”Vid nästa krystvärk så såg Emil hur blygbenet reste sig. Han satt alltså på huk utanför bilen, bredvid mig. Så han såg ju inte ALLTING, vilket var rätt skönt. Sen kom huvudet ut.”
Hanna födde dottern Thiara i bilen – läs förlossningsberättelsen här
Kategori: Förlossningsberättelser
Läs förlossningsberättelser om förlossningar med eller utan smärtlindring, skriv en egen förlossningsberättelse och skicka gärna in den till [email protected].
Förlossningsberättelse: ”Till min stora förskräckelse ser jag blod – överallt”
Läs Loves förlossningsberättelse om när sonen Oliwer skulle födas. En hinnsvepning gjordes men inget hände. Åtta dagar innan beräknad förlossning satte den igång, då vaknade Love av att det var blod i hela sängen.
Jag hade beräknad födsel den 16 september 2009. Och jag väntade och väntade på att något skulle hända. Min andra ”graviditetsvänner” kände sammandragningar och fick åka in och ut på förlossningen för olika symptom men jag inbillade mig nog för det mesta att jag ens hade något tecken alls.
Det blev nästan som en tävling oss gravida i mellan, helt sjukt och absurt, jag vet men det var så. Vi avundades varandra när den ena gjorde framsteg och närmade sig förlossningen. Om en person som hade beräknad födsel efter mig födde innan mig då brakade helvetet lös, oj vad jag kunde bli sur och avundsjuk. Jag ville ju också träffa mitt barn, men jag var säker på att jag skulle gå över 14 dagar för det sa alla släktningarna till mig. ”Du kommer gå över tiden” fick jag höra, det är inte dags på flera dagar så det lugnt.
Men så kom äntligen september månad, den jag väntat på så länge. Jag förväntade mig inte så mycket egentligen men jag hade väldigt ont i ryggen och höften sen en tidigare snowboard-olycka. Jag bad min barnmorska om den mytomspunna ”hinnsvepningen”. Hon sa såklart att hon inte fick göra en sån men att jag skulle få träffa en läkare och berätta för henne hur jag kände. Jag fick en hinnsvepning till slut men det hände inte mycket, inte ens en liten blödning, inte ens lite slempropp, ingenting alls.
8 dagar innan beräknad födsel lossnade slemproppen – stor och geggig
Dagarna gick och nu var det den 8 september 8 dagar innan beräknad födsel så lossnade slemproppen. Den var stor och geggig. Äntligen lite tecken att jag faktiskt var gravid och att det faktiskt skulle hända något.
03.40 natten den 9 september vaknar jag av att det rinner något mellan mina ben. Min första tanke var att jag nu kissat på mig, usch! Jag ställer mig upp och tänder lampan och till min stora förskräckelse ser jag blod, blod, blod, blod. Blod överallt i sängen, på mina ben, på mina händer. Jag var livrädd, jag sprang runt i rummet som en skållad råtta och skrek ”Daniel, Daniel jag blöder jag blööööder”. Daniel som var helt nyvaken och helt omedveten får en chock när han ser allt blod. Det fortsätter att rinna blod ifrån mig, jag bildar stora pölar i rummet på olika ställen.
Det var utspätt med vatten, blodet var lite mera rosa än vanligt färskt blod. Daniels mamma, vi sov där den natten, kommer in för att kolla vad som händer och hon säger att det är vattnet. Hon säger att jag ska ringa förlossningen.
Jag sitter på toalettsitsen och skakar samtidigt som jag ringer förlossningen och berättar vad som har hänt. De ber mig komma in akut.
Vi ringer en taxi som kommer rätt snabbt och under hela förloppet fortsätter jag att blöda, fostervatten blandat blod. In i taxin, in med en svarthandduk under mig för att inte förstöra hans fina lädersäten. Jag känner bara att jag har små svaga värkar men inget att hänga i granen.
Däremot var jag väldigt, väldigt rädd. Jag var rädd för att det var något fel på Oliwer, att jag skulle mista min son. Undermedvetet så var jag även glad att nu skulle jag äntligen få träffa honom om allt går bra.
04.00 skrivs vi in på förlossningen och blir intagna akut. Mina trosor som var gula när vi åkte var nu röda, helt röda. Upp med mig på britsen och av med alla ytterkläder. Personalen var orolig att det var moderkakan som hade lossnat och hade det varit så hade det blivit akutsnitt men läkaren kunde inte hitta eller lokalisera blödningen.
Ingen visste alltså varför jag blödde så mycket. Det övervakade Oliwer väldigt bra, han var i fokus och jag mådde bra av att veta att han mådde bra. Under natten så hände det inte så mycket utan jag fick sitta med CTG och vänta. Jag fick höra att ronden skulle gå kl. 9.00 på morgonen och då skulle de avgöra hur de skulle göra med mig. Om vi skulle avvakta eller sätta igång förlossningen.
Klockan slår 9.00 och det bestäms att jag ska bli igångsatt, mycket på min egen önskan. Under hela förlossningen försätter jag blöda.
Sen så fortgick allt som en vanlig förlossning. 21 h och en igångsättning senare var han ute, 00.50 föddes min son Oliwer Axel Daniel den 10 september 2009.
Från att sväva på moln till depression
Det 2 första dagarna på BB var underbara, jag levde som på moln. Allt var frid och fröjd förens mjölken rann till på riktigt den tredje dagen. Då hamnade jag i någon slags depression som var väldigt svår att ta sig ur. Jag mådde jätte dåligt. Första 3 månader senare kunde jag må bra och vara lycklig igen. Jag lyckades genom att gå på samtal med en psykolog och att ha bra support hemifrån. Jag lyckades bryta mig ur transen.
Läs Loves blogg här på Vimedbarn: Treblirfem.vimedbarn.se
SKRIV EN RAD
Hur känner du när du har läst den här förlossningsberättelsen? Skriv en rad nedan.
Förlossningsberättelse – Igångsatt förlossning på grund av vidgad njure
”Barnmorskan sa kämpa allt du har nu annars måste vi klippa upp dig, och jag tänkte, så fan heller att ni ska!” Läs Nattis Anderssons förlossningsberättelse här.
Morgonen den 28/6 2013 skulle vi åka in för att bli igångsatta på grund av vidgad njure, jag var gravid i vecka 39. Vi kom in halv nio på morgonen, barnmorskan berättade hur de skulle gå tillväga för att sätta igång mig.
Runt halv elva kom barnmorskan in med någon slags hormongel som då skulle stoppas upp och stimulera, tiden gick och vi gick runt och kikade lite och tog en liten promenad för att invänta att värkarna skulle sättas igång.
Barnmorskan kom in igen vid halv 5 för att kontrollera om något hade hänt, och naturligtvis hade det inte det. Hon sa att de kunde ta dagar innan det händer något.
Jaha tänkte vi, ska vi behöva sitta här i flera dagar? Sedan ville de stoppa upp en till hormongel, först var de lite tveksamma eftersom jag hade sovit så dåligt natten innan. Men ja fick den uppstoppad, vid 18:00, sedan smällde det till. OJ vilken smärta jag fick. Vi gick runt i korridoren med en gåstol, men till slut fick jag så ont att jag ville prova på lustgasen.
”Jag fick jordens smärta”
VILKEN KÄNSLA! Den gjorde mig beng i huvudet, ena barnmorskan kom in för att hjälpa mig att gå på toa. Samtidigt som jag fick världens skrattanfall där inne låg jag med jordens smärta.
Senare på kvällen runt 22:00 kom en barnmorska in för att känna hur öppen jag var. 4 cm… Attans nästan ingenting hade hänt. Jag fick jordens smärta…
De skulle sätta värkstimulerande dropp för att få fart på det hela, men smärtan blev bara värre jag stod inte ut längre. Då jag bestämde mig för att ta epidural.
Läkaren kom in, men jag uppfattade inte att de skulle sätta in epiduralen då jag hade drogat ner mig på lustgasen. Hade tagit lite väl för mycket. När väl epiduralen var satt så somnade jag till en stund.
Jag vaknade upp när klockan var 01:00 och säger till min sambo att ”NU KOMMER HON TRYCK PÅ KNAPPEN! JAG KÄNNER MIG DESSUTOM BAJSNÖDIG!”
Daniel tryckte på knappen och inrusande kom barnmorskan och kände om jag var öppen 10 cm. Visst var jag det HALLELUJA!!
”Kämpa allt du har nu annars måste vi klippa upp dig”
Det var bara att sätta igång. Jag provade massa olika ställningar för att krysta men mig passade de bäst med liggandes på ryggen. Jag kämpade och skrek! Höll på i 2 timmar. Det gjorde så fruktansvärt ont. Går inte att beskriva känslan. Hjärtljuden steg på dottern och det började bli bråttom nu. Barnmorskan sa ”kämpa allt du har nu annars måste vi klippa upp dig”, och jag tänkte, så fan heller att ni ska! Ja kämpade och kämpade. Och swish sa det och all smärta var borta, men vart är bebis skriket!?
Panikslagen som jag blev skrek jag ”lever hon?”. De ruskade om henne och upp på mitt bröst kom en blöt och varm liten flicka på 3850g 50cm lång! Går inte beskriva vilken underbar känsla att få upp sin dotter på bröstet, där låg hon vår lilla Alice. Och med jordens lyckligaste föräldrar!
TYCK TILL!
Var den här förlossningen lik din förlossning?
