Förlossningsberättelser
Anslut dig nu!

Kategori: Förlossningsberättelser

Läs förlossningsberättelser om förlossningar med eller utan smärtlindring, skriv en egen förlossningsberättelse och skicka gärna in den till [email protected].

Förlossningsberättelse: ”Hann bara vara inskriven i 50 minuter”

Publicerad
Förlossningsberättelse: "Jag hann bara vara på förlossningen i 50 minuter"

Malins första förlossning blev snabb, och drog igång betydligt tidigare än hon förväntat sig. Läs hennes förlossningsberättelse här!

Malin Rankvist Larssons förlossningsberättelse:

På kvällskvisten den 20:e oktober 2015 fick jag ont i ryggen, men för mig var det inget konstigt eftersom jag ofta hade haft ont i ryggen under graviditeten. Dessutom var jag bara i vecka 37+6 och vi hade räknat med att gå över tiden då det var vårt första barn.

Morgonen därpå den 21 oktober kände jag fortfarande av min rygg och jag valde att ta sovmorgon när min man Henrik åkte iväg till jobbet vid klockan åtta. En timme senare gick jag upp för att gå på toaletten, äta frukost och lägga mig i soffan för att stirra på någon tråkig repris på tv:n. Henrik ringde som vanligt vid klockan tio för att försäkra sig om att jag hade ätit och mådde bra, men vi avslutade snabbt samtalet då jag ville vila.

Som så många gånger förut tog jag upp telefonen och googlade på symtom som en graviditet och ryggont kan medföra. Bland många svar jag hittade på olika forum så kunde det röra sig om förvärkar och att de kunde yttra sig flera dagar innan förlossningen skulle sätta igång. Men jag var inte orolig, det var fortfarande två veckor kvar och jag hade inte speciellt ont utan det var mer som en dov värk i svanken.

Trodde det var förvärkar

Min mamma ringde vid klockan 11, jag nämnde att jag misstänkte att jag hade förvärkar. Men vi kom in på andra ämnen som rörde skor jag skulle få ärva av min bortgångna morbror. Då min mor och jag befinner oss cirka 100 mil ifrån varandra så fick jag en rad bilder som jag skulle avgöra mina beslut utifrån och därmed så hade samtalat om mina misstänkte förvärkar runnit ut i sanden.

”Vi måste åka in!”

Vid klockan 12, strax efter avslutat samtal, hoppade jag in i duschen. Jag har tidigare lindrat min värk med en varm dusch men denna gång lindras inte smärtan. Medan vattnet strilade mot min rygg plockar jag fram telefonen och laddade ner en värktimer. Men jag fattade fortfarande inte att det skulle komma en bebis inom de närmsta timmarna. Även om jag hade förstått då så hade jag bara hört historier om långdragna förlossningar över 18 timmar så jag hade inte bråttom.

12.30 så var det som någon hade tryckt om en på/av knapp, värken hade tilltagit och ändrat karaktär. Jag ringde till Henrik och sa att jag inte längre kunde stå ut och att var tvungen komma hem. Samtalet gick ungefär till såhär:

Henrik: ”Gör det jätte ont, är det som värker och är det tätt mellan dem?”

Malin: ”Mja ganska, eller ja vet inte, kanske?”

Henrik: ”Men vi ska ju ha barn, vi måste ju åka in! Ring förlossningen.

Malin: ”Jaha? Men jag står ju i duschen jag har inte deras nummer här.”

Det enda som snurrade i mitt huvud var hur barnslig jag var som inte kunde stå ut med lite ryggvärk och hur jag då skulle klara av värkarbetet och förlossningen när det skulle sätta igång.

”Jag kunde inte stå upp”

Henrik ringde i alla fall förlossningen och frågade om vi skulle åka in men de ville givetvis tala med mig som stod sjöblöt i duschen. Så Henrik ringde mig och talade om det och skickar deras nummer så jag kunde ringa upp dem medan han själv slängt sig i bilen för att köra de två milen som skiljer mellan vårt hem i Mälarhöjden och hans jobb. Vid den tiden värkte det inte längre utan det gjorde ont på riktigt med jämna mellanrum. Barnmorskan hjälpte mig genom värkarna i telefonen samtidigt som de försökte göra plats och frigöra personal på en full förlossning. Nu förstod jag att bebis skulle komma. Vi skulle i alla fall få plats vid klockan 14.00, cirka en timme efter samtalet, men vi fick givetvis komma in tidigare om det hade behövts.

I väntan på Henrik sprang jag mellan duschen och sängen i sovrummet för att jag inte hittade en position jag kände mig bekväm med och när Henrik stormade in hade jag befunnit mig till och från i duschen med högsta värme i cirka 1,5 timme. Då gjorde det riktigt ont och jag kunde inte längre stå upp utan låg på golvet och utbrast att jag inte alls ville föda medan Henrik sprang omkring som en yr höna och packade våra väskor som vi egentligen skulle packa när han hade slutat för dagen, vilken timing.

Åkte till förlossningen med duschhandduken i håret

Efter några riktigt hårda slag mot kakelväggen och Henrik hade fått på mig kläderna tog vi oss ned med hissen, handduken var fortfarande lindad i håret (jag hatar att ha blött hår hängandes, även då).

När bilen väl rullade hade jag det riktigt jobbigt, jag kunde inte sitta stilla eftersom värkarna kom så pass tätt och vid rondellen i Axelsberg gjorde jag väldigt klart för Henrik att det inte blir några fler barn och att jag visst ska ha ryggbedövning vilket jag inte ville tidigare. Men ändå var det jag som fick intala och lugna Henrik vid varje rödljus att vi inte kan göra något åt det, att det går bra och att vi snart var framme.

Väl framme på SÖS kallade Henrik på en sköterska som hämtade mig med rullstol och han åkte iväg och letade parkering. I väntan på att Henrik skulle komma tillbaka så blev vi inskrivna och jag fick en EKG-dosa på magen och då var klockan 14.15.

Öppen 8 centimeter!

Ett gäng svordomar senare och bedjande om ryggbedövning kom Henrik tillbaka och det skulle precis undersöka mig och det visade sig att jag redan var öppen 8 cm, det var den bedövningen. Under undersökningen råkade även barnmorskan peta hål på fosterhinnan så vattnet gick, det visade sig då att bebisen hade mekat i fostervattnet och de valde då att sätta en EKG-elektrod på hans huvud.

Jag fick lustgas, testa olika positioner, fick en varm värmepåse och mer än så hann vi inte för sedan gick det inte hålla emot längre, ungen ville ut. Tre krystvärkar senare kom han 3640 g och 50 cm slö och medtagen ren kärlek och då var klockan 15.05. Lätt som en plätt tyckte jag då, jag hade redan förträngt de få genomjävliga timmarna av värkar i samma stund jag hörde hans första skrik.

Hann bara vara inskriven i 50 minuter

50 minuter hann vi vara inskrivna. Förlossningsbrev, blodgrupp och andra viktiga uppgifter togs mellan krystvärkarna eller fick vänta tills efteråt. Även om det inte fanns tid till att läsa vårt förlossningsbrev så fick vi det vi det vi önskade och personalen var underbara. Jag är glad att vi bor där vi bor och inte i Arjeplog där vi bodde tidigare, då hade ungen varit född efter vägen då förlossningen ligger över 20 mil bort.

Eftersom jag hade en väldigt snabb liten bebis så hade han sönder lite saker på hans väg, men det var inget lite nål och tråd kunde fixa och jag reflekterade inte mycket över det, jag var fullt upptagen att betrakta den vackraste skapelsen som blivit lagd på mitt bröst. Min Birk.

Vill du följa Malin framöver? Du hittar henne på instagram under namnet @filifjomp!

Malin fick en snabb förlossning med sonen BirkVill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Min mamma fick vara barnmorska”

Publicerad
Förlossningsberättelse: "Min mamma fick vara barnmorska"

LAILA HÖGFELDTS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag hade tid på måndagen, den 30 november, för en igångsättning eftersom att jag då skulle ha gått två veckor över tiden. Varje dag efter datum för beräknad födsel känns ju som ett ÅR och eftersom att jag blev igångsatt med William så visste jag att jag även skulle bli igångsatt med Philip. Så jag längtade bara tills att måndagen skulle komma och jag vågade inte hoppas på att jag skulle få en förlossning där värkarbetet skulle starta naturligt.”

”Min mamma gjorde hinnsvepning på mig”

”Natten till söndagen den 29 november hade jag sammandragningar, men tyvärr så avstannade dem på morgonen. Så jag gav upp hoppet och tänkte att jag ändå skulle åka in till förlossningen nästa dag. Hela förmiddagen gick, vi åkte och handlade mat, Niclas mamma som skulle ta William när vi åkte in till förlossningen frågade om hon fick gå på bio. ’Ja det är klart’, sa jag. ’Ingen bebis i sikte’. Efter att vi handlat mat åkte vi förbi min mamma, som är leg. barnmorska. Hon skulle göra en hinnsvepning på mig eftersom det kan göra så att förlossningen startar. Min sista chans! På väg dit och väl hemma hos henne hade jag lite sammandragningar igen, men de kändes knappt och jag vågade absolut inte hoppas på något. Det värsta jag vet är att hoppas och sedan bli besviken. Efter hinnsvepningen skjutsade vi in mamma till stan eftersom att hon skulle jobba kväll på förlossningen i Borås.

Läs också: ”Vaginal förlossning eller planerat kejsarsnitt? Nathalie jämför!”

Sedan åkte vi hem och städade. Medan jag städade fick jag en värk som gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen. Den högg verkligen till om magen. Niclas frågade hur det var med mig, men jag sa att det bara gjorde lite ont och att det inte var någon fara. Jag ville ju inte ge honom falska förhoppningar. Sedan kom ingen mer värk. Klockan blev fyra och vi satt och tittade på en film. Jag tittade i 20 minuter sedan kände jag att det började göra mer ont. Värkarna kom dock bara var 15:e till var 20:e minut. Men när de väl kom så gjorde det ont. Så jag sa till Niclas att jag var trött och gick och la mig i sängen för att sova. Men då började det att göra ondare och ondare. Till slut gjorde det så ont att jag tårarna pressades bakom mina ögon och rann hejdlöst. Jag minns att jag gick runt i sovrummet fram och tillbaka och höll mig för magen. Niclas kom då och frågade hur det var med mig och jag sa att jag hade ont. ’Ring din mamma och kolla’, sa Niclas. Så jag ringde henne och hon sa att jag skulle ta två alvedon och lägga mig i badkaret med varmt vatten och klocka värkarna.”

Värkarbetet var igång!

”Så jag la mig i badkaret. Värkarna kom tätare och tätare och jag började inse att det kanske var dags. Niclas blev hur glad som helst och ringde hans mamma (som så klart hade gått på bio som vi sa att hon skulle). Så vi ringde Niclas syster för att hon skulle passa William. Under tiden som Niclas var iväg för att lämna William så ringde mamma ett antal gånger och frågade hur det gick. Hon sa att jag skulle andas långa djupa andetag och var med mig i telefonen genom några värkar. Sedan återgick hon till jobbet och så fort hon fick en lucka ringde hon igen.  Hon sa att när värkarna var cirka 3 minuter täta så skulle vi åka in.

Läs också: ”Så vet du när förlossningen startar”

När Niclas var tillbaka efter att ha lämnat av William så gjorde värkarna riktigt ont och hade blivit tätare och tätare. Så han ringde in till förlossningen eftersom att värkarna nu var 3-4 minuter täta. ’Har hon ont?’, frågade kvinnan i luren. ’Ja’, sa Niclas. ’Just nu ligger hon i badkaret’. ’Det är bra’, sa kvinnan. ’Har hon det bra där?’, frågade hon. ’Ja hon har det bra’, sa Niclas. ’NEJ jag har det inte BRA’, sa jag som hörde vad kvinnan sa genom högtalaren. ’Det gör sviiiiiiinont’. ’Okej, kom in då’, sa kvinnan.”

”Niklas fick panik!”

”Niclas la på luren och började springa runt och packa ner sina saker han skulle ha med. Han sprang runt som en yr höna kändes det som. Jag låg kvar i badet under tiden och ’andades djupa andetag’ som jag lärt mig på profylaxkursen under gravidyogan. Nu var värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Niclas fick panik! ’DU måste upp NUU, du kan ju inte föda hemma’, sa han och drog upp mig ur badkaret. Jag kände hur stressad och uppe i varv han var. Då kom en till värk och jag kunde ju inte klä på mig under värken, så Niclas torkade av mig och satte på mig kläder. Haha, jag kände mig som en liten bebis som inte kunde klä på mig själv. När väl en värk har börjat så går det inte att klä på sig kläder! Och så höll det på. Värkarna kom tätare och tätare och när jag väl hade en värk som gjorde  s v i n o n t  så kunde jag inte klä på mig, så Niclas fick slita på mig kläderna medan jag andades, gungade från höft till höft som jag lärt mig på profylaxkursen och hade såå fruktansvärt ont!”

”Vi har inte tid för förundersökning här”

”Sedan släpade han ut mig i bilen. Där klockade han värkarna som nu var mellan 1-2 minuters mellanrum. Han blev jätterädd att jag skulle föda när som eftersom att han hade hört att det går snabbt för omföderskor. När vi kom in till förlossningen var klockan runt sju. Jag minns att jag grät av smärta för att det gjorde så ont. Det var vi och ett till par som stod utanför förlossningsdörrarna som var låsta. Jag störtgrät och när väl en barnmorska kom ut och öppnade så sa det andra paret ’GÅ NI FÖRST, jag tror att ni har mer bråttom’.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Barnmorska sa att jag skulle skynda mig direkt in i ett förlossningsrum. ’Vi har inte tid med en förundersökning här’, sa hon. ’Jag ser att det är dags’. Samtidigt kom mamma ut ur ett annat förlossningsrum. ’MEN Laila gumman, har du så ont?’, sa hon när hon såg att jag störtgrät av smärta. Jag minns att hon kom fram och torkade mina tårar, kramade om mig och masserade mig på ryggen samtidigt som vi gick in i förlossningsrummet.”

Bad, lustgas och akupunktur

”En barnmorska mätte och sa att jag var öppen 8 cm. Hon sa att hon kunde ta hål på vattnet så att bebisen kunde komma ’direkt’. Men sa också att det kan gå för snabbt då så att jag inte hinner med utan att det är bra om vi väntar lite. ’Jag vill att mamma ska vara med’, sa jag. Mamma höll ju på med en annan förlossning och  j o b b a d e, så hon kunde ju inte direkt släppa den andra mamman för att vara med mig. Faktum är att hon till och med hade tagit ledigt på måndagen så att hon skulle kunna vara med på igångsättningen. ’Ge mig en riktig bra bedövning’, sa jag till barnmorskan. ’Ja du’, sa barnmorskan. ’Smärtstillande har man för öppningsarbetet, men du är ju redan så gott som öppen så du har inte så mycket att välja mellan’. Till slut kom vi överens om att jag kunde bada med lustgas. Jag fick även akupunktur som jag inte tyckte hjälpte alls. Niclas höll på med en slang och sprutade varmt vatten under magen när en värk kom. Det hjälpte faktiskt jättemycket också! Men mamma sa att jag kanske hade haft ’mer ont’ om jag inte fått akupunkturen. Vem vet? Efter badet gick jag upp och växlade mellan att gå med en ’gåstol’, sitta ner och ligga över sängen. Niclas stod bakom hela tiden och masserade min rygg under en värk.”

”Mamma fick vara min barnmorska”

”Jag minns att jag tänkte ’Varför utsätter jag mig för detta en gång till när jag vet hur ont det gör?!?’. När vattnet väl gick blev nog mamma stressad att hon skulle missa själva förlossningen, så hon bytte patient med min barnmorska och fick ta över inne hos oss istället. Tanken var ju att hon skulle stå bredvid som ett stöd som hon gjorde med Williams förlossning, men eftersom att hon var i tjänst så fick hon nu vara min barnmorska. Jag hade ju Niclas bredvid som stöd som jag höll i handen hela tiden. Jag minns att jag tryckte så hårt i hans hand en gång att han fick jätteont. Stackaren!

Läs också: ”Så mycket sömn behöver ditt barn”

Många kanske hade tyckt att det är konstigt att ha sin mamma som barnmorska, men det tyckte inte jag. Det kändes väldigt bra för om någon känner mig så är det hon. Hon visste exakt vad hon skulle säga för att jag skulle slappna av och andas rätt. Det kändes tryggt för jag vet ju att ingen vill mig och bebisen så väl som min egen mamma. Jag menar inte att andra barnmorskor inte vill sina patienter väl, men min mamma känner ju mig utan och innan och på så sätt så vet hon ju vad som är bäst för just mig.”

”Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen”

När bebisen väl var ”på väg” och jag kände krystningsvärkar sa hon åt mig att ta ner händerna för att känna huvudet, vilket jag gjorde. Sedan sa hon, ’tryck inte nu utan vänta en värk’, så att jag inte skulle spricka. Jag gjorde som hon sa. Sedan sa hon, ’Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen’. Så det gjorde jag, lugnt och försiktigt. Och så kom han ut med hjälp av mina och min mammas händer. Så otroligt fint! Det var verkligen en så lugn, harmonisk och vacker förlossning och vi alla kände oss så lyckliga efteråt!

Den efterlängtade förlossningsbrickan!Han föddes den 29 november 2016 kl. 22.43, var 54 cm lång och vägde 3780 gram.”

Laila Högfeldt med sonen

Laila Högfeldts blogg hittar du här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Här kan du hitta fler förlossningsberättelser!

Förlossningsberättelse: ”Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Publicerad
Johannas förlossningsberättelse om förlossningen med tredje barnet

Att föda barn blir lättare för varje gång. Eller? När Johanna skulle föda sitt tredje barn fick hon höra talas om uttrycket ”luriga trean”, som kom att stämma rätt bra överens med hennes förlossning…

Johannas förlossningsberättelse:

”Nu ska vi se om jag ens minns det här, jag tyckte förlossningen med Celine var rätt tuff och den känns lite suddig. Men jag ska ge det ett försök. Som ni kanske vet så har jag haft mycket förvärkar under graviditeten. Det gjorde det svårt att förstå när det väl skulle vara dags och jag gick bara och väntade på att att den där riktigt onda värken skulle slå till.

Det blev rätt svårt att planera livet, eftersom jag inte visste om jag behövde vila eller om jag kunde hitta på något. Jag ville ju inte sätta livet på paus. Så istället gick jag hela måndagen utan en vila med lite småvärkar och hade vänner över på middag. På natten så började värkarna bli intensivare och mer regelbundna, jag tog två alvedon och försökte sova. Men det var rätt kört, jag började klocka värkarna och oroa mig för hur vi skulle hinna få hit barnvakt. Det skulle ta minst en timme för oss att ta oss in och få hit barnvakt och jag var helt övertygad om att det skulle gå snabbt den här gången. Samt att det återigen var natt och känslan över att lämna barnen på natten kändes inte rätt. Jag gick upp och duschade istället och det var så skönt att ta värkarna i en jättevarm dusch, så där stod jag i minst en timme. Sen la jag mig och började klocka värkarna igen. När det var ca 4 min mellan värkarna ringde vi hit Angelica som redan hade packat sin väska och de var här på 20 minuter max. Jag ville äta lite, men J tyckte vi kunde ta mackorna i bilen, så vi åkte in. Det här kunde ju gå fort tänkte vi.”

”Den luriga trean”

”Jag kunde inte haft mer fel. När jag kom in så tyckte jag ändå värkarna var hanterbara men de kom var tredje minut så både jag och barnmorskan trodde att vi skulle ha en bebis innan hon gick av sitt skift. Jag sa att värkarna var okej, men eftersom förra förlossningen tog tre timmar, och vi bor en bit bort så trodde jag att det skulle gå lika fort nu. Och hon sa bara att ...ja men du är ju pro nu så det är väl därför värkarna känns okej! Ja det har hon rätt i tänkte jag. Sen såg hon att jag bara var öppen två ynka cm. Och så har det väl varit tidigare också så seg på att öppna mig dom där första centimeterna och med två dygn av rätt mycket förvärkar trodde jag faktiskt att kroppen skulle ha avklarat betydligt mer än 2 cm? Nehepp. De var först då jag fick höra begreppet ..den luriga trean! Självklart började jag googla detta och då gick det upp för mig. Den här förlossningen behöver inte alls bli den snabbaste och enklaste!!

Så det var bara att ta en sovdos och åka hem. Redan på vägen hem blev värkarna intensivare. Jag lyckades somna på sovdosen, men sov max en timme och vaknade av varje värk som nu började göra väldigt ont, men kom mer sällan, ca var 15 minut. Sen började E klättra på mig och efter det var det helt kört att somna om. Så konstigt mina värkar beter sig, först hanterbara var tredje minut för att sen bli rätt ohanterbara och komma var 15:e minut. Hur ska man veta?

Jag låg kvar i sängen under morgonen för jag ville inte visa barnen att jag hade ont, och om jag rörde mig så blev värkarna värre så det var lika bra att ligga ner tills jag fått i mig frukost för annars visste jag inte om jag skulle få i mig frukost alls. J gick upp och gjorde scones och Angelica och Jonatan tog med barnen till lekparken.

Jag lägger mig med tensen i allrummet uppe och äter frukost. Helt plötsligt står Ciara där med hela sitt tjejgäng på 6 tjejer och undrar vad jag gör. Jag ber till Gud att jag inte ska få en värk precis då, då jag vid det här laget kved rätt rejält vid värkarna och låg och sprattlade som en fisk. Jag försökte få dom att gå ut och leka. Skickade sms till J på nedervåningen och skrev HJÄLP!. Så han föste iväg dom och då kom värken. Phjuh. Kändes som att alla var hemma hos oss just då.. Vid 12 tyckte Jonatan att det var dags att åka in. Han är nog den som varit mest stressad över att behöva förlösa mig i bilen.”

Dags att åka in igen!

”Så medan han startade bilen och stressade runt som en galning, så ville jag duscha. Men det fick jag inte. Vi ska inte föda i bilen, nu kommer du!! Så då åkte vi in. In kommer världens snällaste barnmorska och undersöker mig. Jaa, tänker jag. Som inte orkar med någon barsk och hård mormor som jag hade i slutet av C’s förlossning. Öppen 4 cm och jag var kvalificerad till ett förlossningsrum! Men äntligen! Det är så mycket lättare att gå igenom ett förlossningsarbete där än hemma med alla barn.

Jag låg med min tens och lustgas och kämpade i några timmar. Det var väldigt mycket folk på Ackis som skulle föda barn just den här dagen, så vi hade knappt en barnmorska inne hos oss under dagen. Jag sov mellan varje värk, ett under att man ens kan somna? Men det var hur lätt som helst vid det här laget. Jag hörde att Jonatan oroade sig lite för att jag sov och att jag var för trött, men de sa att det är vanligt att man sover. När jag kämpat i ca fyra timmar i det där rummet, så var jag fortfarande bara öppen 5 cm? Men vad är det här? Vad hände med min snabba drömförlossning som jag skulle ha? Nu hade det gått fyra och jag var bara öppen fem. Efter allt slit? Efter alla förvärkar sen vecka 17? Vilket skämt. Min kropp är definitivt ingen barnafödarkropp. Och så avundades jag alla som föder i bilen en sekund.

Jag hade ju skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville ha Eda, även om jag skrek efter det under något svagt tillfälle. Jag tycker det är lite läskigt med Eda och komplikationer efteråt. Samt att det gick ju så bra med Elysian utan eda, så varför skulle jag ta det nu? Men jag började själv känna en viss oro över att inte ha fått varken mat eller sömn, så en vilopaus nog var nödvändigt. Så vi beställde in Eda och mackor! När man vet att man ska få Eda så känns plötligt tiden fram till edan helt enormt lång. Varje värk ville jag bara ge upp och under den halvtimmen var nog den värsta under hela förlossningen. Det var då jag sa att jag ångrat mig, det blir inga fler barn, det här går inte osv. Jag måste vara väldigt rolig att lyssna på när jag föder barn.”

”Efter EDA kände jag knappt värkarna!”

”Men sen la dom edan och livet kom tillbaka! Jag fick en paus och Jonatan sprang och hämtade mat och saft och det kändes som att jag kunde äta en hel ko. Det här var himmelriket!  Jag kände knappt värkarna nu utan bara ett tryck neråt. Så när jag ätit klart och laddat nya krafter så tog dom hinnorna så att vattnet går och då satte det genast igång igen. Då var jag betydligt piggare och mer närvarande. Nu var jag öppen 10 cm och barnmorskan hyllade edan till skyarna.”

”Jag har alltid upplevt krystvärkarna som den värsta smärta man någonsin kan uppleva, men den här gången så gick det hur bra som helst. Edan tar ju bara bort värken i svanken och inte det onda man känner neråt. När krystvärkarna kom hade jag sådan kontroll, jag var medveten på ett helt annat sätt än jag varit under tidigare förlossningar. Jag låg vänd mot J som hela tiden påminde mig hur jag skulle hålla in luften och trycka på. Där var vi ett så himla bra team och det var så skönt att fokusera på honom hela tiden och hans pepp. Men min kropp var trött och värkarna svaga.  30 minuter krystvärkar har jag haft tidigare, nu hade jag säkert över två timmar och hon kom inte ut.”

”Jag kämpade och tryckte på och var helt säker på att huvudet var på väg ut, men barnmorskan stod vid sin dator och knappade. Hallå? Jag har krystvärkar kommer det ingen bebis nu?? Jättebra Johanna, Jättebra kämpat, nu är det inte långt kvar. Sa dom bara men fortsatte knappa på datorn. Det fick mig att tappa hoppet lite. De fyllde på med värkstimulerande dropp och sa att nu behöver jag inte trycka på så mycket själv utan kan vila och låta kroppen jobba. Så häftigt det är när kroppen hjälper till och krystningarna kommer mer naturligt. Nu började det hända grejer. Efter vad som känts som en evighet kom hon ut och det var egentligen bara den sista krystvärken som jag ville dö av smärta. Men snabbt därefter fick jag upp den finaste lilla skatten på mitt bröst, all smärta var som bortblåst och jag var så lycklig. ”Det är en tjej” utbrast jag. Hon låg där och tittade lite med ena ögat. En liten Ciarakopia! J fick klippa navelsträngen för tredje gången. På vårt tredje barn! 7 år av kärlek och nu hade vårt tredje barn kommit till världen. Det är verkligen helt otroligt. Innan jag träffade honom hade jag inte en tanke på barn. Men med honom kändes allt så självklart, det var honom jag skulle ha barn med och leva resten av mitt liv med. Det har aldrig funnits några tvivel!”
Tredje förlossningen - Johanna delar med sig av sin förlossningsberättelse

Masserade lilltån för att få ut moderkakan

”Då kom nästa problem, en moderkaka som inte ville ut. De började massera lilltån, som en triggerpoint för att få ut moderkakor. 45 minuter är deadine innan man får upp på operation. 40 minuter tog det efter akupunktur och en hel del krystande utan värkar med Ciara. Men efter ca 30 minuter kom den. Tack och lov!

Sen rullades vi in i ett annat rum där vi fick den berömda förlossningsbrickan. Aldrig har något smakat så gott. Där började J ringa och sms:a alla och J tog en bild. ”Det här måste vara vårt minsta barn” tänkte vi som var helt förundrade över hur liten hon var. De kom in och vägde henne. 3500, och 50 cm lång. Minst var hon, men E vägde bara 20 g mer och var 1 cm längre.

”Jag har sett alldeles för mycket Greys anatomy för att vara lugn i det skedet”

Personalen vi haft klev av sitt skift och sa hej då och förklarade att nattpersonalen kommer in snart. Det var efter det jag började känna att jag blödde mycket men jag ville inte ringa på hjälp, eftersom att det nog kommer så fort det har tid. Det har ju fullt upp med alla födande mammor och jag är ju redan klar. Så dumt! Där låg jag och höll på att förblöda och ville inte störa den hårt stressade personalen. När jag väl ringde på klockan så kom alla in i rummet. De började trycka på min mage, sätta dropp, kolla hur mycket blod jag förlorat. J tog Celine i famnen och det rullade in mig i ett förlossningsrum, där även en läkare anslöt. Deras frågande blickar. Jag har sett alldeles för mycket på Greys anatomy för att vara lugn i det skedet. En väldigt barsk barnmorska tryckte på min ömma mage med all sin kraft och jag ville bara avsky henne. När hon tillslut började få ut blodkoaglerna som hade bildats, och jag såg hennes lättade ansiktsuttryck så älskade jag henne!

J hade börjat leta efter mig vid det här laget, stackars honom som fått sitta där på rummet helt själv i vad som känts som tre timmar. Inte hade han ringt någon heller, för han ville inte oroa någon. Han hade haft en tanke på att ringa min mamma, men gjorde det inte kanske som tur var. Jag hade förlorat massor av blod under den här tiden, så när vi återförenades så sa jag bara.”Jag är trött, jag kan inte prata nu” Jag ville bara kräkas och sova.. Jag har skrivit mer om detta HÄR. 

Vi fick åka upp på BB där vi fick ett eget rum, så J kunde hjälpa mig under natten. Jag tyckte det hela var fruktansvärt just då. Även om jag förstår det bättre såhär i efterhand efter samtal med barnmorskorna på BB, så blir jag ändå ledsen när jag tänker på det. Men man glömmer fort, så det här minnena kommer också blekna. Förlossningen gick bra och hade det inte varit för slutet så hade jag nog sett väldigt positivt på den. Den kom att bli min längsta av alla barnen. Så fel jag hade.”

Missa inte att följa Johanna och hennes familj i bloggen här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Fridas förlossning blev dramatisk: ”De försökte få ut henne med tång”

Publicerad
Förlossningberättelse

Flera dagars misslyckade försök att sätta igång förlossningen, chockerande värkar och förlossningstång. Vimedbarn.se’s bloggare Frida Nordfeldts förlossning blev dramatisk – men belöningen blev en helt fantastisk liten flicka. Läs Fridas förlossningsberättelse här!

FRIDAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Måndagen den 16/11 hade vi en tid för ultraljud för att säkerställa vikten och även se hur hon rör sig då jag under de senaste 3 veckorna knappt känt några rörelser alls. På ultraljudet räknade dom att hon redan då vägde 3,9kg (2 veckor innan BF) och de kunde även se att hon var väldigt lugn där inne. Förmodligen för att det inte finns någon direkt yta för henne att röra sig på.

Vi fick komma tillbaka dagen efter (tisdag 17/11) för att göra nytt CTG och även träffa en läkare. Där och då fick vi order om att igångsättning skall påbörjas på en gång. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag ville verkligen inte bli igångsatt men ville inte gå över tiden och få en för stor bebis. Så både jag och K vart väldigt chockade och jag fick tillslut panik och började gråta. Helt plötsligt var jag absolut inte redo att föda barn.

Vi hade inte förberett oss än, jag hade inte tvättat bebiskläderna, kokat nappar eller packat BB väskan.. Och min syster Maria skulle ju vara här när det var dags att åka in. Vi hade ingen hundvakt. Allt blev totalt kaos i mitt huvud där och då. Jag bad om att få vänta några eller någon dag med att starta igångsättningen. Men läkaren ska strikt nej. Jag bad om att få åka hem och packa väskan åtminstone och komma tillbaka några timmar senare, men jag fick en timme på mig.

Väl på plats så fick vi vårt rum direkt. Där blev jag inskriven och det diskuteras olika metoder av igångsättning. Jag blev uppkopplad på CTG och helt plötsligt hade jag sjukt regelbundna förvärkar och som var väldigt starka. Förmodligen blev det så av all min stress. Men det betydde att de inte kunde starta igångsättningen på en gång utan jag fick en sovdos så jag kunde sova och försöka slappna av lite och se om det sätter igång av sig själv eller om det klingar av. K åkte hem och sov för att ladda upp inför morgondagen!

Nästa dag (onsdag 18/11) klev K in i rummet vid 8.00 på morgonen, och en stund efter var det dags för att träffa läkaren. Vid 11.00 startade vi igångsättningen med att sätta in en s.k.a Tea Bag i livmodertappen som skall göra att jag öppnar mig och även mjuka upp tappen.”

Värkarna hade ingen effekt

”Efter 1 timme började värkarna med 3 minuters mellanrum. Jag kunde andas igenom dom men det gjorde för jävla ont. Efter ca 8 timmar av värkarbete med både hjälp av smärtstillande och pilatesboll så fick de ta ut Tea bagen. Min livmoder blev överstimulerad av denna metod vilket gjorde att jag inte öppnade mig alls utan fick bara riktiga värkar som då inte gjorde någon nytta.

Så för att kunna gå vidare med ny metod så behövde min kropp återhämta sig och värkarna behövde avta eller åtminstone inte vara regelbundna. Så det blev en ny sovdos och ladda inför nya tag dagen efter. Men natten bestod av värkar hela hela tiden och ingen smärtstillande hjälpte.

Torsdag 19/11 var jag äntligen redo för ny metod. Jag var helt plötsligt taggad till tusen för att föda barn, men ångrade mig ganska fort sen när väl nya värkar sattes igång. Nu fick jag en tablett uppkörd i tappen och samma sak hände denna gång. Värkarna blev ännu starkare denna gång, jag skrek, svettades och grät mig igenom varenda värk i ytterligare 8 timmar. Denna gång hade jag en brutal värk där nere så jag kunde nästan känna hur jag öppnade mig och att saker började hända där nere.

När väl läkaren kom för att undersöka mig så ville jag bara smälla till honom. Hade inte hänt NÅGONTING där nere. Nada. Så ytterligare ett dygn med värkar som då inte gjort någon som helst jävla nytta. Hade varit lättare att ta sig igenom värkarna när man känner att man kommer ett steg närmare målet. Men nu var jag alltså inne på nästan 3 dygn utav ren jävla smärta.”

Öppen en cm – efter fyra dagar

”Så nu var vi inne på dag 4 (fredag 20/11) och det var dags för en ny tablett. Blev undersökt innan och hade öppnat mig 1 cm. Hade svårt att bli glad för det kändes förjävla lite med tanke på att jag återigen haft en natt med riktiga förlossningsvärkar som då knappt gjort nytta igen. Jag kan ju erkänna att jag bröt ihop var och varann minut under denna tid. Att föda barn kändes så himla långt borta trots all smärta och pina.

Läkaren ville att jag skulle öppna mig till minst 2 cm för att de sedan skulle kunna ta mitt vatten.

Nu hade jag läget skapligt under kontroll, satt på pilates bollen nästan hela tiden. Försökte titta på serier på datorn för att koppla bort alla värkar.

Mina värkar hade eskalerat vid 14.30-tiden och jag smsade K vid 15.15 att jag går in i duschen nu, ifall du undrar om jag inte svarar.

Att duscha var helt magiskt mot värkarna och smärtan där nere. Jag spolade väldigt varmt vatten på magen i ca 30 minuter. Sen så small det till i magen. Kändes som att någon stack hål på en stor fet ballong i magen på mig. Jag ser hur det börjar sippra ljusrött vatten på golvet i duschen. Och smärtan efter blir olidlig.

Väl ute ur duschen så sätter jag på mig min morgonrock och tofflor, ringer på klockan. Smsar K 15.50 att kom hit nu. Mitt vatten har gått!”

”Det enda jag svarade var: epidural”

”Han ringer i panik, och blev nog rätt stressad där. Och körde till sjukhuset på typ 3 minuter.
Jag skriker och slår sängen av ren och skär smärta. Jag ville ha lustgas NU. Men det fick jag inte förens det var dags att åka upp till en förlossningssal.

Jag fick en spruta i låret med någon smärtstillande. Hjälpte inte ett skit! Blev undersökt av min favoritbarnmorska och som gladeligen sken upp som en sol samtidigt som hon fingrade där nere. ÄNTLIGEN hade det hänt ngt!! Öppen 4cm!
Vattnet fortsatte forsa ur mig på golvet och nu var det äntligen dags att bli förflyttad till förlossningssalen!

Värkarna var just nu DET VÄRSTA JAG NÅGONSIN KÄNT, och kom med 1 minut emellan. Jag trodde jag skulle gå av. Bokstavligen GÅ AV. Min kropp var så trött och sliten här att jag hade från och med nu tappat kontrollen.
Rullstolen kom rullandes med en portabel lustgas. Försökte med lustgasen men det funkade tyvärr inte på mig. Jag blev bara lite snurrig av det men kunde inte kontrollera värkarna.. Jag hade ingen koll längre och smärtan trodde jag skulle döda mig.

Klockan är nu runt 17.00 och jag försökte hantera värkarna med hjälp av lustgasen men jag tappade bara kontrollen ännu mer. Det enda jag ville ha just då var epidural. Jag minns hur jag tjatar om det och oavsett vad barnmorskan frågar mig så svarar jag bara epidral på alla hennes frågor. Tillslut insåg hon nog att det inte gick att kommunicera med mig så narkosläkaren kom och det var äntligen dags för epidural! Men först skulle jag bli undersökt. ÖPPEN 9 CM!

Det svåra var att hinna sätta epiduralen då jag hade värkar i princip varje 30e sekund nästan. Så han fick avbryta flera gånger för jag behövde röra på mig, skrika och kvida. Men tillslut lyckades han och det var HIMMELRIKET! Värkarna började avta lite, eller jag kände dom inte lika mkt iallafall så jag fick en möjlighet att vila en stund. Jag var vid det här laget så himla trött. Jag minns hur jag emellan värkarna somnade till, kunde verkligen inte hålla ögonen öppna.
Nu var det bara att vänta på att jag skulle öppna mig den sista centimetern.”

Bebisen låg med ansiktet uppåt

”När klockan började närma sig 22.00 så var jag äntligen fullt öppen och det var dags att börja krystarbetet.
Däremot så märker dom att bebis ligger med ansiktet uppåt (ska ligga neråt med ansiktet) så vi behövde vänta lite till för att se om hon ville snurra runt själv.

Efter ett tag (minns inte tider här och nu) så hade hon vridit sig ett halvt varv så vi satte igång med att krysta. Helvete vad obehagligt detta var och smärtsamt. Kändes som att jag skulle gå sönder totalt! Krystarbetet blev väldigt långdraget då det inte hände så mkt. Hon sjönk inte ner i bäckenet och hon ville inte vända på sig. Jag fick kämpa i ungefär 4 timmar utan resultat. Hennes hjärtljud svajade rejält och jag började bli riktigt riktigt trött. Jag orkade inte en krystvärk till efter ett så långt krystarbete. Jag ser hur min barnmorska börjar bli rejält orolig för bebis hjärtljud och läkare efter läkare kommer in i rummet och analyserar min CTG och hjärtljuden.

Snabbt där och då bestäms det att de måste hjälpa mig att få ut henne NU. Beslutet blev att det skulle bli med sugklocka och tång.

Och för att vara på den säkra sidan så ville som göra det nere i en operationssal ifall det inte skulle lyckas. I vanliga fall görs det i förlossningssalen direkt.

Klockan är nu 01.00 natten till lördag 21/11 och jag rullades ner snabbt till operation. Känslorna jag hade just då går inte att beskriva. Jag var livrädd. Jag hade nu under flera dagar tappat kontrollen helt. De lyfter mig till operationssängen och får lägga upp benen i en gyn position. Kristoffer får sätta på sig skyddskläder och jag ser tårar i hans ögon. Jag ser igenom hans fasad. Han försökte verkligen vara stark inför mig för att hålla mig ovanför ytan, men jag såg igenom det. Han var så rädd. Allt gick så fort nu så har lite svårt att skriva ner det rätt.

Epidralen kontrollerades och jag hade fått tillbaka känsel på flera ställen på benen, så mer epidural sattes.

Nu ligger jag bakom skynket och det var nu dags för tången. Jag låg och tittade upp i taket, försökte slappna av men lyckas då titta på operationslampan som är ovanför min mage. Där speglar det sig så jag ser EXAKT vad dom gör där nere.”

”Barnmorskan drog för kung och fosterland”

”En barnmorska står med foten upp mot sängen och drar för kung och fosterland med tången. En tång som ser exakt ut som en bultsax man knipsar lås med.
Detta var en mardröm att se. Hade aldrig förstått att det var såhär dom skulle behöva göra. Jag minns hur jag börjar gråta ännu mer och rädslan nu var obeskrivlig. Jag var rädd för att bebis inte skulle klara det eftersom hennes hjärtljud varit väldigt låga under en längre tid nu.. Jag var rädd för att jag inte skulle överleva. Jag låg och planerade livet efter att jag gått bort..

Efter att de har kämpat med tången ett tag så inser dom att hon har navelsträngen två varv runt halsen och varken bebis eller jag orkade mer nu. Så spinalbedövning sattes och det blev dags för ett akut kejsarsnitt.

Innan de ska påbörja snittet så får jag ingen luft. Paniken uppstår för jag kan verkligen inte andas. Syrgas ges men ger ingen effekt. Spinalbedövningen har alltså tagit för högt upp. Jag var bedövad ända upp i halsen. Narkosläkaren ville söva mig eftersom det nu var bråttom, men min läkare kämpade för att jag skulle få vara vaken efter allt jag gått igenom nu så var det viktigt att jag fick vara vaken under själva snittet.

De gav därför något slags motmedel som sänkte bedövningen och nu kunde de äntligen sätta igång med snittet!

Kristoffer sitter bakom mig och klappar mig på pannan Samtidigt som låten Vart du än går med Lisa Nilsson spelas från min mobil. Det var min önskan att få lyssna på egen musik under tiden de plockade ut henne. Låten påminner mig mycket om min mamma och det blev otroligt mycket tankar där och då om hur ledsen jag är att hon inte är här nu.. Att min dotter inte kommer ha sin mormor här. En mormor som är den stoltaste i himlen! Mitt under låten så hör vi ett skarpt bebisskrik!

02.25 föddes vår älskade Kimberly! 54cm!
02.37 lades hon på mitt bröst medan jag blev ihopsydd!

Det går inte ens att beskriva den lycka vi kände där och då. Allt som hänt och all smärta som jag hade innan bara försvann. Att se lyckan i Kristoffers ögon var det absolut största ögonblicket. Jag såg redan då en stor förändring hos honom. Han tog ett sånt kliv in i vuxenvärlden och helt plötsligt såg jag honom med andra ögon. Kärleken är obeskrivlig!

Min rehabilitering efter blev väldigt tuff eftersom min kropp fick gå igenom både en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt. Jag gick på mycket morfin och andra smärtstillande medel under tiden på sjukhuset efter men det tog aldrig bort min smärta. Jag grät var och varannan minut pga av smärtan och för att jag kunde inte ens sätta mig upp eller resa mig upp. Kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde ta hand om min egen dotter då. Var tvungen att ringa på en barnmorska om hon behövde äta, byta blöja eller bara bli buren..

Kristoffer var hos oss på sjukhuset så mycket han bara kunde! Jag minns att jag vaknade mitt i natten ur min morfindimma och ser Kristoffer sitta i stolen intill mig gråta. Jag trodde aldrig någonsin att denna förlossning skulle ta så hårt på honom som det gjorde. Jag har förstått nu hur rädd han faktiskt var att förlora mig och hur jobbigt det var för honom att se mig sådär.. Och att se mig rädd och svag som annars alltid är den starka och den som håller allt uppe, och nu helt plötsligt så var det jag som var den svaga. Det gjorde honom ännu mer orolig och rädd..

Jag har verkligen fått det bekräftat att jag gift mig och skaffat barn med den rätta iallafall! Denna man har varit ett fantastiskt stöd genom både graviditet, förlossning och efteråt. Efter förlossningen fick han hjälpa mig att gå på toa, torka mig, byta bindor, torka alla mina tårar, byta kläder på mig när jag kissade på mig samtidigt som han fick ta hand om Kimberly första tiden hemma.

Det har verkligen inte varit lätt, vi kämpar än idag med att rehabilitera oss från all trauma. Det är otroligt jobbigt psykiskt och jag försöker bearbeta allt varje dag men får såklart mina bakslag där jag kan gråta i timmar. Fick även ett bakslag fysiskt för någon vecka sen då jag fick åka ambulans in till sjukhuset pga av att jag inte kunde andas. En ny rädsla kom för oss båda. Fick lämna Kimberly hemma med min syster som i sin tur också blev otroligt rädd och orolig. Det var infektion på båda lungorna och öven för mycket vätska runt hjärtat. Detta var alltså en bieffekt av den tuffa förlossningen..

Nu ska jag försöka avsluta detta kapitel och ber om ursäkt för om denna del skrivs lite kall och okänslig men det var otroligt jobbigt för mig att gå igenom allt. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Men nu ska vi njuta av vår kärleksbubbla och tillsammans ta oss vidare! Vi har fått den vackraste gåvan i världen, vår lilla prinsessa!”

Missa inte att följa Frida och hennes familj i hennes blogg, som du hittar här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Emmas förlossningsberättelse: ”Jag råkade dra ut lustgasen mitt i en värk”

Publicerad
Emma Lindsjös förlossningsberättelse

Vimedbarns toppbloggare Emma Lindsjö delar med sig av hur det gick till när hennes andra dotter, Millie, kom till världen på Centrallasarettet i Växjö.

En vattenavgång som visade sig vara kiss, en jätteblöja och en lustgasslang som ställde till det mitt i en värk – Vimedbarns toppbloggare Emma Lindsjös förlossningsberättelse innehåller både det ena och det andra.

”Förlossningen var en dröm”

I slutet av juli kom äntligen dottern Millie, Alicias lillasyster, till världen. Samma dag hade Emma klippt hela gräsmattan och promenerat fyra kilometer, utan aning om vad som skulle dra igång samma kväll. Nu beskriver Emma hela händelseförloppet i sin blogg. Vi på redaktionen frossar ju mer än gärna i förlossningsberättelser, och kunde såklart inte låta bli att beröras av Emmas fina historia.

– Denna förlossningen var verkligen en dröm för mig, skriver Emma i bloggen och vi är verkligen så glada för hela familjens skull.

Grattis Emma, och välkommen till världen Millie!

Hela Emmas förlossningsberättelse hittar du här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: Maria förlöstes med urakut snitt

Publicerad

Hur är det när förlossningen blir allt annat än det man tänkt sig? Efter graviditet med skakig kontakt med vården fick Maria förlösas med omedelbart snitt, och var nära att förblöda på kuppen. Nu delar hon med sig av sin berättelse.

Den 6 juli 2015, på Maria och hennes man Pärs bröllopsdag, fick de veta att de väntade sitt andra barn. Glädjen var total.

– Det enda som oroade mig var att jag sedan 17 års ålder har haft högt blodtryck och äter medicin för det, berättar Maria för Vimedbarn.se.

I vecka 18 var det dags för rutinultraljud. Maria hade sett fram emot att få se sitt barn för första gången, och till hennes lättnad såg allt bra ut. På kontrollen fick Maria berätta om sin hälsohistoria, och barnmorskan som gjorde ultraljud var tydlig med att hon inte borde gå över tiden på grund av blodtrycket.

– Egentligen ska personer som har någon sjukdom eller liknande som kan påverka barnet gå på ett extra ultraljud i vecka 34. I mitt fall hade det varit bra att kolla om barnet växt som det skulle, eftersom högt blodtryck kan påverka tillväxten, förklarar Maria.

Men trots att barnmorskan de träffade var mån om att Maria inte skulle gå över tiden tyckte hon att ett extra ultraljud var överflödigt eftersom allt såg så bra ut.

– Jag skulle ”bara” höra av mig ett tag innan beräknad födsel för att få en tid för att bli igångsatt. Min barnmorska på MVC blev väldigt upprörd över det här, men vad skulle man göra? Vi tänkte att man skulle kunna lita på att läkarna kan sina saker, berätta Maria.

Hade inte känt bebisen röra på sig på hela dagen

En dag i vecka 36+1 kunde Maria inte känna bebisen röra sig på hela dagen. De åkte in på en kontroll som till hennes lättnad visade att barnet mådde bra, men Maria var det sämre med. Blodtrycket var betydligt högre än det borde trots medicineringen. När man mätte bebisen visade det att hon växt, men nog skulle bli ganska liten. Att Maria inte skulle få gå över tiden blev ännu en gång konstaterat.

– Men eftersom jag mådde bra i övrigt gjordes inget åt saken, och jag fick en tid för en ny bedömning en dag efter BF. Jag kände mig både förvirrad och chockad, berättar Maria.

För att få stöd ringde hon sin MVC-sköterska. Hennes råd var tydligt – packa väskan, ta med den till nästa bedömning och säg att ni inte åker någonstans förrän ni har ett barn med er hem.

Trodde att vattnet hade gått – upptäckte ett blodbad

En dag efter beräknad födsel var Maria och hennes man på plats på sjukhuset. Efter en del tjat, och hård fakta, fick de till slut en plats för igångsättning på förlossningen. Maria fick medicin och hörde att det antagligen skulle dra igång på allvar under morgonen därpå.

Vid 21.30 hade värkarna varit igång ett tag, men var fortfarande hanterbara. Klockan 02.00 vaknar hon av att det är blött överallt.

– Jag tänkte att det var vattnet som hade gått och tittade på min hand, men den var röd. Full av blod! Jag hoppar ur sängen och säger till Pär att ringa på klockan, berättar Maria.

Samtidigt fortsätter blod att forsa ur Maria. En barnmorska kommer in och beordrar henne att lägga sig ner i sängen, och strax därpå kommer fler människor in i rummet och Maria rullas iväg.

– Jag får åka in på operation direkt, och sövs snabbt utan någon information, säger Maria.

Ida föddes med hjälp av urakut snitt

Klockan 02.09 föds en fullt frisk liten Ida med hjälp av urakut kejsarsnitt. Det visade sig att Marias moderkaka brustit och att hon förlorat 1,9 liter blod på mindre än tre minuter.

– Tänk om vi inte hade fått komma in till sjukhuset från första början, det kändes ju inte helt osannolikt med tanke på alla turer fram och tillbaka. Då hade moderkakan brustit hemma, och då hade jag förblött och min dotter inte fått något syre. Vi hade tur att vi träffade rätt läkare den dagen, och att vi vågade stå på oss. Men det är så hemskt att det ska behöva handla om det, berättar Maria.

När vi pratar med Maria har det gått en månad sen den mardrömslika förlossningen, och händelsen har blivit anmäld.

– Nu när jag ser tillbaka på det hela kan jag känna sorg över att jag inte fick höra det första skriket, ha henne på mitt bröst eller vara med när hon vägdes första gången. Men allra mest känner jag såklart glädje över att jag fick ett frisk barn. Jag har insett hur snabbt livet kan vända, och att det gäller att verkligen ta vara på det.

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse – så gick det till när Mini kom till världen

Publicerad
Förlossningsberättelse

Sossi berättar om när sonen föddes 4 dagar över tiden i sin förlossningsberättelse, ”När vi kom in på BB var klockan ca halv 5 på morgonen, och då var jag öppen ca 5 cm. En halvtimme senare när dem kollade igen var jag öppen 9 cm så det gick väldigt fort kändes det som”.

Jag gick 4 dagar över tiden med mini, och dagen innan mini föddes den 18 september så kände jag inga sparkar så blev så klart lite orolig och ringde in till BB och jag fick komma in så skulle dem kika på det. Men han mådde bra och började såklart röra på sig när vi väl var där, och då var klockan ca halv 6 på kvällen. Så vi åkte hem och la oss i soffan och bara tog det lugnt, kollade på tv och käkade godis.

LÄS OCKSÅ: Jessica Olérs: ”Vattnet gick i väntrummet hos barnmorskan”

Så vi packade in sakerna i bilen och drog till BB i Trollhättan

Sen vaknade jag mitt i natten den 19 september och jag tror klockan var mellan 2-3 på natten och gick på toa, och då så trodde jag att vattnet gick när jag satte mig på toan, men det visade sig senare att det bara var slemproppen som hade gått. Men kände att jag började få värkar som varade mellan 10 minuters mellanrum, så gick och väckte sambon och ringde BB. De sa att jag kunde avvakta i några timmar innan jag skulle ringa igen, jag fick självklart ringa ifall värkarna kom tätare. Så jag började städa och plocka iordning i köket för kunde ändå inte somna om. Men efter ca en halvtimme så kom bara värkarna tätare och tätare värkarna var nog mellan 5-6 minuter nu, så ringde vi in igen och de sa att jag kunde komma in direkt. Så vi packade in sakerna i bilen och drog till BB i Trollhättan, alltså kändes som om min sambo körde så sakta men vilket han inte gjorde.

LÄS OCKSÅ: Josefin Lustig: ”Man är så mycket starkare än man tror”

När vi kom in på BB var klockan ca halv 5 på morgonen, och då var jag öppen ca 5 cm. En halvtimme senare när dem kollade igen var jag öppen 9 cm så det gick väldigt fort kändes det som. När det väl var dags att börja så kändes det som om man kämpade och kämpade men inget hände direkt, så då fick jag värkstimulerande dropp så värkarna skulle ge nått och jag skulle kunna krysta. Så ett tag skulle jag bara andas igenom värkarna och inte ta i, det var riktigt svårt för när man ligger där så vill man bara ta i allt vad man har och få ut bebisen. Efter ett tag så såg dem att minis hjärta inte gick tillbaka som det skulle mellan värkarna och så då började det bli lite bråttom. Så sen det sista fick dem lägga två klipp och så var det bara att ta i det sista och få ut han så snabbt som möjligt, så det kom in några extra läkare och stod några utanför ifall dem skulle bli tvungna att springa iväg med mini.

Fler förlossningsberättelser hittar du här ››

Mini vägde 3080 gram och var 50 cm lång

Men klockan 09:27 den 19 september så kom han äntligen ut och mådde bra, så dem behövde inte springa iväg med honom som tur var. Jag använde lustgas men tog även epidural, hade tänkt inte ta någon bedövning men jag kände att jag verkligen ville ha det. Men som tur var hade jag även jättebra personal som hjälpte till hela tiden och stöttade en. Min sambo var med hela tiden och gjorde det bästa för mig.

Mini
Här är en liten nyfödd mini som vägde 3080 g och var 50 cm lång!

Vilken känsla det var när man fick hålla sin bebis för första gången efter att ha legat i magen i 9 månader, man var verkligen helt slut men så fort jag fick mini i famnen kändes det som om man piggnade till direkt. Man fick en helt annan energi i kroppen och man kände sig lycklig på ett helt annat sätt. Vi fick vänta en stund innan vi fick vårt rum och kunde varva ner lite och duscha och fräscha till sig lite, för man var ju helt genomsvettig ett tag där. Allt var ju så nytt också och man tänkte ”hur ska jag klara av detta att ta hand om en sån liten människa”, man vågade ju knappt hålla han för han var ju så liten och man var rädd att något skulle hända. Vi sov över en natt på BB sen ville jag verkligen hem, har lite svårt att vara på sjukhus och tyckte att det skulle vara skönt att komma hem till sin egen säng och få landa och lära känna mini i lugn och ro.

Och nu har det gått 6 månader sen han föddes och han är verkligen det bästa som har hänt mig!

Hur har det gått efter förlossning? Kika in i Sossis blogg här på Vimedbarn! 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Jessica Olérs: ”Mitt vatten gick i väntrummet hos min barnmorska”

Publicerad
jessicaolers

Är det inte underbart att läsa förlossningsberättelser? Vimedbarns toppbloggare Jessica Olérs delar med sig av sin fina förlossningsberättelse med sonen Noah.


Tänkte jag skulle dela med mig av min förlossningsberättelse till er. Även om det i juli är två år sedan så minns jag den som igår. Noah var beräknad till den 7 juli men jag hade räknat med att gå över tiden. Trodde dock inte att jag skulle behöva vänta så länge som vi fick.

Vi hade bestämt att min syster också skulle vara med på förlossningen. Dels för att hon fött två barn men även för att jag var otroligt nervös och lite rädd inför det som skulle komma. Så när hennes familj åkte till Gotland flyttade hon in hos oss och gjorde oss sällskap i vårt väntande. Först tyckte jag att det var helt ok men ju längre tiden gick desto jobbigare blev väntan.

”Mitt vatten gick i väntrummet hos min barnmorska”

Jag fick göra extra ultraljud och jag besökte min barnmorska för hinnsvepning men inget hände. Till slut var min syster tvungen att åka till sin familj på Gotland och det kändes faktiskt helt ok. Jag visste att jag och Rasmus skulle klara det tillsammans om det bara ville sätta igång någon gång. Jag hade ju sett framför mig hur jag skulle vakna mitt i natten av att vattnet gick och hur vi sedan i ilfart skulle ta oss i taxi till BB Sophia. Så blev det inte!

Mitt vatten gick i väntrummet hos min barnmorska när jag var där för min andra hinnsvepning. En stor fläck lämnade jag kvar på soffan och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Nu var det dags! Ack så fel jag hade…ingenting hände och jag var så besviken. Efter två dygn om inget hänt skulle jag ringa förlossningen för igångsättning så på söndag morgon den 20 juli ringde jag.

Vi skulle komma in till lunch för en undersökning. Allt såg bra ut, de skickade hem oss med orden; Åk hem, vila och ät en rejäl middag så kan ni komma tillbaka vid 19 för inskrivning och igångsättning. Inte alls så som jag sett framför mig men är det något jag lärt mig så är det att just detta kan man inte styra över. Lite jobbigt för mig och mitt kontrollbehov. Sagt och gjort, vi åkte hem och försökte vara så avslappnade som möjligt…snart, snart skulle vi få träffa vår bebis. Strax innan sju tog vi bussen in till förlossningen och väl på plats fick vi vårt rum och info om vad som skulle hända härnäst.

LÄS OCKSÅ: Josefin Lustig: ”Man är så mycket starkare än man tror” ››

Jag skulle få dricka en shot varannan timme som skulle sätta igång förlossningen och vid 21 fick jag den första. Efter den tredje shoten hade jag rejält ont och kunde absolut inte sova. Jag ringde på klockan och in kommer de med en fjärde shot. Efter att ha undersökt mig inser de att den inte behövs, nu är det dags att flytta sig till förlossningen. Jag väcker Rasmus och säger att nu är det dags.
Strax efter halv fyra på natten kommer vi till vårt förlossningsrum. Värkarna är hanterbara och jag lägger mig i ett varmt bad. Under tiden jag ligger där ökar smärtan och jag får lustgas för att lindra vilket funkar bra. Smärtan ökar dock och till slut erbjuds jag sterila kvaddlar. Sterila kvaddlar var något jag verkligen inte vill ha men där och då känns det som en mycket bra idé…ville bara få bort smärtan från värkarna. Att sätta kvaddlarna gjorde ont men när de väl var klart lindrade de smärtan jättemycket och jag kunde andas ut en stund.

”Jag tappar andningen och får nästan panikångest”

Men självklart kom smärtan tillbaka och denna gång med större kraft. Vi provade kvaddlarna igen men denna gång utan effekt. När barnmorskan säger att de måste ge mig värkstimulerande  dropp för att förlossningsarbetet avstannat vill jag bara ge upp. Har jag haft så här ont men inget har hänt?! De sätter droppen och värkarna kommer ofta och med sådan kraft att jag tillslut tappar det totalt. Jag tappar andningen och får nästan panikångest. När barnmorskan erbjuder mig epidural är jag inte sen att tacka ja. Tycker dock att läkaren dröjer och blir arg och skriker…nu, jag vill ha den NUUUU. Efteråt när jag tittade i min journal ser jag att läkaren kom efter ca 20 minuter men där och då kändes det som jag fick vänta i timmar…

När epiduralen väl sitter så är det som att komma till himmelriket. Jag kan prata, äta och vara med på ett helt annat sätt. Helt underbart! Efter några timmar börjar jag dock känna värkarna igen och får panik. Ber dem att fylla på men får till svar att de tror att det snart är dags för bebis att komma ut och att de måste undersöka mig först. Jag minns att jag tänker, snälla gör så att jag inte är helt öppen igen så att jag kan få påfyllning men icke, det blir ingen påfyllning.

LÄS OCKSÅ: Natascha Green:”Jag var inte redo att förlora någon igen” ››

Där blir det helt svart för mig. När jag är vid medvetande igen sitter jag på pallen jag i mitt förlossningbrev bett att få ha när jag föder. Rasmus sitter bakom mig och håller mig medan min kropp arbetar av sig självt känns det som. Det går inte att hålla emot när krystvärkarna kommer och jag hör ett ljud och undrar vad det är som låter. Inser att det är mina vrål. Det gör så fruktansvärt ont och jag tittar på barnmorskan för att försöka se på henne hur långt det är kvar. Helt plötsligt säger hon; om du vill ta emot er bebis så får du komma ner med händerna nu.

Jag tar mina händer och tar emot den varma lilla kroppen som skriker som en stucken gris. Jag får upp det lilla knyttet på bröstet och känner mig så omtumlad och lycklig. Vår bebis är ute nu. Vi blir flyttade till sängen där vi bara ligger och tittar på vår lilla bebis. Efter en stund inser vi att vi inte vet om det är en pojke eller en flicka så vi lyfter lite på benet och skymtar en liten snopp.

Efter att de sytt ihop mig kommer den efterlängtade brickan med cider och smörgåsar, sååå gott det smakade! Är fortfarande helt omtumlande efter allt som hänt och säger till Rasmus att det här gör jag inte om, det blir inga fler barn. Och så kände jag faktiskt ett bra tag efteråt. Nu har jag dock ändrat uppfattning, det är klart att Noah ska få ett syskon någon gång i framtiden.

Det roliga är att Noah föddes den 21 juli, samma dag som min syster. Av alla 365 dagar som finns på året valde han just denna dag. Så lustigt!

Vill du läsa fler förlossningsberättelser? Klicka här ›› 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Josefin Lustig: ”Man är så mycket starkare än man tror”

Publicerad
josefinlustig

LOPPI:s toppbloggare Josefin Lustig har fött båda sina döttrar utomlands. Med äldsta dottern Lucia var det nära att maken Mikael inte hann hem till förlossningen men det gjorde han som tur var. Läs Josefins förlossningsberättelse nedan.

Kl 02.30 den 4 Augusti vaknar jag av smärta i ländryggen. En smärta som jag inte känt förut. Jag tänkte såklart att det kunde vara riktiga värkar. Men jag vågade inte hoppas på för mycket. Men efter det kunde jag inte somna om eftersom att det kom en värk var 10 minut hela natten. Jag tänkte att jag skulle vänta och se om det fortsatte likadant eller om det skulle stanna av. Jag hade läkartid klockan 11 den 4 Augusti så jag åkte dit och sa att jag haft värkar hela natten. Han gjorde en vanlig undersökning och sa att jag skulle åka hem och se hur det fortsatte. När jag kom hem halv 12 så fortsatte värkarna. Jag skrev upp alla värkar på ett papper så jag hade koll på hur länge det var mellan varje. Till slut behövde jag inte skriva längre för då kom dom så tätt att jag bara hann värma en blöt handduk mellan varje. Det hjälpte mot smärtan.

Mikael var inte hemma när allt började. Han var fortfarande kvar i Tjeckien där han hade spelat match. Han skulle inte komma hem förrän vid 4 på eftermiddagen. Mickes familj var hos oss medan han var borta. Vilket var väldigt skönt för mig, slippa vara ensam när det kunde komma en bebis när som helst. Vi skojade om att hon gärna fick komma ut på torsdag eftermiddag för då skulle Micke hinna hem och dom skulle hinna träffa henne innan dom skulle åka hem igen. Det var nästan så att det blev så!

LÄS OCKSÅ: Emmelie Andersson: ”Värkarna kom så tätt att jag inte hann andas” ››

”Allt blev lättare när han kom”

Jag smsade Mikael tidigt på morgonen och sa att jag trodde att jag fått värkar. Han svarade inte förrän några timmar senare eftersom att han låg och sov. Sen satte han sig på flyget och fick inte veta något mer förrän han landat. Jag skickade ett sms och sa att jag åkte in till sjukhuset och att hans pappa hämtar honom på flygplatsen. Så jag och Malin (Mickes syster) åkte in till sjukhuset vid 2 tiden. Jag tänkte vänta på honom hemma men då kom jag på att dom har badkar på sjukhuset som skulle vara väldigt skönt för ryggen. Det tog bort den värsta smärtan. När jag kom in till sjukhuset var jag öppen 4 cm! Jag som trodde att hon skulle säga att jag kunde åka hem och vänta. Jag satte mig i badkaret och väntade på att Mikael skulle ringa. Jag blev lite nervös när jag redan var öppen så mycket eftersom att det är de första cm som brukar ta längst tid. Men han hann dit utan problem. Vid 4 kom han äntligen och jag kunde slappna av. Förutom att värkarna bara gjorde mer och mer ont. Men allt blev lättare när han kom.

Efter ett tag kunde jag inte sitta kvar i badkaret längre. Dessutom satt jag där lite för länge för jag lyckades få feber. Jag valde att lägga mig i sängen och andas in lustgas. Det var väldigt skönt till en början. Jag kände mig full och masken luktade jätte konstigt. Det var lite kul med lustgas. Jag har ingen koll på tiden, när jag började med lustgas osv. Men efter ett tag började jag fundera på epidural. Barnmorskan trodde jag skulle klara mig bra utan. Ville jag ha det så var jag tvungen att ta det på en gång eftersom att man inte kan ta det när man öppnat sig för mycket. Barnmorskan gick ut, jag funderade i en minut och beslöt mig för att ta den. Det gjorde inte ont alls att sätta in den. Det var en konstig känsla när den började värka, mitt högra ben domnade bort. Smärtan försvann helt ett tag. Det var skönt, eftersom att det gjorde att jag kunde samla krafter. Jag var öppen ca 8 cm när jag tog epiduralen. Det var nästan för sent för mig att ta den. Men hon hade inte sjunkit ner tillräckligt långt så det var därför jag fick ta den. Fram till att jag tog den så gick allt ganska snabbt. Då stannade allt av. Värkarna blev svagare och det gick inte framåt. Till slut fick dom göra så att mitt vatten gick. Om det inte började hända något efter det så skulle jag vara tvungen att ta dropp som gjorde värkarna starkare. Vilket jag var tvungen att göra.

Efter ett bra tag blev värkarna bara starkare och starkare igen. Till slut fick jag börja med lustgasen igen. Den slutade jag med när jag fick epidural. Efter många timmar så var det äntligen dags för slutspurten. Jag frågade henne hur jag skulle veta när det var dags att börja trycka, det märker du säger hon. Och det gjorde jag! Konstigt nog så kom det jätte naturligt. Som att kroppen hade gjort det förr. Efter att ha haft krystvärkar i 25 minuter var hon ute, vår fina tjej. 00.39 den 5 Augusti kom hon ut. Hon var 51 cm lång och vägde 3075 gram. Hon kom 9 dagar tidigt.

LÄS OCKSÅ: Sandra Cederbom: ”Nu kommer den! Nu kommer den!” ››

”Man är så mycket starkare än man tror”

Jag hade aldrig klarat det utan Mikael, även om jag fick klara första delen ensam. Det gick hur bra som helst. Men sista timmarna hade jag inte klarat utan honom. Han gjorde mig så mycket starkare. När jag trodde att jag inte orkade mer så fick han mig att orka dubbelt så mycket. Man är så mycket starkare än man tror. Dagen efter hade jag absolut inte klarat mig utan honom. Han fick göra allt, köra mig i rullstol, hämta mat. Ja, allt.

Förlossningen blev inte som vi hade tänkt, jag tänker inte gå in på några detaljer för er. Men jag hade velat att slutet blev annorlunda. Att allt hade vart bra och vi hade fått mysa med henne från första början. Nu fick vi vara utan henne i 2 nätter. Vi blev kvar på sjukhuset i 4 nätter.

Vi fick äntligen komma hem, men vi fick åka hem utan Mikael. Han var tvungen att åka tidigare än oss för att åka och spela landskamp. Men Malin stannade kvar hos oss så vi slapp vara ensamma första dagarna. Det var verkligen till stor hjälp. Några dagar senare kom han äntligen hem, Malin åkte hem dagen efter och vår vardag som en liten familj startade.

Lucia Elisabet Lustig, vi älskar dig mest av allt! Du är det bästa som hänt oss.

Vill du läsa fler förlossningsberättelser? Klicka här ››

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Emmelie Andersson: ”Värkarna kom så tätt att jag inte hann andas”

Publicerad

Vimedbarns bloggare Emmelie Andersson delar med sig av förlossningen när hennes tvillingar kom till världen. Läs hela Emmelies berättelse nedan. 

”Det känns så märkligt att ligga på förlossningen utan att ha ont”

Vi kom in till förlossningen klockan 8.30 och jag hoppade genast upp på britsen och väntade på att ctg grejerna skulle sättas på plats. Läkaren kom in och pratade lite och han sa precis som dagen innan att han tyckte jag såg oförskämt pigg ut.

Fick ligga med ctg fram till klockan 10.00 ungefär då de kom och sa att vi skulle flytta in i ett förlossningsrum. Och där blev jag undersökt av en barnmorska som konstaterade att jag var öppen 4 cm. Hon tog även hål på hinnorna och satte en skalpelektrod i huvudet på tvillingen som låg längst ner.

Hon talar om att vi nu får se vad som händer om det vill sätta igång av sig självt eller om vi behöver hjälpa till med dropp.

Jag ligger i sängen och bläddrar i en tidning och det känns så märkligt att ligga på förlossningen utan att ha ont…

LÄS OCKSÅ: Natasha Green:”Jag var inte redo att förlora någon igen” ››

forlossningberattelseVid 11 får jag en sammandragning och känner samtidigt att det blir alldeles varmt i sängen och gissar att vattnet gick så vi ringer på barnmorskan. Hon frågar om jag vill upp och gå lite så det gör jag och det rinner ännu mer vatten. Tar ett par varv i korridoren men finns inte direkt mycket att titta på så känner mig  klar med promenaden ganska fort.

Jag undersöks igen vid 13.30 och är då öppen 5 cm och ny ctg kopplas på. Jag blir lite besviken för tycker det går sjukt långsamt och kan inte riktigt släppa tanken av att det känns lite fel att vara där när jag knappt har ont.
Vi stoppar i oss lite lunch, tyvärr på varsitt håll då pappor tydligen inte fick äta på förlossningen.
Ett nytt team kommer in och presenterar sig och de föreslår att vi ska sätta in lite dropp.

Vid 14.45 kopplas droppet på och jag får några sammandragningar först men inget jätte smärtsamt så de ökar styrkan på droppet lite och efter en stund får jag en värk som drar ihop hela magen och den blir hårdare och hårdare och det gör ondare och ondare… Det släpper inte utan bara fortsätter att göra ont som en jättelång värk, jag ser samtidigt på ctg kurvan hur hjärtljuden på ena bebisen sjunker och sjunker fort fort…. Får panik och ringer på klockan. En barnmorska kommer in och kikar på skärmen och frågar hur jag mår samtidigt som hon trycker på larmklockan och rummet fylls snabbt med massa folk. Hon ber om bricanyl och läkaren står och kollar på skärmen och frågar om tvillingarnas positioner osv. Jag ligger skräckslagen i sängen och ser framför mig hur de rullar iväg med mig för snitt och känner mig så rädd och besviken över att det inte blev någon vanlig förlossning. En barnmorska säger att hon ska ge mig en spruta och direkt när hon gör det känner jag hur värken släpper och jag ser hur hjärtljuden tickar uppåt igen. Alla andas ut och jag gråter lite och barnmorskan förklarar att droppet gjorde att jag fick en kraftig värk som inte ville släppa och då blev det jobbigt för ena bebisen i magen. Droppet är givetvis bortkopplat igen.

”Det börjar göra jäkligt ont”

Hon går ut och i samma stund hon stänger dörren bryter jag ihop och gråter och gråter. Vi kramas och jag bara skakar. Fy så rädd jag blev. Jag är väldigt darrig länge och ben och händer skakar och jag vet inte om det är av bricanylet eller av chocken.
Sen lugnar allt ner sig igen och jag tycker inte det händer så mkt. Har lite värkar då och då men inget som gör särskilt ont.
Vi käkar lite middag innan det bestäms att droppet ska kopplas på igen.

Från 17 ungefär kommer det värkar igen och om jag minns rätt är droppet då påkopplat, jag tror att jag redan här ett tag får väldigt väldigt täta värkar utan paus så de får skruva ner droppet lite.

forlossningsberattelse

Det börjar göra jäkligt ont och jag har svårt att andas igenom värkarna, känns lättare att liksom hålla andan eller skrika lite i slutet av värkarna men undersköterskan och Tommy påminner mig om att andas. Är nu öppen 7 cm och får frågan om jag vill prova lustgasen. Här går det plötsligt ganska fort och det gör jävligt ont och jag har inte alls fått lustgasen att funka. De ber mig andas tidigare men jag skriker ändå ut smärtan i masken i slutet av varje värk. Lustgasen gör ingen större nytta. Vi fäller upp sängen så jag kan stå på knä och hänga över sängen och det är faktiskt jätteskönt. Men värkarna kommer så tätt att jag inte hinner andas mellan dem och lustgasen ger fortfarande inte någon effekt . Barnmorskan säger att droppet är borta och att det är mina egna värkar så det är inte mycket att göra.

En läkare kommer in och frågar vad jag har tänkt kring smärtlindring och trots att jag har så ont att jag ligger och grinar säger jag att jag inte vill ha nåt annat än lustgasen och barnmorskan säger att det är ändå ingen ide för det är nära nu.

Jag får så många värkar utan avbrott att jag tänker med masken tryckt mot ansiktet att om jag svimmar nu måste de väl ändå avsluta det här åt mig?

Jag säger att jag inte vet vad jag ska göra, jag måste få andas, lustgasen höjs och jag får höra  att det inte är långt kvar. Jag frågar om det är sant eller bara för att få mig att orka men de säger att det är nära nu.

Plötsligt ändras smärtan lite och trycket nedåt ökar på ett annat sätt. Då vill de att jag ska lägga mig istället och de börjar bygga om sängen och plocka fram grejer och förbereda sig. De frågar om jag behöver kissa och det gör jag säger jag men kommer aldrig ur sängen till toan , finns ingen paus att komma ur sängen på så de sätter kateter och tömmer mig. Jag säger att det trycker på och barnmorskan säger att jag kan ta i lite om jag vill.

Sen känner jag hur det spänner och trycker och de vill få mig i position och sjunka ner med rumpan och lägga upp benen. Jag stretar emot lite för känner att jag måste slappna av lite först. Men kommer till slut rätt och krystar  två eller tre gånger och hör sedan hur en liten liten bebis skriker och ser då vår lilla lilla prins ligga långt ner på min mage. Jag fattade inte ens att han kom ut, gråter lite och säger till Tommy ”titta det gick”. Jag är så lättad över att han är ute och att vi slapp sugklockor och annat. Han är så liten säger jag. Navelsträngen är lite kort så han når inte upp till bröstet. De går ut med honom och Tommy följer med såklart.

LÄS OCKSÅ: Susanna: ”Det var en mirakulös förlossning” ››

Här kommer det in en ny barnmorska och presenterar sig. Dags för skiftbyte. Vårt lilla knyte kommer in i en filt och sitter i Tommys famn bredvid mig. Jag är lite skakig i benen och undrar när nästa kommer. Barnmorskan frågar efter läkaren och jag märker att hon är lite irriterad på att han inte är där.

”Jag inte kan ta i mer för då går hela jag sönder”

En barnmorska går iväg med lillprinsen men kommer tillbaka snabbt. Men efter en liten stund går de ut med honom ur rummet och Tommy följer med.
Jag får lite lustgas för att slappna av och droppet kopplas på. Jag får plötsligt lite värkar och hugger efter lustgasmasken likt en bebis som hungrigt letar efter bröstet haha. Den stackars undersköterskan för hjälpa mig då Tommy är med vår lilla prins.

Barnmorskan frågar om de ska hämta pappa men jag säger att jag klarar mig och att jag inte vill att han lämnar honom själv med läkarna.

Det trycker på igen och hon ber mig ta i. Jag tar i allt vad jag kan men det känns inte som det händer nånting. Får inte jättestarka krystvärkar i början men försöker ta i allt jag kan så hon oxå kommer ut. Till slut känner jag hur det börjar spänna och bränna och jag säger att jag inte kan ta i mer för då går hela jag sönder men det gör jag inte säger hon utan ta i en gång ordentligt nu. Så det gör jag och sedan spänner och bränner det såå mkt att jag tror allt ska säga ritsch…. När nästa värk kommer måste jag hålla emot säger hon och jag gör allt jag kan för att andas mig igenom den kommande värken och suger i mig ordentligt med lustgas och det funkar. Sen får jag ta i igen och då kommer hon, vår lilla tjej. En alldeles mörkhårig liten liten trollunge får jag upp på bröstet. Jösses så söt hon är.

De tvättar av henne lite innan hon kommer tillbaka och börjar äta direkt. Barnmorskan säger att hon måste sy något stygn så jag får bedövningsspray och lite mer lustgas. Jag ber om ursäkt att jag är så darrig och skakar så mkt.

Det gör inget säger hon, inte så konstigt att du gör det. En läkare kommer in och berättar att de lagt in vår lilla kille på neo. Han hade lite ihopklibbade lungor vilket var vanligt när man var född lite tidigt men han mår bra men har en mask på sig och lite slangar för att hålla koll. Han säger att vi får åka upp när vi är färdiga.
Barnmorskan syr klart, två små stygn blev det. Det gör inte särskilt ont mer än att det sticker till när nålen sätts i.
Undersköterskan frågar om jag är hungrig och om jag är! Skulle kunna äta vad som helst! De ringer efter Tommy så vi ska få fika ihop. Under tiden vägs och mäts lilltjejen och hon var mindre än vi trott med sina 2320 gram och 44 cm lång. Hon ligger hos mig och äter och äter. Jag undrar hur min lilla kille har det och försöker fatta att vi nu har två små bebisar och nu alltså är trebarnsföräldrar. Jag längtar efter att få visa Nikki men inser att hon sover nu. 21.06 föddes han och 21.42 kom hon.

forlossningsberattelse
Tommy kommer äntligen och vi fikar och pratar lite om vad som hänt hos mig och hos honom innan vi får åka upp till bb och neo.

Vi blir inskrivna på bb men går direkt bort till neo med vår lilla tjej så hon ska få träffa brorsan. Vi lägger dem bredvid varandra en stund innan jag tar upp honom och han börjar äta på mig direkt han oxå. Jag kan sedan inte slita mig utan sitter med honom på bröstet i flera timmar, måste ta igen lite tid jag missat. Känns så bra att få ha honom på bröstet och ligga och lukta och klappa på honom. Men vid fyra fem tiden säger de åt mig att gå och lägga mig och sova lite.

Tänk att vi nu har tre fantastiskt fina barn. Välkomna till familjen Allie och Louie.

Vill du läsa fler förlossningsberättelser? Klicka här ›› 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se. Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
Sekretessinställningar
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se. Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
stats