Victoria Pihlgrens förlossningsberättelse: ”Lustgas var inget för mig”
”Natten till fredagen den 27/10 sov jag inte en sekund. Mina krämpor hade satt stopp för sömnen sedan några veckor tillbaka. Men just denna natten var speciell. Vi hade samtal med specialistmödravården klockan 09.30, och skulle diskutera en igångsättning. Hur vi hamnade i den situationen var dels för att jag gått upp 4 kg på 3 dagar den veckan och som ni läst innan så var mitt psyke kört i botten. Det positiva med det hela var att jag hade gått över 5 dagar.
Richard hämtade mig, och vi begav oss mot sjukhuset i Karlstad. På plats blev vi hämtade av en läkare och en som var med för “se&lär”. Jag minns inte så mycket av samtalet innan, men jag vet att läkaren tittade på mig och sa – Du mår inte bra du. Vilket var sant! När hon skulle göra en undersökning för att se om det ens var möjligt att genomföra en igångsättning om min kropp ens var lite redo för att tvinga igång ett barnafödande sa hon att det var good to go! Tappen var nästan utplånad och hon tog ett samtal till förlossningen. Jag minns hur hon sparkade mig så hårt i magen just där och då. Precis som att hon förklarade att hon aldrig ville lämna min mage. Men ack så fel hon skulle få, vår lilla Greta i magen.
Vi hade räknat med att kanske få en tid måndagen därpå, eller någon gång i början på veckan. Men så kom det, meningen som gav både mig och Richard lite små panik. De hade mycket plats på förlossningen den fredagen och vi kunde starta igångsättningen med engång. Richard som kom precis från sitt jobb,och jag som bara ville hem och sova fick snabbt ställa om, ställa om inför att få träffa våran dotter som vi väntat på i nästan 10 månader.”
Läs också: ”Appen som kan berätta varför din bebis skriker”
Igångsättning med cytotec
”VI blev förflyttade till förlossningen och kom in i ett mysigt, eller så mysigt ett sjukhusrum kan bli. Och blev informerade hur det skulle gå till. Metoden vi skulle genomföra var Cytotec, en medicin jag skulle ta en dos varannan timme och totalt åtta doser. De var väldigt noga med att förklara utvägen av igångsättning, att det kunde ta flera dygn, sluta med kejsarsnitt eller bli enormt påfrestande för kroppen. Jag fick nästan känslan av att man blev idiotförklarad, lite som att man inte orkade vänta mer utan bara ville få ut henne. Vilket var sant, men inte som de föreställde sig. Det var först när de fick läsa om min graviditet i min journal som de “accepterade” oss och tyckte jag var stark som klarat 5 dagar över.
Första dosen togs 12.00 och vi bestämde oss för att åka hem och hämta väskorna, samt få i oss lunch. Någon sömn hann vi inte med, då jag var så tung och svag så jag tog mig liksom inte upp i lägenheten (75trappsteg skall tilläggas) för att sedan gå ner igen. Det fick bli bilen. Richard min pärla fick köra runt och skylta hus (mäklare) undertiden medans jag fick några halvbra minuter sömn i bilen.
Tillbaka på sjukhuset för att inta tredje dosen men då orkade jag inte åka fram och tillbaka mer, vi la in oss på det rum som vi hade våra väskor. Jag var så slut. Och vi skulle inte komma ut förens vi var tre. Häftigt! Vi installerade oss på rummet och än så länge hade jag bara några svaga sammandragningar men absolut inga tecken på att det var nära, SUCK. Detta skulle ta tid tänkte vi. Vi facetimade med våra vänner, pratade och Richard försökte pumpa i mig choklad och mat. Något jag absolut INTE ville ha utan lite senare, vilket jag kommer få ångra. Fjärde dosen togs klockan 18.00 och då la vi oss i sängen båda två, en gravid tjej på 112kg och min fina man på 1.90cm. Det var trångt men finns det hjärterum, finns det stjärterum… Vi spelade yatzy på mobilen när det helt plötsligt knackade till i kroppen. Jag sneglade på R, men han hade inte hört något. Jag bad honom hjälpa mig upp men han var så inne i yatzyt att jag hann bli irriterad och halvskrek att han skulle hjälpa mig upp. SPLASH, vattnet gick klockan var då prick 19.00.”
Läs också: ”Cecilia Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: Värkarna startade under Let’s dance”
Duschade i en timme
”Där och då brukar jag säga att R insåg att han skulle bli pappa, jag bad om ett par mjukis och trosor från väskan medans han tog fart, sprang förbi mig ut och sa (skrek) till barnmorskorna att vattnet har gått. Jag kunde höra från korridoren hur han frågar vad man gör nu. Jag? jag stod som en hjälplös 5åring som kissade på sig. Orörlig. Från att inte känna ett dyft till att nu kunna börja klocka värkarna var fantastiskt och de sa till oss att det blir bebis i helgen. Här var jag öppen 1cm.
Jag kunde andas igenom värkar lätt, dansade bort dem framför idol, men helt plötsligt ändrades de. Nu började det kännas och vi hoppade in i duschen. Där stod vi i en timme ungefär, eller kanske två.. Ut kom vi iallafall, och vi skulle göra en ny undersökning då det var personalbyte. Här var klockan 22.00 och jag tänkte nu jädrar är jag nog öppen iallafall 6-7cm. 1,5cm, 1,5cm(!) var jag öppen. HUR VAR DET MÖJLIGT? och hur skulle jag överleva om det gick såhär sakta och gjorde sä ont. Nä nu ville jag åka hem, skita i detta. Bedrövligt.”
Läs också: ”Förlossningsskadade Jenny: Jag kämpar för kvinnors rätt”
”Hoppet lämnade mig”
”När vi fick reda på att jag var öppen 1.5cm endast lämnade hoppet mig. Jag fick en värmedyna och satt med knäna på golvet och lutade mig över sängen. Samtidigt som jag skickade en snap till vänner att det var igång. Viktigt att uppdatera de sociala medierna under tiden…
Timmarna gick och barnmorskan var inne och försökte få ur mig hur ont det började göra, och insåg snabbt att jag var en envis jäkel som försökte härda ut och alltid svarade med “Nej men det går bra, smärta är en illusion.” Tillslut tog de in oss i ett förlossningsrum och vägen dit präglades av 3-4 värkar. Vägen dit var ca 20m, men eftersom jag blev igångsatt så kom de med några sekunders mellanrum och höll i minst 1min. När vi kom in på förlossningsrummet var jag slut, testade lustgas men det var absolut ingenting för mig. Jag brukar förklara att det kändes som att ta en shot, en shot man vet innerst inne att man inte klarar av. Så det slutade med kaskadspya, och en barnmorska som snällt sa att lustgas inte var något för mig..”
Fick morfinspruta
Då låg vi där, jag som var öppen för smärtlindring men ställt in mig på att enbart köra på lustgas. Fick en morfinspruta tillsammans med bricanyl i låren som skulle verka inom 30min, men tiden gick och det blev ingen effekt. Då hade de lagt en för liten dos för min vikt (läs 112kg) så det blev pannkaka av allt, och nu började jag ge upp. Barnmorskan erbjöd epidural men jag är så nålrädd att jag tvekade.
Blev undersökt igen och var öppen 6-7cm då tändes vinnarskallen till liv igen, hade jag klarat dessa cm utan smärtlindring kunde jag lika gärna bita ihop och ta de sista 3 också. Och så fick det bli, jag och Richard tillsammans krigade igenom värkarna som blev längre, tyngre, och ondare. Men när varje värk kom påminde jag mig själv om att det var en värk närmare vår dotter och aldrig mer kom igen. Tills nästa då… Det funkade och vips ändrades det riktning på dem och ett tryck neråt började.”
Navelsträngen vad lindad runt halsen
”Här stod jag lutad över en upphöjd sänggavel och sa till BM att det tryckte neråt, nja sa hon det var allt lite väl tidigt från att vara öppen 6-7cm så hon sa att det antagligen var en liten stund till. Hon var påväg ut genom dörren när en till värk kom så hon kände en snabbis och konstaterade att 10cm hade öppnat sig och krystvärkarna hade startat. Detta inom loppet av 1,5h.
Jag blev tvungen till att ligga ner för att CTGn hade svårt att känna Gretas hjärtljud, men i det läget var det stört omöjligt att få mig att ligga still så de sattes en elektrod i hennes skalp. Under tiden innan jag fick börja trycka på så låg jag och bet mig i armen, det var skönt att fördela smärtan och det blev den enda smärtlindringen vi använde oss utav. INTE poppis bland personalen men jag kunde inte bry mig mindre i det tillfället.
Jag fick börja trycka på, samtidigt som hennes hjärtljud sjunker och det kommer snabbt en till barnmorska in i rummet. Hon hade sin navelsträng lindad runt halsen. De alla skötte detta otroligt snyggt för jag märkte absolut ingenting och kände ingen oro över detta. Hennes huvud kom ut och de lindade av den, sen vad som känns som en millisekund kommer hon, upp på mitt bröst. Var svårt för mig att förstå att hon var här och chocken blev total. Hon skrek och hade massa hår.”
”Lyckan var total!”
Där låg vi, jag som mamma, Richard som pappa och det lilla monstret som fått mig att må så dåligt i 10 månader. Richard sa direkt att det var en liten Greta och lyckan var total. 3655g och 52cm kort.
Moderkakan var en sån del som jag inte hade förberett mig för och när barnmorskan skulle hjälpa till att dra ut den i samband med krystning så gick navelsträngen av. Den var så skör och moderkakan vägrade komma ut. Efter värkstimulerande och krystningar gick det inte och hon ringde på läkare som skulle förebereda operation. Tog jag i, från någon hemlig energikälla som min kropp hade sparat och tryckte ur den där förbannade moderkakan. Jag ville INTE på operation utan ville njuta av min älskade lilla dotter. Jag fick inte en bristning, inte ett stygn och klarade en 7h förlossning utan smärtlindring. Snacka om att kvinnor är ren och skär POWER!
Vår förlossning var 10/10 och jag kunde inte gjort det bättre. Jag och Richard jobbade i ett team, det var tillsammans fick vi ut henne. Barnmorskorna var underbara här i Karlstad och till alla er som blir igångsatta med eller utan vilja vill jag bara säga att det kan bli en kanonförlossning trots att de säger att det oftast inte blir som man tänkt. HEJA ER som har fött eller står inför kommande förlossning. Jag avundas er som ska få göra det här, det är så häftigt.”
Vill du fortsätta följa Victoria och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här!