ska slappna av och Stefan står på min högra sida och peppar mig. Jag försöker allt jag kan att inte spänna mig och istället trycka nedåt.

18:27

Majken föds. (Kuriosa: Det är exakt på minuten samma klockslag som Elsie föddes 2014-08-06) Navelsträngen klipps och Stefan får sätta sig ned och ta Majken hud mot hud. Jag känner mig helt vimmelkantig och försöker titta åt deras håll samtidigt som en läkare kollar med ultraljud hur tvilling 2 ligger och en annan håller fast tvilling 2 utanpå magen för att hon inte ska byta position. Den andra BM tar över för att förlösa nästa bebis. Jag hör hur den första BM pratar med Stefan och säger att Majken glömmer att andas. “Hon ser sig omkring men hon glömmer att andas”. Majken blir blek och de tar henne till barnbordet och Stefan följer med. När Stefan gått känner jag mig så ensam. De ber mig återigen att fokusera för nu ska tvilling 2 födas. En snäll läkare klappar mig på kinden och talar lugnt med mig. “Du är inte ensam, vi är här.” Den “nya” barnmorskan är barsk och irriterad. Hon säger argt att jag måste slappna av. Jag blir ledsen men samtidigt irriterad och förklarar att jag verkligen försöker. Jag hör hur hon säger till de andra i rummet: “Det här kommer aldrig att gå om hon inte slappnar av.” Jag blir peppad av de andra i rummet och det är tack vare dem jag känner att: Nä nu jävlar!

18:43

Tvilling 2 föds, hon har ännu inget namn. Hon skriker och läggs på mitt bröst. Precis då kommer Stefan in i salen för att tala om att Majken mår bra. Han har tagit kort på henne med sin mobil för att visa mig, jag har ju ännu inte fått se henne, men jag är för omtumlad för att kunna ta in allt. Jag tittar ned på Molly men det känns fel att det bara är en bebis hos oss. Stefan går iväg igen, han ska följa med Majken till neo. Någon frågar om de ska ta kort på mig och bebisen men jag skakar på huvudet. Det är något jag ångrar idag.

18:44

Jag får mer Oxytocin.

“Får de inte bort moderkakan måste jag opereras”

19:20

Jag får ytterligare Oxytocin eftersom moderkakan inte kommit. Man drar i navelsträngen men märker att den är på väg att lossna. Samtidigt har jag en läkare på min vänstra sida som hela tiden står och trycker allt han har på min mage. Det gör så ont och reflexmässigt tar jag tag i hans armar och försöker trycka bort honom. Han ber flera gånger om ursäkt för att han måste trycka så hårt på min mage. Det rycks och slits i mig samtidigt som jag har min bebis på bröstet. Jag ber att någon ska ta henne, jag är rädd att tappa henne. Efter en stund går de iväg med henne också, hon ska ned till neo eftersom de vill att tvillingarna ska vara tillsammans. Jag ber sedan om lustgas och då kan jag fokusera på den istället för att försöka hålla emot när läkaren trycker på min mage.

De tillkallar tillslut den arga barnmorskan igen eftersom hon är senior. Precis som tidigare är hon irriterad och säger åt mig att slappna av. Om de inte får loss moderkakan måste jag opereras. Efter ett tag lämnar BM rummet och den snälla läkaren som tidigare försäkrade mig om att jag inte var ensam tar över. Hon ber mig att börja stimulera bröstvårtorna, vilket tydligen är ett gammalt barnmorskeknep för att få moderkakan att släppa vilket den också gjorde! Jag blöder ganska mycket och får Cytotec och man sätter även in en tamponad och kateter. Jag vet ännu inte om jag fått någon bristning eftersom fokus varit på att få loss moderkaka och nu att stoppa blödningen.

Efter en timme upptäcks att det endast är blod i katetern och det visar sig att den är felsatt så den sätts om. Jag börjar få frossa och fryser allt mer och ber om filt. Jag får täcke och filt och BM lägger min tröja runt mitt huvud. Jag skakar i hela kroppen och det enda jag kan tänka är att jag vill ha fler filtar.

Första natten som trebarnsmamma men utan några barn

20:45

Ett nytt team tar över och kollar blodtryck och temp. Blodtrycket är 160/100 och jag har 38,5 i temp, de påtalar flera gånger att jag är väldigt blek. Jag får mer blodtrycksmedicin och Alvedon. Jag lämnas ensam i rummet i vad som känns som en evighet. Jag saknar Stefan och våra bebisar. Hur mår de? Jag har ingen aning. Jag känner mig alldeles tom inuti och ligger och skakar av febern. Min mobil ligger en bit bort och spelar Peter LeMarc. Jag startade Spotify efter att vattnet gått för att ha lite lugn musik att lyssna på och den har legat och spelat hela tiden. Det har tidigare varit så mycket folk och ljud på rummet att jag inte hört musiken men nu när jag ligger där ensam spelas den vemodiga låten efter den andra. Då och då kommer någon in på rummet. De har alla en sådan sammanbiten min och jag tror varje gång att de ska berätta att något har hänt med mina bebisar. Men allt är bra, de ligger båda på neo och Stefan är där med dem.

Läs också: “Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Febern går inte ned så jag får Pronaxen. Tamponaden är helt genomblödd och tas bort. Efter det förbereder BM och undersköterska för att sy mina bristningar. Jag intalar mig själv att det kommer att gå bra och kommer ihåg att jag inte kände någonting när jag syddes efter förra förlossningen. Det visar sig dock att jag inte hade fått någon bristning, hurra! Jag firar med lite te som jag dricker med sugrör. Efter ett tag kommer Stefan och berättar att han inte alls vetat hur det är med mig. Han hade frågat flera gånger och då fått höra att jag skulle opereras. Han slets mellan att lämna bebisarna och komma till mig. Klockan är efter midnatt och det bestäms att jag ska flyttas till BB och jag får hjälp att ta mig över i en annan säng som jag får ligga i när vi lämnar förlossningen. Jag hinner tänka: Men vår förlossningsbricka då? Någon sådan fick vi aldrig, det känns lite ledsamt.

Det känns så konstigt att komma till vårt rum på BB utan våra bebisar. Majken har jag inte sett och Molly (som då inte hade något namn) hann jag bara hålla några minuter. Stefan går ned på neo för att titta till dem igen. När han kommer tillbaka får jag se kort på dem och det är en sådan absurd känsla att se dem på bild men inte få hålla i dem. Min första natt som trebarnsmamma men utan något av mina barn.

Utanför varje rum på BB sitter en liten whiteboard med familjens namn och på vissa står även bebisens. Utanför vår dörr står ingenting och det gör mig lite ledsen att ingen tagit sig tid att skriva : “Här bor Linda, Stefan och tvillingarna Larsson”. Det hade känts fint.

Den natten blir det inte mycket sömn för mig. Tankarna snurrar samtidigt som jag känner mig alldeles tom. Jag kan inte ta in att våra bebisar faktiskt har kommit. Det görs ständiga kontroller på mig och det känns som att jag får tabletter att svälja stup i kvarten. Blodtrycket lever sitt eget liv och jag har fortfarande feber.

På morgonen äter vi frukost på rummet och sedan hämtar Stefan en rullstol så att vi kan åka ned på neo. Jag känner mig bortkommen när vi kommer dit men Stefan känner sig trygg och då känns det lite bättre även för mig. Det är dags för mat och vi får koppmata varsin bebis. Läkaren har rond och när det är vår tur får vi höra att allt ser bra ut och att Majken nu klarar andningen fint. Vi blir utskrivna och får ta med oss tvillingarna upp på BB. 

Vi stannar på BB i 4 dygn men det är en annan berättelse. Vill ni se ett videoklipp där jag och Stefan berättar om förlossningen hittar ni det här! Tack för att du har tagit dig tid att läsa om min förlossning!

Vill du se mer av Linda och hennes familj eller bara ställa några frågor? Besök då hennes blogg här och hennes Instagram @lindaedwinsonlarsson

Förlossningsberättelse: “Epidural är underbart tycker jag!”

Claudia Galli Concha är tvåbarnsmamma och födde sin dotter Celeste för lite mer än åtta veckor sen. Claudia dansade under värkarna och mådde bra, men plötsligt fylldes rummet av läkare och sjuksköterskor.

CLAUDIAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

“Efter att ha varit gravid i nio månader var jag väldigt sugen på att föda barn, jag kände mig tung och svullen och det var väldigt flåsigt att springa efter Chloe som då var exakt 1 år och 7 månader och inte hade någon respekt alls för att hennes mamma vägde 23 kilo mer än vanligt, haha. Celeste eller baby C som hon var mer känd som då var beräknade den 18:e november, en fredag, så när jag på söndagen satt och fick pedikyr för att jag ville piffa till mig lite inför förlossningen hade jag inte en tanke på att jag eventuellt skulle föda barn dagen efter. Däremot kände jag mig extremt trött och även om jag var stor och tröttare än vanligt var det något särskilt med den här dagen. När jag hade suttit ner och fått fina fötter under en timmes tid hade jag svårt att ens resa mig upp ur stolen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: “Jag får höra att det blir sugklocka” 

gravid_claudia_galli_concha

Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen

“Vi kom hem sen eftermiddag och vi lagade mat och åt och sen var det dom vanliga rutinerna med Chloe, bada, äta gröt, se på Alfons och sova. När hon hade somnat satte jag mig med min kvittoredovisning. Av någon anledning kändes det väldigt viktigt att jag skulle göra mina kvitton den kvällen. Jag tror helt klart att det var min intuition som sa till mig att fick jag inte dom klara den kvällen så skulle det dröja tills jag kunde sätta mig med dom igen. Så jag gjorde kvittona och när jag satt och klistrade så kände jag en sammandragning. Jag tänkte inte så mycket på det för det hade jag känt en del under sista tiden. Jag gjorde klart kvittona och vid tolv började vi göra oss iordning för att gå och lägga oss. Jag kände några sammandragningar till innan jag låg i sängen men jag tänkte inte på det. Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Efter en timme av vankande väckte jag Manuel

“Strax efter ett vaknade jag till av en stark sammandragning. Hmm…nu började jag fundera. Kunde det vara dags? Nej… Efter en kvart kände jag en till och efter ytterligare en kvart en till. Då gick jag upp för jag ville inte väcka Manuel och Chloe. Jag vankade runt och sammandragningarna kom ca varje kvart. Men dom var inte så kraftiga och jag var ju helt inställd på att föda på fredagen så jag tog det inte riktigt på allvar. Men efter en timme av vankande väckte jag Manuel. I och med att vi skulle ringa hit farmor så kände jag att jag inte vågade dra ut på det. Farmor kom vid fyra på morgonen.”

gravid_claudiagalli

Jag ville stanna hemma så länge som möjligt

“Farmor gick in och la sig med Chloe och jag och Manuel satte oss i soffan och tittade på en dokumentär. Nu hade sammandragningarna blivit tydligare och kändes mer och vi började ta tid. Det var ca 12 minuter mellan varje. Jag lyckades vila och somna till då och då och jag ville fortfarande inte tro att jag snart skulle föda barn. Det var ju först på fredag!? Vid sju vaknade Chloe och nu hade jag riktiga värkar men det var fortfarande ca 10 minuter emellan, men jag ringde förlossningen i Malmö och kollade om dom hade ledigt och det hade dom. Men jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag och Manuel fortsatte med värkarbetet, jag stönade och stånkade och han tog tid. När jag behövde skrika lite högre gick jag in i min walk in closet för att inte skrämma Chloe. Men hon var med farmor och märkte ingenting.”

Läs också: Förlossningsberättelse: “Himlen öppnade sig mellan benen på mig”  

claudia_galli_gravid

Nu kände jag att jag hade sån kontroll

“Klockan halv elva kände jag att jag inte orkade längre, nu ville jag åka in, jag hade 7 minuter mellan värkarna men jag ljög och sa att jag hade 5 när jag ringde för det hade dom sagt att det minst skulle vara första gången jag ringde. Vi pussade på Chloe tusen gånger, visade farmor all mat och annat till Chloe och sen tog vi en taxi till KK.
Taxichauffören var så trevlig och sa att han skulle skynda sig, jag hann få två värkar i bilen och försökte att inte låta för mycket, haha. Fortfarande när vi ringde på dörren till förlossningsavdelningen var jag inte säker på att vi skulle föda barn…det var ju först på fredag? Vi blev mottagna av en jättetrevlig kvinna som vi var på föräldrakurs hos när vi väntade Chloe, vi pratade en stund tills jag fick en värk. Då kom min barnmorska och hennes assistent och visade oss till ett rum. Jag var så samlad och lugn. Med Chloe ramlade jag typ in på förlossningen och trodde att jag höll på att dö, haha. Nu kände jag att jag hade sån kontroll. Jag tog mina värkar med 5 minuters mellanrum, Manuel klockade och sen var det lugnt i fem minuter. Kontrollerat och skönt. Jag blev undersökt av barnmorskan och jag var halvvägs i öppnandet, Celeste hade jobbat på bra i samspel med min kropp.”

ctg_claudia

Epidural är underbart tycker jag

“Vi lämnade över förlossningsbrevet och barnmorskan sa att hon genast skulle kalla på läkare som skulle sätta epidural, men eftersom jag kände att jag hade så bra koll så kollade jag på Manuel och sa:  – Jag kanske inte behöver epidural? Manuel fick nog flashbacks från Chloes förlossning för han sa snabbt – Jo, gör det, det kan väl vara bra? Han är klok min man, jag hade ångrat mig så annars, epidural är ju underbart tycker jag.
Men eftersom själva epiduralsättningen var kaos med Chloe, en läkare som pratade i telefonen samtidigt som han gjorde tre försök att få in nålen i ryggen innan han lyckades (aj!) så var jag väldigt nervös för det men den danske läkaren Max som kom in i vårt rum var otroligt samlad och cool och hela proceduren var hur enkel som helst, det känns ju att sätta epiduralen men det var ingen fara. Sen tog det 10 minuter innan den började verka och då var ju livet rosaskimrande igen. Som sagt. Jag älskar epidural!”

fl_brev_claudia

Plötsligt började rummet fyllas med läkare

“Nu började några väldigt härliga timmar av förlossningen. Jag och Manuel pratade om livet, drack kaffe, jag dansade, haha, har filmer från båda mina förlossningar där jag dansar med epidural maskinen bredvid mig. Jag blev undersökt då och då och öppningsskedet gick bra framåt och hade inte stannats av på grund av epiduralen. Däremot slog Celestes hjärta lite för hastigt och plötsligt började rummet fyllas med läkare och sköterskor… Baby C’s hjärta slog fort och barnmorskan kallade på läkare, sen var det plötsligt dubbelt så många i rummet och det var lite frågande stämning i luften. Varför slog hennes hjärta fort?
Celestes hjärta har alltid slagit fort, redan i magen var det alltid mellan 150-170, jag åkte in på observation en gång men allt var normalt, bara lite snabbare. Jag blev inte alls nervös av dom som kom in. Jag kände att allt stod rätt till…jag tror att man som kvinna och mamma känner sånt. Jag hade vetat om något var fel. Jag hade alltså fått min epidural vid 12, en timme efter vi kom in, den verkade ju direkt och jag kunde njuta av den pågående förlossningen. Jag hade inte ens hunnit ta någon lustgas än, vilket jag var glad för, jag funkar inte så bra på lustgas…”

gravid_claudia

Jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre

“Vid 15-tiden började jag känna värkarna igen, det var ju förmodligen i slutfasen av själva öppnandet. Jag bad att få in en gåstol och en pilatesboll, det var dom två sakerna jag använde med Chloe mot slutet så det kändes bekant. Jag började hänga på gåstolen och jag kände att värkarna tilltog. Dom kom in och undersökte mig. Nu var klocka 16 och jag var helt öppen. Skönt tänkte jag! Då är hon snart här! Underbart! Nu väntar vi in krystvärkarna…som aldrig kom. Istället kom det vanliga värkar…upphöjt till 10. Jag hade redan kört lustgas under senaste halvtimmen då eftersom smärtan var mer intensiv och ju mer intensiv den blev desto mer lustgas drog jag i mig. Jag hängde på min gåstol och tog mig en rejäl lustgasfylla. Jag var helt borta och Manuel tog hand om mig. Men jag kände att det var mitt enda alternativ, jag orkade inte ta värkarna på rätt sätt längre. Jag började bli trött. Men mina underbara kvinnor som stod vid min sida hela sista 5 timmarna, Anita och Emma, dom såg att min smärta var jobbig och att jag inte hade så mycket kraft kvar så dom fyllde på epiduralen vilket jag inte ens uppfattade i min ”tonårsfylla” haha.”

Om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt

“Det enda jag uppfattade var att jag plötsligt var med igen. Jag var tillbaka. Två timmar hade jag varit helt öppen och ingen Baby C ville komma…Anita sa att om hon inte ville titta ut väldigt snart så måste dom göra kejsarsnitt. -Va!? Jag skrek ut mitt va, jag hade väl inte kämpat i en massa timmar för att sluta med ett snitt!? Men det är tydligen inte alls bra att vara öppen utan att bebisen kommer… Krystvärkarna hade fortfarande inte dykt upp och jag började bli frustrerad, jag ville verkligen inte snittas. Jag släppte taget om min gåstol och la mig i sängen, jag frågade Anita om jag kunde testa att krysta? Absolut sa hon, men hon sa också att hon fortfarande satt högt upp. Ok. Jag låg på rygg och tog tag i handtagen som fanns på båda sidorna av sängen och så krystade jag, eller snarare tog i utav bara h—-te ;). Jag ville inte snittas! Nu skulle Baby C ut.

claudia_galli_bebis

Jag tog emot henne och tittade på henne

“Och vi gjorde det! Tillsammans! Med Manuels underbara support och Anita och Emmas hejarop krystade jag ut Celeste på 11 minuter. Och jag var så galet nyfiken på hur hon såg ut, jag tog emot henne och tittade på henne. Min Baby C! Min mörka långhåriga lilla Celeste. Eller lilla och lilla 3945… Dom hade gissat att hon skulle bli 3,4 kg när vi var på sista ultraljudet men dom hade visst lite fel. Men en sån underbar tjej. Nästan hela 4 kilo kärlek. Och visst är det häftigt att jag hela graviditeten hade känt på mig att hon skulle vara väldigt mörk och långhårig? Tänk att man kan känna sånt på sig. Så häftigt.”

bebis_claudia

Det gör galet ont men det är ju en ljuvlig smärta

“Den här förlossningen var helt underbar. Redan dagen efter ville jag göra om det. Jag kände mig så lugn och samlad (ja, utom lustgasfyllan, haha) och jag älskade att uppleva allt och veta vad det innebar. Det gör ju galet ont men det är ju en ljuvlig smärta för att man vet att för varje värk så kommer man närmre mötet med sitt barn. Åh! Det är verkligen underbart! Jag är så glad att jag fick så fina kvinnor som tog hand om mig och Manuel…vilken super duper man han är. Han var ett sånt fantastiskt stöd under hela förlossningen. Bara att klocka ca 200 värkar bara för att jag ville ha det så… jag älskar honom.
Jag och Celeste fick stanna kvar på BB och Manuel åkte hem till Chloe. Vi båda kände att det var viktigt att han åkte till Chloe och fanns där när hon vaknade. Och jag fick tid att spana in vår nya lilla familjemedlem, vilken lyx.”

Claudia Galli Concha bloggar på LOPPI och skriver om föräldraskap, vardagslivet och karriären. Spana in hennes blogg här. 

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på hej@loppi.se

stats