Förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

Publicerad 27 november, 2017

Ann-Helen Fredrikssons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

”Vi väntade vårat andra barn, denna gång en liten flicka. Vi hade beräknat födelsedatum 19 maj och vi var så förväntansfulla över ännu ett litet mirakel. Jag hade pratat mycket med min barnmorska om att bli igångsatt då vårt första barn Edvin kom endast på 13 minuter när vattnet gick. Jag uppfyllde inte kriterierna för att bli igångsatt, men barnmorskan sa att det bara var att åka in när jag kände något.

Jag hade under några dagar känt lite tryck, och på på måndagen den 8:e hade jag varit in till Örebro med en nära vän. Hon hade Robin på uppringning var i beredskap att köra mig till förlossningen. Hon var mer nervös än mig.”

Läs också: ”Jennie-Lie: Att få barn för tidigt önskar jag ingen”

Oregelbundna värkar

”På torsdagen, den 11:e, vaknade jag cirka klockan 01.30 av att jag hade så fruktansvärt ont i magen. Jag förstod inte varför, var jag bajsnödig? Hade jag sträckt mig i sömnen? Ingenstans fanns tanken på att det kunde vara på gång. Jag låg och vred mig en bra stund, innan tankarna sakta vandrade iväg till att det kanske kunde vara på gång. Jag hade varit så inställd på att gå över denna gång så jag blev förvånad.

Jag klev upp, gick in i badrummet tog två alvedon. jag ställde mig i duschen en bra stund. Det hjälpte inte. Jag klev ur duschen, klädde på mig gick ner. Både Edvin och Robin låg fortfarande och sov.

Väl nere värmde jag riskudden, hällde upp ett glas vatten och bredde två mackor. Jag la mig i soffan och började klocka värkarna. De var på 30 sekunder och kom med 7-15 minuters mellanrum. Inga konstigheter, jag hade otroligt oregelbundna med Edvin också, ända in till krystvärkarna.”

Barnmorskan trodde att det var ett tag kvar

”Klockan 03 ringde jag förlossningen. Jag informerade dem om att jag hade en snabb förlossning sen innan och berättade hur allting var nu. Hon trodde att det var ett tag kvar, tyckte jag lät väldigt lugn och att jag själv skulle känna när det var på gång. Att jag skulle avvakta och försöka vila så mycket som möjligt.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

Klockan 06 var värkarna runt 1 minut långa och kom med mellan 3-7 minuter mellanrum. Edvin skulle till dagis klockan 09 så jag tänkte att vi kunde invänta det och sen åka till förlossningen för en bedömning. Det tog ju tid innan det satte igång med Edvin. Det var när det väl satte igång som det gick undan.

Klockan 07 var jag uppe och värmde riskudden, gick tillbaka till soffan och la mig ner. Det knäppte till i magen och det rann till mellan benen. Jag for upp, tänkte att det inte får komma vatten i soffan. In på toa, ner med byxorna, men inget vatten! ”Det var nog slemproppen”, minns jag att jag tänkte. I efterhand vet jag att det var vattnet som gick, men att Alva la sig som en propp för vattnet, så det kom ut när hon kom ut. Sekunden senare var det precis som att jag fick en sumobrottare på vardera höft som hängde sig fast. Sådan tyngd, sådan kraft. Då var jag tvungen att börja andas på riktigt och jag förstod att vi behövde åka.”

”Vi måste ringa 112”

”Jag kravlade mig upp för trappan och tog mig in i sovrummet. Jag sa till Robin att vi måste åka nu. Han tittade lite sömndrucket på mig, i efterhand berättade han att han trodde jag menade dagis. Jag säger igen att vi måste åka NU och att jag går ner och ringer mamma. Då förstod han vart det var vi skulle åka.

Jag tar mig ner för trappan, tar upp telefonen och ringer mamma. Klockan är då 07.10. Min pappa svarar och jag flämtar fram att mamma måste komma. Han undrar lite frågande varför. Jag ber att få tala med mamma, när mamma väl kommer till luren säger jag att hon måste komma nu! När jag säger det för andra gången så förstår hon varför. Vi lägger på och jag vet att hon kommer inom 15 minuter.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

Jag ringer direkt till förlossningen, klockan är då 07.13. Jag berättar att jag ringde inatt och att jag haft en snabb förlossning sen innan. De sa att de väntat på mitt samtal och att jag var varmt välkommen in.

Vi lägger på, och sekunden senare kommer första krystvärken. Jag får panik! Robin och Edvin kommer ner. Jag tittar på Robin och säger tyst och så samlat jag kan att vi måste ringa 112. Han tittar undrande på mig och frågar varför. Stackarn hade ingen aning om vad jag gjort halva natten. Jag säger att jag har krystvärkar. Han tittar på mig storögt och jag ser hur han samlar sig.”

Kände huvudet

”Jag tar upp telefonen och ringer 112. Klockan är då 07.15. Efter fyra signaler svarar de. ”Hej! Jag heter Ann-Helen och ni måste skicka en ambulans! Jag håller på att föda barn här hemma. Krystvärkarna avlöser varann!”. Jag informerade dem om min adress och hon berättade att en ambulans var påväg ifrån stan. Max 10 minuter tänkte jag, det är max 10 minuter från stan och hit om man åker lagligt. Hon kopplade mig vidare till en sjuksköterska.

Jag minns vårat samtal i vågor. Minns att hon bad mig lägga mig ner, om och om igen. Men jag vägrade, och sa att jag väntade på ambulansen. Jag stod och höll i våran köksö, krystvärkarna kom, jag krystade det allra minsta jag kunde och jag kände hennes huvud. Hela kroppen skrek att hon ville ut, men min rädsla tog överhand. Mina tankar cirkulerade.

”Tänk om Edvin ser min smärta! Tänk om hon inte andas! Tänk om hon fastnar! Tänk om hon har navelsträngen runt halsen! Tänk om hennes hjärtljud går ner, som för storebror!”

Läs också: ”Roliga lekar att göra på en babyshower – 9 tips”

Jag såg min mamma, jag öppnar upp altandörren och larmet går. Vi hade glömt larma av! Jag ropar till henne: ”HON KOMMER!”. Samtidigt kommer Edvin fram och kramar mig och gråter. Han blev rädd när larmet gick, jag sa att det är okej och att mamma bara har lite ont i magen. Mamma berättade att först när hon kom fram till ytterdörren insåg hon vad det faktiskt var jag hade sagt.

Hon klev in och tog Edvin samt våran hund Tyke in till vardagsrummet. Nu kunde jag slappna av och fokusera. Klockan var nu nästan 07.30.”

Huvudet kom ut på en krystvärk

”Jag tittar upp på Robin och säger utmattad ”jag orkar inte mer”. Han frågar om jag vill lägga mig ner, det vill jag. Han tar telefonen och börjar prata med sjuksköterskan som informerar honom om vad han ska hämta. Han var så omtänksam så han hämtade en kudde åt mig.

Jag lägger mig på golvet och säger att nu kommer hon. Robin drar av mig byxorna och trosorna. Min mamma kommer ut, min pappa kom precis och gick in till Edvin. Jag låg och tryckte ihop benen i hopp om att det skulle hålla henne kvar. Mamma särar på benen och ser hjässan och hennes hår. Robin är uppe vid mig, håller mig i handen och stryker mig i pannan.

En krystvärk. Huvudet är ute och hon har navelsträngen runt halsen. Mamma kan som tur är ta bort den. En krystvärk till och hon är ute. Mamma tar emot henne, ger henne till Robin som lägger henne på mig.

Jag hörde henne aldrig skrika, hon kom upp på mig alldeles lila och blå. Men både mamma och Robin hörde henne skrika.
Jag var nog i chock, så hennes första skrik har jag aldrig hört.

Läs också: ”5 råd en nybliven förälder inte ska lyssna på”

Hon är född 07.33, fina mamma tittade på klockan när hon hade tagit emot henne. 2 minuter senare kom ambulansen.
3 stycken var de, det hade tagit dom längre tid att komma till oss då de måste åka och hämta en person till när dom åker på förlossningar. Ganska logiskt, är det två bak i bilen behövs två personal. Ifall vi båda kraschar finns en åt oss var.

Jag låg kvar på köksgolvet, det sattes infarter och de tittade på Alva. Robin fick klippa navelsträngen. De ringde förlossningen och informerade om läget samt vad de behövde ha med och anteckna.

De skulle lyfta mig till båren, jag vägrade. Moderkakan skulle ut. Jag ville se så den var hel. Minuterna senare kom den och allt såg bra ut. Den lades vackert i en Icapåse. Väl på båren gick Robin till Edvin och berättade att han skulle få sova hos mormor och morfar och att vi skulle åka och hämta lillasyster.”

Måste in på operation

”Väl inne på USÖ blev jag inrullad på ett rum och ganska snabbt undersökt. All information de fått av ambulanspersonalen dubbelkollade de med oss. Vi visste inte hur mycket blod jag förlorat eller hur vattnet såg ut. Ganska snabbt inkallades läkare för att undersöka mig, han sa väldigt snabbt att jag måste in på operation och sys.

Vid 11 rullades jag in för operation. Jag hade fått en förlossningsskada grad 3. Alltså hade jag spruckit rejält. De sydde i cirka 45 min. Vidare upp till uppvaket. Robin och Alva kom upp. Jag hade fått en ryggmärgsbedövning så jag var vaken. Runt klockan 15 rullades vi ner till BB-avdelningen och blev varmt mottagna. Vi fick eget rum och allt kändes jättebra. När klockan var runt 18 var jag uppe och gick.

Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Alva hade dock hög sänka, det var nära att vi blev inlagda på neonatalen för att få antibiotika. Tredje dagen gick den som tur var ned, så det behövdes aldrig. De kan få hög sänka när de blir stressade, vilket hon blev. Hon gick också ned mer än 10%.

Vi fick klartecken från läkaren att åka hem på söndagen, efter 4 dagar på BB. Det var SÅ underbart att få komma hem! Stoltaste Edvin var såklart med & hämtade mamma och lillasyster.

Som ni kanske förstår så var detta en stor chock för mig. Jag mår inte jättebra men jag kämpar på. Varje dag blir bättre, jag får hjälp och framför allt så ser jag på min familj och fylls med glädje! Tänk vad livet kan ge oss.”

Vill du fortsätta följa Ann-Helen och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @edvinoalva!

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla oss på [email protected]!

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det kostar ingenting att prenumerera och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Anmäl dig här!

Förlossningsberättelse: ”Hon kom ut som Stålmannen!”

Publicerad 20 november, 2017

Linda Lindqvists förlossningsberättelse: ”Hon kom ut som Stålmannen!”

”BF-datumet kom, men ingen bebis! Även fast jag vet att det är +/- två veckor, så är dessa dagar efter BF längre än några andra dagar. Du går bara och väntar efter ett tecken. Sen kommer ett tecken och vips så går det lika fort över. Du kastas mellan längtan, förhoppningar och besvikelse.

Men natten till BF +9, 19 juni 2017, så vaknar jag vid 01.45 och känner av en smärta som går och kommer. Jag går på toaletten. Den fortsätter att komma och gå. Jag börjar klocka värkarna. Dem ligger mellan 3-5 stycken på en tiominutersintervall. Jag messar min mamma och förvarnar henne att det kan vara på gång, då hon skall ta hand om Aylie. Därefter bestämmer jag mig för att ta en dusch. Jag fortsätter att klocka värkarna. Dem är nu två till tre stycken på tio minuter och varje värk håller i sig i cirka 45 sekunder. Jag ringer förlossningen vid 02.30. De säger att jag kan avvakta lite hemma men att tiden mellan värkarna är som dem bör vara när man åker in. Jag går upp och lägger mig bredvid Philip. Värkarna kommer mer oregelbundet nu, allt från två till fem minuters mellanrum. Men när dem kommer så känns dem mycket mer. Det eskalerar bara i smärta. Jag bestämmer mig för att väcka Philip vid klockan 03 (som hade gått och lagt sig 00.30 den kvällen).”

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

Var tvungen att vända hem för att hämta snuset

”Philip första kommentar var ’skojar du nu?’ och sen kom ’är du säker?’. Vad svarar man på den frågan?! ’Jag tror det’. Han somnar då om. Efter en kvart väcker jag honom igen och sa att vi måste nog åka in. Det börjar göra mer och mer ont. Han går yrvaken upp och duschar och packar det han skall ha med sig. Jag fortsätter att andas genom värkarna. Klockan 04 ber jag min mamma komma bort. Innan hon kommer så får jag frågan ’är du säker att det är dags?’ av Philip. Klockan 04.30 åker vi iväg in mot förlossningen och det kändes så overkligt att det var på gång.

Läs också: ”8 rättigheter du har som gravid”

När vi kommit en kilometer ringer jag förlossningen och säger att vi är påväg in och dem sa att vi var välkomna. Samtidigt stannar Philip bilen och kliver ur och börjar rota i sin ’väska’ (ica-kasse) och jag undrar vad han håller på med. Får som svar att han glömt snuset. För allas trevnad var det bara att vända hemåt igen. Gissa mina tankar där!”

”Det blir en bebis innan 07!”

”Snuset hämtat och vi är påväg in igen. På radion går nyheterna och det pratas om eventuellt ett ytterligare terrordåd i London under natten. Lagom peppande när man är påväg in och skall föda barn. Efter en biltur på 20 minuter och väldigt starka och täta värkar, som gjorde att varje lilla gupp var smärta, så är vi framme. Solen har precis gått upp och det är lugnt och stilla i stan. Bara måsarna hördes. Philip släpper av mig och jag sätter mig utanför ingången medan Philip åker och parkerar bilen. Han kommer tillbaka och jag andas genom en sista värk innan vi ringer på. En barnmorska öppnar dörren och hälsar oss välkomna. Klockan är då runt 05.00.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Vi blir tilldelat ett förlossningsrum, nummer 13. Ytterligare en värk kommer. Där ber hon mig gå och kissa. Samtidigt som jag sitter på toaletten kommer en ny värk och jag lyckas kissa EN droppe. Kommer ihåg att jag kände, ’va fan jag som alltid känner mig kissnödig men tydligen inte när det gäller’. Barnmorskan hade samtidigt tagit fram en rock och dessa snygga nättrosor. Jag blev förvånad att hon inte gjorde en undersökning innan jag fick byta om. Där efter fick jag hoppa upp på sängen och hon undersökte mig och sa ’jag kan nästan inte tro det är sant…du är öppen 8 cm. Det blir bebis innan jag går hem vid sju’. Jag och Philip blev nog båda lite chockade och kunde inte riktigt tro henne. Det var ju mindre än två timmar tills klockan sju. Hon frågade om jag ville ha lustgas men jag tackade nej, fråga mig inte varför.”

Barnmorskan tog hål på hinnorna

”Därefter satt hon en CTG och vi fick då se att värkarna var regelbundna och väldigt starka. Hon frågade mig igen om jag ville ha lustgas och jag tacka ja. Sedan följde 45 minuter med värkar och lustgas och Philip tänkte att det här tar väl tid så han gick och tog sig en kopp kaffe. Han fick dock inte lämna mig själv utan fick snällt vänta tills barnmorskan var där. Barnmorskan sa till mig att det ser inte ut på mig som att jag skall föda barn närsom. Mitt svar var, ’jag biter ihop’. Varpå hon frågar Philip om jag är stark av naturen och han svarar att jag är den starkaste han känner. Antar att han menar psykiskt för fysiskt skulle jag nog inte påstå det.

Vattnet hade ännu inte gått och då säger barnmorskan, ’har vattnet inte gått 05.50 så tar vi hål på hinnorna. För vi kan ju inte bjuda dagpersonalen på en bebis’. De kom nämligen klockan 07. Sagt och gjort, 05.50 tog hon hål på dem. Var då öppen 10 centimeter men lillan hade inte riktigt kommit ner tillräckligt för att jag skulle kunna börja krysta. Efter en halvtimme så säger hon att jag kan börja prov-krysta och efter 10 minuter och kanske fem till sex krystvärkar var hon ute som Stålmannen, med huvudet och ena handen framåt. Kan säga att i det sista skedet där så undrade jag varför jag utsatt mig för denna smärta igen. Men när hon sedan kom ut så var det en sån befrielse och lycka att det var gjort. Sedan fick Philip klippa navelsträngen innan jag fick upp henne på bröstet, för navelsträngen var rätt kort. Sedan kom hon upp och vi fick för första gången träffa vår andra prinsessa. Vår Lykke, som var 53 cm lång och vägde 4130 gram med ett huvudomfång på 35 cm.

Läs också: ”DÅ kommer du föda ditt barn enligt statistiken”

Lilla Lykke, första gången vid bröstet.

Stolt pappa!

Nu har det gått 4,5 månad sedan förlossningen och jag har så bra minnen från denna förlossning. Skillnaden mellan första och andra förlossningen var att denna förlossning var så lugn och jag var 100 % medveten om vad som hände. Första förlossningen var i slutskedet lite som i en dimma. Att föda barn är en grym upplevelse som är svår att förmedla i ord, just för att det är så mycket känslor inblandade. Där och då ville jag aldrig göra om det, men nu i efterhand så skulle jag utan tvekan kunna göra en om förlossningen. Men just nu känner jag mig nöjd med mina två tjejer och vi skall snart ut på ett stort äventyr. I januari åker vi till Spanien för att bo där i tre månader och för att maxa föräldraledigheten, tillsammans hela familjen.”

Vill du fortsätta följa Linda och hennes familj? Missa inte hennes blogg lindalindkvist.vimedbarn.se, hennes instagramkonto @momentsbylinda och Youtubekanal ”Familjen Lindkvist Johansson”!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Skicka då ett mejl till [email protected]!

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Förlossingsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

Publicerad 14 november, 2017

Jessica Anshagens förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Måndag 25 september började jag (återigen, hade haft en del förvärkar som kom och gick sedan cirka en vecka tillbaka) få den där molande värken i ryggslutet och sammandragningar. Allting började vid lunch, sambon var hemma och åt på jobblunchen och jag berättade för honom hur det började kännas men ingen av oss förväntade oss något mer eftersom dessa känslor kommit och gått tidigare också och alltid avtagit på natten. Dagen rullade på och värken höll i sig men den blev inte starkare så jag passade bara på att vila och ta det lugnt och fortsatte dricka mitt hallonbladste. Jag hämtade Leon på förskolan halv två och halv fyra messade jag Mange och frågade om han var på g hem då jag kände att värken började tillta mer och mer. Några timmar senare fick vi kvällsbesök av Marie och Jonny och då kände jag lite mindre än jag gjort på dagen.

Läs också: ”19 saker att göra i väntan på bebis”

När de hade åkt gick vi och lade oss ganska tidigt men jag vaknade vid 01 och tyckte att ryggen började värka allt mer och mer och jag kunde nu känna att värkarbetet var igång för smärtan kom, höll i sig och sedan försvann den – för att återkomma några minuter senare igen. Jag lät Mange sova medan jag började klocka värkarna och de kom ungefär var sjunde minut, ibland tätare och ibland någon minut senare men det avtog aldrig så vid 03 ringde jag min mamma eftersom hon var den som skulle passa Leon om det blev bebis denna vecka, och eftersom hon hade en timmes bilresa till oss var det lika bra att ringa henne i tid. Efter att ha ringt henne ringde jag förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, tjejen jag pratade med var supergullig och bad oss åka in när vi kände för det, antingen när min mamma dök upp eller om vi ville vänta lite till – det var helt upp till oss tyckte hon. Mamma kom strax efter 04, då kom värkarna ganska glest så jag gick och lade mig igen men vid 05 väckte jag Mange och sa att det var dags att plocka ihop allt och åka iväg för då var det ungefär 6 minuter mellan värkarna och de som kom gjorde ganska ont. Manges största rädsla har alltid varit att inte hinna in till förlossningen och få föda i bilen så det var lika bra att vi åkte in.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen har startat”

”Öppnade mig 1 centimeter i timmen”

”När vi kom fram klockan 06 kopplades CTG på, bebis höll sig ganska lugn så fick ett stort glas körsbärssaft för att han skulle vakna till och det gjorde han men eftersom de precis då skulle byta personal fick vi vänta till 07.30 innan någon kom in och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 4 cm så vi blev tilldelade ett rum och på väg till rummet fick vi veta att det var tur att vi åkte in i tid för vi fick nu det sista lediga rummet och alla som kom in därefter skickades vidare till Gävle. Känner mig SÅ glad över att vi fick plats, vill aldrig föda någon annanstans än på Akademiska!

Vi fick ett stort och fint rum och de kom in ungefär en gång i halvtimmen för att lyssna på bebis och ungefär en gång i timmen för att kolla hur värkarna skötte sig. Det gick som barnmorskan sa ’precis enligt skolboken’ att jag öppna mig 1 cm i timmen, så kroppen jobbade på bra utan att jag behövde vara uppe och röra på mig så jag och Mange kollade serier på telefonen och lyssnade på lugn musik. Direkt när vi fick tillgång till rummet pratade vi om vilken smärtlindring jag tänkt mig och planen var tens-apparat, sedan tens plus lustgas och när allt började bli väldigt jobbigt epidural (ryggbedövning). Så vi satte direkt dit elektroderna på ryggslutet och redan vid 09.30 kompletterade vi med lustgasen.”

Läs också: ”Det här sker under en förlossning – steg för steg”

”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”När vi var inne på förlossningen för att föda Leon tog allt väldigt lång tid så därför var jag inställd på att epiduralen skulle sättas in väldigt sent denna gång, men strax innan 11 började värkarna bli svåra att stå ut med så då tyckte barnmorskan att jag var redo för epiduralen så hon ringde på narkosläkaren och en halvtimme senare hade han varit där och satt dit det och jag mådde helt underbart. Att få ryggbedövning när man ska föda barn är det bästa man kan vara med om, det tar bort ALL smärta och man ’slipper’ de jobbigaste värkarna.

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Ytterligare en halvtimme efter det, klockan 12, gjordes en ny undersökning och jag var då öppen 6 cm så jag försökte sitta en del på pilatesbollen för att få något att hända, vattnet hade fortfarande inte gått men barnmorskan trodde att om bara vattnet skulle gå skulle jag föda bebis inom väldigt kort tid. Ungefär den här tiden började kroppen reagera på de kraftiga värkarna som jag inte kände av, så jag spydde jättemycket och fick inte behålla varken dryck eller mat. Efter en till undersökning strax innan 13 var jag öppen 8 cm och samtidigt som jag satt upp och spydde gick vattnet och det forsade brunt ur mig. Mange trodde jag spydde och missade påsen hehe men nej, det var alltså brunt vatten vilket betyder att barnet har bajsat i fostervattnet och man behöver hålla barnet under extra uppsikt.”

Enormt tryck nedåt

”Så under tiden de byter sängkläder och tvättar mina ben känner jag ett enormt tryck nedåt som inte går att stå emot, barnmorskan gör en snabb undersökning och säger bara ”nu får du lägga dig ner för vi behöver ta emot bebis!” så jag lägger mig på sängen igen, är inte helt beredd på att det verkligen är dags (redan!) men 13.10 börjar krystvärkarna komma och under tiden som jag håller händerna för ögonen på grund av smärtan (ni som fött barn förstår vad jag menar hehe) guidar barnmorska och undersköterska mig genom krystvärkarna och 13.16 föds vår Ludwig. Helt sjuk känsla att föda barn, dels allt man går igenom under 9-10 månader men också allt man känner när barnet kommit ut. Man har ingen aning om vem som ligger där inne, vem man ska möta när det kommer ut, hur det ser ut och hur det mår. Jag minns att något av det första Mange sa när Ludwig lades på mitt bröst var ’Han har så mycket mörkt hår!’.

Då allting gick så bra med förlossningen plus att amningen fungerade direkt tog vi oss aldrig till BB utan vi fick vänta kvar i ett annat rum på förlossningsavdelningen och sedan åkte vi hem klockan 22 samma kväll. Leon sov när vi kom hem så han fick träffa Ludwig morgonen efter och det var ett fint möte och en glad storebror.

Och för varje dag som går känner jag bara mer och mer kärlek till den här lilla prinsen. Vi har alltid kallat Leon vår prins, nu har vi två prinsar att älska och ta hand om. Hur magiskt är inte det?”

Vill du fortsätta följa Jessica och hennes familj i deras vardag? Missa då inte hennes blogg jessi.se!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Publicerad 8 november, 2017

Förlossningsberättelse: "Jag trodde jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad"

Caroline Edströms förlossningsberättelse: ”Jag trodde att jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Caroline berättar:

”Min förlossning med Charlie var galet efterlängtad. Jag var så peppad. Eller, besatt kanske är rätt ord. Jag lyssnade på ALLA förlossningspoddar som finns, läste förlossningsberättelser och tittade på ”One born every minute”. Jag var inte rädd, tänkte mer på stunden då jag skulle få se henne än smärtan. Att kärleken skulle vara så stor att smärtan inte kunde ta över. Men väl där och då, när man ligger där med de mest intensiva värkarna, då vill man bara dö. Eller jag ville det. Ge upp, checka ut och åka hem. Skita i det. Kanske vet du som fött barn vad jag menar?

Jag hade lindat in hela föda barn-grejen i rosa, fluffiga moln. Typiskt mig att romantisera saker. Se på det med hjärtformade glasögon och inte lyssna på de goda råd (eller snarare ”bered dig på smärta, det är inte bara lätt”), men jag lyssnade inte. Var helt inne i min egna värld och på ett sätt kanske det var bra. För jag va inte rädd på väg in till BB. Att jag sen fick en käftsmäll av smärta och hamnade i chock, det är en annan femma…”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Fick bricanyl för tidiga sammandragningar

”Min graviditet var inte planerad. Eller på ett sätt va den det. Vi hade pratat om barn, men inte att bli gravida precis då. Jag slutade äta p-piller då jag ville rensa kroppen från hormoner, men rensning behövdes tydligen inte. Innan jag ens hunnit få min första mens var jag gravid. Pang sa det. Chock, jag grät när jag fick veta. Av lycka och chock. Jag var ny på jobbet och det va lite knasig timeing, men det är ändå charmen med livet. Att man inte kan kontrollera allt.

Vi förlovade oss halvvägs in i graviditeten, och jag mådde bra. Lite illamående vecka 8, men annars bra. Trött och ont i kroppen så klart, men det kommer med graviditet. Runt vecka 25 började jag få sammandragningar vid ansträngning, om jag gick fort eller stressade. Vid ett tillfälle, runt vecka 33 åkte vi in till BB och jag fick bricanyl då mina sammandragningar va så intensiva och behövde lugnas för att inte föda för tidigt. På grund av det ställde jag in mig på att inte gå hela vägen. Jag hade också en väldigt liten kula och då min magkurva planade av mot slutet fick vi gå på tillväxtultraljud där det konstaterades att jag hade en liten tjej i magen. Tillväxtultraljuden växte såklart lite oro, att hon inte växte som hon skulle, eller att hon var för liten. Så här i efterhand är jag glad att hon bakades klart hela vägen då hon var en liten bebis.”

Läs också: ”Gravid och trött? Här är tipsen som får dig att orka mer!”

Vattnet gick mitt i natten

”Eftersom jag längtade så mycket var väntan EXTREMT lång. Det kändes som en elefantgraviditet. Som att den aldrig skulle ta slut. När mitt due date närmade sig hade jag förvärkar varje natt och dag. Men ingen bebis.

Den andra morgonen över tiden var jag så nere i skorna. Varför ville hon inte komma ut? Jag läste på om olika knep för att få förlossningen att sätta igång. Jag valde två och tvingade M att göra dem med mig, han tyckte mest att jag va galen, men eftersom jag var så desperat att få ut bebisen ställde han upp. Besviket gick jag och la mig, då jag inte kände någonting alls. Det var helt lugnt i magen. Inga förvärkar eller känningar. Runt midnatt vaknade jag av att det sipprade vatten. Först trodde jag att jag hade kissat på mig, men misstänkte att det var fostervatten. Jag bytte trosor och la mig igen. Vaknade igen runt två och då. när det kommit mer vatten förstod jag att det va riktiga vattnet som gått. Jag gick upp och smsade en lägesrapport till min mamma, som skulle vara med på förlossningen. Vi va så spända, som två fnittriga barn första dagen i skolan.

Läs också: ”Myter om vad som sätter igång förlossningen”

Efter ett tag började jag klocka värkar. Laddade ner en värktimer och såg att de kom var nionde minut och fortsatte regelbundet. Efter att jag klockat en timma ringde jag in till BB Stockholm och berättade. Hon bad mig fortsätta klocka och komma in vid kl sex innan hennes skift skulle ta slut. Hon ville undersöka mitt vatten. Då va klockan runt tre/fyra. Jag låg kvar i soffan, väckte inte M än utan kände att han behövde sömnen. Ville inte oroa. När han vaknade vid fem kom värkarna ungefär var fjärde/tredje minut och nu började det kännas. Nu började jag blöda, och slemproppen gick. Då visste jag att vi snart skulle få en bebis. Kände det i hela kroppen, förlossningen va igång. M tog ett bad (något vi kan skratta åt idag – att han tog ett varmt bad medan jag tog värkar mot toastolen) och efter ett tag hoppade vi in i bilen mot BB.”

Läs också: ”3 tecken på att förlossningen är igång”

Öppen fyra centimeter!

”När vi kom fram var värkarna täta och började göra ont, men jag var glad. Peppad och svävade fram. Det var äntligen vår tur! Vi som hade hunnit vara på BB två gånger innan på grund av mina förvärkar visste precis vart vi skulle. Mamma mötte oss inne på BB när vi fått ett rum. Sådan trygghet att ha både sin partner och mamma där. Jag fick ett band på magen för att mäta värkar och efter bara en timma gjorde värkarna så ont att jag ville ha lustgas. Vi ropade på barnmorskan och hon undersökte hur öppen jag va. Fyra centimeter redan! Hon ringde upp till förlossningen och de gjorde i ordning ett rum. Jag fick byta om till sjukhusrock och efter ett tag rullade de upp mig i en rullstol.

Väl inne på förlossningen gick allt så fort. Värkarna kom tätare och tätare, det gjorde så fruktansvärt ont och lustgasen fungerade inte alls på mig. Jag blev bara full, illamående och irriterad. Jag som hade bestämt mig för att inte skrika, var så högljudd. Speciellt mot slutet. Någon timma gick och snart var smärtan så olidlig, kanske för att jag inte fick andningspaus mellan värkarna. Jag skrek ”NU GER NI MIG EN EPIDURAL ANNARS…” då var jag öppen sex centimeter och barnmorskan var lite tveksam. Men jag var bestämd. Det tog ett tag innan narkosläkaren kom (glömmer aldrig hans namn, Mikael Yang) och då hade jag hunnit öppna mig till 8 centimeter. När han satte epiduralen hade jag den sjukaste värken. Att få en epidural samtidigt som man tar en värk kan jag inte rekommendera. Då var jag nära bristningsgränsen. De fick hjälpas åt att hålla i mig, hårt eftersom jag vred mig som en mask. Jag kunde inte kolla någon i ögonen, var så fokuserad på att andas. Gå in i mig själv och bara överleva smärtan. Så snart epiduralen var satt, kom mina krystvärkar. Jag kunde inte hejda dem. Det är så häftigt, hur kroppen blir helt djurisk och bara vill stöta ut det som finns där inne. Jag fick sätta mig på finska pallen, med M bakom, mamma och barnmorskan framför. Efter någon krystvärk kickade epiduralen in och jag fick svårt att avgöra om jag hade en krystvärk eller inte. Desperat efter att få ut Charlie och för att bli av med smärtan krystade jag ändå. Efter kanske 20 minuter av krystande (och lite vila där emellan) fick jag ställa mig på alla fyra över en saccosäck och Charlie var född.”

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

”Jag var så chockad”

”Jag som trodde att jag skulle gråta av lycka, ta mitt barn i famnen och bara skimra var så chockad. Stod där på alla fyra, kände mig mörbultad och trasig. Ville bara krypa ner i ett hål och sova bort allt. Att behöva föda ut moderkakan och sen sys (väldigt lite men ändå) var bara för mycket. Jag ville bara få bli lämnad ifred. Dagarna efter, och den första tiden var jag som i ett töcken av hormoner. Ledsen, glad, krångel med amning och allmänt förvirrad över vad som precis hänt. Men ändå så självklar mamma. Vi hade fått en dotter och hon var så vacker att jag än idag nyper mig i armen. Har hon verkligen legat där inne, i min mage? Kärleken till Charlie är så stor, hon är allt. ALLT för mig, det finaste jag har. Klockan 10.51, den 30 september, förändrades allt. Då föddes vårt underverk. Charlie Josefina Kindegren – 48 cm och 2750 g. Jag hoppas att jag får uppleva en till förlossning, då med mer realistiska förväntningar på vad det innebär. Men oavsett så är det en unik upplevelse, och det största jag någonsin har upplevt i livet.”

Vill du hänga med Caroline, Charlie och M i deras vardag? Missa inte Carolines blogg och instagramkonto!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Lästips för gravida och nyblivna föräldrar, tävlingar, parent hacks och igenkänning – du missar väl inte att hänga med oss på Facebook?

Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt

Publicerad 2 november, 2017

Angelicas förlossningsberättelse: ”Vi valde planerat kejsarsnitt och kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”Klockan 04.00 den 28 juni ringde alarmet och vi hade sovit i fyra timmar bara och det var även dags att göra den sista duschen. Klockan 05.00 rullade bilen mot Gävle sjukhus, vi har ju långt att åka och vi vela verkligen inte komma försent så de var lika bra att vara ute i god tid helt enkelt. Resan kändes ännu längre än vad de brukar och vi fokuserade bara på att prata om allt utom just vad som skulle ske eftersom jag var så himla nervös, minns även att jag hela tiden frågade Joel om han var nervös men han svarade alltid nejdå och de gjorde han bara för att lugna ner mig.”

”Barnmorskan tröstade mig”

”Vi kom fram efter den långa resan och vi promenerade till sjukhuset och tog hissen upp till BB. Vi fick ringa på klockan och berätta att vi var där för planerat kejsarsnitt. Barnmorskan mötte oss och vi hinner bara gå en liten bit innan jag bryter ihop. Barnmorskan tröstade mig och förstod min rädsla och speciellt efter första förlossningen men sa fler gånger att ’Angelica detta kommer bli bra! Och allting kommer gå bra’. Väl inne på vårt rum fick jag byta om till skjorta och långstrumpor, och vi satte även in en infart och fick lyssna på bebis en sista gång. Joel fick snygga operationskläder också och en skylt där de stod pappa på för att inte blanda ihop honom med dom andra som skulle vara med i operationssalen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Undersköterskan kunde hjälpa till att fotografera under kejsarsnittet

”Vid ungefär 07.30 gick vi mot hissen som skulle ta oss till operationen sen gick vi en bit för att komma fram. När vi kom in på operationssalen fick vi hälsa på alla, vi visade hur våran kamera funkade eftersom att de var en undersköterska som skulle fotografera under kejsarsnittet. Sen var det dags att sätta sig på britsen och medan alla förberedde allting så bröt jag ihop mitt uppe i allting och personalen var snabb att trösta mig och lugna ner mig. Sen var det dags för att lägga lokalbedövning och ryggmärgsbedövning och jag minns att den inte kändes någonting vilket chockade mig totalt för jag var livrädd för att de skulle göra ont. När allting var klart så sa narkosläkaren ’Angelica nu kommer du känna en värmande känsla i rumpan’ och jag minns hur jag började fnittra. Hon hade rätt, snabbt kom den värmande känslan och dom hjälpte mig att lägga mig ner. Sakta började benen domna bort och de satte in en kateter på mig. När det var klart var det dags att kolla ifall jag hade någon känsel rörde de över magen med någonting som var kallt och ena nöp mig i magen men jag kände absolut ingenting. Då sa doktorerna ’då kör vi’ och jag började skaka – och inte lite heller – och personalen spela in någonting och berättade vad dom hette och så.”

Läs också: ”Kejsarsnitt eller vaginal förlossning? Nathalie jämför!”

”Jag skakade hela tiden”

”Sedan var det dags och dom började skära och det tog sin lilla tid och jag skakade hela tiden och hur mycket jag än försökte slappna av så kunde jag inte sluta skaka. Narkossköterskan gjorde allt för att lugna ner mig och vi prata om allt mellan himmel och jord medan jag höll i Joel i handen. Och jag minns att narkossköterskan frågade om jag kunde vicka på tårna och de kunde jag göra, han gjorde allt för att få mig på andra tankar och mitt under pratet så dom suga och de lät så märkligt och dom berätta då att de var fostervattnet som dom sög upp och då kändes det inte som att de var långt kvar innan vi skulle få träffa bebis.”

”Nu är det nog nära”

”De började ruska och sen började de trycka på magen, drog och allting var bara så underligt. Jag minns att jag tittade på Joel och sa ’nu är det nog nära’ och så hörde vi ett skrik helt plötsligt och jag bara titta på Joel med tårar som föll. Hans ögon blev fyllda med tårar men som inte föll ner, lyckan i hans ögon var obeskrivlig.

Läs också: ”SÅ blir du vän med humörsvängningarna under graviditeten”

Barnmorskan tog emot bebis och gick sedan runt skynket och visade upp bebis för oss och Joel fick följa med till bordet där bebis skulle vägas och sånt där. När allting var klart vid bordet kom Joel till mig och visade mig bebis och han berättade att de var en flicka. Vår lilla flicka skrek mycket till och från, barnmorskan tittade till oss flera gånger och kommer aldrig glömma när vår lilla flicka skrek vid oss första gången och så gav barnmorskan oss världens leende medan tårarna föll ner från henne och snabbt försökte hon torka bort det, jag blev verkligen så rörd av det!”

”Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”När dom var klara så gratulerade läkarna oss eftersom de inte hann under tiden bebis kom. Sedan kördes jag upp till BB och var i rummet innan vi snittades och där hade dom kontroll på mig till och från tills vi fick eget rum. Efter två timmar fick vi eget rum och det var dags att få in den berömda förlossningsbrickan med mackor som vi förstås festade loss på, fy vad gott de var!

Läs också: ”Tobias om IVF-resan: ’Många tar för givet att det bara är att skaffa barn'”

Klockan 08.41 kom vår andra prinsessa till världen. All personal vi träffade var väldigt gulliga och så snälla och jag är otroligt nöjd med det planerade snittet! Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

Välkommen till världen! <3

Missa inte att följa Angelica och familjen på hennes instagramkonto: @angelicaochmillie

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Publicerad 16 oktober, 2017

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

”Den 28e maj 03.40 vaknar jag av att det känns som att någon smäller en vattenballong i magen och det bara rinner ut vatten i sängen. Jag väcker min man Hampus försiktigt med ett ’Älskling kan du vakna?’, han vrider huvudet åt mitt håll långsamt och kollar trött på mig. ’Älskling, vattnet har gått’ får jag fram. Hampus flyger ur sängen ’Är du seriös? Ska jag ringa en taxi?’. Jag svarar att jag vet inte vad vi ska göra, vi var ju bara i vecka 31.”

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

”Jag sprang upp på toaletten och ringde förlossningen, skrattade och grät samtidigt så det är ett under att barnmorskan hörde vad jag sa. Vi pratade i några minuter sen sa hon att eftersom det förmodligen var vattnet som hade gått så skulle vi åka in. Vi hade inte hunnit packa någon BB-väska, som tur var hade vi fått en packlista på vår första föräldragruppsträff kvällen innan så Hampus grabbade tag i den och for runt i lägenheten och slängde ner allt vad vi kunde behöva. 04:20 stod vi utanför dörren på förlossningen med väskorna i handen och ringde på klockan.

Läs också: ”6 saker du måste veta inför din förlossning”

Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, det kollades CTG och ultraljud. Snabbt konstaterades det att båda barnen mådde bra och var lugna i magen. Barnmorskan berättar att om det är så att vattnet har gått så kommer de få födas med kejsarsnitt eftersom de är så små. ’Okej’ svarar vi lugnt. När vi efter ett bra tag får vara ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Det ända jag får fram är ’Hur hamnade vi här egentligen?’.”

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

”Ultraljudet visade att tvillingarna låg med huvudet neråt, och läkaren sa att då får det bli vaginal förlossning och som förstagångsföderska kan det ta ett tag. Jag och Hampus han inte riktigt med, utan när läkaren gått ut ur rummet så blev jag nervös, hur skulle tvillingarna födas egentligen? Vi pratade med barnmorskan igen, hon hämtade läkaren och det visade det sig att han inte läst vår journal ordentligt och missat att vi bara var i vecka 30 + 3, alltså var det akut kejsarsnitt som gällde.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Efter det här så fick jag en kortisonspruta i låret, för att påskynda mognaden av lungorna på bebisarna, och vi fick höra att inom två dygn så kommer tvillingarna vara födda. På CTGn kunde barnmorskan se att jag började få starkare värkar, så en spruta med bricanyl beställdes in för att få värkarna att avta.”

Hade vattnet verkligen gått?

”Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Efter 07 vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Min första barnmorska var okej men Malin var helt fantastisk! Från att hennes skift började tills att tvillingarna var födda så var hon med oss och förklarade varje steg. För ett kontrollfreak som jag så var det väldigt skönt.

Vid 07.30 började värkarna komma tillbaka, Malin sa att de gärna ville hinna ge mig en spruta kortison till för barnens lungor, och den fick de ge tidigast ett dygn efter den första. Så de skulle göra allt de kunde för att stanna av värkarna. En ny förlossningsläkare kom in med ultraljud för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt och därför ville hon avvakta tills en överläkare kunde kika med ultraljud. Jag fick en till spruta med bricanyl så länge.”

Läs också: ”Skrik och panik? Så kan du lugna en ledsen bebis”

En tvilling hade mindre fostervatten

”Vid klockan 9.00 skulle vi få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett ’studiebesök’ och träffa barnläkarna. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen bricanylen endast i 20 minuter innan värkarna var tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren kommer äntligen in och kollar fostervattnet med ultraljudet, och konstaterade snabbt att tvilling ett (Leia) hade mycket mindre fostervatten. Alltså fick de inte sätta dropp på grund av infektionsrisken. Efter lite diskussion så kommer de fram till att jag inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.

10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger ’Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner’. Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.”

Hampus håller mig lugn

”I ett rum möts vi av tre narkosläkare som frågar mig om mediciner och sjukdomar, samtidigt får Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa innan vi rullas in i operationssalen.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

Nu vet jag vad som väntar, nämligen bedövningen. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig. Precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen. Vi får vänta ut värken innan de kan pröva igen. De lyckas till min glädje sätta sprutorna rätt på en gång.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Jag valde ett planerat snitt'”

Totalt är det minst 15 olika läkare och sköterskor i salen, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan. Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom.”

Tårarna sprutar

När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, en snabb genomgång och sen känner jag hur de börjar böka i magen. Det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Sköterskan säger åt Hampus att ställa sig upp och ta kort, och någon sekund senare så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger ’Grattis mamma!’ och Leia var född, 11:30 40 cm lång och 1529 g. Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket för mig betydde att Leia levde. De väntar en minut med att klippa navelsträngen, när den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne. Sen springer hon vidare med henne ut till ett av barnteamen med henne.

Välkommen till världen, Leia!

Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute. Efter bara någon sekund så säger narkosläkaren ’Grattis igen!’ 11:32 föddes Mattis, 41 cm lång och 1600 gram. Mattis hade problem med att andas och skrek inte lika mycket som Leia, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. Sen följer Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar.”

Välkommen till världen, Mattis!

Det finaste jag sett!

Ensam ligger jag kvar i salen med läkarna, tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, självklart är det tårar av oro, men faktiskt mest av lycka. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mådde så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.

När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Hampus sitter i en fåtölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inlindad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, allt man läser om hur prematurbarn kan se ut som små luddiga Aliens, jag kunde inte se det. Det var en liten människa som låg där, min lilla bebis och han var det finaste jag sett. Han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia får jag inte träffa utan hon är inne i ett rum med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus säger att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln för att kunna ge mediciner.”

Läs också: ”Så utvecklas ditt barn de första veckorna”

Tvillingarna är födda och mår bra

”Sen behöver jag åka ner till BB för observation. Några timmar ligger jag där själv, i chock, och ringer alla våra närmsta för att berätta att tvillingarna är födda och just nu mår bra.

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

När jag äntligen, på kvällen, åker upp till tvillingarna igen så får vi sitta där bredvid kuvöserna och genom små luckor hålla händerna på deras magar, röra deras små fingrar och klappa dem på det lilla av pannan som syns bakom masken. Tysta sitter vi där, gråter lite, fnissar lite och är helt betagna av att våra barn redan var här hos oss och ovetande om de sex veckorna på neonatalavdelningen som väntade.”

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla den till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag valde ett planerat snitt”

Publicerad 2 oktober, 2017

ANNIKAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Kvällen innan snittet duschade jag med en specialtvål som jag köpt på Apoteket, Descutan. Kittet bestod av fyra svampar och fyra små förpackningar med shampoo. Man skulle tvätta sig både kvällen före och samma morgon som kejsarsnittet. Svamparna blötte man upp och skrubbade kroppen med och shampoot, ja det använde man inte helt otippat i håret. Det luktade inte alls lika äckligt som jag trott, hade förberett mig på alcolösning typ. På måndagkvällen ringde jag till BB Stockholm och berätta att jag skulle göra ett kejsarsnitt morgonen därpå, hade ju inte fått min tid än men nu när jag ringde sa de att jag var välkommen klockan 7.30. Det var en kvinna innan mig så de trodde att mitt snitt skulle läggas runt 9.00-9.30-tiden. Kändes skönt att det blev såpass tidigt eftersom jag skulle fasta från klockan 00.00 natten innan.”

”Jag kände mig smånervös”

”På tisdag morgon gick jag upp 06.00, duschade och tog på mig gravidjeansen. Fredrik bar ner alla väskor. En till mig, en till honom, datorväska, babynest och bilbarnstol. Hade förbokat en taxi som plockade upp oss och körde oss till Danderyds sjukhus. Gick upp till BB Stockholm där vi fick skriva in oss och sätta oss i väntrummet. Jag kände mig lite smånervös men mer på sättet som man blir när man går upp tidigt för att åka utomlands. Lite trött och förväntansfull. En barnmorska kom och berätta att det var en kvinna innan och att vi snart skulle få byta om. Vi fick byta om i ett litet rum och jag fick en sjukhusklänning som man kunde knäppa upp i ryggen, en morgonrock och långa strumpor. Vet inte vad de skulle fylla för funktion för de var så lösa och åkte typ bara ner men jag sa inte emot. Alla våra personliga tillhörigheter fick vi lägga i ett skåp bakom receptionen. När jag bytt om satte vi oss i ett annat väntrum. Här fanns det TV och jag kollade på Nyhetsmorgon medan Fredrik åt frukosten som serverades. Jag kände mig supertrött och somnade typ i soffan. Strax efter 9.00 kom en sköterska och sa att nu var det dags.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

”Jag kände mig illamående”

”Vi fick ta en bebissäng i plast, ni vet en såndär på hjul och en säng som var till mig och rulla iväg den mot hissarna som tog oss till rätt avdelning. Receptionisten frågade oss om bebisens kön, vad han skulle heta och så vidare medan vi väntade och jag fick ett snyggt hårnät och tossor till fötterna medan Fredrik fick någon astronautliknande dräkt och ett hårnät för att skydda (det icke existerande) håret. Slutligen fick vi gå in i operationssalen. Det var ganska många därinne. Säkert sju personer. Fredrik fråga om han fick fota och det fick han men sköterskorna och läkarna ville inte vara med på bild. Jag fick lägga mig på en säng mitt i operationsrummet. Personalen var supertrevlig och berättade hela tiden exakt vad de gjorde och gjorde allt för att jag skulle må bra. Jag fick en kanyl i handen med dropp. De varnade för att mitt blodtryck kunde gå ner och att jag skulle säga till om jag blev yr. Det blev jag. Värdet skulle helst inte ligga under 60/100 men ibland var det nere på 49 och jag kände mig lite illamående. Sköterskan sprutade då in glykos som gjorde att blodsockret stabiliserades. De lade en lokalbedövning på ryggen och efter det satte de ryggmärgsbedövningen. Jag fick krypa ihop på sängen och skjuta ut ryggraden så att det skulle bli enklare att pricka rätt. De fick göra om det några gånger men det kändes inte mycket. När bedövningen väl var satt började det dock pirra i mina ben och de började domna av.”

”De drog is över magen”

”Bedövningen tog supersnabbt och de satte in en kateter. Jag kände ingenting men såg hur de lyfte på mina ben. Konstigt ändå. De drog med is över magen men jag kände inte att det var kallt förrän de tog upp den på bröstet. De pratade hela tiden med mig, påpeka att jag inte verkade nervös, frågade om jag hade syskon och så vidare. När jag tittade på klockan var den 10.03. Barnmorskan sa att de skulle ropa ut tiden när bebisen föddes. De ”varnade” även för att det kunde dra och prassla i skynket som skiljde mitt ansikte och magen och att det kunde upplevas som mer våldsamt än det var. Så började de skära, jag kände att något hände i magen men inte vad och absolut ingen smärta. Plötsligt hörde jag en bebis som grät och det här var innan de tog upp honom. Jag tänkte ”Herregud, nu kommer han snart!” Sen hörde jag hur en bebis (samma som innan såklart) skrek. Han var ute!”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Han var kletig och luktade järn”

”Barnmorskan ropade ut: 10:10 som tid för födseln och jag som alltid varit lite av en jämna-siffror-nörd tyckte det var helt fantastiskt att han fötts just den tiden… Frans lades på mitt bröst. Han var kletig och luktade järn. Han skrek och viftade med fingrarna, jag knep ihop munnen för att inte få in de kletiga fingrarna där. Jag kände mig helt matt i händerna på grund av bedövningen och kunde inte riktigt ta tag i honom utan fick nöja mig med att klappa försiktigt på honom. Frans låg på mitt bröst medan de sydde ihop mig. Jag tror det tog ungefär 20-30 minuter. Därefter tog de med honom och Fredrik för att kolla hans syresättning i blodet. Andningen var inte helt som den skulle vilket de sagt var vanligt vid kejsarsnitt. Jag rullades ut på uppvaket. Kände mig så trött och ganska illamående efter bedövningen. Var dock så lycklig över att allt gått bra. Fick ligga i sängen i en korridor med andra nyförlösta snitt-mammor i cirka en halvtimma innan Fredrik och Frans kom. Det kom hela tiden olika sköterskor och kollade mitt blodtryck.”

”Han var betydligt större än jag trodde”

”Så fort jag fick Frans till mig ville de att jag skulle testa att amma vilket jag gjorde och ja, det gick nog bra. Efter en stund på uppvaket rullades jag iväg och fick åka upp till patienthotellet där vi skulle sova i två nätter. Rummet var fint med två sängar med justerbara ryggar och ett badrum. Enkelt men egentligen allt man behöver. Väl på rummet vägde de Frans och testade honom för gulsot. Han vägde 3521 och var 51 cm lång, betydligt större än jag trott med tanke på hur liten jag var. Jag mådde som sagt lite illa efter bedövningen så jag orkade inte äta någon riktig lunch, fick dock jättefina mackor och en bubblig men alldeles för svag äppeldryck. Och så den där flaggan som alla brukar prata om. Resten av tiden på patienthotellet tillbringade vi i princip på rummet. Ammade och myste med världens gulligaste Frans.”

Tips! Läs fler av Annikas tankar om planerat kejsarsnitt i hennes blogg på storstadsbarn.se.

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”På första krystningen hände ingenting”

Publicerad 22 september, 2017

DENISES FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Den 15 juni ca klockan 02:00 vaknade jag av ondare värkar än förvärkarna. Det kändes precis som mensvärk fast denna gång gjorde det ondare än det jag känt tidigare. Jag låg kvar i sängen och undrade om det verkligen var dessa värkar som var riktiga värkar. Jag började fundera om på om hinnsvepningen hade lyckats ändå, det var bara 12h sedan som barnmorskan försökte göra en hinnsvepning och kanske hade det påverkat mer än vad hon trodde. Värkarna fortsatte att komma och gjorde ont, men inte jättefarligt.”

”Min magkänsla sa att det var dags”

”Klockan ca 07:15 ringer vi på klockan till förlossningen. Jag kände mig lugn och jag var säker på att vi skulle få stanna. Man måste vara öppen minst 3 cm för att få ett förlossningsrum, men min magkänsla sa bara att det är dags. Jag berättade att jag var lite orolig att hon låg i ett vidöppet läge, det hade konstaterats på ett ultraljud 3 veckor tidigare. Det innebär att bebisen ligger 180 grader fel och det blir mycket svårare för bebisen att glida ner då det inte bli optimalt för huvudet att få plats då det blir ett större huvudomfång. Vi blev ledda till ett andra undersökningsrum där barnmorskan skulle konstatera om jag var öppen eller ej. Hon började undersöka och utbrast chockat: ”Herregud, detta har du gjort bra! Du är öppen 6 cm!” VA?! Jag blev jättechockad och jätteglad! Hade jag klarat av så mycket redan på egen hand?!”

Läs också: Resa som gravid – 5 tips

”De bestämde sig för att ta hål på hinnorna”

”Klockan 08:00. Vi blev ledda till ett förlossningsrum. De visade oss vart allt fanns och de frågade om jag ville ha en gåstol, pilatesboll eller något annat. Solklart val! Pilatesbollen ville jag ha, den har jag visualiserat mig att ha under förlossningen. Så jag satte mig på den och hade överkroppen mot sängen. Mikael hämtade frukost från BB och vi åt tillsammans.
Klockan 11:00 hade vattnet fortfarande inte gått än och barnmorskan ville kontrollera hur många cm. Nu var jag öppen 10 cm, fullt öppen! Så barnmorskorna bestämde för att ta hinnorna för att vattnet skulle gå. Lätt och gjort så rann det varmt vatten. De satte även på elektroder på Emilias huvud så vi kunde följa hennes hjärtslag. Hon låg fortfarande väldigt högt upp och hade lång väg kvar att sjunka ned innan det var dags för att krysta., så det skulle dröja några timmar till. Man tror att så fort man är öppen 10cm är det dags att krysta, men nej nej, vi hade lång väg kvar (snarare 8h kvar). Barnmorskan trodde att hon skulle vara ute inom 2h men nej, på grund av hennes vidöppna läge kommer det ta mycket längre tid.”

”Jag skulle få värkstimulerande dropp”

”Nu kände jag bara ett stort tryck nedåt, detta trycket hade jag känt sedan jag kom in på förlossningen. Kroppen skrek krysta men fick göra allt för att gå emot kroppens signaler och hålla emot. Det var obeskrivligt jobbigt. Samtidigt i detta jobbiga skede var jag tvungen att röra på mig hela tiden för att öka chanserna att hon skulle glida ned. Barnmorskorna bestämde för att jag skulle få värkstimulerade dropp för att öka värkarna och att få henne att glida ned. Jag märkte ingen större skillnad då det redan var så jobbigt. Men lillans hjärtslag blev väldigt oregelbundet så vi testade olika ställningar och ibland blev det bättre och ibland sämre. Det var så oregelbundet att de bestämde sig för att ta bort det värkstimulerade droppet, hon blev för påverkad. Detta jobbiga skede pågick i ca 3h.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

”Läkaren sa att NU måste hon ut”

”Klockan 18:00 kallade de in läkaren. Nu var hennes hjärtljud mer oregelbundna och allt gick väldigt långsamt. Läkaren sa att hon måste ut NU då hon inte mådde så bra. De beslutade om klipp och sugklocka (som jag nämnde i början att vidöppet läge slutar oftast med hjälpmedel) Barnmorskan som satt vid huvudet bredvid mig sa att: ”Sista värken nu, sista chansen, kom igen”. De hann lägga en bedövning och göra ett klipp och en värk kom och på första krystningen hände inget, andra krystningen började hon komma ut och på tredje krystningen gled hon ut snabbt utan sugklocka. Klockan 18:16 Hon var ute!”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Hon gnydde lite lätt”

”Hon kommer upp på min mage, barnmorskorna torkar henne och hon gnyr till. Inte världens skrik som film, utan hon gnydde lite lätt. Jag fattade ingenting, var hon ute nu?! Helt otroligt, hon hon nu låg på min mage istället för i. Jag klappade henne om och om över huvudet och försökte smälta allting. Jag hör att M säger att hon kramar hans finger så hårt och jag kan slappna av för första gången. Jag är där i stunden men ändå i någon dröm, helt overkligt! M klipper navelsträngen och läkaren syr ihop klippet. Sedan lämnar läkaren och barnmorskan förbereder förlossningsbrickan och mat. och vi ligger bara kvar och bara är i nuet.”

Tips! Läs hela Denices förlossningsberättelse här, och följ hennes vardag i hennes blogg.

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag hade krystvärkar i 1,5 timmar”

Publicerad 17 augusti, 2017

ANNAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Efter ett missfall och sedan 4-5 månaders försök så hade jag ägglossning på min och Robins 9-årsdag, 13 dagar senare fick jag en känsla på morgonen att jag måste testa och visst var där ett streck. Lyckan var total men rädslan över ännu ett missfall förföljde mig under halva graviditeten tyvärr och tiden gick så sakta. Men efter RUL kunde jag slappna av lite mer och tiden började gå riktigt fort.”

”Vaknade med mensvärk”

”Due date var 28 oktober. Jag hade hela tiden en känsla av att hon skulle komma för tidigt. Men veckorna gick och när det bara var en vecka kvar kände jag att äh, jag hade fel, hon kommer komma i november precis som Robin tror. MEN, tisdagen den 25 oktober vaknade jag runt 06 med ”mensvärk”. Jag sa ingenting till Robin då innan han åkte till jobbet för jag tänkte att det säkert avtar. Men det blev bara mer och mer och jag låg i sängen hela förmiddagen. Precis den här dagen så hade såklart någon mindre begåvad person grävt av en ledning eller något som gjorde att hela nätet låg nere. Man kunde inte ringa någonstans, som tur var kunde jag kommunicera med Robin via messenger (wi-fi).”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

”Vi skulle egentligen på vår sista föräldrautbildning på BVC vid 13 så Robin kom hem vid lunch men jag sa att jag inte orkar gå dit för det gör för ont. Alltså smärtan i sig var inte outhärdlig alls men det blir ju jobbigt att behöva sitta på en hård stol och lyssna samtidigt som man har molande värkar var tionde minut. För så ofta kom värkarna redan från början, även när de var väldigt svaga.”

fl_11

”Jag började få panik”

”Vid 16 började det bli jobbigare och jag var tvungen stanna upp och andas när en värk kom. Robin började redan då tjata om att vi måste åka in. Tilläggas bör då att vi bodde i Edsbyn och närmaste BB är Gävle/Hudik/Falun. Vi hade bestämt oss för Gävle då vi bott där i 7 år och precis flyttat ”hem” till Hälsingland igen. Vi hade alltså gjort alla ultraljud (jag gjorde 3 st pga missfallet) osv i Gävle så vi kände oss hemma där. Min största mardröm var att behöva bli hemskickad och åka hela vägen tillbaka så jag sa ”aldrig i livet att vi åker redan nu”. Vi kunde ju heller inte ringa till förlossningen för att rådfråga. Började få lite panik. Men min fina snälla barnmorska på MVC hade sagt att om du får värkar dagtid så kan du komma ner till mig så kollar jag om du är öppen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Stod på ruta noll igen”

”Vi slängde oss i bilen och åkte till MVC (gick ju som sagt inte att ringa före) men hon hade gått för dagen för typ 5 minuter sen så vi missade henne precis och det fanns ingen annan som kunde hjälpa. Suck. Robin tjatade vidare om att åka till Gävle och till slut började telefonerna fungera igen så jag ringde Gävle och då säger dom att det är fullt där. Herregud vilken tur att telefonlinjen började fungera igen så vi inte åkte dit i onödan. Jahapp, då stog vi på ruta noll kändes det som, vi hade ju liksom ställt in oss i nio månader på var vi skulle åka och det kändes som att min mentala förberedelse gick i kras. Vi ringde till Falun och där var det nästan tomt istället, så vi bestämde oss för att åka dit när det var dags. Men de tyckte att jag skulle ta en alvedon och en dusch så länge (vilken skräll). Dagen och kvällen fortsatte med värkar som blev värre ju längre tiden gick, men det varierade hela tiden med 5-10 minuters mellanrum och pga det fick vi inte komma in, de tyckte att de skulle vara regelbundna.”

fl_2

”Jag försökte få i mig mat och vi kollade på serier medan jag hade en värmekudde på magen. När vi skulle gå och lägga oss var de riktigt jobbiga och jag kunde absolut inte somna. Vid 00 gav jag upp och satte mig i duschen och även om det var skönt så hjälpte det föga. Någon gång efter 01 ringde jag igen till Falun och bad på mina bara knän med gråten i halsen om att få komma in. Jag vet att jag sa ”jag orkar inte det här mer på egen hand”. Dom förstod att jag hade kämpat på så länge jag bara kunde själv och sa att vi självklart skulle komma in. ”Men kör försiktigt” sa hon.. Det var nämligen ishalka och världens dimma. Och vi hade bokat tid för att byta till vinterdäck dagen efter… Lyckat! Så jag gick och väckte Robin och vi åkte mitt i natten, en resa som annars tar 45 minuter tog nästan 2 timmar. Mardröm. Smärtan var fortfarande hanterbar, det sas dock inte många ord i bilen utan jag hade full fokus på att klara av värkarna och att försöka vila emellan.”

”Lustgas var det enda jag ville ha”

”När vi äntligen kom fram runt 03:30 och hittade rätt (eftersom vi aldrig varit där) fick vi ett stort fint rum och en supermysig barnmorska. Undersökningen visade att jag var öppen 5 cm! Jippie, vi skulle inte bli hemskickade och det betydde ju också att det skulle bli bebis ganska snart. Hon berömde mig och sa att jag hade kämpat på bra och länge själv hemma. Men, därefter gick det så långsamt och där någonstans började det också bli ordentligt jobbigt. Jag fick lustgas som var den enda bedövningen jag ville ha. På 2,5 timme hade jag bara öppnat mig 1 cm till och barnmorskan tyckte det var lite för långsamt och därför valde vi att ta hål på vattnet. Märklig upplevelse när vattnet sa swooosh mellan benen.”

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

”Ska du inte ha epidural?”

”Efter 1,5 timme till av sinnessjuka värkar var jag öppen 7 cm. Någonstans där emellan sa barnmorskan ”ska du verkligen inte ha epidural?”. ”JOO, ge hit den”. Tyvärr var det precis då nattskifte så det byttes narkosläkare och vi fick hela tiden höra ”han kommer snart och sätter epiduralen, de måste bara byta skift”. Tillslut blev jag förbannad: ”MEN NÄR KOMMER HAN?!”. Jag hade ju ställt in mig på att någon skulle rädda mig från smärtan. Det byttes ju även barnmorskor och jag minns att jag ville gråta när hon som blivit en trygghet helt plötsligt skulle lämna oss. Som tur var fick vi in tre nya fina barnmorskor (eftersom det var nästan tomt på BB så hade vi turen att alltid ha minst 2 st inne hos oss) och de valde att sätta in värkstimulerande dropp för att det gick lite långsamt och jag var redan helt slut, jag hade ju varit vaken över ett dygn redan och knappt ätit något. De försökte proppa i mig dextrosol och efter droppet började det hända grejer och värkarna blev helt outhärdliga. Allt jag hade tränat in om andning från boken ”Föda utan rädsla” var helt bortblåst och stackars Robin som jag hade sagt åt hur han skulle peppa mig fick ett ”TYST” när jag inte klarade av att höra mer.

fl_12

”Kunde knappt andas”

”Klockan 9 var jag öppen 9 cm och sista centimetern pressade barnmorskan bort med fingrarna. Narkosläkaren hann alltså aldrig komma med bedövningen. Strax efter började krystvärkarna men jag hade inga som helst krafter kvar. Allt jag hade hört om att ”När krystvärkarna kommer är det värsta gjort, då är det skönt att få GÖRA nånting” osv, det var bullshit. När jag trodde att det inte kunde bli värre så började helvetet (om man får säga så?). Jag hade krystvärkar nästan 1,5 timme och hade fått höra av alla att de varar vanligtvis i ca 20 minuter. Jag ville bara ge upp, jag trodde hela mitt bäcken skulle sprängas och det tog liksom aldrig slut. Hon sa ganska tidigt ”Nu ser jag huvudet” och då trodde jag att då måste det ju snart vara över. Jag hade fel. Jag kunde knappt andas.”

Läs också: Resa som gravid – 5 tips

”Tog i med all kraft jag hade”

”Tillslut frågade de om jag ville känna på huvudet och jag böjde mig fram och fick känna. Det gav mig lite mer styrka så till slut tänkte jag att nä nu jävlar ska ungen ut, jag orkar inte mer. Jag tog i med ALL kraft jag hade kvar, och då kom hela hon i en och samma värk. Det var tur för jag hade inte orkat en enda till. Men det är så märkligt för i samma stund som jag fick upp henne på bröstet var smärtan som bortblåst. Hon skrek direkt men jag var orolig och sa ”ska hon inte skrika MERA?!”, haha. Men hon var frisk och helt perfekt. Klockan var 10:43 och hon vägde 3820 gram och var 50 cm lång. Det var så overkligt men ändå så självklart att hon äntligen var här. Vår älskade Mira!”

fl_13

”Jag är så tacksam för att allt ändå gick så bra som det gjorde, att det aldrig var någon fara med Mira, att jag inte fick några bestående skador och att vi hela tiden hade så mycket stöd från barnmorskorna, det behövde både jag och Robin. Robin lämnade aldrig min sida, personalen fick säga åt honom att gå på toa och dricka vatten. Även om han själv tyvärr upplevde det som att han inte gjorde tillräckligt så var han sånt otroligt stöd. Han behövde egentligen inte säga eller göra någonting utan bara att han var där gjorde hela skillnaden för mig. Synd att det var omöjligt för mig att uttrycka det där och då och att han därför har en sämre känsla av förlossningen än mig.

fl_14

”Kändes så sjukt”

”Vi stannade kvar på Faluns patienthotell i två dygn men jag sov inte en blund på över 50 timmar då Mira skrek halva natten och ammade andra halvan. När det var dags att åka hem kändes det så sjukt att vi bara skulle få ta med henne utan att någon kontrollerade att vi faktiskt kunde ta hand om henne. Och det var så overkligt att vi kom dit två stycken och åkte därifrån tre. Att vi från och med då var en familj! Hjärtat svämmar över när jag tänker på det.”

Tips! Läs Annas blogg om livet som småbarnsförälder på choicebyanna.se

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag blundade nästan hela tiden”

Publicerad 21 juni, 2017

DITTES FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag vaknade vid ca 23.30 i söndags efter att ha firat min älskade lillasyster, jag kände att det gjorde ganska ont till och från så jag gick runt lite.. vid 00.00 väckte jag David och sa att jag tror att vi ska åka in nu.. då kom värkarna var 10 minut. David flög upp ur sängen och ringde till förlossningen, berättade för hon som svarade att vi var aurora-patienter och att jag hade ganska täta och regelbundna värkar. Både hon och David tvekade på om vi verkligen behövde åka in på en gång men jag höll fast vid att det var dax att åka helst nyss. David ringde till min mamma och pappa, pappa åkte på en gång hit för att sussa med Jouline, Truls och Della.

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

Efter det gick allt snabbt

”Jullis blev som en sprallig lite durasellkanin ( såklart jätte spänd och pirrig ). Vi pussade henne hejdå och åkte sen. På motorvägen in blir värkarna tätare och kom med ganska exakt 2 minuters mellanrum. Varje sväng eller gubb kändes oerhört jobbigt men jag fortsatte att bara fokusera på andningen. Väl inne på förlossningen fick vi komma in i ett undersökningsrum på en gång där dom undersökte och berättade att jag öppnat mig 6 cm, efter det gick allt ganska snabbt. Vi fick ett rum och hade en sjuksköterskestudent inne hos oss hela tiden, vilket var otroligt skönt och lugnande.”

Jag andades mig igenom varje värk

”Efter att alla tjatat lite på mig så provade jag lustgas men gillade det inte (precis som jag trott) så den slängde jag ifrån mig. Istället så andades jag mig igenom varje värk och kunde slappna av bra i mellan värkarna även om det gjorde såååå förbannat jäkla ont. Jag blundade nästan hela tiden, gick in i mig själv helt och hållet och tänkte bara på att andas. När det började närma sig kom en till barnmorska och en undersköterska. Alla var helt underbara och gav mig ett väldigt bra stöd. David var bäst såklart han peppade och pussade och masserade, mitt i en värk så slänger han ur sig ” vill du ha något älskling? ska jag fixa kaffe? ” Jag kunde inte hålla mig för skratt, min kaffenörd! Inte riktigt det jag var sugen på just då kanske.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Helt sinnessjuk vad ont det gjorde

”03.48 föddes hon. 3110 gram och 48 cm perfektion. Helt sinnesjukt vad ont det gjorde men vi fixade det. Så väldigt stolt över mig själv. Allt gick väldigt fort. Men allt gick också väldigt bra. Känslan är obeskrivlig och går inte att förklara. Herregud vi kvinnor, vi är verkligen fantastiska. Och känslan utav att ha fått en fin upplevelse på sjukhuset var även den så himla viktig, så otroligt tacksam. Vi fick den berömda brickan med svenska flaggan, mackor, te och cider. Skålade och grät en skvätt tillsammans bara vi tre. Efter det packade vi ihop våra saker och gick upp till BB-avdelningen. Jag var tvungen och stanna och beundra himlen som var otroligt vacker, den lös i orange rosa färg och hela situationen kändes helt magisk. Där stod jag med slottet som vy och en himmel som brann i finaste färgerna med min alldeles nyfödda bebis i famnen.”

Tårarna sprutade

”Jag kunde inte somna utan låg bara och tittade på henne, kunde inte riktigt fatta att hon var min, att det var henne vi väntat sååå länge på, att hon äntligen var där hos oss. Vid 10 kom Jullis tillsammans med min mamma och pappa blev väldigt många glädjetårar, kramar och en väldigt väldigt vääääldigt stolt storasyster fick hålla och gosa med sin efterlängtade lillasyster. Finaste. Vid 16 packade vi våra väskor och fick ta med oss våran bebis hem. Obeskrivligt. Och med en kropp överfylld av hormoner så blev det nästan för mycket för mig och mina känslor när Della fick hålla och gosa med sin lillasyster för första gången. Tårarna sprutade och jag var tvungen att gå ut ur rummet en stund för att samla mig. Trodde faktiskt inte att den där stunden skulle komma, det har varit så mycket skit rent ut sagt på vägen, men nu är vi här och vi är så fantastiskt lyckliga. Jag längtar dock tills känslan ”att ha blivit överkörd och mördbultad av ett tåg” börjar avta. Hon är magi, våran Duni Tinella Svanfeldt.”

Tips! Läs Ditte Svanfeldts blogg här på vimedbarn.se där hon delar med sig av livet som mamma och konstnär

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

Ann-Helen Fredrikssons förlossningsberättelse: ”Jag födde hemma på köksgolvet”

Oregelbundna värkar

Barnmorskan trodde att det var ett tag kvar

”Vi måste ringa 112”

Kände huvudet

Huvudet kom ut på en krystvärk

Måste in på operation

Vill du fortsätta följa Ann-Helen och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @edvinoalva!

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Linda Lindqvists förlossningsberättelse: ”Hon kom ut som Stålmannen!”

Var tvungen att vända hem för att hämta snuset

”Det blir en bebis innan 07!”

Barnmorskan tog hål på hinnorna

Vill du fortsätta följa Linda och hennes familj? Missa inte hennes blogg lindalindkvist.vimedbarn.se, hennes instagramkonto @momentsbylinda och Youtubekanal ”Familjen Lindkvist Johansson”!

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Jessica Anshagens förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

”Öppnade mig 1 centimeter i timmen”

”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om!”

Enormt tryck nedåt

Vill du fortsätta följa Jessica och hennes familj i deras vardag? Missa då inte hennes blogg jessi.se!

Caroline Edströms förlossningsberättelse: ”Jag trodde att jag skulle gråta av lycka, men jag var bara så chockad”

Fick bricanyl för tidiga sammandragningar

Vattnet gick mitt i natten

Öppen fyra centimeter!

”Jag var så chockad”

Vill du hänga med Caroline, Charlie och M i deras vardag? Missa inte Carolines blogg och instagramkonto!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Angelicas förlossningsberättelse: ”Vi valde planerat kejsarsnitt och kunde inte fått en bättre upplevelse!”

”Barnmorskan tröstade mig”

Undersköterskan kunde hjälpa till att fotografera under kejsarsnittet

”Jag skakade hela tiden”

”Nu är det nog nära”

”Vi kunde inte fått en bättre upplevelse!”

Missa inte att följa Angelica och familjen på hennes instagramkonto: @angelicaochmillie

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

Hade vattnet verkligen gått?

En tvilling hade mindre fostervatten

Hampus håller mig lugn

Tårarna sprutar

Det finaste jag sett!

Tvillingarna är födda och mår bra

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

”Vaknade med mensvärk”

”Jag började få panik”

”Stod på ruta noll igen”

”Lustgas var det enda jag ville ha”

”Ska du inte ha epidural?”

”Kunde knappt andas”

”Tog i med all kraft jag hade”

”Kändes så sjukt”

Efter det gick allt snabbt

Jag andades mig igenom varje värk

Helt sinnessjuk vad ont det gjorde

Tårarna sprutade

Topplistor

Har du frågor?