När influencern Therese Wickman, mamma till Ellah och Kidh och gravid med ett litet syskon, skulle föda sin son Kidh var värkarbetet effektivt. Ganska kort efter att hon märkt en molande känsla i magen hade kroppen dragit igång ett regelbundet värkarbete, och bara två timmar efter första känning kunde man konstatera att hon var sex centimeter öppen.

– Jag tyckte att det gick väldigt smidigt. Jag klarade mig utan smärtlindring första timmen, men sen blev det värre och värre så jag tog lustgas vilket jag kände gav effekt. Nu hade jag lärt mig från första förlossningen när jag skulle använda den där masken. Första förlossningen tog jag den alltid alldeles försent, när jag själva värken var över, men nu hade jag lärt mig hur jag skulle andas i den och det var MAGISKT, berättar hon i sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Krystvärkarna försvann

Men när krystvärkarna drog igång blev det desto krångligare. Med facit i hand och vetskapen om att lille Kidh inte var så liten, utan skulle komma med en födelsevikt på fem kilo och ett huvudomfång på 39 centimeter, är det lätt att förstå att själva utdrivningsskedet skulle bli minst sagt bökigt.

– Jag fick aldrig den där krystkänslan neråt, för min son hade inte kommit ner i själva förlossningskanalen när krystvärkarna började. Så istället för tryck neråt trycktes magen utåt, så det kändes som att hela magen skulle spricka, berättar hon.

När Kidh väl kommit på rätt väg gick det snabbt, och huvudet var ute på en eller två värkar. Men sen tog det stopp. I och med det stora huvudomfånget och ett par breda axlar hade han fastnat, nästan halvvägs ute.

– Det var faktiskt nästan exakt likadant under förlossningen med min dotter, att när huvudet väl kom ut försvann alla värkar. Jag tog i och tog i så mycket, fast utan krystvärkar går det ju inte, berättar Therese.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

”Trodde jag skulle gå sönder”

Det värkstimulerande droppet sattes på max och två sköterskor hjälpte till genom att trycka på Thereses mage, samtidigt som en barnmorska försökte lirka med bebisens axlar.

– Där och då trodde jag helt ärligt att jag skulle gå sönder, inifrån och ut, berättar Therese.

Men efter en hård kamp kom han äntligen ut, och den stora lilla klimpen lades på Thereses bröst.

– Det var så befriande! Mest för att jag slapp föda mer. Och för att jag slapp smärtan. Men min moderkaka ville inte komma ut, och det ville den inte efter min första förlossning heller så det var jag lite förberedd på, så jag fick åka ner på akut operation. Så jag tyckte faktiskt att det var lite skönt att få åka iväg, och att jag skulle få bli nedsövd, sova i flera timmar och få vila ikapp lite efter allt det som hade hänt. Jag visste ju att min son var i säkra händer där uppe på förlossningen, minns hon.

Läs också: ”5 mysiga barnrum att inspireras av”

Känslorna kommer inte direkt för alla

Något Therese vill lyfta är att man inte ska ställa för hårda krav och förväntningar på sina egna känslor efter förlossningen.

– Det finns ju inget bättre än att få barn, men den där stora känslorna många pratar om, framför allt innan man får barn som ”åh, du kommer känna sån enorm glädje och kärlek så att du bryter ihop”… Den känslan kände inte jag, varken med min dotter eller min son, och jag kände mig så akward, som ett freak. Varför kände inte jag den kärleken? Men den kärleken kom efter tre dagar ungefär. Jag behövde landa i allt som hänt, bara få se på mitt barn och vara nära. Och den där stora kärleken kom ju! Men den kommer inte direkt när barnet föds för alla. Så känn dig inte dum om du inte bryter ihop och gråter av kärlek när ditt barn precis fötts, kärleken kommer komma.

Vill du fortsätta följa Therese och hennes familj i väntan på Ellah och Kidhs lillasyskon? Missa inte hennes blogg här, hennes Instagramkonto @theresewickman och hennes Youtubekanal ThereseWickman.

Vill du också dela din förlossningsberättelse? Mejla till [email protected]!