Förlossningsberättelser

Förlossningsberättelse: ”Jag fick en slags superkraft”

Publicerad 15 juni, 2017

EMELINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Efter att ha gått 9 dagar över tiden, var jag så trött på att vara gravid. Jag trodde aldrig att jag skulle föda, det kändes som en bluff, som att jag inte var gravid på riktigt. Men den 23/9 drog allt igång. Jag var extra trött den kvällen, och gick och la mig redan vid nio. Runt midnatt kom min första värk, är det nu det händer? tänkte jag. Nästan hela den här graviditeten hade jag varit så rädd inför förlossningen. Det var ju bland det värsta jag någonsin varit med om, att föda barn. På samma gång som det var det bästa. Men nu hade rädslan tagit över.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

Jag var inte alls rädd

”Efter att ha fått min första värk vid tolv, så rullade allt bara på. Från tjugo minuters mellanrum, ända ner till sex värkar på tio minuter. Det konstiga var, att när allt väl satte igång så blev jag så lugn. Jag var inte alls rädd. Jag smög ut i vardagsrummet när jag kände att mina värkar kom regelbundet och lite halvt dansande, vaggade jag runt i vardagsrummet och köket. Jag försökte få i mig lite rostmacka med apelsinmarmelad.”

Ringde in till förlossningen

”Klockan fem på morgonen hade Andreas ställt sin väckarklocka, så då bestämde jag mig för att väcka honom. Han blev så glad över att det äntligen var igång, och började packa iordning sakerna vi skulle ta med oss. Runt sex på morgonen ringde jag in till förlossningen och sa att jag hade ca 3 värkar på 10 minuter. Jag frågade om det fanns plats, och om vi kunde komma in efter att vi lämnat Leia på förskolan. Barnmorskan svarade att vi borde lämna henne så fort som möjligt, och att det fanns en plats för oss. Efter samtalet blev värkarna bara mer och mer intensiva. Leia fick vara på föris vid 7, och vi åkte in till Södra BB på SÖS.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Öppen 5 centimeter

”Vid ingången möttes vi av en jättegullig barnmorska, som sedan var men under nästan hela förlossningen. Hon visade oss vägen upp till avdelningen och vårt rum. När hon skulle undersöka mig var jag så nervös, för när jag kom in till förlossningen med Leia var jag bara öppen 1 cm och höll typ på att avlida av smärtan. Du är öppen 5-6 cm sa hon. VA?! är det sant? Yes, jag får stanna! Från att jag kom in så rullade allt på. Jag vankade runt i rummet och lyssnade på lugna favoriter, medan min kropp skötte resten. Utan bedövning lyckade jag bli fullt öppen.”

Bricanyl för att stoppa värkarna

”Klockan 14 kände jag hur krystvärkarna kom, och det var då den värsta delen av förlossningen oxå kom. Från kl 14-17.50 hade jag krystvärkar. Detta berodde på att Lo inte lyckats skruva ner sitt huvud tillräckligt lång, utan istället hade hon fastnat med huvudet halvvägs. Under den här tiden var det olika läkare som sprang in och ut hos mig, där den ena gav mig Bricanyl för att stoppa värkarna och den andra värkstimulerande dropp för att sätta igång de ännu mer. Jag använde mig av TENS som smärtlindring, och det fungerade så bra på mig! Jag kan verkligen rekommendera att prova det!”

Det var prat om sugklocka

”Jag kämpade och kämpade med alla dessa krystvärkar, och det ända jag sa va ”Saft!!!”. Jag var så svettig och slut, och såg hur en saftkanna stod på ett bord en bit bort från mig. Andreas fick assistera med saften, medan barnmorskorna och läkarna skötte sitt. Jag provade alla möjliga olika ställningar, för att hon skulle tränga ner ordentligt. Efter ett bra tags kämpande kom en ny läkare in och sa åt mig att vi nu måste få ut bebisen. Det var prat om sugklocka, men vi kom inte så långt. Jag tror att hon drog ner Lo på något sätt, så att jag tillslut kunde krysta ut henne själv. Precis innan Lo föddes så hörde jag en av läkarna (det var säkert 7 personer i rummet även den här gången när jag födde) säga till Andreas, ”Om barnet inte andas när det kommer ut, måste du vara beredd på att springa med oss”. Då kände jag bara hur jag fick någon slags superkraft och lyckade krysta ut henne. Stackars unge som hade legat med navelsträngen runt halsen, vilket gjorde att situationen blev lite dramatisk. För varje krystvärk jag fick så drogs navelsträngen åt, och hennes hjärtljus gick ner väldigt lågt..”

Världens finaste Lo

”Vad blev det, vad blev det skrek både jag och Andreas, men fick inget svar. Tillslut hörde vi ett hest bebisskrik, och barnmorskan sa att det var en tjej. Vi båda blev så chockade, en liten tjej som såg nästan precis ut som sin storasyster. Åh vad jag var lycklig just då! Äntligen hade jag lyckats föda ut den här ungen, och helt perfekt låg hon på mig och letade efter bröstet. Tio fingrar och tio tår. Världens finaste Lo föddes den 24 september 2015 kl 17.50 på södra BB, och var 52cm lång och vägde 3810g. Jag är så chockad och stolt över mig själv som födde helt naturligt, och utan någon bedövning den här gången. Hur grym är inte kroppen?”

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

Tips! Läs Emelinas blogg om livet som tvåbarnsmamma på nouw.com/emelinas

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

Publicerad 24 maj, 2017

Idas förlossning startade med att hennes slempropp gick efter ett besök hos barnmorskan i vecka 41. Sen började värkarna smyga sig på och det var dags för förlossning.
– Detta kan nog vara det absolut häftigaste jag gjort, skriver Ida i sin förlossningsberättelse.

IDAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Allt började natten till torsdag den 2/2 och jag hade svårt att sova och kunde inte ligga på ryggen utan att det värkte. Jag tänkte inte så mycket på det, mest att det kommer försvinna. Dagen gick och jag var iväg hela dagen. Natten till Fredag 3/2 var lugnare, men när jag vaknade kände jag direkt att jag hade ont både i ryggen och mage och en smärta som kom och gick. Värkar tänkte jag då.”

”Jag blev glad och rädd”

”Jag gick iväg till barnmorskan för att ta blodtrycket (det är rutin när man har gått över tiden) och att blodtrycket stigit är oftast ett tecken på att förlossningen närmar sig. Vi pratade lite och jag berättade att varken slempropp eller vattenavgång har skett så långt ögat kan nå. Vi sa hej då och jag var tvungen att gå på toaletten innan jag gick hem, och där kom den, slemproppen. Jag blev både glad rädd och skrattade på samma gång. Jag gick ut och ringde K för att berätta läget. När jag kom hem så smög sig smärtan i magen sakta framåt. K kom hem efter någon timme och vi vilade och förberedde oss på vad som troligtvis skulle hända.”

Läs också: Resa som gravid – 5 tips

Började se ett mönster i värkarna

”Jag började klocka värkarna men de var väldigt oregelbundna. Vid kl 18 gick vi ut och tog en promenad och pratade om att det troligtvis var sista promenaden innan bebis. Vi hade bestämt oss för att vänta med att berätta läget för våra familjer, men i efterhand har både min syster och min mamma berättat att de visste att det var på g. Vi tackade nej till middag och jag skickade väldigt mycket bilder på ”vanliga” saker vilket gjorde att de förstod att något var på g. Vid kl 20 började vi se ett mönster mellan värkarna men mellan vissa var det väldigt länge emellan. Jag tog en dusch, tvättade håret och bara tog det lugnt. Vi gick och la oss vid kl 22 men så fort vi la oss så blev det värre, mycket värre. Vi försökte vila lite och början gick det bra. kl 00.45 var det ca 5 min mellan värkarna och vi ringde till förlossningen för att berätta läget, vi bestämde att vi skulle avvakta för att få tätare mellan värkarna.”

Fullt på förlossningen

”Jag försökte vila men jag kom såklart inte till ro. Lördag 4/2 (v41+3) Kl 01.23 ringde vi igen, minns inte exakt hur länge det var mellan värkarna, men det var fullt på SÖS och barnmorskan jag pratade med fick oss att vänta ytterligare för att det skulle bli lediga rum. Jag duschade, K masserade mig och jag gick runt och försökte hitta olika platser att på skönaste sätt ta nästa värk. Kl 02.20 Nu hade jag ont och var lite orolig att vi skulle behöva åka någon annanstans. Jag och K pratade om vart vi skulle kunna tänka oss att åka. K var väldigt positiv att åka vart som, vilket var skönt för mig som har kontrollbehov. Vi pratade med ytterligare en barnmorska på SÖS som berättade läget och hon skulle återkomma till oss. Under den tiden packade vi i ordning och gjorde oss redo att föda barn. Hon ringde tillbaka och hälsade oss välkomna till SÖS. ”Ni gjorde min dag” sa jag till henne och vi satt oss i bilen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Skön och läskig känsla

”Vi kom in till förlossningen Kl 03.15. CTG och några andra undersökningar gjordes. Allt såg bra ut och jag var öppen så pass mycket att vi blev inskrivna. Det var en skön och läskig känsla. Vi bestämde direkt att jag ville ha epidural och narkosläkaren kom ganska direkt. Nu skulle en av de grejerna jag var mest rädd för hända. Den långa sprutan. Jag berättade direkt om min rädsla för sprutor och personalen gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg och de lyckades. Epiduralen tog direkt och smärtan var som bortblåst, så skönt. Vi fick chans att vila och ladda batterierna. Kl 07 var det personalbyte och nya undersökningar gjordes, under den tiden hade jag bara öppnat mig 1 cm vilket gjorde att värkstimulerande dropp sattes in. Kl 08.55 hade jag öppnat mig ytterligare 5 cm utan minsta lilla smärta, nu var jag öppen 10 cm. Hon låg dock fortfarande såpass högt upp så vi fick gå upp och testa olika ställningar för att hjälpa till att få ner henne.”

”Nu börjar livet på riktigt”

”Ju närmare klockan blev 11.30 ju mer smärta kom tillbaka. Kl 11.30 började jag krysta och kl 11.58 fick jag upp världens finaste tjej på mitt bröst. Detta kan nog vara det absolut häftigaste jag gjort, men jag hade aldrig klarat det om jag inte hade haft världens finaste och bästa kille och barnmorskor vid min sida. Vi blev kvar på förlossningen i några timmar i väntan på ett rum på BB-hotellet. Nu börjar livet på riktigt.”

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

Tips! Läs Idas blogg om livet som nybliven småbarnsförälder på bauerida.vimedbarn.se

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Det var en utomkroppslig upplevelse”

Publicerad 18 maj, 2017

När Linnéa väntade sitt andra barn trodde hon inte att hon skulle behöva gå över tiden eftersom att hennes första son föddes på datumet för beräknad födelse.
– Inte ens min barnmorska trodde att jag skulle gå över tiden, skriver Linnéa i sin förlossningsberättelse.

LINNÈAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Graviditet nummer två började lida mot sitt slut. 25 augusti 2014 var vår andra pojke beräknad att komma till världen. Eftersom pojke nummer ett kom på utsatt dag och allt fanns det inte ens med i beräkningen att jag skulle gå över tiden. Inte ens min barnmorska trodde det.”

Höggravid i värmen

”Jag vet inte om någon av er minns sommaren 2014? Jag gör det. Det var total värmebölja och i vår kommun härjade den största skogsbranden i modern tid här i Sverige. Vi bor som tur var i andra änden av kommunen, men under en lång period var det över 30 grader varmt dag som natt, och det gick inte att vädra på nätterna för luften var så fylld av rök. Och där gick jag, höggravid i värmen och försökte få dagarna och nätterna att gå. Men förutom de där veckorna med nästan outlidlig värme och rökfylld luft, ja då var det en helt underbar graviditet. Jag orkade träna ända till slutet, jag hade inte ont någonstans och kände mig bara så stark i kroppen. En vecka innan jag var beräknad kom min syster hem från Berlin och hälsade på. Hon skulle stanna två veckor så nu hade jag en liten deadline. Barnet måste liksom komma innan min syster skulle åka hem. Hur skulle det annars bli!?”

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

Gick en mil om dagen

”Jag var nog egentligen inte trött på att vara gravid, jag ville nog mest bara att min syster och svåger skulle få chans att träffa barnet innan dom for hem till Tyskland igen. Men dagarna gick och jag städade, gick milen ungefär varje dag men den där envisa lilla bebisen hade inte alls någon brådska att lämna magens trygga värld. Den 25:e kom och gick och inte hade jag en endaste lite förvärk. Men så, den 29 augusti vaknade jag kl 5 på morgonen och kände att något var på gång i kroppen. Så jag gick upp. Lite småvärkar kom och gick under morgontimmarna. När jag kom ner i matrummet ser jag att hunden ätit något dåligt och spytt ner hela golvet. Så där stod jag, höggravid på alla fyra, klockan 5 på morgonen och torkade hundspyor. Vilken fantastisk start på dagen. Av någon anledning hade min sambo Sebastian tagit ledig just denna fredag. Värkarna blev lite mer täta under förmiddagen men inte på något vis tänkte jag att det skulle bli barn idag. Jag skulle nog få gå så här något dygn till innan det drog igång på allvar. Vi bestämde oss för att åka in till Västerås för att shoppa lite med min mamma och syster. Vi packade med BB-väskan mest för säkerhets skull. Vi har cirka 40 minuter in till Västerås och i bilen märkte jag att värkarna blev starkare och tätare. Efter ett litet tag insåg jag att det blir inget shoppande idag, vi måste nog in och föda barn istället.”

Läs också: Förlossningsberättelse ”Att föda i vatten var otroligt häftigt”

Mätt och redo att föda barn

”Vi bestämde träff med min mamma och syster på Burger King så de kunde ta med vår då 3-åriga Axel som åkte med oss i bilen. Men allra först var jag tvungen att äta. Skulle jag föda barn idag så skulle jag då inte göra det på tom mage. Så där stod jag på Burger King och tryckte deras största mål medan värkarna blev allt tätare och mamma allt argare för att vi inte åkte till förlossningen. En stor tugga mat, en rejäl värk, lite flåsande, lite oroliga blickar från de andra gästerna, arga muttranden från mamma. Och så började det om igen. Tillslut var jag mätt, nöjd och väldigt redo att föda barn. Strax innan 14 kom vi in på förlossningen och träffade en barnmorska som inte alls trodde att det var något barnafödande på gång.
”Mjaha, ni har drygt 40 minuter hem, andra barnet… Ja, ni kanske får åka en sväng och komma tillbaka när det dragit igång på riktigt, för inte ser det ut som du har så ont? Men vi undersöker väl dig för säkerhets skull när ni nu är här” 14.20 blev vi inskrivna på förlossningen då det visade sig att jag var öppen 6 centimeter.”

Läs också: Resa som gravid – 5 tips

Värkarna kom tätare och tätare

”När jag berättade att vi egentligen tänkt åka och shoppa, men fick ta en snabbsväng förbi och käka mat och sen in till förlossningen tittade personalen rätt surt på mig och gav mig en spypåse. För den skulle jag då absolut behöva använda om jag varit så taktlös att jag ätit en rejäl måltid innan jag åkte in till förlossningen. Där och då bestämde jag mig för att hur det än går, så tänker jag då inte spy. Värkarna blev tätare och tätare och jag satt på pilatesbollen, lutad över sängen med lustgasen som min bästa vän. Både jag och personalen insåg nog ganska snabbt att vi fick stryka planen med att ta någon ryggmärgsbedövning. Ingen läkare fanns på plats just för tillfället och vi skulle nog inte ha så mycket tid.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar uupplevelse”

Lustgasen var min bästa vän

”Efter en stund bytte jag om till den urtjusiga rocken och de supersexiga trosorna förlossningen så fint lånar ut. Personalen kikade in och flinade nöjt att nu är det någon som är redo att föda barn eftersom jag bytt om. Under hela förlossningen var lustgasen min bästa vän, inte bara för att den tog udden av värkarna, men också för att jag hittade en sådan fin rytm i andningen med den. Allt jag behövde fokusera på var att hålla koll på hur jag andades in och ut i masken. Sebastian satt mitt emot och höll koll på värkarna på monitorn. Vid 16-tiden kom det in en barnmorska och en undersköterska och sa att det var dags att undersöka mig. Allt såg bra ut och dom tyckte jag kunde ligga kvar på sängen en stund. Sedan var det bara att vi ringde på klockan om det var något. Precis när dörren slår igen bakom dom känner jag att ok, nu kör vi. Nu är det dags att krysta. Så Sebastian hängde sig på klockan men ingen kom in på en gång så han fick rusa ut i korridoren och hittade som tur var på en barnmorska som kommer med in, lyfter på mitt täcke och ropar till sin kollega att hon måste komma med alla grejer, för här ska det födas barn. Knappt hinner de ta på handskar och förkläden för 3 krystvärkar senare är Isac född. 16.17. Upp på bröstet kommer ett knubbigt, kletigt litet barn. Vår efterlängtade Isac!”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag fick övernaturliga krafter”

Hög på endorfiner

”Vi ville åka hem så snart som möjligt så vi blev kvar på förlossningen tills vi blev utskrivna. Eftersom Sebastian skulle köra hem och var betydligt mer tagen och trött än vad jag var (som var hög på födabarn-endorfiner), så tyckte jag att han väl kunde få lägga sig en stund i sängen och sova, så kunde jag sitta i fåtöljen medan vi väntade på att barnläkaren skulle komma och ge oss klartecken att åka hem. Jag kan säga att barnmorskan som kom in och såg Sebastian ligga där och slumra i sängen blev något arg, och tyckte att det allt var mamman som borde ligga i sängen…”För vem utav er är det egentligen som har fött barn här och behöver vila!?!” Stackars Sebastian! Nu har jag provat att föda barn både med och utan ryggmärgsbedövning och det som var så otroligt häftigt med att föda utan, det var att kroppen precis visste vad den skulle göra. Det är nog det närmaste jag kommit en utomkroppslig upplevelse. Det var bara att hänga på så visste kroppen hur den skulle hantera det som skedde i kroppen. Väldigt märkligt men så otroligt coolt.”

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

Kroppen hade kontroll

”Precis som under min första förlossning hade jag lustgasen med mig ända tills förlossningen var över. Jag fortsatte bara att andas på i samma rytm hela tiden. Det var en nästan magisk känsla att känna hur kroppen hade kontroll över situationen, och om jag bara höll mig till att andas rätt, ja då skulle allt gå bra. Och det gjorde det ju också. Och inte behövde jag använda spypåsen heller…”

Tips! Linnéa driver den populära mat- och bakbloggen Linnéas Skafferi.

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag riskerade mitt liv för min dotter”

Publicerad 27 april, 2017

Sols graviditet var komplicerad och riktig jobbig. Hon har en ovanlig sjukdom som heter Marfans syndrom, en bindvävssjukdom som bland annat påverkar hjärtat.
– Jag fick veta att jag hade 25% risk att dö under en graviditet eller förlossning, skriver Sol i sin förlossningsberättelse.

SOLS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”När jag fick veta att jag var gravid blev jag väldigt chockad. Jag hade börjat misstänka något, dock var det inte planerat och jag trodde att det bara var min kropp som spökade och gav ”falskalarm”. Jag gjorde mitt graviditetstest fem på natten. Vi hade åkt tåg över åttio mil, blivit fast på ett tåg där vi hade fått sitta i över en timme innan en av sambons bekanta kom med bil och hämtade oss och när vi tillslut kom hem var det flera timmar senare än planerat. Vi var så himla trötta, ändå gick jag in på toaletten och gjorde ett graviditetstest. Jag blev helt chockad när det visade två streck, speciellt då det var billiga test från eBay som jag knappt trodde att funkade.”

”Har en ovanlig sjukdom”

”Graviditeten blev jobbig. Riktigt jobbig. Jag har en väldigt ovanlig sjukdom som heter Marfans syndrom, en bindvävssjukdom som sätter sig på all bindväv i kroppen och däribland hjärtat. Jag gick hos en hjärtläkare som bara ett par veckor innan jag gjorde mitt positiva graviditetstest hade sagt till mig att jag inte fick bli gravid inom den kommande tiden. Det var lite läskigt att ringa henne och berätta att jag visst hade blivit gravid ändå, jag blev nästan rädd att hon skulle skälla på mig. Jag fick en tid hos henne och hon rekommenderade abort, dock kände jag redan där och då att det inte var något alternativ. Jag älskade redan den där lilla varelsen som bosatt sig i min kropp.”
Läs också: Resa som gravid – 5 tips

”När jag var gravid i vecka 10 så började jag blöda. Jag blödde jättemycket. Med gråten i halsen ringde jag gynmottagningen, kunde jag snälla få komma in på kontroll? Kunde den lilla i min mage vara borta? Hur gick allt? Jag fick göra ett ultraljud och för första gången fick vi se vår dotter som trots min blödning levde och mådde bra.”

25% risk att dö

”På grund av mitt hjärtfel fick jag gå på regelbundna kontroller. Min hjärtläkare tyckte fortfarande att jag skulle överväga abort. Jag fick veta att jag hade 25% risk att dö under en graviditet eller förlossning. Det var ett otroligt tungt besked men trots det var jag säker på min sak. Vårt barn skulle få födas trots alla risker. Dock blev det såklart en stor oro för mig under hela graviditeten och jag var mycket rädd. En dödsdom när man bara är 23 år gammal är inget man räknat med och jag hade väldigt svårt att hantera det.”

”Jag minns inte så mycket”

”Jag fick kontakt med specialistmödravården. De beslutade att i graviditetsvecka 16 sätta cerclage. Det är som en metallring på livmodertappen som förhindrar för tidig födsel. Storebror föddes i vecka 28+6 och de ville förhindra att det hände igen. Även här spelade min sjukdom en viss roll då den gör att risken att föda alldeles för tidigt blir ganska stor. Jag fick även veta att min sjukdom gör att jag har svårare än andra att bli gravid.
När de satte in cerclaget fick jag ryggbedövning och lugnande. Jag minns inte så mycket av det, men jag minns att jag tackade alla läkare efteråt för att det hade gått så bra. Några timmar efter insättningen fick jag åka hem, fick höra att jag skulle äta Alvedon om jag hade ont. Den natten hemma sov jag nästan ingenting. Jag hade så fruktansvärt ont att jag grät, inte en chans att Alvedon hjälpte emot det!”

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

”Hade inte klarat mig utan min sambo”

”Jag gick i skolan på den här tiden, men blev sjukskriven någon månad in i graviditeten. Cerclaget gjorde att jag inte fick gå promenader vilket innebar ett visst problem att ta mig till skolan, jag hade ont när jag satt upp och min hjärtläkare rekommenderade efter ett tag sängvila. Jag blev sjukskriven. Fick nästan bara ligga ned på soffan och blev tvungen att sluta göra saker som handling och hushållsarbete. Jag hade aldrig klarat mig utan min sambo. Var fjärde vecka fick jag gå och kolla mitt hjärta, jag var rädd varje gång att det skulle ha blivit sämre men som tur är så blev det inte påverkat.”

”Jag var jättenervös”

”Det blev planerat att jag på grund av riskerna skulle föda i Uppsala. Gävle sjukhus vågade inte låta mig föda där då de inte har samma specialistläkare som Uppsala. Cerclaget togs bort i Gävle i vecka 36. Det gjorde precis lika ont att ta ur cerclaget som att sätta i det och jag blödde och mådde riktigt dåligt, blev till och med inlagd på sjukhus på grund av smärta och blod. På måndagen då jag befann mig i graviditetsvecka 38 fick vi åka till Uppsala. Vi blev hämtade med taxi hemma halv sex på morgonen. Jag var jättenervös. Planen var att jag skulle få igångsättning samma dag. När vi kom dit gjorde de en undersökning men berättade att igångsättningen skulle bli uppskjuten då de först ville göra ännu en kontroll av hjärtat.”

Läs också: Förlossningsberättelse ”Att föda i vatten var otroligt häftigt”

Fick tid för igångsättning

”Vi fick ta in på Ronald McDonald-huset där vi fick stanna fram tills det var dags att föda. På måndagen fick vi även en tid att kolla mitt hjärta som fortfarande såg bra ut. På kvällen tog några vänner till mig tåget till Uppsala för att hinna träffa mig och min sambo en sista gång innan vi skulle få vår bebis. På tisdagen fick vi komma tillbaka till doktorn. Planen var att vi skulle få igångsättning då istället. Doktorn gjorde en undersökning och kände att jag var öppen två centimeter, hon gjorde även en hinnsvepning och sa att förlossningen kunde starta av sig själv när som helst och därför beslutade hon att skjuta upp igångsättningen ytterligare. Vi fick en ny tid för igångsättning på torsdagen. När vi kom dit på torsdagsmorgonen visade det sig dock att det var helt fullt både på förlossningen och BB och återigen blev igångsättningen uppskjuten.”

”De satte ballongkateter”

”Det blev fredag. Dagen D. Vi kom till förlossningen halv åtta på morgonen. Nu hade vi blivit lovad att det verkligen skulle bli igångsättning. Eftersom det blivit uppskjutet flera gånger redan så var jag osäker på om det verkligen skulle bli av, men vi märkte fort att denna gång skulle det verkligen ske. Runt tio på morgonen satte de ballongkateter. Det är en kateter med en sak som de blåser upp som en ballong innanför livmodertappen och som de sedan drar i en gång i timmen och när den trillar ut så är man tillräckligt öppen för att kunna få värkstimulerande dropp. Ballongkatetern trillade ut efter ett par timmar och de satte droppet. I samma veva kom en doktor och satte ryggbedövning och gick igenom hur den fungerade och hur jag själv kunde styra över doseringen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar uupplevelse”

”Jag gjorde mitt bästa”

”Jag hade börjat få lite värkar, men de var fortfarande helt kontrollerbara och jag tänkte därför sova ett tag för att kunna vila upp mig tills förlossningen började. När jag nästan hade somnat så var det som att allting hände på en sekund. Helt plötsligt hade jag riktigt starka värkar med bara en minuts vila emellan. Det liksom kom från ingenstans, ena sekunden var det bra och nästa sekund hade jag fullt värkarbete. När värkarna efter ett tag hade blivit ännu starkare så fick jag lustgas. Den hjälpte inte så mycket men det var skönt att kunna fokusera på något när det gjorde som mest ont. Jag gjorde mitt bästa för att fokusera på andningen, dock blev det lite svårt efter ett tag. Jag försökte att sätta mig upp men det gick inte då jag mådde extremt illa och var yr så blev tvungen att ligga ned igen.”

”Skrek att jag ville göra kejsarsnitt”

”Förutom ett par toalettbesök hade jag legat ned hela dagen sedan de satte ballongkateter. Klockan kvart i sex på kvällen skrev min sambo med sin mormor på Facebook och berättade hur det gick för mig. Jag var då öppen fem centimeter. Efter det gick allt väldigt, väldigt fort. Extrema värkar, skrik och lite panik. Bebis var påväg ut i full fart. Jag fick EKG-plattor då de var tvungna att hålla koll på mitt hjärta medan jag krystade. Jag kände att jag inte klarade mer, jag skrek att de fick göra kejsarsnitt eller vad de ville för att ta bort smärtan, ville nästan skälla ut förlossningsläkarna när de sa att allt gick jättebra. Förstod de inte hur ont jag hade, hur kunde de säga att allt gick bra?”

”Världens finaste bebis”

”De fortsatte att peppa mig och berätta hur duktig jag var och att jag bara behövde trycka lite till så skulle min bebis vara ute. Just då trodde jag inte riktigt på dom och jag skrek efter mer bedövning och bad om sugklocka eller något som skulle göra förloppet lite snabbare. De sa att det egentligen var alldeles försent för mer bedövning men de satte ändå bäckenbottenbedövning, dock hann den nog inte värka innan vår dotter var ute. De satte även en sugklocka på hennes huvud och efter det behövde jag bara krysta två gånger till så var hon ute. Världens finaste bebis! Hon föddes 18.48, så från fem centimeter öppen till bebis på mitt bröst tog det bara en timme.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag fick övernaturliga krafter”

”Helt underbart”

”Det var en helt underbar känsla att få min dotter på mitt bröst. Det var verkligen värt all smärta och allt jobbigt jag upplevt under graviditeten och förlossningen. När hennes storebror föddes blev han född med urakut kejsarsnitt så jag är verkligen glad som fick uppleva en vaginal förlossning också. Vi blev kvar på BB i en vecka efter förlossningen. Vår dotter, som vi döpte till Hanna, hade gulsot och de ville ha fortsatt koll på mitt hjärta. Jag fick även komma på ännu ett ultraljud av hjärtat. Den 3/3 när Hanna var precis en vecka gammal fick vi åka hem. Det var helt underbart. Tänk sådan kärlek man känner för sina barn, det är helt obegripligt hur man kan älska någon så mycket.”

”Jag är så lycklig”

”Nu är Hanna åtta veckor gammal och allt har gått superbra. Jag har ju fortfarande mitt hjärtfel och kanske vågar vi inte skaffa fler barn då graviditeten var allt annat än lätt, men jag är så otroligt glad att jag trots alla risker följde mitt hjärta och valde att behålla henne. Vi är världens finaste lilla familj och jag är så lycklig.”

Tips! Sol bloggar på mammasol.vimedbarn.se

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag fick övernaturliga krafter”

Publicerad 20 april, 2017

Nathalies andra förlossning startade i vecka 38+3 med smärtor i magen mitt i natten. Hon hade haft på känn att hennes son skulle komma innan beräknad födelse.
– När jag kom in så var jag öppen 4 cm. Därifrån tills att jag var öppen 6 cm tog typ 5 timmar (!!!), jobbiga fem timmar men jag var riktigt effektiv & peppad under dessa timmar, skriver Nathalie Rydberg i sin förlossningsberättelse.

NATHALIES FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag vaknade på natten till 10 april av smärtor nere i magen som liknade jobbig mensvärk och jag kände redan då att ”Nu är det på gång”. Jag var här i vecka 38+3 och både jag och Micke har faktiskt haft känslor rätt länge att han kommer komma tidigare är BF. Min mage hade känts färdigbakad typ en/två veckor och vi båda förberedde ”det sista” under denna period. Vi var redo, det fattades bara att lillebror skulle ta beslutet att komma ut.
Jag klockade sammandragningarna/värkarna men det var oregelbundet, så jag la mig igen och somnade om. Vaknade med lite mer intensiva värkar och då sa Micke typ en miljon gånger att vi skulle åka in. Förvärkarna hade blivit regelbundna (6-8 min emellan). Vi ringde förlossningen och dom sa att jag kunde åka in när jag kände mig redo. Skönt bemötande, då blev jag trygg.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnitttet blev en underbar upplevelse”

”Hans första barn”

”Jag ville i alla fall vänta så länge det gick men det är hans första barn och jag förstår att han var nervös och ivrig, det tar ändå en timme till BB ungefär och det är ju han som ska köra. Allt prat om bilförlossningar kanske fick honom att stressa på mig lite. Vi lugnade oss till lunch, min syster kom och hämtade vår hund Chicco (Melissa var hos sin pappa) och lämnade mat från pizzerian som vi tog med oss. Tanken var att äta i Falun men jag fick aldrig äta den. Jag var lugn, i bilen sa jag ”jaja, vi åker upp och kollar ifall tappen påverkats eller vart vi är i processen. Vi får säkert åka hem igen, men då har vi ändå kontrollerat”. Micke var stensäker på att vi skulle bli kvar och han hade rätt.”

”Dansade till musik”

”När jag kom in så var jag öppen 4 cm. Därifrån tills att jag var öppen 6 cm tog typ 5 timmar (!!!), jobbiga fem timmar men jag var riktigt effektiv & peppad under dessa timmar. Gick runt med ställningen som finns där (M kallade den för min rullator), studsade på bollen, tog lustgas, drack milkshake, dansade lite till musik, hängde på Micke och skrattade, vi hade kul helt enkelt mellan värkarna. Här fick jag även en EDA som tog bra just då och läkaren som la den var suverän! (ja, M testade också lustgasen).”

”Fick kvaddlar mot smärtan”

”Sen tog dom hål på hinnorna och vattnet gick 17.50 men här börjar det göra riktigt ont. Jag hade inte ätit något mer än mjölk och flingor på morgonen & det kräktes jag upp rätt snabbt. Den enda energin jag hade var ifrån vätska, enbart vatten om man nu kan kalla det energi. Klockan var nu 18.00 på kvällen, 12 timmar sedan jag åt frukost. Här förstår jag att min kropp börjar säga ifrån och kvider efter mer smärtlindring, då får jag kvaddlar mot smärtan för det känns som att min urinblåsa svider något fruktansvärt i samband med värkarna och kvaddlarna hjälpte att ta bort smärtan något för stunden. EDA slutar ge effekt trots påfyllningar och lustgasen gör mig illamående så den kan jag inte heller använda. I det här läget vill jag typ fly från min egen kropp och säger att jag inte orkar mer – att de får plocka ut honom på något sätt.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag minns allt som kaos”

”Krystade för kung och fosterland”

”Det förbereds för eventuellt kejsarsnitt när klockan är 23.30, jag är öppen 9-10 cm men lillebror vill inte vrida ner sig ordentligt och jag har inga känningar alls av några krystvärkar. En kant är i vägen som hålls undan av BM så fort jag får en ”vanlig” värk. Ett akut ingrepp på operatonen gör att det dras ut på att snitta mig och jag jobbar med smärtan motvilligt. Noll ork kvar, men när läkaren kommer tillbaka in till mig så säger dom vid 01.28 att dom ser hans huvud och processen har fixat till sig under tiden vi väntade på läkarteamet för snitt. När dom säger det till mig så får övernaturliga krafter tror jag, jag börjar krysta för kung och fosterland när dom vanliga värkarna kommer men har fortfarande inga krystkänningar eller hjälp av värken på något sätt och efter ynka 19 minuter av krystande är han ute och allting bara släpper! Jag hade bäckenbottenbedövning och det var nog det bästa med hela förlossningen, det gjorde inte alls ont när han skulle ut utan förlossningsförloppet gick sjukt bra trots ett par riktigt jobbiga timmar på slutet. Alla borde få den bedövningen.”

”4500g tung och 51 cm lång”

”Sen säger jag till barnmorskorna att jag är så sjukt tacksam över att det inte blev snitt, sugklocka, klippning eller liknande och att det faktiskt blev som jag tänkt från början med själva förlossningsförloppet. 12 timmar från att vi kom in ungefär föddes ‘Milian’ Jimmy Mike Junior, 4500g tung och 51 cm lång. Barnmorskorna förstod nog där och då att han faktiskt var svår att få ut, han hade växt på sig ordentligt mycket av min näring i magen lilla hubbe och han kan kan ju nätt och jämt fått plats i bäckenet.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag blev akut nedsövd”

”Båda grät”

”Han föddes ”för tidigt” men var för tung för sin tid, inte konstigt att han kom 9 dagar innan BF då han var mer än klar (skratt). Det är verkligen helt sjukt att smärtan släpper så fort bebisen läggs upp på ens bröst. Både jag och Micke grät, han klippte navelsträngen och var ett jättebra stöd under hela förlossningen… trots att jag mestadels i slutet ville vara för mig själv och ta smärtan on my own. Alltid varit ”kan själv” och det var ju ett verkligt bevis under denna förlossning. Syddes ett stygn och efter det fick vi åka ner på BB, ja efter den magiskt goda bricka med fika som vi tröck i oss efteråt!”

Tips! Nathalie bloggar på nathalierydberg.vimedbarn.se Du får följa med i hennes vardag som tvåbarnsmamma till Milian och dottern Melissa.

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Publicerad 29 mars, 2017

Bloggaren och tvåbarnsmamman Nathalie Nybergs första förlossning, och första tiden efter blev inte alls som hon hade tänkt sig, så inför sin andra förlossning ville hon föda med planerat kejsarsnitt.
– Mina tankar innan snittet var att jag skulle mista halva spänningen/upplevelsen men till er som har ett barn som ligger i tex säte eller som har varit med om en tuff förlossning eller någonting annat som gör att du inte vill eller kan föda vanligt så vill jag skriva att ett planerat snitt är minst lika häftigt, skriver Nathalie i sin förlossningsberättelse.

NATHALIES FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Nu har jag fött både vaginalt och med planerat snitt. Jag är glad att jag fått föda på båda sätt! Det var jättehäftigt att få gå igenom en ”naturlig” förlossning, men det var inte värt hur jag mådde efteråt. Jag har börjat skriva en jämförelse om för och nackdelar med de båda sätten att föda. En sak är iallafall säker, jag tycker att båda var lika häftiga att föda på!”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Ett planerat snitt är minst lika häftigt

”Mina tankar innan snittet var att jag skulle mista halva spänningen/upplevelsen men till er som har ett barn som ligger i tex säte eller som har varit med om en tuff förlossning eller någonting annat som gör att du inte vill eller kan föda vanligt så vill jag skriva att ett planerat snitt är minst lika häftigt! Känn inte att ni missar något för de är en så häftig upplevelse!”

Jag blev mer och mer nervös

”Något som jag innan tyckte var skönt var att veta när Liam skulle komma men jag blev mer och mer nervös, speciellt dagarna innan. Ju närmre det satta datumet vi kom så kände jag att han kan ju faktiskt komma tidigare så spänningen fanns ändå där. Dagen innan det planerade snittet så skulle man ringa in och få tiden när vi skulle befinna oss på sjukhuset. Vi fick tiden klockan 07. Kvällen innan fick jag även duscha med en speciell tvål som var en liten process. Skulle även duscha med det samma morgon.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag blev akut nedsövd”

Det gjorde absolut inte ont

”Tror ni jag sov någonting? Inte en blund sov jag på hela natten! Jag skulle vara fastande från klockan 00 så jag passade på att äta massor innan. På morgonen var jag så nervös så jag hade inte kunnat äta något ändå. På BB Stockholm fick vi lyssna på hjärtat och sedan sätta på oss våra kläder. Jag fick sjukhusskjorta och Erik fick ”operationskläder”. Vi hade en supergullig sköterska som hämtade oss 07.40 och följde med oss upp till operationssalen.
Det var rätt många i operationssalen. Jag fick hoppa upp på britsen och sedan började de med att sätta i infart i min hand och sedan ryggmärgsbedövning. När bedövningen började ta satte de in kateter. Det gjorde absolut inte ont och jag kände ingenting!”

Bedövad från brösten och neråt

”De testade mig med kyla för att se om jag kände någonting. Känner man inte kyla känner man heller inte smärta. De testade även att nypa mig men jag kände inget alls. Detta för att se om bedövningen tagit. Spinalbedövningen gör så att man är bedövad från brösten och neråt. Jag kände att de bökade men absolut ingen smärta. Bedövningen gör även så att blodtrycket sjunker och då sprutar de in medicin mot det så man slipper bli yr och illamående.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag minns allt som kaos”

”Jag var så orolig att bebisen skulle ha svårt att komma igång med andningen och att jag inte skulle få honom till mig utan att de skulle gå iväg. Liam skrek direkt, han skrek faktiskt innan han ens kom ut ur magen och så fort han skrek så började jag gråta, lika häftigt att höra det första gråtet! De kom runt skynket med honom och de visade att de var en kille. Jag sa ”åh vad liten han är” de höll dock inte med de tyckte han var rätt så stor (3915gram).”

Det blev sen avnavling

”Jag jämförde förstås med Leah som vägde 4345gram (3 dagar innan hennes bf). Jag fick upp honom på bröstet och även detta var lika fantastiskt även denna gång. Att få se sitt barn för första gången är obeskrivligt häftigt! De blev sen avnavling och Erik fick även klippa navelsträngen. Kejsarsnittet blev en alldeles underbar upplevelse! 08.29 var vår Liam ute, alldeles perfekt!”

Tips! Nathalie bloggar på nathalien.vimedbarn.se och här kan du läsa om tiden efter snittet. Du får följa med i hennes vardags om tvåbarnsmamma till Leah och Liam.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag födde i vecka 25”

Publicerad 16 mars, 2017

Sofis förlossning startade med plötslig vattenavgång i vecka 25.
– Förlossningen var oväntad, fruktad och underbart häftig på samma gång. Matilda föddes i vecka 25 och det var bara början på vår kamp, skriver Sofi i sin förlossningsberättelse.

SOFIS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

Söndagen den 20 november 2016

”Min förlossning var verkligen speciell. Oväntad, fruktad och underbart häftig på samma gång. Matilda föddes efter plötslig vattenavgång i vecka 25, och det var bara början på vår kamp. Att föda i graviditetsvecka 25 var speciellt. Alla förlossningar är unika och det här är min enda erfarenhet, men jag kan ändå säga med självklarhet att det var speciellt. Vår förlossningsberättelse sträcker sig över fem psykiskt påfrestande dagar, och två månader senare sitter jag och skriver ner allt fortfarande på sjukhuset. Söndagen den 20/11 2016 kände jag mig lite småsjuk, om ens det. Jag funderade på om jag kanske höll på att bli förkyld, men termometern visade på ingen feber alls och jag tog det helt enkelt lite lugnt den dagen. Vi var dock på Bauhaus en snabbis och köpte hem målarfärg till sovrummet. I samma stund som Simon ställde ner färgburken på golvet i hallen hemma så kände jag hur det blev blött i trosorna.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag”

”Jag avbröt Simon mitt i sin mening och sa något i stil med att ”nu har jag antingen kissat på mig eller så är något riktigt fel och jag blöder”. Jag gick in på toaletten och ropade lättad till Simon att det inte var något blod. Men. Det slutade inte rinna. Jag måste ju ha kissat ner mig. Det fanns inget annat alternativ. Jag duschade och fattade jag att det inte var helt OK det som hände och ringde till Lovisa. Lovisa och jag som är kända för att prata i timtal hade ett rekordkort samtal med utbytet: ”Jag läcker NÅGOT, är det OK?” och ”Nu lägger vi på och jag smsar dig nummret till förlossningen, så ringer du dit på en gång.” Sagt och gjort. Förlossningen frågade när det börjat, vad jag gjort, hur det såg ut, hur det luktade, hur mycket det var, om jag hade ont, osv. De bad mig att inte byta binda utan packa en väska och komma in, vi kunde bli kvar några dagar.”

Alla var så allvarliga

”Vi satte oss i bilen. Simon hade kört fram den och lagt handdukar på sätet åt mig medan jag tafatt packade. Vi var övertygade om att det hela var löjligt, att jag kissade på mig och att vi skulle vara hemma ett par timmar senare med en rolig historia. Väl framme på förlossningen stod de och väntade på mig och föste in mig i ett undersökningsrum på en gång. Varför var alla så allvarliga? Jag fick ta av mig på underkroppen och det blev dygnsurt på britsen. Sjuksköterskan luktade på min binda och konstaterade att det var fostervatten. De gjorde en gyn-undersökning för att bekräfta var vattnet kom ifrån och för att kika på min livmodertapp. Jag var inte öppen alls, men det var ingen tvekan om var vattnet kom ifrån. De berättade att hon skulle kunna komma när som helst. Vi nickade bara. Vi blev lämnade ensamma i rummet någon minut och då bröt vi ihop. I två minuter fick världen kännas grym och allt hopplöst och hemskt, sen var det dags att bita ihop igen. Jag fick dropp som skulle stanna av potentiella värkar. När livmodertappen förblev oförändrad blev det snabba ryck för att få iväg mig till Karolinska Solna, där de tar hand om de allra tidigaste prematura.”

Blev informerade om allt som kunde gå fel

”Här är allt rätt luddigt. Vi var i Solna runt 01.00 på måndagsmorgonen och blev informerade om vad som förmodligen skulle hända. De trodde att jag hade en infektion i livmodern och då var det inte en bra idé att stoppa en förlossning om den kom igång. Jag togs av droppet och fick den första kortisonsprutan som skulle få bebisens lungor att utvecklas snabbare. Vi fick träffa en neonatalog som berättade att kuvös osv stod redo precis bredvid och vi blev informerade om allt som kunde gå fel. Vi skulle bo på sjukhus i många, många, veckor.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Man har en urkraft – man klarar det”

”Bebisen skulle med största sannolikhet vara lungsjuk. Löpa stor risk för hjärnblödningar, CP-skador, allvarliga synfel, död tarm och mycket, mycket mer. Hon skulle inte bli någon idrottare, hon kanske inte skulle kunna gå i skolan med de andra födda samma år. Om hon ens överlevde. Vi var här i vecka 24 och hon hade ca. 75% chans att överleva. Lite större kanske eftersom hon var flicka och de klamrar sig fast vid livet lite bättre. Bebis fick nu heta Matilda. Vi behövde ett namn för att kunna fokusera på vad som var viktigt, hon behövde bli en person NU och inte någon eventuell bebis. Det var vår Matilda, och hon måste må bra.”

Levde på lånad tid

”Redan på måndagen fick jag kortisondos nummer två. Tätare än man ska få dem egentligen, men vi levde på lånad tid. Vi bodde vid det här laget på antenatalen. En plats med supergullig personal men med så skum stämning. Mamma-magar i olika storlekar och till och med några bebisar som grannar. Allt var så dystert och olyckligt. Vi fick träffa neo-personalen vid nästan varje skiftbyte så att vi skulle känna oss bekväma om förlossningen satte igång. Vi gjorde ett tillväxtultraljud och Matilda var normalstor och välmående, men det fanns knappt något fostervatten alls. Hon skulle ha det bättre utanför magen. På onsdagskvällen bad jag om en pilatesboll att sitta på, jag började få kramp i ländryggen. Sjuksystern frågade om kramperna kändes som mensvärk, men nej, inte alls.”

Du har sammandragningar

”På torsdag morgon var kramperna riktigt irriterande. Simon började smyg-time:a och konstaterade till min förvåning att mina konstiga ryggkramper var rätt regelbundna och täta. Lagom tills dess kom de in för att sätta CTG. När CTG:t hade suttit bara en liten stund kom de in och sa, ”jo, det verkar som att du har sammandragningar”. Allt syntes inte på skärmen eftersom min livmoder var för liten för att mätaren skulle kunna sitta helt bra, men det var tydligt ändå. Och tätt. Tillbaka in i akutrummet på förlossningen, illa kvickt. Nu var förlossningen igång och Matilda skulle ut.”

Fick förbereda oss på plats

”Vi som hade tänkt gå förlossningskurser, jag som inte hade någon aning om förlossningspositioner, jag som ville skriva ett förlossningsbrev, göra sen avnavling, donera navelsträngen, och så mycket annat som egentligen inte betyder ett skit i slutändan. Det skulle vara lugn musik i bakgrunden, dämpad belysning, bara jag och Simon så länge som möjligt. Vi skulle vara så pålästa och informerade så inget skulle kunna förvåna oss. Sen ändrades allt. Jag försökte förbereda mig för förlossningen under dagarna på antenatalen. Allt som kunde gå fel, alla olika scenarion som fanns, men också just det att jag faktiskt skulle föda barn, redan nu i vecka 25.”

En möjlighet till vaginal förlossning

”Torsdagen den 24 november drog förlossningen igång på riktigt. Jag hade täta värkar och noll koll. Simon fick följa med mig in på toaletten. Jag ville undvika att bajsa under förlossningen, men jag vågade inte vara ensam då värkarna var så täta. Hej ny nivå av närhet i förhållandet. Säkert fyra-fem gånger under toalettbesöket fick Simon stötta mig och hjälpa mig genom en värk. Även fast hon var liten och ömtålig så skulle en ”normal” förlossning vara bäst för henne.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

”Vi hade blivit informerade om ungefär 19 scenarion där det skulle bli kejsarsnitt, och en enda möjlighet till vaginal förlossning. Bebis och mamma behövde må riktigt bra, och Matilda behövde ligga med huvudet neråt. När vattnet gick på söndagskvällen snurrade hon runt och la sig redo, och så hade hon hållt sig. Det gav oss en chans till en vaginal förlossning. Jag var tacksam för att man ville göra det försöket, jag visste att den skumma situationen skulle bli ännu konstigare ifall jag inte fick ”vara med om” förlossningen. De trodde att det skulle gå bra, men var redo att akutsnitta om det behövdes.”

Behövde all energi jag kunde få

”Förlossningen handlade inte om mig över huvud taget. Det ville jag inte heller, men det var inte så jag hade trott att förlossningen skulle bli. Jag låg i gynställning, så som jag fruktat att ligga, men jag ville att de skulle se Matilda så bra som möjligt och att de skulle kunna ta emot henne så skonsamt som möjligt. De kom verkligen tätt nu, värkarna. Simon stod vid min sida och lät mig krama sönder hans hand. Alla uppmanade mig att tänka på andningen, och det hjälpte verkligen. De undersökte mig och konstaterade att jag var fyra centimeter öppen. Jag tvingade Simon att mata mig med sura bilar mellan värkarna, för vem visste hur lång tid det här arbetet skulle ta? Vem visste hur Matilda skulle må? Jag behövde all energi jag kunde få.”

Nu kommer hon

”Helt plötsligt kom en värk, men den gjorde inte ont. Den tryckte. ”Det känns annorlunda!” halvskrek jag, ”det trycker!”. Jag tror att alla var lika förvånade som jag. Mamma och pappa som var med på förlossningen gick ut ur rummet. Sjuksköterskorna klippte snabbt upp mina trosor och pratade med varandra vilket jag tyckte var galet frustrerande. Varför sa ingen till mig vad som hände eller vad jag skulle göra? En till värk närmade sig och jag var frågande vad de ville av mig. ”Du ska trycka, nu kommer hon!” sa barnmorskan som om det var självklart. Jag ifrågasatte det, jag var ju bara öppen fyra centimeter och ville inte göra fel.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag blev akut nedsövd”

”De sa åt mig att trycka, och det gjorde jag. Men det var ingen riktigt krystvärk, så som den första. Min kropp hjälpte inte längre till, jag fick en krystvärk och sen inga fler. Men de sa att hon var på väg och jag ville inte att det skulle vara jobbigt för henne, så jag tog i allt vad jag kunde. Jag hade hakan mot bröstet, låren mot magen och händerna i knävecken. Simon stod och kramade min hand och pussade mig på huvudet. Barnmorskan hade några fingrar i mig som var djävulskt obekväma, och en varm handduk mot min mellangård. Jag tryckte så hårt och länge det gick. Här upplevde jag för första gången den underbara och kraftfulla moderskänslan Jag skulle göra allt för Matilda för att hon skulle ha en ärlig chans att överleva.”

Jag blev chockad över att se henne

”Två krystningar senare, klockan 14.29, var hon ute. Där låg hon på britsen mellan mina ben. Den bilden är för evigt kristallklart inristad i mitt minne. De hade sagt att hon inte skulle orka skrika, det var jag beredd på. Jag blev chockad över att få se henne. Alla var så lugna. Simon fick klippa navelsträngen och jag fann mig i att fråga om de inte till och med kunde vänta lite så att hon fick en lite senare avnavling iallafall. Det var nog det rosiga, romantiska skenet av att se sin dotter för första gången som saktade ner tiden, allt kändes som att det var som det skulle vara. Matilda togs i själva verket snabbt från mig och ut ur rummet, men jag fick ändå se henne och fick en jätteviktig känsla av att ha fått ha henne hos mig innan de gick.”

Jag miste 1,7 liter blod

”Matilda togs till ett intensivvårdsrum för att få hjälp att överleva, och jag blev helt oväntat ivägrullad till operation efter komplikationer. Min moderkaka var fastvuxen och hur mycket de än tryckte på min mage så ville den inte släppa. Jag blev påtvingad lustgas för att slappna av och öka chanserna för att den skulle komma ut. Frågan är om de till och med gick lite för långt i ett tappert försök att låta mig komma till min dotter och inte till operation, för barnmorskan slet så hårt i navelsträngen att den släppte. Då blev det ilfart till operation och det slutade med att jag miste ca 1,7 liter blod. Kronprinsessans förlossningsläkare hade varit ansvarig för min förlossning, och det var han som opererade, så det var ju en erfarenhet iallafall om man nu vill se på det hela positivt.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag minns allt som kaos”

”Mamma satt bredvid mig under operationen och viskade i mitt öra ”är det han från TV?”. Så så blev det, efter en naturlig förlossning blev det ändå lustgas, ryggmärgsbedövning och operation. Allt gick bra, och jag längtade så efter min dotter. Simon höll mig uppdaterad och jag visste att hon levde och att det gick bra. Tillslut blev jag hämtad från uppvaket och de underbara sjuksköterskorna körde mig direkt i sängen till neonatalavdelningen. Där rullades jag in bredvid Matildas kuvös och kunde äntligen andas ut. Det var magiskt. Där och då fick jag äntligen en lättnadskänsla och ett riktigt glädjerus, om än ett nedtyngt sådant. Jag handmjölkade ut ett par droppar råmjölk och Simon fick ge henne dem på en tops. Hon lät så underbart och snuttade så hårt. Hon hade gry vår tös, och visade oss att det här skulle hon klara.”

Tips! Läs Sofis blogg här på vimedbarn.se där hon skriver om livet som nybliven mamma.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag drog ut honom själv”

Publicerad 9 mars, 2017

Emelie Johnssons förlossning startade på beräknat förlossningsdatum. Hon testade flera olika smärtlindringsmetoder med varierade resultat. När sonen äntligen föddes tog hon själv emot honom och la honom på sitt bröst.
– Jag drog ut honom själv och la honom på bröstet. Här stannade tiden. Jag bara grät, hyperventilerade och kollade på min bebis, skriver Emelie i sin förlossningsberättelse.

EMELIE JOHNSSONS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

Tisdagen den 28:e februari

”Detta var dagen Lilleman var beräknad och det var då han valde att börja sin flytt ut ur magen. Runt 21.00 fick jag starka värkar och redan vid 22.00 var de så starka att jag kände att jag var tvungen att åka in. När jag väl kom in och de såg hur smärtsamma värkar jag hade och hur påverkad jag var av smärtan, så de ville inte skicka hem oss så vi fick ut och gå i cirka 90 minuter för att jag skulle öppnas mer.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag”

Onsdagen 1:a mars

”Inskriven och dags att sätta igång på riktigt, äntligen. Runt klockan 02.00-03.00 blev jag inskriven och jag fick smärtlindring som skulle få mig att sova lite för att hämta energi. Innan jag bäddade ner mig tog jag en varm dusch och fick ta på mig sjukhuskläder. Smärtlindringen därefter var lustgas som jag stenhårt höll fast vid tills han var ute. Det blev verkligen som en napp, en trygghet som man var rädd att lämna ifrån sig. Jag kämpade på men har absolut ingen tidsuppfattning på hur länge värkarna var eller hur lång tid det var emellan.   Jag gav mig sedan på sterila kvaddlar och akupunktur.”

Det var inte så plågsamt…

”Kvaddlarna var bokstavligen det värsta jag varit med om, det gjorde ondare än allt annat under hela förlossningen, jag skulle absolut inte använda det om jag ska gå igenom en förlossning igen – aldrig. Akupunktur fick jag inte heller någon imponerande hjälp av, eller inte vad jag vet iallafall. Men det var inte så plågsamt så det gick bra, de kändes dock som att de var i vägen och man var lite rädd för att röra sig. De satt under naveln. Tyvärr har jag ingen tidsuppfattning men väljer att skriva efter mina tankar här istället för att skriva från journalen med tanke på att det är min upplevelse som jag minns och som jag gärna delar med mig av.”

Läs också: Man har en urkraft – man klarar det!

Smärtan var oerhört obehaglig

”Nästa moment var att lägga sig i ett varmt bad. Skräcken här var att släppa lustgasen. Att lämna rummet där lustgasen var. Det gick bra i 15-20 minuter sen fick jag lite panik och fixade inte värkarna utan lustgasen. Emil lyckades dock få mig att ligga där i ytterligare 15-20 min. Isglass i handen och med hans hjälp med att hälla vatten över magen under tiden värken var där gick det okej.   Nästa smärtlindring var ryggmärgsbedövning, den har jag varit lite rädd för men just då i den situationen var jag bara tacksam att de sa att jag kunde få det, smärtan var oerhört obehaglig. Den gjorde susen och det var inte alls så farligt att ta den som jag trodde, bedövningssprutan gjorde ont men var snabbt över och sen gick det bra.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

De tog hål på hinnorna och fostervattnet rann ut

”Efter en lång stund med smärta och lustgas, jag lyckades faktiskt sova mellan värkarna – tro det eller ej. Under den tiden fick jag en spruta också, jag var så borta så jag minns inte riktigt men jag var i trygga händer hos en underbar personal och en underbar sambo.   Jag fick lägga mig i gynläge, då var det ganska nära – men det hade jag ingen aning om. De tog hål på hinnan och fostervattnet rann ut, en viss del, resten rann ner i barnmorskans skor när han kom ut, haha. Här hade jag ännu mindre tidsuppfattning. Men för mig, nu i efterhand känns det som att det gick superfort, nu fick jag prova pilates-boll för att öppnas mer och få ner lilleman lite. Samtidigt som jag satt där så satte de i lite värkstimulerande dropp och det dröjde inte länge förrän värkarna började bli obehagliga.”

Sista biten drog jag ut honom själv

”Jag fick lägga mig i gynläge igen och krystvärkarna var hemska men det kändes som man hade mer kontroll för man kände när de kom och jag visste, att nu krystar jag tre gånger stenhårt sen är det vila. Däremot visste man ju inte när han kom ut, det kändes som han aldrig skulle komma ut. Men efter bara cirka 20 minuter var huvudet ute och sista biten drog jag (tro det eller ej) ut honom själv och la honom på bröstet.   Här stannade tiden. Jag bara grät, hyperventilerade och kollade på bebis, sen på Emil, sen bebisen och sen Emil. Det var så många känslor på en och samma gång.”

Jag hade aldrig klarat det utan honom

”Denna känslan går inte att förklara för någon som inte varit med om det, det är helt omöjligt. Jag är så in i helvetes lycklig rent ut sagt, lycklig över att ha Emil och detta lilla miraklet i mitt liv. Emil och min relation gick upp 10 nivåer efter detta, verkligen. Han har bevisat för mig att han gör allt för mig och jag har gjort detsamma för honom, och det vi skapat är det finaste i världen. Hans roll under förlossningen var superviktig för mig, jag hade aldrig klarat det utan honom, han hanterade allt så himla bra – jag är duktigt imponerad över hans tålamod och närvarande för mig.   ”Lilleman” Emil Rune Holmén  1 Mars klockan 18.17 50 cm lång och vägde 3245 gram.”

Tips! Läs Emelie Johnssons blogg här på vimedbarn.se där hon skriver om livet som nybliven mamma.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag blev akut nedsövd”

Publicerad 2 mars, 2017

Förlossningen med dottern Nicole startade med värkar och en blödning. Väl inne på förlossningen gick det fort och Nicole föddes med urakut kejsarsnitt. Dottern drabbades av en kramp och oron var enorm.
– Min första tanke var att hon var död, skriver Jennie i sin förlossningsberättelse.

JENNIE JOHANSSONS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

Jag såg att jag blödde

”På valborg måndag den 30 april gick vi ned till brasan med sonen Hampus och min mans dotter Cajsa. Allt var som det skulle hela dagen/kvällen, men klockan 22:45 fick jag värkar som var som mensvärk. Vi gick och la oss i sängen och försökte sova ifall vi skulle behöva åka in. Jag låg i sängen och försökte andas mig igenom alla värkar. Mannen somnade ganska fort medans jag låg där och andades. Jag kunde inte somna alls. Jag gick upp på toaletten vid klockan 02:30 på natten och såg att jag blödde. Jag sprang in till Nicklas och väckte honom, jag sa till honom att jag blöder och han flög upp ur sängen och sa: ”Men du måste ju åka in”. Sen ringde vi förlossningen och även hans mamma och pappa som skulle komma och ta hand om de andra barnen. Jag började att få fler och starkare värkar som gjorde fruktansvärt ont. Men jag klarade av att andas igenom värkarna tills barnvakten kom.”

Läs också: Min mamma var min barnmorska

05:08 föddes Nicole med urakut kejsarsnitt

”Väl inne på Karlskoga förlossning klockan 04:00 på morgonen den första maj blev jag omhändertagen av gulliga barnmorskor. Jag blev undersökt med CTG på magen. Mannen gick på toaletten, och under tiden som han var borta kom det in barnmorskor och läkare och sa att barnet måste ut nu. Jag hörde att de sa kejsarsnitt och jag började fundera lite. Barnmorskorna satte kateter och kollade blodtrycket innan jag rullades ned till operationen. Även där blev jag bra omhändertagen. Läkaren skulle sätta ryggbedövningen på mig, men det gick inte alls. Tre gånger stack de mig i ryggen men de lyckades inte att hitta var de skulle sätta bedövningen. Jag blev akut nedsövd, och fort gick det. Jag kände hur de försökte få ut Nicole ur magen, sedan var jag borta. 05:08 föddes Nicole med urakut kejsarsnitt.”

Jag fick träffa Nicole en snabbis

”Hon fick ligga på en värmedyna och fick hjälp med syret som var lågt. Som tur var fick Nicklas vara med hela tiden medan jag låg på operationsbordet. När klockan var 07:30 vaknade jag första gången och Nicklas kom in till mig. Jag somnade om och vaknade igen vid 08:13. Jag fick träffa Nicole en snabbis innan jag somnade om igen. Jag vaknade sista gången runt 09:00 och fick komma upp till rummet på BB.”

Läs också: Svårt att få planerat kejsarsnitt?

Hon fick åka ambulans

”Vi njöt över att Nicole hade kommit och vi meddelade alla att hon hade kommit. Men det fick en vändning ganska fort. Hon blev blå i ansiktet och jag skrek till Nicklas att ta henne. Hennes syre var dåligt igen och hon fick hjälp med syret. Då var klockan 22:30 på kvällen den första maj. Vid 23-tiden fick hon åka ambulans till USÖ i Örebro, Nicklas fick åka egen bil och jag låg kvar i Karlskoga. Nicole fick en stor kramp på neonatalen där hon blev inlagd. Nicklas ringde mig och grät, min första tanke var att hon var död. Men han sa att hon hade fått en stor kramp.”

Läs också: Malin födde tvillingar vaginalt

Vi fick veta att en bit av hennes hjärna var död

”Den andra maj fick jag komma till USÖ och träffa min dotter, tårarna var inte långt borta. Jag njöt över att få vara med henne och min man. Hon skulle gå igenom en magnetröntgen och tiden när vi bara väntade på provsvaren var hemsk. Vi fick veta att en bit av hennes hjärna var död. Min första tanke var att hon skulle opereras, men som tur var behövde hon inte det. Jag grät varje dag, jag ville bara hem till min son. Vi låg inne på neonatalen i 15 dagar, men vi fick åka hem och komma tillbaka för undersökningar. Vi var inskrivna hela maj tills de kunde släppa oss. Resan slutade inte där.”

Vi försöker leva ett så normalt liv som möjligt

”Idag, fem år senare är det fortfarande kontroller som gäller. De kollar både syn och hörsel vid kontrollerna. Det är kramper som kommer och livet med ett barn efter allt som har hänt är oroande. Men vi försöker leva ett så normalt liv som möjligt.”

Jennie Johansson bloggar på Vimedbarn.se och skriver om föräldraskap och vardagslivet. Spana in hennes blogg här.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag minns allt som kaos”

Publicerad 23 februari, 2017

Bloggaren Jessica Lagergren, 31, fick sin dotter Elsa för snart 2 år sedan. När hon tänker tillbaka på förlossningen som var väldigt lång börjar hon gråta. Den blev inte alls som hon hade tänkt sig.
– Jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt. Jag minns att jag skrek efter min mamma, säger Jessica.

JESSICA LAGERGRENS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

Torsdag 21 maj – Det fortsatte rinna när jag hade kissat klart

”Jag sprang runt hemma och städade och mitt i städningen kände jag en enorm trötthet så jag la mig i soffan för att vila. Jag somnade och vaknade ett par timmar senare vid 15.30. Jag var helt groggy när jag gick upp för att kissa. När jag hade kissat klart reste jag mig upp och då fortsatte det rinna från snippis ner i mina mjukisbyxor. Jag tänkte direkt att det var vattnet som kom – och drabbades av ren och skär PANIK!”

Läs också: Man har en urkraft – man klarar det!

Vi skrev förlossningsbrev tillsammans

”Jag började hulkgråta och tänkte ”nej, nej, nej jag är inte beredd. Inte nu. Inte såhär.” Vi hade ju inte packat bb-väskan. Inte skrivit något förlossningsbrev. Vi var inte redo. Jag ringde Ibbe mitt i all panik och sa bara ”kom hem, vattnet har gått”. Jag bad honom bara skynda sig hem. Jag ringde förlossningen och fick prata med en barnmorska. Hon sa att jag skulle lägga en binda i trosorna. Jag skulle ringa tillbaka efter två timmar och tala om hur vattnet såg ut i bindan och om det hade fortsatt rinna.  Ibbe kom hem. Han var lite chockad och dammsög hela nedervåningen i panik. Min tvillingsyster Angelica hjälpte mig att packa min väska och hjälpte även till att skriva mitt förlossningsbrev som jag inte heller hade skrivit.”

18:00 Det kändes som en kraftig mensvärk

”Jag ringde tillbaka till förlossningen och sa att vattnet hade fortsatt komma och att det även hade kommit en liten strimma blod. Barnmorskan sa att vi var välkomna in vid 20-tiden för en kontroll och att vi skulle få en igångsättningstid inom 2 dygn om inte förlossningen startat innan dess. Här någon gång började jag känna av förvärkar. Det kändes som kraftig mensvärk bak i ryggen som kom och försvann, kom och försvann. För varje gång det kom en ny värk blev den lite lite kraftigare. Jag tänkte att ”nu är det dags då riktigt, nu händer det.” Det är ju väldigt vanligt att förstföderskor blir hemskickade efter en kontroll, men jag kände där och då att vi inte kommer komma hem igen innan bebisen är född.”

19:30 Jag tog värkar lutandes mot soffan

” Vi hoppade in i bilen och åkte mot Danderyd och BB-Stockholm.  Väl framme på BB-Stockholm fick vi vänta på att bli undersökta. Sköterskan sa att vi kunde sitta i soffan och vänta men jag hade så täta värkar (3-5 stycken på 10 minuter) så jag kunde inte sitta ner. Jag gick runt och tog några värkar lutandes mot soffan. Väl inne på undersökningsrummet ökade värkarna i styrka. Jag blev uppkopplad på CTG, som mäter styrkan i värkarna, och kontrollerar bebisens hjärtljud. Jag tror vi var i det där rummet i nästan två timmar i väntan på att få komma upp till förlossningen. Det fanns nämligen inget ledigt rum att föda i. Mot slutet av de här två timmarna låg jag på golvet och tog värkarna. Det var vidrigt. Då hade jag även kräkts tre gånger av smärta. Det var en smärta som absolut gick att genomlida men när jag låg där på golvet sa jag till Ibbe ”Nu trycker du på larmknappen och ber om smärtlindring, vad som helst, jag kan ta alvedon bara jag får nått”.”

22.3o Jag fick bada

” En barnmorska/sköterska kom och hämtade oss och sa att de hade gjort i ordning ett bad till mig om jag ville prova det och sa att det även fanns lustgas som smärtlindring där. Vilken lättnad! När vi kom upp på plan 9 på Danderyd bröt jag ihop. Jag tyckte att det var så fint (ja, det är fint, men så fint är det inte kan jag tala om i efterhand. Haha, för mig var det som att komma till himlen bara att komma in i korridoren på förlossningen.) Rummet där man badade var dock hur mysigt som helst. Det var ett sittbadkar som var fyllt med riktigt riktigt varmt vatten. Rummet var mörkt och några tända små låtsasvärmeljus stod och brann bredvid badkaret. Jag fick ner min kropp i badkaret och kunde äntligen slappna av. Det var en enorm befrielse att omslutas av vatten. Jag fick lustgas och kände direkt att ”det här är grejen”. Jag satt i badet i nästan en timme och tappade ur vatten, fyllde på, tappade ur. Jag bad även om äktad styrka på lustgasen och det hjälpte verkligen…”

23.30 Jag bad om epidural men det dröjde

”Strax innan midnatt fick vi komma in på vårt förlossningsrum. BB-sthlm ligger på nionde våningen och det var en magisk utsikt från vårt rum. Jag minns att jag bad om epidural och de skulle förbereda det. Dock var narkosläkaren upptagen så det dröjde till strax efter 02 innan den sattes in. De två timmarna levde jag på lustgas. Vilken uppfinning! Lustgas är superhärligt så länge man inte tar för mycket – då kan det bli riktigt obehagligt. Här någon gång satte de även nål på mig för att kunna ge mig dropp/saker intravenöst. Dock gick det inte sådär jättebra för sköterskan som skulle sätta nålen på mig. Jag är så svårstucken och det blev citat: ”ett riktigt blodbad” slut citat. Sköterskor som kom in senare under min förlossning sa ”ja just det, det var här det var ett blodbad förut ja”. Man kunde se blodstänk på sängramen… mysigt! Till slut fick de dit en infart iaf.”

02.00 Det kändes knappt när hon satte nålen

Narkosläkaren kom in och skulle sätta epidural. (Epidural = eda, ryggmärgsbedövning). När man ska få eda ska man kura ihop sig till en liten liten boll. Ni kan ju tänka er hur det är att göra det med en stor gravidmage? Nej, precis det går inte. Och speciellt inte när man har värkar samtidigt. Det här var en ganska vidrig stund faktiskt. Jag kommer ihåg att jag grät i lustgasmasken. Narkosläkaren sa att jag måste ligga absolut stilla. Hur det går till när man har värkar? Ingen aning, men jag kurade ihop mig så mycket jag bara kunde och låg blick stilla. Det kändes knappt när hon satte in den gigantiska nålen i min rygg. Jag var bara så lättad över att det gick till slut. Efter bara 10 minuter kände jag hur bedövningen började värka. Jag var en ny människa! All smärta var som bortblåst. Det är bland det skönaste jag någonsin känt. Jag kunde prata igen! Ibbe och jag fick några mackor och jag kunde äntligen slappna av.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag”

Jag fick antibiotika intravenöst

”På morgonen hade jag ”bara” öppnat mig 4 cm och jag blev superbesviken. Barnmorskan sa till mig att jag inte alls skulle vara besviken och att allt gick i helt rätt takt. Dock ville de öka takten lite och satte in ett värkstimulerande dropp. Jag och Ibbe gick ju en profylaxkurs för några veckor sedan och jag hade väldigt stor användning av den under hela öppningsarbetet. Jag kunde andas mig igenom värkar och Ibbe gjorde hjärtformade rörelser på min rygg för glatta livet. Han var verkligen en hjälte under hela förlossningen. Utan honom vid min sida hade jag på riktigt inte klarat av förlossningen. Han peppade mig, stöttade mig, klappade på mig och gjorde allt jag bad om – hela tiden. Någon gång på förmiddagen fick jag feber och bebisen verkade inte må riktigt bra. Jag fick alvedon intravenöst och då mådde både jag och bebisen bättre igen. Jag fick även antibiotika intravenöst i förebyggande syfte eftersom att det hade gått så många timmar sedan vattnet gick.”

12.00 De pratade om spini

”Under alla våra timmar på förlossningen hade vi tre team totalt. Klockan 12.00 var det dags för ett skiftbyte. Precis innan 12 hade jag fått provkrysta. Jag hade varit öppen 10 cm ett bra tag med bebis ville inte åka ner resten av vägen. Jag minns bara hur de pratade om spinitaggar hit och dit och att hon var ”ovan spini” vilket betyder att det inte är dags att krysta än. Här ville jag bara att hon skulle komma ut. Jag var riktigt riktigt riktigt trött. Jag hade lyckats somna i 20 minuter på förmiddagen, men annars hade jag inte sovit en blund – eller ätit”

Jag var hög på lustgas

”När det nya teamet kom in var jag hög på lustgas, allmänt slut och jag orkade inte mer. Jag uppfattade det nya teamet som dumma och hårda. Ibbe märkte det här på mig, utan att jag behövde säga något. Han tog en större roll och talade om för barnmorskan när jag hade värkar. Det här är min berättelse och om barnmorskan skulle berätta om min förlossning är den säkert annorlunda, men det är såhär jag upplevde det. Ingen mer lustgas. Ingen mer epidural. ”Jessica nu måste du sätta dig på pallen”. Jag hade fått epidural i tolv timmar och mina ben var bortdomnade. Mina ben bar mig helt enkelt inte. Ni som har fött barn vet att förlossningspallen är typ 5 cm hög. Det är alltså inte så lätt att sätta sig på den när du: 1. Är uppkopplad till hundra maskiner. 2. Benen inte bär dig. 3. Har droppslangar överallt. 4. Har en jättemage i vägen. 5. Är allmänt slut som artist. Jag fick kraftiga värkar och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Här någon gång kom det in en läkare och då fick jag panik på riktigt. Jag var så inställd på att föda vaginalt men trodde att bebisen mådde dåligt och att de diskuterade om de skulle snitta mig. Jag grät och frågade om jag skulle snittas.”

Jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt

”En liten del av mig ville det, för jag ville bara att allt skulle vara över, men helst av allt ville jag föda vaginalt så jag blev superledsen. Något snitt var det inte tal om. Men jag blev heller inte informerad om varför läkaren kommit in. Det här är återigen min berättelse, så det kan hända att de tydligt förklarade saker för mig, men det minns jag inte. Jag minns inte så mycket alls av de här fyra timmarna. Men när jag tänker tillbaka på dom rinner det tårar längs mina kinder och jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt. Jag minns att jag skrek efter min mamma. Jag ville ha min mamma där hos mig. Älskade älskade mamma. Jag kände mig så himla liten. Och värdelös. Jag ville ju att allt skulle vara annorlunda. Jag ville vara en superkvinna med urkrafter som bara andades, tog i och så var bebisen ute. Nu hade jag istället tappat allt vad kontroll heter och det kändes som att jag bara slängde mig fram och tillbaka och skrek.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Nu var det dags att krysta

”Teamet tog beslutet att fylla på min epidural igen. De såg på mig att jag inte orkade mer. Här BAD jag om att bli snittad. Men icke. Nu var det dags att krysta. Tänk dig att du har sprungit ett marathon. Och när du har gått i mål ska du göra 100 armhävningar och 500 upphopp. Det går ju inte. Så kände jag. Det.här.går.inte. Men Ibbe stod vid min sida och helt plötsligt fick jag ny kraft. Jag fick ligga på sängen och ha benen i benstöd samtidigt som sköterskorna pressade mina ben uppåt. Någon höll i en handduk som jag fick dra i. Jag drog för kung och fosterland. Efter vad som kändes som en evighet av krystande sa de att de såg huvudet. ÄNTLIGEN! Här började jag tycka om mitt nya team. Nu skulle jag äntligen få träffa vår dotter. När huvudet stod i ”ring of fire” upplevde jag inte det så fruktansvärt som jag har fått berättat för mig. Jag kände mer en lättnad över att det snart är över. Jag tänkte ”det blir inte värre än såhär nu”. När huvudet är i ”the ring of fire” måste man vänta och låta det tänjas för att man inte ska spricka. Men då gick bebisens hjärtljud ner. Det här talade de inte om men de sa ”vid nästa värk måste hon ut”. Och vid nästa värk kom hon. Hennes hjärtljud gick ner eftersom att navelsträngen var virad ett varv runt halsen. Ibbe såg det men tittade bort, han tyckte att det såg för läskigt ut.”

Det var mäktigt att se mitt barn första gången

”Direkt när hon var ute försvann all smärta. Så jäkla häftigt. De la upp Elsa på mitt bröst. Hon var helt täckt av fosterfett så hon var vit och kladdig. Det var otroligt mäktigt att få se mitt barn för första gången. Men det kom inga spontana lyckotårar, jag tror att jag var i chock över vad vi just gått igenom.”

Jag älskar henne mest av allt

”Det finns en film när hon ligger på mitt bröst och skriker för första gången. Jag kan titta på den om och om igen. Tänk att det var hon som låg i min mage hela tiden. Jag kan fortfarande inte greppa det. Elsa kom till världen den 22 maj 2015 klockan 16.07. Hon vägde 3680 gram och var 51 cm lång. Jag älskar henne mest av allt i hela världen och jag kan inte förstå att hon är min. Tänk att jag och Ibbe har gjort henne. Helt otroligt!”

Jessica Lagergren bloggar om livet som mamma mitt i karriären. Hon driver Tvillingpodden tillsammans med sin tvillingsyster Angelica Lagergren och de har även startat en youtube-kanal. Läs hennes blogg på LOPPI här.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Jag var inte alls rädd

Ringde in till förlossningen

Öppen 5 centimeter

Bricanyl för att stoppa värkarna

Det var prat om sugklocka

Världens finaste Lo

”Jag blev glad och rädd”

Började se ett mönster i värkarna

Fullt på förlossningen

Skön och läskig känsla

”Nu börjar livet på riktigt”

Höggravid i värmen

Gick en mil om dagen

Mätt och redo att föda barn

Värkarna kom tätare och tätare

Lustgasen var min bästa vän

Hög på endorfiner

Kroppen hade kontroll

”Har en ovanlig sjukdom”

25% risk att dö

”Jag minns inte så mycket”

”Hade inte klarat mig utan min sambo”

”Jag var jättenervös”

Fick tid för igångsättning

”De satte ballongkateter”

”Jag gjorde mitt bästa”

”Skrek att jag ville göra kejsarsnitt”

”Världens finaste bebis”

”Helt underbart”

”Jag är så lycklig”

”Hans första barn”

”Dansade till musik”

”Fick kvaddlar mot smärtan”

”Krystade för kung och fosterland”

”4500g tung och 51 cm lång”

”Båda grät”

Ett planerat snitt är minst lika häftigt

Jag blev mer och mer nervös

Det gjorde absolut inte ont

Bedövad från brösten och neråt

Det blev sen avnavling

Söndagen den 20 november 2016

Alla var så allvarliga

Blev informerade om allt som kunde gå fel

Levde på lånad tid

Du har sammandragningar

Fick förbereda oss på plats

En möjlighet till vaginal förlossning

Behövde all energi jag kunde få

Nu kommer hon

Jag blev chockad över att se henne

Jag miste 1,7 liter blod

Tisdagen den 28:e februari

Onsdagen 1:a mars

Det var inte så plågsamt…

Smärtan var oerhört obehaglig

De tog hål på hinnorna och fostervattnet rann ut

Sista biten drog jag ut honom själv

Jag hade aldrig klarat det utan honom

Jag såg att jag blödde

05:08 föddes Nicole med urakut kejsarsnitt

Jag fick träffa Nicole en snabbis

Hon fick åka ambulans

Vi fick veta att en bit av hennes hjärna var död

Vi försöker leva ett så normalt liv som möjligt

Torsdag 21 maj – Det fortsatte rinna när jag hade kissat klart

Vi skrev förlossningsbrev tillsammans

18:00 Det kändes som en kraftig mensvärk

19:30 Jag tog värkar lutandes mot soffan

22.3o Jag fick bada

23.30 Jag bad om epidural men det dröjde

02.00 Det kändes knappt när hon satte nålen

Jag fick antibiotika intravenöst

12.00 De pratade om spini

Jag var hög på lustgas

Jag minns allt som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt

Nu var det dags att krysta

Det var mäktigt att se mitt barn första gången

Jag älskar henne mest av allt

Topplistor