Läs Loves förlossningsberättelse om när sonen Oliwer skulle födas. En hinnsvepning gjordes men inget hände. Åtta dagar innan beräknad förlossning satte den igång, då vaknade Love av att det var blod i hela sängen.
Jag hade beräknad födsel den 16 september 2009. Och jag väntade och väntade på att något skulle hända. Min andra ”graviditetsvänner” kände sammandragningar och fick åka in och ut på förlossningen för olika symptom men jag inbillade mig nog för det mesta att jag ens hade något tecken alls.
Det blev nästan som en tävling oss gravida i mellan, helt sjukt och absurt, jag vet men det var så. Vi avundades varandra när den ena gjorde framsteg och närmade sig förlossningen. Om en person som hade beräknad födsel efter mig födde innan mig då brakade helvetet lös, oj vad jag kunde bli sur och avundsjuk. Jag ville ju också träffa mitt barn, men jag var säker på att jag skulle gå över 14 dagar för det sa alla släktningarna till mig. ”Du kommer gå över tiden” fick jag höra, det är inte dags på flera dagar så det lugnt.
Men så kom äntligen september månad, den jag väntat på så länge. Jag förväntade mig inte så mycket egentligen men jag hade väldigt ont i ryggen och höften sen en tidigare snowboard-olycka. Jag bad min barnmorska om den mytomspunna ”hinnsvepningen”. Hon sa såklart att hon inte fick göra en sån men att jag skulle få träffa en läkare och berätta för henne hur jag kände. Jag fick en hinnsvepning till slut men det hände inte mycket, inte ens en liten blödning, inte ens lite slempropp, ingenting alls.
8 dagar innan beräknad födsel lossnade slemproppen – stor och geggig
Dagarna gick och nu var det den 8 september 8 dagar innan beräknad födsel så lossnade slemproppen. Den var stor och geggig. Äntligen lite tecken att jag faktiskt var gravid och att det faktiskt skulle hända något.
03.40 natten den 9 september vaknar jag av att det rinner något mellan mina ben. Min första tanke var att jag nu kissat på mig, usch! Jag ställer mig upp och tänder lampan och till min stora förskräckelse ser jag blod, blod, blod, blod. Blod överallt i sängen, på mina ben, på mina händer. Jag var livrädd, jag sprang runt i rummet som en skållad råtta och skrek ”Daniel, Daniel jag blöder jag blööööder”. Daniel som var helt nyvaken och helt omedveten får en chock när han ser allt blod. Det fortsätter att rinna blod ifrån mig, jag bildar stora pölar i rummet på olika ställen.
Det var utspätt med vatten, blodet var lite mera rosa än vanligt färskt blod. Daniels mamma, vi sov där den natten, kommer in för att kolla vad som händer och hon säger att det är vattnet. Hon säger att jag ska ringa förlossningen.
Jag sitter på toalettsitsen och skakar samtidigt som jag ringer förlossningen och berättar vad som har hänt. De ber mig komma in akut.
Vi ringer en taxi som kommer rätt snabbt och under hela förloppet fortsätter jag att blöda, fostervatten blandat blod. In i taxin, in med en svarthandduk under mig för att inte förstöra hans fina lädersäten. Jag känner bara att jag har små svaga värkar men inget att hänga i granen.
Däremot var jag väldigt, väldigt rädd. Jag var rädd för att det var något fel på Oliwer, att jag skulle mista min son. Undermedvetet så var jag även glad att nu skulle jag äntligen få träffa honom om allt går bra.
04.00 skrivs vi in på förlossningen och blir intagna akut. Mina trosor som var gula när vi åkte var nu röda, helt röda. Upp med mig på britsen och av med alla ytterkläder. Personalen var orolig att det var moderkakan som hade lossnat och hade det varit så hade det blivit akutsnitt men läkaren kunde inte hitta eller lokalisera blödningen.
Ingen visste alltså varför jag blödde så mycket. Det övervakade Oliwer väldigt bra, han var i fokus och jag mådde bra av att veta att han mådde bra. Under natten så hände det inte så mycket utan jag fick sitta med CTG och vänta. Jag fick höra att ronden skulle gå kl. 9.00 på morgonen och då skulle de avgöra hur de skulle göra med mig. Om vi skulle avvakta eller sätta igång förlossningen.
Klockan slår 9.00 och det bestäms att jag ska bli igångsatt, mycket på min egen önskan. Under hela förlossningen försätter jag blöda.
Sen så fortgick allt som en vanlig förlossning. 21 h och en igångsättning senare var han ute, 00.50 föddes min son Oliwer Axel Daniel den 10 september 2009.
Från att sväva på moln till depression
Det 2 första dagarna på BB var underbara, jag levde som på moln. Allt var frid och fröjd förens mjölken rann till på riktigt den tredje dagen. Då hamnade jag i någon slags depression som var väldigt svår att ta sig ur. Jag mådde jätte dåligt. Första 3 månader senare kunde jag må bra och vara lycklig igen. Jag lyckades genom att gå på samtal med en psykolog och att ha bra support hemifrån. Jag lyckades bryta mig ur transen.
Läs Loves blogg här på Vimedbarn: Treblirfem.vimedbarn.se
SKRIV EN RAD
Hur känner du när du har läst den här förlossningsberättelsen? Skriv en rad nedan.
