Kategori: Förlossningsberättelser

Vimedbarns bloggare Natasha Green har gått igenom ett tuff tid i sitt liv när hennes son Milton dog i plötslig spädbarnsdöd. Natasha blev efter en tid gravid igen och nedan berättar hon om förlossningen med sonen Colin och om rädslan att förlora ett till barn. 

”Jag var ett totalt vrak”

Allt började torsdagen den 8e januari, dagen innan Miltons dödsdag. Jag var ett totalt vrak. Kunde inte göra annat än att gråta av panik hela kvällen och natten i ren skräck att även lillebror skulle dö, men i magen.
På fredagen den 9e åkte vi till sjukhuset för bedömning av igångsättning. Men jag ville ju verkligen inte föda den dagen! Skulle lillebror få dela dag med den dagen på året hans bror dog? Nej tack…. Tanken skrämde mig.

Läkaren vi träffade förstod detta, men pga min oro och brist på sömn frågade hon om jag kunde stanna kvar fredagen för observation och sömnhjälp för en igångsättning dagen efter om möjligheten fanns.

Så på lördagen träffade jag en läkare som inte alls tyckte jag skulle få hjälp. Men med stor kraft i rösten stod jag på mig, ”nej!! Jag åker inte härifrån utan ett barn i famnen”.
Efter mycket tjat så fick jag ett OK på att sättas igång. Han vaknade dock om att det mest troligt inte skulle fungera då min tapp var helt omogen, hård och helt sluten och även riktad bakåt.

 

Igångsättningsmetoden blev oral lösning av cytotec. Något jag hade läst mycket om och kände mig väl förberedd på hur det fungerar.

Av totalt 5 doser som man kunde få så fick jag tre, sen hade jag jättestarka sammandragningar regelbundet, men han var inte fixerad och värkarna va inte igång. 02.00 på natten skulle jag få den 4e dosen, men barnmorskan tyckte vi skulle avvakta och fortsätta nästa dag då Jag skulle få en chans att vila.

Nästa dag, på söndagen hade jag öppnat mig 3 cm, men tappen va fortfarande riktad bakåt och va rätt hård. Dagen spenderades med ett nytt försök och jag fick 5 hela doser utan någon effekt. Som vi kämpade hela dagen och gick & gick i de förbannade korridorerna haha!

”Jag var så otroligt besviken att jag knappt orkade tänka”

På måndagen den 12  fick jag reda på att man inte skulle fortsätta igångsättningen den dagen då kroppen behöver vila efter två dagars försök. Var så otroligt besviken att jag knappt orkade tänka. Under natten hade dock hans huvud fixerat sig neråt helt och jag hade en del värkar och molande värk. Men läkarna sa att det kunde vara pga cytotecen från dagarna innan som att kroppen är trött, så jag tänkte inte mycket mer på det.

Jag skulle stanna kvar hela måndagen för observation på sjukhuset, och Andreas kom för att hålla sällskap på dagen innan han skulle jobba natt.

Vid 10 kom han till sjukhuset och jag hade värkar som kom med ungefär 5-7 minuters mellanrum, men de va väldigt korta, så det va bara i latensfasen… Som alla vet kan den vara för evigt!

LÄS OCKSÅ: Isabella Portnoff: Det är frustrerande att känna att man inte är stark nog” ››

 

Vid 12 va det lunch och värkarna jorden väldigt ont, men de va fortfarande väldigt korta och inte alls tillräckligt regelbundna. Satt där på en sån stor boll och rullade och studsade mig igenom värkarna medans jag tryckte i mig lite lunch.

 

Vid 14 så va det samma sak, inte regelbundna värkar och för lång tid emellan, men jag hade så sjukt ont under varje värk. Olikt något jag känt innan, så jag togs in på förlossningen för att få sitta med lustgas. Fortfarande bara öppen 3 cm, och en mjuk, men bakåtriktad tapp.

Vid 14.20 va vi inne på förlossningen och jag bröt ihop totalt när jag satt där själv i rummet. Andreas skulle hämta några av våra saker och barnmorskan va inte där. Där satt jag, livrädd och kollade ut genom fönstret som vette ut mot rummet där vi sa hejdå till Milton för sista gången när han bäddats ner i sin kista.

”Jag var inte redo att förlora någon igen”

Nu var det dags igen, hela kroppen vred sig av oro. Varför har jag gjort såhär mot mig själv? Jag va inte redo att älska någon igen, inte redo att förlora någon igen, inte redo att bli ännu mer ledsen. Tankarna snurrade runt som galet tillsammans med värkarna som bara blev mer intensiva och gjorde helt fruktansvärt ont. Kan inte minnas att jag någon gång hade så ont med Milton!

Ungefär vid 15 kollade de tappen som va helt framåt och öppen ca 5cm. Nu var vi igång!

Det hann inte gå mer än en timma tills jag låg och kved av smärta, något olikt allt jag någonsin vart med om. Vid varje värk så tyckte det något sjukt hårt och vid 16 kollade de tappen igen och jag va öppen ca 7-8 cm.

LÄS OCKSÅ: Susanna: ”Det var en mirakulös förlossning” ››

Jag frågade om det fortfarande fanns en möjlighet att jag kunde få epidural för att få en chans att andas innan han skulle födas, och vid 16.14 fick jag den. HAAAAALLELULJA vilken grej det är!! Det va så otroligt skönt att gå några minuters vila innan det va dags.

Straxt innan 17 tog barnmorskan hål på hinnorna och då var jag helt utplånad och öppen 9cm. Därefter gick allt extremt fort!

Med att vattnet gick öppnades den sista centimetern och jag började känna att jag behövde krysta vid 17.11.

En krystning gick, och innan den andra ens va klar så kom han, 17.17 så föddes Miltons lillebror, Colin Milton Lundin.

 

En kille på 52 cm och 3505 g, som va så otroligt lik sin storebror i himlen, bara mindre . Jag grät och skrattade samtidigt. Jag va så otroligt lycklig. Här va han! En helt perfekt liten kille till…

Jag fick en ny chans i livet, förhoppningsvis till att få följa min sons uppväxt till den dagen jag själv dör.

Vill du läsa fler förlossningsberättelser? Klicka här ››

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

I veckans förlossningsberättelse berättar Vimedbarns bloggare Sandra Cederbom om när hennes yngste son Oliver kom till världen. Det var på självaste nationaldagen sommaren 2014, samma datum som storebrorsan Kevin föddes. Läs hela Sandras förlossningsberättelse nedan. 

5 juni:
Under hela denna dagen så höll vi på med massa förberedelser inför Kevins kalas, städade, fixade och bakade.
Väl fram emot kvällen så var det dags för sängen för lilleman och efter att han hade somnat så passade jag på att greja lite till och skulle baka lite muffins. Bakar två olika muffins och klockan börjar rinna iväg och jag skulle ju även blåsa upp typ ca 100 stycken ballonger då jag hade bestämt mig för att ha ett ballongvalv i år igen.
Jag hade dock gjort ett misstag och köpt 150 st ballonger när jag trodde jag köpte 60 st! Och ni vet ju vilken tvångstanke man får och skall ge sig fan på att blåsa upp typ alla i allafall haha!

Där satt jag i soffan och tittade på tv samtidigt som jag blåste upp alla ballonger FÖR HAND! Pumpen jag tänkte använda till funkade ju självklart inte så där satt jag och blåste och blåste!
Det var inte lätt då ballongerna var så otroligt ”tröga” så jag fick ta i så otroligt mycket, men där satt jag och gav inte upp!

”NEJ, det är nog vattnet som börjat sippra…”

Kl 23.20: Så var jag jätte kissignödig men skulle ändå blåsa några ballonger till och när jag väl blåste upp en så läckte det i trosorna & jag insåg rätt snabbt att jag måste nog gå och kissa nu! Går på toaletten och kissar, men när jag ställer mig upp och ska ta på mig byxorna så fortsätter det droppa..”men jag kissade ju nyss?” Sätter mig på toaletten igen men det kom inget mer kiss, hmm skumt tänkte jag!

DÅ slog det mig! ”NEJ, det är nog vattnet som börjat sippra…!” När jag väntade Kevin så började mitt vatten att sippra och jag gick på en kontroll och de sa att det var en vattenavgång och hade inte värkarna satt igång inom 3 dagar så skulle jag bli igångsatt, detta var jätte likt som när vattnet började sippra för Kevin.

Jag gick in till Robin och sa att
–”Jag tror att mitt vatten har börjat sippra…det får inte vara sant, inte idag jag vill inte! Det är 30 minuter kvar tills våran son fyller år!!”
Han bara tittade på mig med ett leende och svarade tillbaka
–”Jag vet att våran son fyller år imorgon, haha!”

Jag har under hela graviditeten hoppats på att gå över tiden med denna graviditet (Kevin kom 3 veckor för tidigt) för jag VILLE verkligen inte att det skulle bli på samma dag som Kevin fyller år den 6 Juni! Ville att Kevin skulle få ha sin egna födelsedag & jag ville ju så gärna fira min stora kille på hans 3 årsdag!

Kl 23.40: Jag ringer min mamma som jag visste stod och gjorde det sista på Kevins spidermantårta och antog att hon skulle vara lite smått stressad för att hinna klart. Hon svarar då i telefonen och jag frågar henne hur det går och jag får till svar tillbaka
– ”Jo men det går väl, det blir nog bra, hur går det själv?”
– ”Ja du, jag tror att mitt vatten har börjat sippra!” svarade jag tillbaka med gråten i halsen!
Då sa mamma i bakgrunden till Kent ”Kan du ställa in tårtan!” och så fortsatte hon prata med mig med lite skratt . Hör då hur Kent skrattar i bakgrunden som direkt förstod varför han promt skulle ställa in tårtan haha!

Jag börjar då gråta samtidigt som jag skrattar för detta fick liksom inte vara sant! Mamma skrattar i luren och Kent likaså i bakgrunden och jag gråter och säger att det är inte kul, fast jo! Hade sån ångest över att det just skulle ske i detta ögonblick!

 

LÄS OCKSÅ: Isabella Portnoff: ”Det är frustrerande att känna att man inte är stark nog” ›› 

Kl 23.50: Så ringer jag in till förlossningen för att förklara att jag tror mitt vatten börjat sippra och skulle vilja komma in på en kontroll för att se om det var en vattenavgång eller inte. Ville ju helst bara gå och lägga mig för att kunna gå upp på morgonen och sjunga för Kevin och ha hans 3 års kalas som jag sett fram emot.

Vi kunde få komma in på en kontroll men det var endast på Mölndals Sjukhus isåfall och det kändes lite väl långt för att bara kolla med tanken på att jag inte hade fått några värkar. Hon sa då att
-”ni får jätte gärna stanna hemma och avvakta i några timmar ifall värkarna sätter igång, men jag vill helst inte att du skall ge det hela natten utan vill ändå att ni kommer på en kontroll om några timmar! ”
Jaha tänkte jag och sa att jag skulle prata med Robin om hur vi skulle göra, så skulle jag ringa tillbaka sen under natten.

6 Juni: Där satt vi i soffan och klockan gick men inga värkar hade satt igång.
Både jag och Robin var jätte trötta som hade hållt igång hela dagen och ville ju helst bara gå och lägga oss, vi beslutade oss då för att åka in på kontroll för att få veta om det var vattenavgång eller inte så vi bara kunde få åka hem igen och sova (när vattnet sipprade för Kevin så gick jag hemma i 1 1/2 dygn innan vi åkte in då jag kunde hantera de värkarna hemma, så tänkte att om det skulle vara vattnet så kan jag ju gå hem och sova och ha kalaset för Kevin”

Kl 00.50: Ringde jag tillbaka till förlossningen och sa att vi ville komma in på en kontroll för att vi ville sova. Ringde sen vidare till min svärmor Marie som kunde komma hem till oss och kolla till Kevin medans vi var på kontrollen.

Kl 01.30: Nu var vi påväg till Mölndal och väl i bilen så började min mage att strama åt sig, men det var ingenting, typ lite mensvärk bara som kom lite oregelbundet.

”Nu började det göra jätteont”

Kl 02.00: Nu var vi framme och hade fått komma in på ett rum där dom satte CTG på mig och där skulle jag ligga i 30 minuter med denna, fick 2 smååååå värkar under dessa 30 minuter så det var liksom ingenting. Sen så skulle hon kolla om det var vattnet som hade börjat sippra och det kommer in ytterliggare en barnmorska för att hjälpa till att vicka lite på huvudet för att dom lättare skall se om det var vatten. Då säger hon till mig,
– ”Det är ingen vattenavgång tyvärr” nähä tänkte jag och undrade då vad är det som läcker ur mig då?
– ”Det är nog så att slemproppen håller på att lossna och att livmordern håller på att öppna upp sig, så du är nu inne i latensfasen just nu så det är ingen vattenavgång!”
– ”Jaha okej, men det är inte så att det sipprar då? För det gjorde det med min son nämligen och detta är precis likadant som det var då!”
– ”Det kan ha blivit ett litet hål på hinnan längst in och då kan det läcka lite men det är ingenting vi kallar vattenavgång, så åk ni hem ta 2 alvedon och gå och lägg er” svarade hon då tillbaka.
Konstigt tyckte jag då dom kallar det vattenavgång när det sipprade med Kevin men inte nu, aja! Det var väl bra att höra så vi åkte hem för att gå och lägga oss.

Kl 02.50: Nu satt vi i bilen påväg hem och värkarna började göra mer ont än innan, dock fortfarande hanterbara och ja som mensvärk fast lite ondare, men det var ju heller ingenting.

Kl 03.20: Nu var vi hemma och gick direkt och la oss i sängen för att sova. Jag somnade till men vaknade av en värk och fick ta den, sen somnade jag om igen och samma sak. Tillslut bestämde jag mig för att kolla på klockan för att se hur lång tid det var mellan värkarna för ifall det ens var någon ide att försöka somna då var klockan 04.00 och jag försökte somna om, nästa värk kom 04.05 och så höll det på var 5:e minut.

Kl 04.35: Nu började värkarna göra ont och jag kunde inte längre ligga kvar i sängen där dessutom Kevin låg bredvid och sov, så jag bestämde mig för att ta ett varmt bad. Det minns jag hjälpte jätte bra med Kevin. Men där låg jag inte länge tills jag började inse att jag ville ha något för dessa värkarna, för nu började det göra JÄTTE ont (ni som fött barn, ni vet vad jag pratar om!)

Kl 05.00: Jag ropar på Robin och ber han hjälpa mig upp och säger att han får ringa sin mamma nu för nu måste vi in. Han ringer sin mamma och jag ringer in till förlossningen och får då prata med samma tjej som jag för 5 timmar sedan hade pratat med och då hade ingenting hänt. Frågade då snällt om vi inte kunde få åka till Östra istället för det var där jag ville föda + att det är mycket närmare.
Hon kollade då upp detta och sa att
–”Ja men det kan ni få göra, men då får ni åka upp till specialförlossningen på plan 4 då det är fullt på förlossningen”
Det kvittade för mig bara vi kunde åka till Östra så blev jag nöjd!

Klockan gick och jag hade olidliga värkar och jag vet att jag kollade på klockan och undrade vart Marie var någonstans! Tillslut så ringer Robin henne igen och hon åkte då hemifrån och jag minns att jag blev så arg för jag kunde inte hålla emot längre det gjorde så ont!

 

LÄS OCKSÅ: ”Susanna: Det var en mirakulös förlossning” ››

Kl 05.36: Nu satt vi i bilen påväg till Östra och jag minns såväl att de 3 sista värkarna var inte sig lika, jag skrek till Robin att NU KOMMER DEN! DEN KOMMER NU!! och han körde på som fan och tryckte på gaspedalen och tänkte för sig själv ”nej fan inte i min bil!” haha!

vid avfarten ifrån motorvägen till Östra så kände jag att nu jävlar kommer den och var jätte nära på att be Robin svänga av vägen och vi får lösa detta själva för den kommer nu!
Men jag höll tillbaka och vi kom fram till parkeringen.

Gick tillsammans sakta men säkert till dörrarna men mitt i allt så kommer en värk och där stod vi mitt i gatan och jag skrek och fick hålla emot för jag kände verkligen att nu föder jag här på asfalten i vilken sekund som helst!
Kommer fram till dörren och ringer på klockan och dom svarar. ”Öppna dörren, den kommer nu!” sa jag och vi kom in till entren, väl där så skulle vi ju egentligen upp till plan 4 på specialförlossningen så Robin klickar ner hissen men jag struntade fullständigt i det och plingade på klockan på vanliga förlossningen och sa till Robin att vi hinner inte!

Kl 05.56: En undersköterska öppnar dörrarna och går emot oss och just då så får jag en värk och jag tittar på henne samtidigt som jag säger ”snälla hjälp mig den kommer nu..” Hon såg nog på mig att jag menade allvar, att den kommer nu. Så hon hämtade en rullstol, satte ner mig i den och gick i rask takt till ett rum längst ner i korridoren och samtidigt ropade ”JANET KOM! JAAAANET!”
Efter kommer Janet som var barnmorska och in på rummet, både Robin och undersköterskan drar av mig byxorna och upp på sängen.
”nu kommer den nu kommer den” sa jag och av med trosorna och barnmorskan säger ”Ja det gör den, huvudet är ute! Andas och tryck vid nästa värk”

Minns då att under denna tiden så frågar dom massa frågor om vad jag heter, vad jag har för bloggrupp och massa sånt som vi inte alls hunnit med, hade ju inte ens hunnit presentera oss! Undersköterskan frågar mig, vill du ha lustgas? NEJ det vill jag inte, den kommer nu!!!!! Och fick min värk och trycker på!

Kl 06.00: Plopp, nu är han ute! En liten prins och upp i famnen på mig och jag tittade på Robin och skrattade och sa att ”vi kan bara få pojkar” Då tittar undersköterskan på klockan och skrattar lite och säger,
–” 06.00 föddes han, hihi ni kom in kl 05.56 alltså 4 minuter…! Ni är ju som gjorda för att föda barn. Och vad komiskt, född 6/6 klockan 06.00″ sa hon och skrattade och Robin svarade tillbaka,
–”Vår andra son är också född idag fast för tre år sedan och han har som personnummer 110606-06**”

Är det sant? undrade dem! Har ni prickat in samma datum, gud vad fräckt och på Sveriges Nationaldag. Herregud, helt otroligt!
Haha ja så blev det trots allt svarade vi med mycket glädje och tyckte bara att det var helt sjukt utav 365 dagar på ett år så lyckades vi får båda sönerna på samma dag och på Nationaldagen!

Undersköterskan går ut med bordet med alla använda redskap de använt under en förlossning och skrattar och säger,
– ”Detta är första gången jag går ut med såhär lite saker i från en förlossning….en moderkaka!” haha!

Välkommen till världen lilla Oliver Kristoffer Cederbom Hidetun
14/06/06
Kl 06.00
Vikt: 3300 gram
Längd: 51 cm

Vill du läsa fler förlossningsberättelser? Klicka här ›› 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Vimedbarns toppbloggare Susanna ”Oslofru” berättar om hennes förlossning med sin yngste son Oskar. Läs Susannas förlossningsberättelse från början till slut.

 

Då alla fantastiska läsare, vänner, nära och kära ska ni få höra om den finaste och mest mirakulösa förlossning jag någonsin kunde föreställt mig. Det blev precis som jag önskade i förkant – en snabb och smärtfri förlossning var precis vad det blev.

Det började med att jag fick den första, riktiga värken klockan 01.00 natten till torsdag. Redan då kände jag att det var på riktigt denna gången och att förlossningen faktiskt skulle starta. Men jag ville ändå inte bekymra M fören det verkligen var dags att åka in. Så jag låg i sängen och försökte somna om mellan sammandragningarna som kom med ca 10 minuters mellanrum. Klockan 3 så väckte jag M och sa: ”Älskling, nu händer det på riktigt, jag lovar. Det är så här det känns, nu kommer jag ihåg!”

Jag gick upp på toaletten och blev överlycklig när jag såg hur mycket blod och slem som hade kommit och gick för att klocka sammandragningarna och ringa till födeavdelningen. Eftersom jag är andragångsföderska så sa dom att jag kunde komma in, så då gjorde vi det.

LÄS OCKSÅ: Caroline Bergström: ”De ber mig krysta, vilket INTE är lätt när man inte har krystvärkar” ››

Bilresan gick bra, trots att jag hade sammandragningar ca var 5e minut så var jag så lycklig att det äntligen var på gång att jag lyckades andas igenom mig smärtan helt okej. Väl framme blev vi gott mottagna och inlagda på avdelning B. Denna avdelningen hade vi önskat eftersom jag ville ha epidural.

Jag fick lite saft och något lätt att äta medan jag väntade på att läkaren skulle komma och ge mig epidural. Som tur var så hade jag min älskade man vid min sida eftersom jag är oerhört rädd för nålar, sprutor och sånt. Men det gick väldigt bra och med en fantastisk läkare och jordmor så lyckades vi sätta epiduralen och plötsligt var smärtorna som bortblåsta.

 

 

Sen var det bara att ligga och vila och vänta på att jag skulle öppnas tillräckligt mycket för att börja pressa. Tydligen så hade jag väldigt intensiva sammandragningar, men eftersom jag inte kände någonting så kunde vi alla ha det väldigt roligt och avslappnat inne på rummet.

 

 

Plötsligt, när klockan var ca 10.30 så undersökte jordmor mig och insåg att jag var tillräckligt öppen och att det var dags att pressa. Hon frågade om jag kunde göra ett provtryck för att se om bebisens huvud kom neråt. Jag blev lite chockad och sa ”Va? Nu? Ska jag trycka? Är det dags?”. Och visst var det de! Bebisen ville ut och det hela var så komiskt att vi alla började skratta och var så klara och lyckliga över att vi nu, om bara några minuter skulle få träffa vår älskade lilla bebis!

 

 

Det här är jag några få minuter innan jag ska pressa. ?

12 minuter senare var han i min famn…

 

 

Ett sånt fantastiskt ögonblick. Nu var han äntligen här. Vilken mirakulös förlossning, vilket litet mirakel som nu låg på mitt bröst. Äntligen är du här min älskade, fina, underbara, otroliga son…

 

 

Tro det eller ej, men den här lilla busen vägde 4500kg och var 55cm lång! Så det var ingen liten bebis som låg i min mage och tillsammans med extremt mycket fostervatten och en moderkaka på 1 kg så var det inte så konstigt att jag var så tung i slutet av min graviditet.

Efter att bebis var vägd så blev vi flyttade in till ett lite mysigare rum där vi ammade för första gången.

 

 

Jag kunde knappt tro det. Drömde jag? Var det sant att förlossningen skulle gå så snabbt och smärtfritt, precis så som jag önskat och bett om? Ja, det är helt otroligt, allting var på riktigt och jag kunde inte vara mer lycklig över hur fantastiskt bedårande våran nya lilla familjemedlem är.

 

 

Välkommen till världen, älskade Oskar <3

Läs fler förlossningsberättelser här ›› 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Vimedbarns bloggare Caroline Bergström delar med sig av sin förlossningsberättelse med sin yngsta dotter Audora. Caroline berättar om hur det var att föda barn i ett annat land och hur hur det var att krysta utan krystvärkar. 

Jag misstänkte att jag läckte vatten i ett par dagar, eftersom jag aldrig gjort det tidigare var jag väldigt osäker och kände inte att jag ville åka hela vägen in till sjukhuset i onödan, var ju trots allt bara i vecka 35. Det skulle varit väldigt pinsamt att komma in och inse att man inte klarar av att hålla tätt så jag valde att avvakta. Vi ringde självklart in för att rådfråga men fick svaret att de inte ger råd över telefon, inte ens tips på hur man kan bli säkrare. Den 1a mars började jag känna mig febrig och den molande värken ville inte ge med sig så tillslut lyfte T (min man) på telefonen och ringde hela vägen till Danderyds sjukhus i Stockholm där 2 av mina andra barn är födda. Hon sa att det är precis som vattnet, gav tips och bad oss sedan åka in.

Sagt och gjort, runt klockan 22.30 kom vi in till sjukhuset i Las Palmas. Som vanligt fick T vänta utanför medan jag gick in i väntrummet för att vänta på att få träffa en sköterska. Efter en massa frågor, blodtryck, temp och att ha lyssnat på bebisens hjärtljud gjorde hon en kontroll som mycket riktigt visade att det var vattnet. Hon lämnade över mig till en jätte trevlig kvinnlig läkare som gjorde samma kontroll och bestämde att jag skulle sättas på antibiotikadropp för att sedan starta förlossningen klockan 10 på morgonen, sedan skickades jag in på observation och T hämtades in ett rum där man får ligga med CTG. Nu hade jag sammandragningar/lätta värkar med 40 sekunders mellanrum.

Efter en timme togs vi in på ett nytt läkarbesök, ny kontroll som även den visade vatten avgång, ultraljud som visade att bebis fortfarande låg rätt med huvudet långt ner och ett hjärta som slog precis som det skulle. 2 cm öppen och en liten bit av tappen kvar, inget annorlunda från första undersökningen och eftersom jag inte hade ont fick vi ett rum över natten fram till igångsättningen. Jag fick antibiotikadropp och försökte somna, T var helt slut och somnade medan jag hade svårare att komma till ro.

 

 

Runt klockan 7.30 hämtades vi, jag i rullstol(!), ner för undersökning igen. Fortfarande bara öppen 2 cm och en liten bit av tappen kvar, in för ny CTG. Ojämna värkar, inga direkt kraftiga.. Sen började jag blöda, ganska kraftigt.. 3 sköterskor kom in och kollade, pratade med varandra och såg bekymrade ut. Kejsarsnitt var allt som snurrade i mitt huvud, livrädd var jag, mest över att mannen inte får vara med vi kejsarsnitt här och att behöva gå igenom något sådant helt ensam vet jag inte om jag skulle klarat av. Jag fick ta en dusch, massa blod, ny kontroll och massa smärta. Sköterskorna bestämmer att jag ska flyttas till ett förlossningsrum trots att jag inte öppnat mig mer.

Ca klockan 9.50 kommer vi in i förlossningsrummet.

De frågar om jag vill ha EDA, jag ber om vad som helst men inte det och får veta att de inte har någon annan smärtlindring. Jag väljer att inte ta EDA.

Värkarna är intensiva, T får trycka allt han kan i min svank och jag känner bara panik över blodet, smärtan och att inte ha tillgång till smärtlindring. Jag kan inte koncentrera mig på andningen och är livrädd för att det är något problem med bebisen.

Jag ändrar mig och ber om EDAn i alla fall, vill ha tillbaka kontrollen, även om EDA egentligen är det sista jag vill ta. De gör en undersökning – jag är öppen 8 cm och bebisens huvud syns. De ber mig krysta, vilket INTE är lätt när man inte har krystvärkar. Jag försöker hitta kontrollen, tänker att snart är det över och försöker hitta andningen…

Klockan 10.23: Efter att samlat andningen och tvingat fram en ordentlig krystning är hon ute!

Det gick extremt fort från att vi kom in i förlossningsrummet, jag hann inte riktigt med och kunde verkligen inte förstå att det var klart när hon kom upp på mitt bröst. Hon vägde 2655 gram och var 46 cm lång!

Sedan ville moderkakan inte riktigt komma ut och jag blödde en hel del men runt klockan 11.30 var det klart. Det blev en kort men väldigt intensiv förlossning.

 Ni hittar Carolines blogg här ›› 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Den som väntar på något gott. Poppa popcorn. Brygg kaffe. Gråt, skratta eller göm er under filten. Klicka bort om ni lider av förlossningsskräck… Enjoy!