Susanna: "Det var en mirakulös förlossning" | Vimedbarn

Vimedbarns toppbloggare Susanna ”Oslofru” berättar om hennes förlossning med sin yngste son Oskar. Läs Susannas förlossningsberättelse från början till slut.

Då alla fantastiska läsare, vänner, nära och kära ska ni få höra om den finaste och mest mirakulösa förlossning jag någonsin kunde föreställt mig. Det blev precis som jag önskade i förkant – en snabb och smärtfri förlossning var precis vad det blev.

Det började med att jag fick den första, riktiga värken klockan 01.00 natten till torsdag. Redan då kände jag att det var på riktigt denna gången och att förlossningen faktiskt skulle starta. Men jag ville ändå inte bekymra M fören det verkligen var dags att åka in. Så jag låg i sängen och försökte somna om mellan sammandragningarna som kom med ca 10 minuters mellanrum. Klockan 3 så väckte jag M och sa: ”Älskling, nu händer det på riktigt, jag lovar. Det är så här det känns, nu kommer jag ihåg!”

Jag gick upp på toaletten och blev överlycklig när jag såg hur mycket blod och slem som hade kommit och gick för att klocka sammandragningarna och ringa till födeavdelningen. Eftersom jag är andragångsföderska så sa dom att jag kunde komma in, så då gjorde vi det.

LÄS OCKSÅ: Caroline Bergström: ”De ber mig krysta, vilket INTE är lätt när man inte har krystvärkar” ››

Bilresan gick bra, trots att jag hade sammandragningar ca var 5e minut så var jag så lycklig att det äntligen var på gång att jag lyckades andas igenom mig smärtan helt okej. Väl framme blev vi gott mottagna och inlagda på avdelning B. Denna avdelningen hade vi önskat eftersom jag ville ha epidural.

Jag fick lite saft och något lätt att äta medan jag väntade på att läkaren skulle komma och ge mig epidural. Som tur var så hade jag min älskade man vid min sida eftersom jag är oerhört rädd för nålar, sprutor och sånt. Men det gick väldigt bra och med en fantastisk läkare och jordmor så lyckades vi sätta epiduralen och plötsligt var smärtorna som bortblåsta.

Sen var det bara att ligga och vila och vänta på att jag skulle öppnas tillräckligt mycket för att börja pressa. Tydligen så hade jag väldigt intensiva sammandragningar, men eftersom jag inte kände någonting så kunde vi alla ha det väldigt roligt och avslappnat inne på rummet.

Plötsligt, när klockan var ca 10.30 så undersökte jordmor mig och insåg att jag var tillräckligt öppen och att det var dags att pressa. Hon frågade om jag kunde göra ett provtryck för att se om bebisens huvud kom neråt. Jag blev lite chockad och sa ”Va? Nu? Ska jag trycka? Är det dags?”. Och visst var det de! Bebisen ville ut och det hela var så komiskt att vi alla började skratta och var så klara och lyckliga över att vi nu, om bara några minuter skulle få träffa vår älskade lilla bebis!

Det här är jag några få minuter innan jag ska pressa. ?

12 minuter senare var han i min famn…

Ett sånt fantastiskt ögonblick. Nu var han äntligen här. Vilken mirakulös förlossning, vilket litet mirakel som nu låg på mitt bröst. Äntligen är du här min älskade, fina, underbara, otroliga son…

Tro det eller ej, men den här lilla busen vägde 4500kg och var 55cm lång! Så det var ingen liten bebis som låg i min mage och tillsammans med extremt mycket fostervatten och en moderkaka på 1 kg så var det inte så konstigt att jag var så tung i slutet av min graviditet.

Efter att bebis var vägd så blev vi flyttade in till ett lite mysigare rum där vi ammade för första gången.

Jag kunde knappt tro det. Drömde jag? Var det sant att förlossningen skulle gå så snabbt och smärtfritt, precis så som jag önskat och bett om? Ja, det är helt otroligt, allting var på riktigt och jag kunde inte vara mer lycklig över hur fantastiskt bedårande våran nya lilla familjemedlem är.