Förlossningsberättelse | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Karins trillingförlossning

Publicerad 12 december, 2018

Håll i er

Vårt första ultraljud vi skulle göra under andra graviditeten blev inbokat efter nyår så det gjordes inte förrän i vecka 21. Jag hade inga tankar om att det skulle vara mer än ett barn där inne. Men undersökningen påbörjades och efter en stund stannade barnmorskan upp. Hon log lite granna och tittade på mig och Micke och sa ”håll i er”. Jag minns det här stunden så väl. Jag tittade på Micke och sedan sa jag är det 2? Då svarade barnmorskan ”Nej jag kan se 3…”.

Vi behövde inte betala för några ultraljudsbilder. Det här är så fascinerande sa hon så jag bjuder på dom. Vi fick med oss en hel radda med bilder och det hela var så orealistiskt!

Det blev sedan uppföljning varje vecka med besök på specialistmottagningen och barnmorskan. Jag ville att de skulle börja varje kontroll med att först att kontrollera att de kunde höra 3 hjärtljud. Jag ville få bekräftat att alla 3 levde där inne. När jag var gravid med Mollie kommer jag ihåg att jag blev lugn när hon sparkade. Nu visste jag ju inte vem eller vilka det var som sparkade där inne. Vid första besöket på specialistmödravården fick vi veta att det var 3 tjejer som låg i magen.

Läs också: Emmelies tvillingförlossning

Det var en helt bekymmersfri graviditet precis som min första. Illamåendet avstannade efter halva graviditeten. Jag var otroligt rörlig trots min enorma mage. Dock hade jag svårt för att sova. Micke kunde hitta mig i duschen mitt i natten. Är du uppe nu igen? Kan du inte sova?

Vårt första barn föddes på naturlig väg. Med trillingarna blev det planerat kejsarsnitt i v.35. Jag träffade olika läkare vid varje kontroll. Vid ett tillfälle var det en läkare som frågade mig om jag inte funderat på att föda dem på naturlig väg. Jag trodde jag skulle trilla av stolen! Det var inte direkt smärtfritt för mig att föda Mollie och bara tanken på den smärtan gånger tre fick mig svettig. Det visade sig sedan att läkaren inte riktigt visste vad hon pratade om. Trillingförlossningar görs endast med kejsarsnitt då det är nästan omöjligt att hålla koll på de andra barnen under själva förlossningen. Så jag kunde andas ut!

I vecka 34+4 gick vattnet. Jag ringde till förlossningen och de sa att jag måste åka in direkt. Micke var på andra sidan stan. Jag beslutade mig för att köra in själv. Skulle jag nog kanske inte gjort idag… men det gick bra som tur var.

När vi kom fram var det precis som att hela förlossningsavdelningen väntade på oss. Ett helt team stod redo för att köra igång. Det var totalt 15 personer inne i rummet förutom mig och Micke. Varje barn hade ett eget litet crew. Jag fick bedövning och den gjorde mig illamående.

Vi hittar inte tredje barnet

Sedan var det dags för själva snittet. Först föddes Tilda. 1 minut senare kom Maja. Micke fick gå in i ett annat rum för att titta till tjejerna. När han sedan skulle komma tillbaka till mig gick han fel och hamnade på fel sida om det där skynket som var uppspänt. Han tittade alltså rakt in i min öppnade mage. Hörde någon sköterska säga ”oj då här ska du inte vara”.

Vi kan inte hitta det 3:e barnet hörde jag någon säga. Alltså på riktigt hur svårt kan det vara att hitta en bebis där inne tänkte jag. Men efter några minuter föddes Tea som behövde lite andningshjälp medan de andra 2 klarade sig helt utan.

På några minuter hade vi gått från 1 barns föräldrar till 4! Galen känsla!

Jag blev så frusen efter själva ingreppet så jag blev liggandes med en folievärmefilt några timmar. Sedan blev jag iväg rullad för att för första gången få se våra små mirakel. Tårarna bara trillade på mig när jag såg dem ligga där. Så små och fina.

Läs också: Så funkar igångsättning

Fick åka hem på pappas 30 års dag

Efter några dagar på Neonatalen fick vi flytta över till en annan avdelning där vi fick klara oss mer själva. På Mickes 30 års dag blev vi utskrivna och fick åka hem. Tjejerna både åt och växte precis som de skulle. Sweetie massage chick getting fucked Horny Alexis Ford is into hardcore buggering Stepteen Anya Olsen licks stepmom Reagan Darling is tempting fellow with her tits Roxy Raye stretches her anus with a metal speculum and receives an anal reaming Kinky whore Melany loves big stuff in her pussy Cute and Tiny Blonde Halle nugget porn Whore wife Jodi West getting fucked by next door guy Ralph Long Chick receives both of her lusty fuck holes fucked Frisky blonde Kayla Green felt hard cock in her tight ass hole Independence fuck with freedom babe Phoenix Marie Playful bitches Rowan and Lorna try their new toys

Första tiden var tuff. Tre bebisar på två armar. De skulle matas var 3e timma. Alla tre sondmatades. Det blev inte många timmars sömn. Vi hade ju Mollie också som då var 1 år och 8 månader. Det var otroligt mycket tankar och känslor som kom över mig den här tiden. Hur skulle jag kunna räcka till för 4 tjejer?

Micke var hemma med mig i två veckor. Sedan hade vi förmånen att få hjälp av kommunen. Min syster flyttade hem till oss och fick betalt för 6 timmar om dagen tills tjejerna blev lite drygt 15 månader.

Tiden går så fort

Nu har det gått några år sedan den där dagen i april när hela livet förändrades! Tjejerna är idag 10 och 12 år. Jag fick höra så många gånger när tjejerna var små att jag skulle njuta av tiden för den skulle gå så otroligt fort. Om jag fick möjlighet att spola tillbaka tiden och berätta för mig själv att ”du kommer fixa den här utmaningen du är ställd inför, det kommer att bli jättebra. En dag får du sova igen och du kommer att räcka till!” Ja, då kanske jag kunde ha njutit ännu mer. För tiden bara springer iväg, den gör verkligen det.

Karins blogg hittar du här

Nadja Mayrs förlossning: ”De pratade om sugklocka och sax”

Publicerad 23 oktober, 2018

”Kärlek, stolthet och smärta”

”Okej då var det äntligen dags att skriva min andra förlossningsberättelse, den andra dagen i mitt liv som är så speciell att jag aldrig kommer att glömma den. Denna förlossning blev något helt annat än den första, ändå är det samma känslor inblandade, stolthet, kärlek, smärta och tacksamhet.

Läs också: Nadjas första förlossning med dottern Hollie blev en igångsättning

”Misstänkte att slemproppen gått”

”Så allt började onsdagen tre dagar före BF, jag hade lite molande värk på kvällen, som en ganska mild mensvärk. Jag gick och la mig och sov hela natten, inga förvärkar eller känningar under natten. Jag vaknade med samma molande värk och en del förvärkar. Jag tror någonstans att jag förstod att det var pågång nu men vågade inte riktigt hoppas. Jag satt och jobbade hela förmiddagen och en vän kom förbi vid lunch, jag kände då att förvärkarna gjorde så pass ont att jag fick anstränga mig för att det inte skulle synas. Jag visste inte ens om det var förvärkar eller om det var de riktiga värkarna (vilket det var). När hon gått gick jag på toaletten och upptäckte att slemproppen gått, eller jag misstänkte det. Fick en del av den på pappret.

”Jag målade naglarna”

Värkarna började göra lite ondare så jag ringde Filip och sa att jag skulle tycka det var skönt om han kom hem så att vi kunde lösa allt med Hollie och så om det nu skulle sätta igång nu. (Gud känner redan att jag blir så känslosam av att skriva detta haha) Hur som helst han åkte hem och jag hoppade in i duschen. När han kom hem var kl 14 ungefär. Han satte sig och jobbade hemifrån, jag målade naglarna, jobbade och andades när värkarna kom. Nu gjorde dom ont men visste ändå inte om det var nära nu, min förra förlossning var ju en igångsättning så det var ju helt annorlunda. Jag hade en värmedyna på magen det hjälpte.

”Tog värkarna i bilen”

När Fille såg hur ont jag hade sa han åt mig att ringa förlossningen. Och de sa åt mig att direkt fixa barnvakt till Hollie. Så vi packade ihop oss och åkte båda till förskolan. Jag väntade i bilen. Klockan var då ca 16.00. En glad tjej kom ut som skulle få åka till farmor och farfar. Jag satt fram och fick två värkar i bilen, men kunde fortfarande andas mig igenom dom så att hon inte märkte något, När vi hade lämnat Hollie så släppte allt lite, jag hade oroat mig så mycket över de momentet, att hon skulle se mig ha ont, bli orolig eller att allt bara skulle bli stressigt. Nu blev det så bra det kunde bli. Jag ville åka hem och vänta på att värkarna skulle bli tätare, de kom ca var 10 min men var nu väldigt intensiva och höll på i ca 1 min. Det gjord sjukt ont när det guppade i bilen så vi stannade och ringde förlossningen som bad oss att komma in direkt.

Läs också: Elina Casells förlossningsberättelse “Jag hade dödstankar”

”Jag var öppen 6 cm”

Vi åkte in och kom upp på förlossningen ca 17.00. Då hade jag precis börjat få riktigt ont och det var kämpigt att gå i korridoren bort till rummet. De satte på puckar och kom tillbaka efter tio minuter och undersökte mig. Fille frågade precis innan om jag trodde att de skulle skicka hem oss igen, jag svarade att jag inte visste. När de undersökte mig så sa de att jag var öppen 6 cm och att vi skulle ha en bebis snart. Lite chockad sa jag: så vi behöver inte åka hem igen? Då skrattade dom bara. Sen gick allt väldigt fort, vattnet gick och jag öppnades till 10 cm på 50 min. Jag bad direkt om epidural när jag kom in, eller Fille gjorde det åt mig. Men när de undersökte mig nästa gång, var hon som sagt redan påväg ut. Den paniken och rädslan jag kände när jag fick veta att de inte skulle hinna bedöva mig.. Jag blev livrädd, så ont jag hade sist och nu skulle jag göra det obedövad. Jag fick verkligen panik och ville bara ställa in allt. Men det gick ju såklart inte.

”Hon hamnade lite i kläm”

Krystningsvärkarna var igång och mini ville ut. Jag hade fortfarande ganska glesa värkar och även denna gång svårt med krystningarna, när och hur jag skulle göra.. Det gjorde bara såå ont. Då hon legat med sätet nedåt, tror de, så tittade hon som uppåt när hon skulle ut så den största delen av huvudet var den som kom utåt, så hon hamnade lite i kläm och det blev lite kritiskt för henne. Så i slutet var det 7 st i rummet, en hjälpte till att trycka på uppe på magen. Värkarna var för glesa nu och de blev lite stressade, började prata om sugklocka och sax. Då fick jag någon känsla bara att nu går det, jag krystade utan värk och äntligen kom hon ut. Helt tyst först. Men efter några sekunder som kändes långa så kom det där ljuvliga barnskriket och jag fick upp en helt perfekt liten tjej på bröstet. Så lycklig att hon mådde bra och såå glad att det var över och att jag överlevt, för det tror man ju knappt mitt uppe i allt. Vid 18.50 var hon ute, mindre än 2 timmar efter att vi kommit in. Krystningsfasen tog ca 50 min, vilket ändå är ganska långt. Nora mådde hur bra som helst så fort hon kommit ut och trots det snabba förloppet så gjorde även jag det, någon liten bristning bara men inget som behövdes sys och inga komplikationer alls.

”Jag var så närvarande”

Denna förlossning kan jag på något sätt se tillbaka på som en häftig upplevelse, det gjorde såå ont, intensivare smärta än med Hollie men jag var så närvarande denna gång. Förstod vad jag skulle få, att det skulle vara värt det, kände min kropp mer och när hon väl kom ut så kunde jag verkligen njuta denna gång, det var en magisk stund och kärleken var så omedelbar på ett annat sätt nu när man vet vad den här lilla mini människan kommer att betyda för än. Vi åkte hem dagen efter, jag återhämtade mig snabbt och kunde inte vänta på att få visa Hollie sin lillasyster. Personalen var helt fantastisk och Filip också, min trygghet som varit ett helt fantastiskt stöd under båda förlossningarna, funnits där till hundra procent och som gråtit två gånger sen vi träffades för 8 år sen, när han sett våra döttrar för första gången.

”Nu har jag allt”

Jag är så glad att jag fick uppleva detta igen.. Känner inte alls som vissa gör att jag skulle kunna gå igenom hur många förlossnings som helst, men känner mig så stolt och tacksam över att ha fått uppleva två, att jag klarat det och att de har gett mig det största och finaste i livet. Jag kände det då, när jag fick upp henne på bröstet och jag känner det varje dag sen Nora kom till oss, att nu har jag allt.

Följ Nadjas liv som tvåbarnsmamma i bloggen här

Elina Casells förlossningsberättelse – ”Jag hade dödstankar”

Publicerad 17 oktober, 2018

”De trodde det skulle bli en snabb förlossning”

”Det började med att vi åkte in den 13 april 2014 för en igångsättning. Det hade vi bestämt några dagar tidigare eftersom min exman, Niklas spelar ishockey och vi ville veta säkert att han kunde vara med vid födseln och inte var iväg på bortamatch.

Vid 11-tiden på morgonen fick jag droppet och medlet som skulle sätta igång värkarna. Jag hade redan svaga värkar när vi kom till BB men inte mycket och det var det beräknade datum för födseln. Efter kanske 2-3 timmar började värkarna komma igång lite mer och jag hade öppnat mig lite så de sa att det funkade jättebra och trodde det skulle bli en snabb förlossning. Min favoritdoktor som jag så gärna ville skulle förlösa mig var där och det kändes jätte bra!

”Det var avföring i fostervattnet”

När det hade gått någon timme till hjälpte de mig så vattnet gick och då visade det sig att det var avföring i fostervattnet från Theo så de blev lite oroliga att han kanske hade svalt något av det och fått det i lungorna vilket är extremt farligt. Då sa de till mig att det kommer finnas flera doktorer på plats som kommer ta honom och kolla så att allt är ok. De försökte låtsas som att det inte var någon fara men jag vet att det kan vara livshotande om man har svalt avföring!

Nu började det göra riktigt ont av mina värkar så de kom in för att ge mig ryggmärgsbedövning, men något gick väldigt fel. Jag vet inte vad som hände egentligen för jag blev total förlamad i hela benen. Benen blev stenhårda och vattenfyllda och kändes som två betongklumpar och jag kunde inte ens röra en tå, MEN jag kände fortfarande alla värkar på vänster sida och det var den värsta smärtan jag någonsin upplevt. De sa att de skulle göra ett nytt försök med ryggmärgsbedövningen och göra om den, vilket misslyckades igen.

Läs också: Elina Casells bästa råd för att klara varannanvecka-livet efter skilsmässan

”Jag hade dödstankar”

Nu hade det nästan gått ett dygn, 23 timmar sedan vi kommit in. Min doktor som jag gillade hade slutat sitt skift och jag fick någon som jag aldrig träffat innan vilket kändes lite otryggt. De kom och kollade om jag var redo för att krysta och det var jag, för jag hade öppnat mig 10 cm. Jag krystade i 2-3 timmar men det gick inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Då visade det sig att Theo hade vänt sig på sidan inne i magen så det skulle inte gå att få ut honom på det viset. Jag var tvungen att vända på mig och ligga på sidan för att se om han kunde lägga sig tillrätta igen.

Det gjorde så fruktansvärt ont vid det här laget att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade dödstankar i huvudet och tuggade på is som om det inte fanns någon morgondag. Tydligen ska det hjälpa men jag vet inte…Jag är så tacksam att Niklas och min mamma var där just då för det hade aldrig gått annars!

”Läkaren föreslog kejsarsnitt”

Jag eller rättare sagt de andra var tvungna att ändra min position flera gånger eftersom jag inte kunde röra mig. Efter ytterligare några timmar kollade de igen och då hade han äntligen lagt sig tillrätta. Värkarna var helt obeskrivliga så det var dags att försöka krysta igen, vilket jag gjorde i en timme eller kanske mer. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen vid det laget.

Nu såg jag att läkarna började bli oroliga och en av dem sa att det inte kändes som att han skulle komma ut den här vägen och han måste ut så snart som möjligt. Hon föreslog kejsarsnitt. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt just då av någon anledning så de sa att de kunde försöka en sista gång med en forcep (typ sugklocka) för att få ut honom samtidigt som jag krystade, men om inte det funkade skulle det bli kejsarsnitt… Jag har ALDRIG varit så bestämd och så fokuserad på något i hela mitt liv. Hela min styrka som jag hade kvar la jag på min vilja att få ut honom. Jag vet inte hur länge jag krystade och de drog, men till slut kom han ut. Den 14/4 2014 klockan 3:33pm föddes Theo.

”Jag kollapsade som efter ett marathonlopp”

De tog honom direkt till ett skötbord bak i rummet och jag kollapsade. Kändes som jag hade kört ett maratonlopp som tagit 30 timmar. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att vi inte hörde något skrik, och att jag tittade upp på Niklas och såg en glimt av oro i honom. Men efter ett tag när de hållit på med honom hörde man ett litet tjut – vilken lättnad!

Han hade inte andats just när han kom ut men de sög ut mun och näsa och fick andningen att funka och han hade inte fått någon avföring i lungorna heller, så viktigt! Först då fick jag honom till mig. Världens finaste Theo! Allt annat var som bortblåst vid det ögonblicket. Jag kommer ihåg hur jag bara stirrade på honom. Kan inte förstå att han blev till i min kropp.

Men det var tyvärr inte länge jag fick ha honom eftersom han hade väldigt lågt blodsocker och var tvungen att åka på övervakning över natten. I 5 dagar fick han vara där innan jag fick ta hem honom. Det var fruktansvärt att inte få vara med sitt barn de dygnen när man kämpat som en galning!

”Kunde inte gå efter förlossningen”

Under min förlossning med Theo förlorade jag väldigt mycket blod och skadades ganska mycket fysiskt så under en månads tid fick jag väldiga problem och hade svårt att gå på grund av smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont och slutade faktiskt med att jag fick genomgå en operation för jag hade fått en infektion. Det var ingen lätt period alls, och jag var väldigt orolig att jag kanske inte skulle kunna få fler barn efter det. Men redan dagen efter min operation så kände jag mig som en helt ny människa och hade inte längre ont. Även fast det var en otroligt tuff förlossning är allt som betyder något att jag har en frisk och fin pojke nu som jag älskar över allt annat! Kan inte förstå att han är 4,5 år gammal nu, mitt lilla mirakel!”

Etikett: Förlossningsberättelse