blödning | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Bli gravid igen efter abort – barnmorskan svarar

gravid igen efter abort

Gravid igen efter abort

Att bli gravid igen efter abort innebär ingen risk. Abort betyder att avbryta en graviditet. Du kan leva som vanligt efter en abort men det kan vara skönt att vila någon dag. Du kan få ungefär som mensvärk i några dagar efter aborten och det är även vanligt med en mensliknande blödning. Det finns en ökad risk för infektion efter en abort. För att minska infektionsrisken bör du undvika vaginala samlag så länge du blöder eller har bruna flytningar. Duscha istället för att bada och undvik tampong eller menskopp. Barnmorskan Emelie Sundberg svarar på frågor om abort.

Läs också: ”Missed abortion eller missfall?” 

Finns det någon risk att inte kunna bli gravid igen efter abort?
– Nej, det finns ingen risk att inte kunna bli gravid igen efter en abort. Det gäller både om det är en medicinsk eller kirurgisk abort. Och det gäller även om det är en tidig eller en sen abort.

Finns det en tidsgräns man måste vänta efter en abort innan man försöker bli gravid igen?
– Nej, man kan försöka direkt efter. En del läkare/barnmorskor rekommenderar att vänta en mens för att se att kroppen är med på banan igen. Men det behöver man inte och eftersom ägglossningen kommer innan mens så har man ju på det sättet ”förlorat” tid. Mensen brukar oftast komma tillbaka efter 4–6 veckor.

Läs också: ”47 000 kvinnor mister livet varje år på grund av osäkert utförda aborter”

Du kan få hjälp!

Oavsett varför du gör en abort, om det var ett svårt eller lätt beslut, kan du behöva hjälp i form av samtalsstöd efteråt. Du kan få samtalsstöd genom din abortmottagning och rådgivningen är kostnadsfri. Tänk på att du kan få hjälp även om det gått lång tid sedan din abort.

Källa: 1177.se

Emily vill bryta tabut kring missfall

”Spola ner fostret i toaletten”

När förskolläraren och tvåbarnsmamman Emily upptäckte en blödning i graviditetsvecka elva ringde hon till sjukvårdsupplysningen för att få hjälp och stöd. Chockerande nog blev hon ombedd att bara sköta det hela hemma. ” Om det är ett missfall kommer du märka det”, var svaret hon fick. Vidare fick Emily instruktioner om att åka in till sjukhuset om hon inte längre klarade av att stå eller gå, eller om hon blödde igenom en binda på en timme. Enligt sjukvådsupplysningen berodde deras svar på att köerna inne på gynakuten ändå är så långa att de inte hade möjlightet att undersöka henne där.Emily undrade vad hon skulle göra om det visade sig att blödningen var ett missfall. ” Då kan du spola ner det i toaletten”, fick hon till svar.

Läs också: Paula Uribe vill få fler att prata om missfall och abort”

Höll på att förblöda

– Jag tyckte det kändes helt absurt och började ringa runt till olika privata gynmottagningar för att dagen efter få tid till ett vaginalt ultraljud.

Det konstaterades då att Emily råkat ut för en ”missed abortion” vilket innebär att det inte blir något missfall direkt när fostret dör, utan att det ligger kvar ett tag i livmodern innan det stöts ut. Hon skickades hem med läkemedlet cytotek för att hjälpa kroppen att stöta ut fostret, men tabletterna gjorde att hon började blöda okontrollerat. Det slutade med en ambulansfärd och akut skrapning på sjukhus eftersom hon höll på att förblöda.

– När jag väl fick vård tycker jag att jag blev väl bemött men råden som ges till gravida, blödande kvinnor tycker jag är under all kritik.

Läs också: Mensvärk när du är gravid?

Startade ett instagramkonto

– Det saknas ett forum för att prata om, och informera om missfall. Trots att en av sex graviditeter slutar i missfall. Det är fortfarande en tabubelagd fråga och många kvinnor känner skam. Det är gamla normer som hänger kvar. För bara några generationer sedan var till och med mens tabu. Det tar flera generationer att bryta starka normer. Det är därför jag har valt att starta ett instagramkonto @missfallräknas där vi kan diskutera och dela historier om missfall.

Responsen Emily har fått är enorm!

– Kvinnor delar alla möjliga hemska berättelser om uselt bemötande och psykiskt och fysiskt lidande i samband med sina missfall. Innan jag själv drabbades hade jag ingen aning om att det såg ut såhär. Det finns ett glapp i vården och nu är det dags att ta tag i det.

Följ gärna #missfallräknas och Emilys instagramkonto: @missfallräknas

Förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

Förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

Louise Dannbergs förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

”Vill börja med att skriva att jag har genomgått två helt fantastiska förlossningar men dom har varit helt olika. Wow till alla kvinnor som väljer kejsarsnitt av olika skäl. Så otroligt starka och modiga ni är. Jag var livrädd inför mitt kejsarsnitt och trodde aldrig jag skulle klara det. Vilka kroppar vi kvinnor har och vad de äger. Att våra kroppar orkar gå igenom det som den får gå genom. Att föda barn vare sig det är vaginalförlossning eller kejsarsnitt spelar ingen roll. Jag är stolt över min kropp och är otroligt imponerad över vad den har klarat av.

På fredagen den 5 januari fick jag en blödning hemma vid 19-tiden och ringde förlossningen. De ville självklart att jag skulle komma in då den inte slutade. Emil körde upp mig till sjukhuset i väntan på barnvakt till Vincent. Denna gången åkte förlossningsväskan med i bilen för jag hade på känn att jag inte skulle lämna utan bebis. De tar in mig på kontroll och ser att jag har en pågående blödning och att bebis är aktiv. De mäter en CTG-kurva och ser att jag har sammandragningar, vilket kan ha orsakat blödningen.

Vid 20-tiden kommer Emil upp till förlossningen och de gör en noggrannare läkarundersökning. Jag hade fortfarande en pågående blödning men inga direkta tecken på att förlossningen skulle vara igång. Jag får bli fastande och får cyklokapron i hopp om att blödningen ska sluta. Läget är lugnt så jag skickar hem Emil. Vi är vid det här laget väldigt vana vid att jag blir inlagd och får åka hem dagen därpå, så ingen av oss kände oss speciellt stressade över situationen. Vi kände att ett scenario med planerat ”akut” snitt kanske skulle vara mest troligt. Så vi kände väl som så att Emil skulle hinna till förlossningen om det skulle bli snitt. Därför fick han åka hem för att vara med Vincent istället.”

Läs också: ”Sammandragningar eller förvärkar? – Så vet du”

”Är det okej om din bebis blir förlöst idag?”

”Under natten hade jag fortfarande en blödning så de gör nya kontroller. De vill avvakta under natten men läkare blir informerad. Jag lyckades sova några få timmar på natten och när jag var på toa vid klockan 6 på morgonen den 6 januari fick jag ytterligare en blödning. Läkaren informeras och de kopplar nytt CTG. Jag är i vecka 35 (34+5) idag och på CTG kan de se att jag har sammandragningar var 5:e minut. Vilket jag inte kände av. Tänker för mig själv att kanske är förlossningen på gång ändå.

Jag får Bricanyl för att se om det kan stoppa sammandragningarna och läkare informeras för ett eventuellt snitt. De tycker jag ska informera Emil om att det kan bli snitt under dagen. Så att han i så fall är på plats. De frågar även mig om det skulle kännas okej om bebis blir förlöst idag. Varpå jag svarar att det är okej om bebis skulle må bra av det. Jag ringer Emil och berättar för honom att vi troligtvis kan räkna med en förlossning. Varav Emil svarar: Okej men jag kommer om en stund. Det är väl inte akut?

Emil kommer runt 9 och 10 har de fattat beslutet enligt min journal att genomgå snitt. Sen började den eviga väntan. Snittet blev planerat vid 13 om inget oväntat skulle ske och tiden från 10 till 13 var så lång. Vi fick noggrann information om hur operationen skulle gå till och om alla förlopp på vägen. Jag förberedde mig med en dusch och skrubbade av hela kroppen. Sen kom det en narkosläkare och gav oss information om bedövningen. Usch, en av mina största fasor inför snittet skulle vara ryggmärgsbedövningen. Fick panik av bara tanken. Men den tanken försvann fort där på när jag senare skulle svälja ett medel som skulle neutralisera magen, det smakade skit och lite till. Haha, svor rakt ut.. Fy fan vad det smakade och både Emil och barnmorskan bara: Oj!”

Läs också: ”Vilka symtom ska man vara uppmärksam på under graviditeten?”

Rädslan inför snittet gick snabbt över

”13.00 rullades jag in på operation. Emil var med hela tiden och höll mig i handen.
Nu var det dags för bedövning och jag började både skaka och hacka tänder. Fick panik och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Just i detta skede kände jag: Nej, nu ångrar jag mig. Nu vill jag inte alls föda barn idag. Ni vet den där känslan när man har gett sig på något man tror man klarar av men inser i sista sekund att man inte göra det. Att åka fritt fall till exempel. Det enda sättet att ta sig ner är fallet, men när du väl står vid kanten så vill du inte. Du vill verkligen INTE.

Som tur var, var den känslan snabbt över, rädslan var över på bara några sekunder och jag slutade hacka tänder och blev alldeles varm i benen och rumpan. Började känna att nedre delen av kroppen blev lätt och i samma stund la de mig ner. Det kändes som om kroppen svävade en liten bit ovanför britsen. Därefter gick operationsteamet igenom massa information med varandra och under tiden kontrollerade de att bedövningen hade tagit på mig. Detta var en helt ny känsla. Sjukt konstigt! Jag kände att de vidrörde mig men jag kände ingen smärta. Konstigt!”

2018-01-06 03.19.36 1

”Jag ser honom – jag ser vår son!”

”13.23 har de noterat att operation börjar. 13.26 är Billy född. 13.57 är operationen slut. Jag kände när de väl tog ut honom och sekunderna senare hörde jag ett litet skrik. Jag är dessutom så sjukt imponerad av Emil som tjuvkikar in bakom den gröna duken och ser allt. Snittet och Billy. Så tittar han på mig och sager: Jag ser honom, jag ser vår son. Vi ser på varandra med tårar i ögonen och sen lägger de fram honom till oss, så jag får chansen att känna lite lätt och se honom innan de tar ut honom i barnsalen och syr ihop mig. Emil får vara med Billy hela tiden och jag åker till uppvak.
Alla patienter hamnar på uppvak efter operationen i väntan på att bedövningen ska släppa. Den där bedövningen som var behövlig att ha under operationen men sjukt seg att bli av med, när man bara ville få tillbaka känseln för att kunna träffa sin nyfödda son.

Timmarna på uppvaket kändes så långa. Jag var där i två timmar men det kändes som en evighet. Under tiden jag var där ringde jag min mamma och berättade att hon fått ett barnbarn till och att allt hade gått bra. Mer än så kunde jag inte säga, för mer än så visste jag inte. Jag bad personalen kolla om Emil kunde komma ner till mig för jag ville veta hur Billy mådde. Strax därpå kom Emil ner. Han hade med två kort på honom och Billy och allt såg så fint ut. Billy vägde 2380 gram och var 45 cm lång. Han hade full APGAR och var normal för sin födelsevecka.

Bedövningen släppte sakta men säkert och jag kommer ihåg att jag frågade personalen vad kravet för att lämna uppvaket var. Du ska kunna vicka på tårna fick jag som svar. Skoja inte vad jag försökte snabba på kroppen att komma till liv igen. Efter ett tag frågade jag om någon kunde nypa mig i tån. Yes, jag hade känsel!”

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

”Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son!”

”16.30 fick jag lämna uppvak. När jag väl kom till BB ville jag bara vidare till neonatalen för att träffa min lilla plutt. De skriv in mig och kollade att jag mådde bra. De körde upp mig till neonatalen och där satt Emil med lille Billy på bröstet.
Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son. Lyckan var total och tårarna bara rann. Vår väldigt lilla men perfekta pojk fanns i mina armar och jag kunde äntligen pussa honom. Även om allt stod rätt till med Billy fick han vara i ett rum med ”dygnet runt-bevakning”. Där kunde de mäta hans puls och hans syresättning och hålla stenkoll på honom. Emil stannade nästan hela natten hos honom.

Jag fick endast stanna en liten stund för de från BB tyckte jag borde vila. De var förvånade över hur oberörd jag verkade vara från operationen. Att jag både kunde sätta mig upp själv och över hur pigg jag var, men jag kände mig pigg och inte alls i behov av någon vila just då. Mammainstinkten och envisheten hade nog slagit till. Efter ett tag lämnade vi iallafall neonatal.”

Ensam och stressad

”Enligt anteckningar kommer jag till BB vid 19.30 och då får jag in den där kända BB-brickan. De där mackorna är ju underbara efter ett dygns fasta. Under tiden jag äter mina mackor ringer jag min bästa kompis. Hon blev så glad att jag ringde och jag tycke det känns skönt att ha någon att prata med. För jag kände mig ganska ensam där på BB. Förra gången delade jag ju den där tiden tillsammans med Emil och nu skulle jag behöva vara själv.

Efter mackorna bad jag sköterskan skulle ta bort kateten. Kände mig så obekväm med den och kände att jag ville få bort den för att ha chansen att kunna kissa själv snabbare. Men tji fick jag för det, jag stressade på med att dricka mycket och ställe krav på mig själv att jag var tvungen att kissa. Snacka om att låsa sin blåsa. Då jag kände mig ensam och ledsen tjatade jag till mig att få åka upp och säga godnatt till Emil och Billy. En av sköterskorna följde med, eftersom de inte ville att jag skulle gå ensam. De var några av de bästa godnatt pussarna jag fått.

När jag kom tillbaka till rummet började tårarna spruta. Jag kände mig återigen så ensam. Tur att sköterskorna var så snälla och tröstade mig. Hamnade i någon slags stress med att jag ”måste” kissa och att jag ”inte” får träffa mitt barn. Just där och då kände jag att allt kändes som ett straff. En fruktansvärd känsla!

Jag ursäktar om jag är väldigt detaljerad och ärlig, men vill även dela med mig av de mindre fina delarna från förlossningen.”

”Jag kunde inte kissa själv”

”Vid 01 hade jag fortfarande inte kissat, vilket gjorde att jag blev mer ledsen och stressad. (Har man haft kateter ska man kissa inom 4 timmar efter att den är borttagen) Jag var uppe i 5 timmar så de fick tömma blåsan på mig. Hemskt enligt mig, eftersom jag kände mig dålig som inte kunde kissa själv.

Läst från min journal:
03.00 patient ringer om att hon är kissnödig, men kan inte kissa!

Usch säger jag bara, så jäkla frustrerande att en sån sak som att kissa inte gick. De fick tömma blåsan igen och tårarna bara rinner igen. För nu tänkte jag att något var fel på mig och att sålänge jag inte kan kissa skulle jag aldrig få komma upp på neonatalavdelningen och träffa Emil och Billy. Jag gick och la mig och somnade om.

När jag vaknade på morgonen så var jag inte speciellt kissnödig men provade ändå. Tre droppar kom så jag tillkallade sköterskan. Hon kunde läsa av med en så kallad bladderscan (ett instrument som mäter vätskan i blåsan) att jag inte hade speciellt mycket kiss i blåsan, så jag skulle vänta till efter frukost.

Emil kommer ner till mig och vi äter frukost. Jag berättar om min jobbiga natt och han försöker få mig på bättre humör genom att skoja om att hade du druckit öl så hade du garanterat kunnat kissa. Sköterskan är så gullig att hon går iväg för att hitta en lättöl, för att hjälpa mig på traven. Tyvärr hittat vi ingen öl, men det gör inget för 30 minuter senare kissar jag. Haha, denna gången när tårarna kommer är som av glädje! Sjukt egentligen att man kan bli så glad av ett toabesök.”

 

Vilken lycka!

”Kravet för att jag skulle få bli utskriven från BB och flyttad till neonatal var att kissa två gånger. Så snart så! Efter frukost går jag och Emil upp tillsammans till neonatal och hälsar på Billy. Redan vid lunch kissar jag igen och vid 14 skrivs jag ut från BB och vidare till neonatal. Vilken lycka!

Nu var nästan hela familjen samlad. Det var bara storebror som saknades. Vi valde att göra så att jag stannade kvar hos Billy och Emil åkte hem till Vincent. Så den natten sov vi ifrån varandra.

På morgonen sen kom både Vincent och Emil, och nu bor hela familjen på neonatal. Hela familjen mår toppen och jag och Emil är så sjukt tacksamma över det fina bemötandet och den hjälpen vi får här. Åter igen en lyckad förlossning med ett bra team!”

Vill du se mer av Louises liv som nybliven tvåbarnsmamma? Följ hennes blogg här och hennes Instagramkonto @louisedannberg här!

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]

Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!

Varför ska man teckna gravidförsäkring? Experten svarar!

Vilken smärtlindring ska man ha under förlossningen? Är profylaxkurs nåt att satsa på? Och är det onödigt att ha gravidförsäkring eller bra? Att bli gravid innebär för många att kastas in i en värld full av saker man aldrig funderat på förut. Vimedbarn.se ringde upp barnens försäkringsexpert Alexandra Gahnström från Trygg-Hansa för att reda ut vad en gravidförsäkring egentligen innebär för att du lättare ska kunna ta ställning till det sistnämnda.

Alexandra Gahnström är barnens försäkringsexpert hos Trygg-Hansa

Varför ska man teckna gravidförsäkring?

– Därför att det är den enda sorts försäkring som finns för det ofödda barnet. Ingen annan försäkring skyddar båda barnet och den gravida.

Vad täcker en gravidförsäkring?

– Det finns oftast två typer av gravidförsäkring – en som är gratis och en som man betalar för. Den som är gratis är absolut bättre än ingen försäkring alls, men den innehåller betydlig mindre än den du betalar för. Den fungerar mer som ett olycksfallsskydd, och innehåller även en livförsäkringsdel och en krisförsäkringsdel som täcker hela familjen. Den du betalar för innehåller detsamma som gratisförsäkringen men har dessutom verkligen fokus på graviditet och förlossning. Till exempel graviditetskomplikationer som havandeskapsförgiftning eller om du måste ligga på sjukhus under graviditeten. Eller förlossningskomplikationer som akut kejsarsnitt, att man förlorar mycket blod och allvarliga bristningar. Efter att ha pratat med bland andra förlossningsläkare har vi precis uppdaterat vår gravidförsäkring extra så att den även täcker fler tuffa förlossningskomplikationer som analinkontinens och vaginalhematom. Alltså ska gravidförsäkringen vara till hjälp när det händer något som kan ge mammorna ett lidande. Men, en gravidförsäkring täcker också bebisen. Till exempel om hen måste ligga längre på sjukhus efter förlossningen, oavsett anledning, så får man dagersättning för det. Försäkringen innebär också skydd i form av ett engångsbelopp om barnet föds med vissa diagnoser som Downs syndrom, hjärtfel eller läpp-käk-gomspalt till exempel. Försäkringen gäller numer från vecka 16, så den täcker även missfall från den veckan.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Men en vanlig personförsäkring ska ju hjälpa mig med det jag råkar ut för oavsett vilket skick jag är i. Vad är skillnaden mellan personförsäkring och gravidförsäkring då?

– En personförsäkring är ju en sjuk- och olycksfallsförsäkring eller enbart en olycksfallsförsäkring beroende på val. Det brukar vara rätt tydligt vad personförsäkringen gäller för, och det brukar snarare vara sjukdomar som cancer eller MS än till exempel havandeskapsförgiftning. Sjukdomsvistelse kan dock ingå i en sjuk- och olycksfallsförsäkring, om du måste ligga kvar på sjukhus efter förlossningen till exempel. Men den stora skillnaden är att en gravidförsäkring helt enkelt täcker det som är kopplat till graviditet och förlossning, och dessutom gäller för barnet också.

På vilka sätt kan man vara hjälpt av en gravidförsäkring om man drabbas av komplikationer under graviditeten?

– Man får ett ekonomiskt stöd. För vissa saker gäller en dagersättning, och för andra en engångssumma.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Vilken typ av komplikation går att anmäla till försäkringen om man har en gravidförsäkring?

– Akut kejsarsnitt, en kraftig blödning, svåra bristningar, vaginalhematom, analinkontinens – sånt som ger stora besvär helt enkelt. Även havandeskapsförgiftning och missfall ingår.

Är det bara mamman som täcks av gravidförsäkringen, eller barnet också?

– Till och med partnern täcks faktiskt! Krisförsäkringsmomentet innebär att man som partner har rätt till psykologstöd i form av 10 samtal om det exempelvis är något traumatiskt som händer under förlossningen som gör att man får en kris. Livförsäkringsdelen gäller också alla. Barnet skyddas av försäkringen upp till sex månader efter förlossningen, om något skulle uppstå under den tiden, men det absolut bästa är att fixa en barnförsäkring så snabbt som möjligt efter förlossningen eftersom den ger ett ännu bättre skydd.


Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration.

Prenumerera på Vimedbarn.se's nyhetsbrev!




Namn


E-post

Lämna följande fält tomt


Paula Uribe: ”Jag ville att missfallen skulle vara en mardröm, inte vår verklighet”

Paula Uribe vill få fler att prata om abort och missfall

Ett missfall sker när kroppen stöter bort ett foster, ofta på grund av att det på något sätt är skadat, i de allra flesta fall före graviditetsvecka 12. För många upptäcks det med en blödning med eller utan fysisk smärta.

– Det jag kände kring våra missfall var en total hopplöshet. Hoppet är nog den känsla som ger oss alla allra mest. Men tappar man hoppet vad har man då kvar? Ingenting, absolut ingenting. Ovissheten om det är något fel på en och den fula egenskapen av att man hatar sig själv. Kritiserar sig själv, berättar Paula Uribe i sin blogg.

Läs också: Paulas blogg hittar du här!

Ensam är inte alltid stark, och särskilt inte när det handlar om sorg. Därför vill Vimedbarn.se’s toppinfluencer Paula Uribe genom att dela sina egna erfarenheter kring missfall och abort lyfta på locket och starta en dialog som förhoppningsvis kan hjälpa andra som går igenom liknande saker.

Temavecka på bloggen om missfall och abort

I bloggen kommer Paula dela med sig av sina egna erfarenheter kring både abort och missfall, intervjua en barnmorska, debattera abort, skriva om vad missfall kan bero på och dela med sig av råd kring vad man gör när man gör när man går igenom ett missfall.

– Jag sa ofta att jag ville att det skulle vara en mardröm och inte vår verklighet. Vi led igenom månader där vi satte vår relation på spel. Från barnlängtan till nästan maniska försök för allt handlade om att få barn från det att man vaknade till det att man la sig, skriver Paula i sitt första temainlägg om missfall.

 

HÄR HITTAR DU PAULAS BLOGGINLÄGG PÅ TEMA MISSFALL OCH ABORT:

Temadag 1 – Missfall

Temadag 2 – ”Varför vi valde att göra en abort”

Temadag 3 – Q/A om missfall

Temadag 4 – Hugos tur

HÄR HITTAR DU PAULAS TIDIGARE BLOGGINLÄGG OM SINA MISSFALL:

”Fan”
”Tråkigt men sant”
”Det som var allra jobbigast med missfallen”

Förlossningsberättelse: ”Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Johannas förlossningsberättelse om förlossningen med tredje barnet

Att föda barn blir lättare för varje gång. Eller? När Johanna skulle föda sitt tredje barn fick hon höra talas om uttrycket ”luriga trean”, som kom att stämma rätt bra överens med hennes förlossning…

Johannas förlossningsberättelse:

”Nu ska vi se om jag ens minns det här, jag tyckte förlossningen med Celine var rätt tuff och den känns lite suddig. Men jag ska ge det ett försök. Som ni kanske vet så har jag haft mycket förvärkar under graviditeten. Det gjorde det svårt att förstå när det väl skulle vara dags och jag gick bara och väntade på att att den där riktigt onda värken skulle slå till.

Det blev rätt svårt att planera livet, eftersom jag inte visste om jag behövde vila eller om jag kunde hitta på något. Jag ville ju inte sätta livet på paus. Så istället gick jag hela måndagen utan en vila med lite småvärkar och hade vänner över på middag. På natten så började värkarna bli intensivare och mer regelbundna, jag tog två alvedon och försökte sova. Men det var rätt kört, jag började klocka värkarna och oroa mig för hur vi skulle hinna få hit barnvakt. Det skulle ta minst en timme för oss att ta oss in och få hit barnvakt och jag var helt övertygad om att det skulle gå snabbt den här gången. Samt att det återigen var natt och känslan över att lämna barnen på natten kändes inte rätt. Jag gick upp och duschade istället och det var så skönt att ta värkarna i en jättevarm dusch, så där stod jag i minst en timme. Sen la jag mig och började klocka värkarna igen. När det var ca 4 min mellan värkarna ringde vi hit Angelica som redan hade packat sin väska och de var här på 20 minuter max. Jag ville äta lite, men J tyckte vi kunde ta mackorna i bilen, så vi åkte in. Det här kunde ju gå fort tänkte vi.”

”Den luriga trean”

”Jag kunde inte haft mer fel. När jag kom in så tyckte jag ändå värkarna var hanterbara men de kom var tredje minut så både jag och barnmorskan trodde att vi skulle ha en bebis innan hon gick av sitt skift. Jag sa att värkarna var okej, men eftersom förra förlossningen tog tre timmar, och vi bor en bit bort så trodde jag att det skulle gå lika fort nu. Och hon sa bara att ...ja men du är ju pro nu så det är väl därför värkarna känns okej! Ja det har hon rätt i tänkte jag. Sen såg hon att jag bara var öppen två ynka cm. Och så har det väl varit tidigare också så seg på att öppna mig dom där första centimeterna och med två dygn av rätt mycket förvärkar trodde jag faktiskt att kroppen skulle ha avklarat betydligt mer än 2 cm? Nehepp. De var först då jag fick höra begreppet ..den luriga trean! Självklart började jag googla detta och då gick det upp för mig. Den här förlossningen behöver inte alls bli den snabbaste och enklaste!!

Så det var bara att ta en sovdos och åka hem. Redan på vägen hem blev värkarna intensivare. Jag lyckades somna på sovdosen, men sov max en timme och vaknade av varje värk som nu började göra väldigt ont, men kom mer sällan, ca var 15 minut. Sen började E klättra på mig och efter det var det helt kört att somna om. Så konstigt mina värkar beter sig, först hanterbara var tredje minut för att sen bli rätt ohanterbara och komma var 15:e minut. Hur ska man veta?

Jag låg kvar i sängen under morgonen för jag ville inte visa barnen att jag hade ont, och om jag rörde mig så blev värkarna värre så det var lika bra att ligga ner tills jag fått i mig frukost för annars visste jag inte om jag skulle få i mig frukost alls. J gick upp och gjorde scones och Angelica och Jonatan tog med barnen till lekparken.

Jag lägger mig med tensen i allrummet uppe och äter frukost. Helt plötsligt står Ciara där med hela sitt tjejgäng på 6 tjejer och undrar vad jag gör. Jag ber till Gud att jag inte ska få en värk precis då, då jag vid det här laget kved rätt rejält vid värkarna och låg och sprattlade som en fisk. Jag försökte få dom att gå ut och leka. Skickade sms till J på nedervåningen och skrev HJÄLP!. Så han föste iväg dom och då kom värken. Phjuh. Kändes som att alla var hemma hos oss just då.. Vid 12 tyckte Jonatan att det var dags att åka in. Han är nog den som varit mest stressad över att behöva förlösa mig i bilen.”

Dags att åka in igen!

”Så medan han startade bilen och stressade runt som en galning, så ville jag duscha. Men det fick jag inte. Vi ska inte föda i bilen, nu kommer du!! Så då åkte vi in. In kommer världens snällaste barnmorska och undersöker mig. Jaa, tänker jag. Som inte orkar med någon barsk och hård mormor som jag hade i slutet av C’s förlossning. Öppen 4 cm och jag var kvalificerad till ett förlossningsrum! Men äntligen! Det är så mycket lättare att gå igenom ett förlossningsarbete där än hemma med alla barn.

Jag låg med min tens och lustgas och kämpade i några timmar. Det var väldigt mycket folk på Ackis som skulle föda barn just den här dagen, så vi hade knappt en barnmorska inne hos oss under dagen. Jag sov mellan varje värk, ett under att man ens kan somna? Men det var hur lätt som helst vid det här laget. Jag hörde att Jonatan oroade sig lite för att jag sov och att jag var för trött, men de sa att det är vanligt att man sover. När jag kämpat i ca fyra timmar i det där rummet, så var jag fortfarande bara öppen 5 cm? Men vad är det här? Vad hände med min snabba drömförlossning som jag skulle ha? Nu hade det gått fyra och jag var bara öppen fem. Efter allt slit? Efter alla förvärkar sen vecka 17? Vilket skämt. Min kropp är definitivt ingen barnafödarkropp. Och så avundades jag alla som föder i bilen en sekund.

Jag hade ju skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville ha Eda, även om jag skrek efter det under något svagt tillfälle. Jag tycker det är lite läskigt med Eda och komplikationer efteråt. Samt att det gick ju så bra med Elysian utan eda, så varför skulle jag ta det nu? Men jag började själv känna en viss oro över att inte ha fått varken mat eller sömn, så en vilopaus nog var nödvändigt. Så vi beställde in Eda och mackor! När man vet att man ska få Eda så känns plötligt tiden fram till edan helt enormt lång. Varje värk ville jag bara ge upp och under den halvtimmen var nog den värsta under hela förlossningen. Det var då jag sa att jag ångrat mig, det blir inga fler barn, det här går inte osv. Jag måste vara väldigt rolig att lyssna på när jag föder barn.”

”Efter EDA kände jag knappt värkarna!”

”Men sen la dom edan och livet kom tillbaka! Jag fick en paus och Jonatan sprang och hämtade mat och saft och det kändes som att jag kunde äta en hel ko. Det här var himmelriket!  Jag kände knappt värkarna nu utan bara ett tryck neråt. Så när jag ätit klart och laddat nya krafter så tog dom hinnorna så att vattnet går och då satte det genast igång igen. Då var jag betydligt piggare och mer närvarande. Nu var jag öppen 10 cm och barnmorskan hyllade edan till skyarna.”

”Jag har alltid upplevt krystvärkarna som den värsta smärta man någonsin kan uppleva, men den här gången så gick det hur bra som helst. Edan tar ju bara bort värken i svanken och inte det onda man känner neråt. När krystvärkarna kom hade jag sådan kontroll, jag var medveten på ett helt annat sätt än jag varit under tidigare förlossningar. Jag låg vänd mot J som hela tiden påminde mig hur jag skulle hålla in luften och trycka på. Där var vi ett så himla bra team och det var så skönt att fokusera på honom hela tiden och hans pepp. Men min kropp var trött och värkarna svaga.  30 minuter krystvärkar har jag haft tidigare, nu hade jag säkert över två timmar och hon kom inte ut.”

”Jag kämpade och tryckte på och var helt säker på att huvudet var på väg ut, men barnmorskan stod vid sin dator och knappade. Hallå? Jag har krystvärkar kommer det ingen bebis nu?? Jättebra Johanna, Jättebra kämpat, nu är det inte långt kvar. Sa dom bara men fortsatte knappa på datorn. Det fick mig att tappa hoppet lite. De fyllde på med värkstimulerande dropp och sa att nu behöver jag inte trycka på så mycket själv utan kan vila och låta kroppen jobba. Så häftigt det är när kroppen hjälper till och krystningarna kommer mer naturligt. Nu började det hända grejer. Efter vad som känts som en evighet kom hon ut och det var egentligen bara den sista krystvärken som jag ville dö av smärta. Men snabbt därefter fick jag upp den finaste lilla skatten på mitt bröst, all smärta var som bortblåst och jag var så lycklig. ”Det är en tjej” utbrast jag. Hon låg där och tittade lite med ena ögat. En liten Ciarakopia! J fick klippa navelsträngen för tredje gången. På vårt tredje barn! 7 år av kärlek och nu hade vårt tredje barn kommit till världen. Det är verkligen helt otroligt. Innan jag träffade honom hade jag inte en tanke på barn. Men med honom kändes allt så självklart, det var honom jag skulle ha barn med och leva resten av mitt liv med. Det har aldrig funnits några tvivel!”
Tredje förlossningen - Johanna delar med sig av sin förlossningsberättelse

Masserade lilltån för att få ut moderkakan

”Då kom nästa problem, en moderkaka som inte ville ut. De började massera lilltån, som en triggerpoint för att få ut moderkakor. 45 minuter är deadine innan man får upp på operation. 40 minuter tog det efter akupunktur och en hel del krystande utan värkar med Ciara. Men efter ca 30 minuter kom den. Tack och lov!

Sen rullades vi in i ett annat rum där vi fick den berömda förlossningsbrickan. Aldrig har något smakat så gott. Där började J ringa och sms:a alla och J tog en bild. ”Det här måste vara vårt minsta barn” tänkte vi som var helt förundrade över hur liten hon var. De kom in och vägde henne. 3500, och 50 cm lång. Minst var hon, men E vägde bara 20 g mer och var 1 cm längre.

”Jag har sett alldeles för mycket Greys anatomy för att vara lugn i det skedet”

Personalen vi haft klev av sitt skift och sa hej då och förklarade att nattpersonalen kommer in snart. Det var efter det jag började känna att jag blödde mycket men jag ville inte ringa på hjälp, eftersom att det nog kommer så fort det har tid. Det har ju fullt upp med alla födande mammor och jag är ju redan klar. Så dumt! Där låg jag och höll på att förblöda och ville inte störa den hårt stressade personalen. När jag väl ringde på klockan så kom alla in i rummet. De började trycka på min mage, sätta dropp, kolla hur mycket blod jag förlorat. J tog Celine i famnen och det rullade in mig i ett förlossningsrum, där även en läkare anslöt. Deras frågande blickar. Jag har sett alldeles för mycket på Greys anatomy för att vara lugn i det skedet. En väldigt barsk barnmorska tryckte på min ömma mage med all sin kraft och jag ville bara avsky henne. När hon tillslut började få ut blodkoaglerna som hade bildats, och jag såg hennes lättade ansiktsuttryck så älskade jag henne!

J hade börjat leta efter mig vid det här laget, stackars honom som fått sitta där på rummet helt själv i vad som känts som tre timmar. Inte hade han ringt någon heller, för han ville inte oroa någon. Han hade haft en tanke på att ringa min mamma, men gjorde det inte kanske som tur var. Jag hade förlorat massor av blod under den här tiden, så när vi återförenades så sa jag bara.”Jag är trött, jag kan inte prata nu” Jag ville bara kräkas och sova.. Jag har skrivit mer om detta HÄR. 

Vi fick åka upp på BB där vi fick ett eget rum, så J kunde hjälpa mig under natten. Jag tyckte det hela var fruktansvärt just då. Även om jag förstår det bättre såhär i efterhand efter samtal med barnmorskorna på BB, så blir jag ändå ledsen när jag tänker på det. Men man glömmer fort, så det här minnena kommer också blekna. Förlossningen gick bra och hade det inte varit för slutet så hade jag nog sett väldigt positivt på den. Den kom att bli min längsta av alla barnen. Så fel jag hade.”

Missa inte att följa Johanna och hennes familj i bloggen här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

stats