Förlossningsberättelse: "Jag drog ut honom själv"

Förlossningsberättelse: “Jag drog ut honom själv”

Emelie Johnssons förlossning startade på beräknat förlossningsdatum. Hon testade flera olika smärtlindringsmetoder med varierade resultat. När sonen äntligen föddes tog hon själv emot honom och la honom på sitt bröst. 
– Jag drog ut honom själv och la honom på bröstet. Här stannade tiden. Jag bara grät, hyperventilerade och kollade på min bebis, skriver Emelie i sin förlossningsberättelse. 

EMELIE JOHNSSONS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

Tisdagen den 28:e februari

“Detta var dagen Lilleman var beräknad och det var då han valde att börja sin flytt ut ur magen. Runt 21.00 fick jag starka värkar och redan vid 22.00 var de så starka att jag kände att jag var tvungen att åka in. När jag väl kom in och de såg hur smärtsamma värkar jag hade och hur påverkad jag var av smärtan, så de ville inte skicka hem oss så vi fick ut och gå i cirka 90 minuter för att jag skulle öppnas mer.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag” 

gravid_emelie

Onsdagen 1:a mars

“Inskriven och dags att sätta igång på riktigt, äntligen. Runt klockan 02.00-03.00 blev jag inskriven och jag fick smärtlindring som skulle få mig att sova lite för att hämta energi. Innan jag bäddade ner mig tog jag en varm dusch och fick ta på mig sjukhuskläder. Smärtlindringen därefter var lustgas som jag stenhårt höll fast vid tills han var ute. Det blev verkligen som en napp, en trygghet som man var rädd att lämna ifrån sig. Jag kämpade på men har absolut ingen tidsuppfattning på hur länge värkarna var eller hur lång tid det var emellan. 

Jag gav mig sedan på sterila kvaddlar och akupunktur.”

fl

Det var inte så plågsamt…

“Kvaddlarna var bokstavligen det värsta jag varit med om, det gjorde ondare än allt annat under hela förlossningen, jag skulle absolut inte använda det om jag ska gå igenom en förlossning igen – aldrig. Akupunktur fick jag inte heller någon imponerande hjälp av, eller inte vad jag vet iallafall. Men det var inte så plågsamt så det gick bra, de kändes dock som att de var i vägen och man var lite rädd för att röra sig. De satt under naveln. Tyvärr har jag ingen tidsuppfattning men väljer att skriva efter mina tankar här istället för att skriva från journalen med tanke på att det är min upplevelse som jag minns och som jag gärna delar med mig av.”

Läs också: Man har en urkraft – man klarar det! 

Smärtan var oerhört obehaglig

“Nästa moment var att lägga sig i ett varmt bad. Skräcken här var att släppa lustgasen. Att lämna rummet där lustgasen var. Det gick bra i 15-20 minuter sen fick jag lite panik och fixade inte värkarna utan lustgasen. Emil lyckades dock få mig att ligga där i ytterligare 15-20 min. Isglass i handen och med hans hjälp med att hälla vatten över magen under tiden värken var där gick det okej. 

Nästa smärtlindring var ryggmärgsbedövning, den har jag varit lite rädd för men just då i den situationen var jag bara tacksam att de sa att jag kunde få det, smärtan var oerhört obehaglig. Den gjorde susen och det var inte alls så farligt att ta den som jag trodde, bedövningssprutan gjorde ont men var snabbt över och sen gick det bra.”

fl3

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

De tog hål på hinnorna och fostervattnet rann ut

“Efter en lång stund med smärta och lustgas, jag lyckades faktiskt sova mellan värkarna – tro det eller ej. Under den tiden fick jag en spruta också, jag var så borta så jag minns inte riktigt men jag var i trygga händer hos en underbar personal och en underbar sambo. 

Jag fick lägga mig i gynläge, då var det ganska nära – men det hade jag ingen aning om. De tog hål på hinnan och fostervattnet rann ut, en viss del, resten rann ner i barnmorskans skor när han kom ut, haha. Här hade jag ännu mindre tidsuppfattning. Men för mig, nu i efterhand känns det som att det gick superfort, nu fick jag prova pilates-boll för att öppnas mer och få ner lilleman lite. Samtidigt som jag satt där så satte de i lite värkstimulerande dropp och det dröjde inte länge förrän värkarna började bli obehagliga.”

Sista biten drog jag ut honom själv

“Jag fick lägga mig i gynläge igen och krystvärkarna var hemska men det kändes som man hade mer kontroll för man kände när de kom och jag visste, att nu krystar jag tre gånger stenhårt sen är det vila. Däremot visste man ju inte när han kom ut, det kändes som han aldrig skulle komma ut. Men efter bara cirka 20 minuter var huvudet ute och sista biten drog jag (tro det eller ej) ut honom själv och la honom på bröstet. 

Här stannade tiden. Jag bara grät, hyperventilerade och kollade på bebis, sen på Emil, sen bebisen och sen Emil. Det var så många känslor på en och samma gång.”

fl2

Jag hade aldrig klarat det utan honom

“Denna känslan går inte att förklara för någon som inte varit med om det, det är helt omöjligt. Jag är så in i helvetes lycklig rent ut sagt, lycklig över att ha Emil och detta lilla miraklet i mitt liv. Emil och min relation gick upp 10 nivåer efter detta, verkligen. Han har bevisat för mig att han gör allt för mig och jag har gjort detsamma för honom, och det vi skapat är det finaste i världen. Hans roll under förlossningen var superviktig för mig, jag hade aldrig klarat det utan honom, han hanterade allt så himla bra – jag är duktigt imponerad över hans tålamod och närvarande för mig. 

”Lilleman” Emil Rune Holmén 
1 Mars klockan 18.17
50 cm lång och vägde 3245 gram.”

Tips! Läs Emelie Johnssons blogg här på vimedbarn.se där hon skriver om livet som nybliven mamma.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar 

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på hej@loppi.se

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

stats