Förlossningsberättelse: ”Jag hade krystvärkar i 1,5 timmar”

”Vaknade med mensvärk”

”Due date var 28 oktober. Jag hade hela tiden en känsla av att hon skulle komma för tidigt. Men veckorna gick och när det bara var en vecka kvar kände jag att äh, jag hade fel, hon kommer komma i november precis som Robin tror. MEN, tisdagen den 25 oktober vaknade jag runt 06 med ”mensvärk”. Jag sa ingenting till Robin då innan han åkte till jobbet för jag tänkte att det säkert avtar. Men det blev bara mer och mer och jag låg i sängen hela förmiddagen. Precis den här dagen så hade såklart någon mindre begåvad person grävt av en ledning eller något som gjorde att hela nätet låg nere. Man kunde inte ringa någonstans, som tur var kunde jag kommunicera med Robin via messenger (wi-fi).”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

”Vi skulle egentligen på vår sista föräldrautbildning på BVC vid 13 så Robin kom hem vid lunch men jag sa att jag inte orkar gå dit för det gör för ont. Alltså smärtan i sig var inte outhärdlig alls men det blir ju jobbigt att behöva sitta på en hård stol och lyssna samtidigt som man har molande värkar var tionde minut. För så ofta kom värkarna redan från början, även när de var väldigt svaga.”

”Jag började få panik”

”Vid 16 började det bli jobbigare och jag var tvungen stanna upp och andas när en värk kom. Robin började redan då tjata om att vi måste åka in. Tilläggas bör då att vi bodde i Edsbyn och närmaste BB är Gävle/Hudik/Falun. Vi hade bestämt oss för Gävle då vi bott där i 7 år och precis flyttat ”hem” till Hälsingland igen. Vi hade alltså gjort alla ultraljud (jag gjorde 3 st pga missfallet) osv i Gävle så vi kände oss hemma där. Min största mardröm var att behöva bli hemskickad och åka hela vägen tillbaka så jag sa ”aldrig i livet att vi åker redan nu”. Vi kunde ju heller inte ringa till förlossningen för att rådfråga. Började få lite panik. Men min fina snälla barnmorska på MVC hade sagt att om du får värkar dagtid så kan du komma ner till mig så kollar jag om du är öppen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Stod på ruta noll igen”

”Vi slängde oss i bilen och åkte till MVC (gick ju som sagt inte att ringa före) men hon hade gått för dagen för typ 5 minuter sen så vi missade henne precis och det fanns ingen annan som kunde hjälpa. Suck. Robin tjatade vidare om att åka till Gävle och till slut började telefonerna fungera igen så jag ringde Gävle och då säger dom att det är fullt där. Herregud vilken tur att telefonlinjen började fungera igen så vi inte åkte dit i onödan. Jahapp, då stog vi på ruta noll kändes det som, vi hade ju liksom ställt in oss i nio månader på var vi skulle åka och det kändes som att min mentala förberedelse gick i kras. Vi ringde till Falun och där var det nästan tomt istället, så vi bestämde oss för att åka dit när det var dags. Men de tyckte att jag skulle ta en alvedon och en dusch så länge (vilken skräll). Dagen och kvällen fortsatte med värkar som blev värre ju längre tiden gick, men det varierade hela tiden med 5-10 minuters mellanrum och pga det fick vi inte komma in, de tyckte att de skulle vara regelbundna.”

”Jag försökte få i mig mat och vi kollade på serier medan jag hade en värmekudde på magen. När vi skulle gå och lägga oss var de riktigt jobbiga och jag kunde absolut inte somna. Vid 00 gav jag upp och satte mig i duschen och även om det var skönt så hjälpte det föga. Någon gång efter 01 ringde jag igen till Falun och bad på mina bara knän med gråten i halsen om att få komma in. Jag vet att jag sa ”jag orkar inte det här mer på egen hand”. Dom förstod att jag hade kämpat på så länge jag bara kunde själv och sa att vi självklart skulle komma in. ”Men kör försiktigt” sa hon.. Det var nämligen ishalka och världens dimma. Och vi hade bokat tid för att byta till vinterdäck dagen efter… Lyckat! Så jag gick och väckte Robin och vi åkte mitt i natten, en resa som annars tar 45 minuter tog nästan 2 timmar. Mardröm. Smärtan var fortfarande hanterbar, det sas dock inte många ord i bilen utan jag hade full fokus på att klara av värkarna och att försöka vila emellan.”

”Lustgas var det enda jag ville ha”

”När vi äntligen kom fram runt 03:30 och hittade rätt (eftersom vi aldrig varit där) fick vi ett stort fint rum och en supermysig barnmorska. Undersökningen visade att jag var öppen 5 cm! Jippie, vi skulle inte bli hemskickade och det betydde ju också att det skulle bli bebis ganska snart. Hon berömde mig och sa att jag hade kämpat på bra och länge själv hemma. Men, därefter gick det så långsamt och där någonstans började det också bli ordentligt jobbigt. Jag fick lustgas som var den enda bedövningen jag ville ha. På 2,5 timme hade jag bara öppnat mig 1 cm till och barnmorskan tyckte det var lite för långsamt och därför valde vi att ta hål på vattnet. Märklig upplevelse när vattnet sa swooosh mellan benen.”

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

”Ska du inte ha epidural?”

”Efter 1,5 timme till av sinnessjuka värkar var jag öppen 7 cm. Någonstans där emellan sa barnmorskan ”ska du verkligen inte ha epidural?”. ”JOO, ge hit den”. Tyvärr var det precis då nattskifte så det byttes narkosläkare och vi fick hela tiden höra ”han kommer snart och sätter epiduralen, de måste bara byta skift”. Tillslut blev jag förbannad: ”MEN NÄR KOMMER HAN?!”. Jag hade ju ställt in mig på att någon skulle rädda mig från smärtan. Det byttes ju även barnmorskor och jag minns att jag ville gråta när hon som blivit en trygghet helt plötsligt skulle lämna oss. Som tur var fick vi in tre nya fina barnmorskor (eftersom det var nästan tomt på BB så hade vi turen att alltid ha minst 2 st inne hos oss) och de valde att sätta in värkstimulerande dropp för att det gick lite långsamt och jag var redan helt slut, jag hade ju varit vaken över ett dygn redan och knappt ätit något. De försökte proppa i mig dextrosol och efter droppet började det hända grejer och värkarna blev helt outhärdliga. Allt jag hade tränat in om andning från boken ”Föda utan rädsla” var helt bortblåst och stackars Robin som jag hade sagt åt hur han skulle peppa mig fick ett ”TYST” när jag inte klarade av att höra mer.

”Kunde knappt andas”

”Klockan 9 var jag öppen 9 cm och sista centimetern pressade barnmorskan bort med fingrarna. Narkosläkaren hann alltså aldrig komma med bedövningen. Strax efter började krystvärkarna men jag hade inga som helst krafter kvar. Allt jag hade hört om att ”När krystvärkarna kommer är det värsta gjort, då är det skönt att få GÖRA nånting” osv, det var bullshit. När jag trodde att det inte kunde bli värre så började helvetet (om man får säga så?). Jag hade krystvärkar nästan 1,5 timme och hade fått höra av alla att de varar vanligtvis i ca 20 minuter. Jag ville bara ge upp, jag trodde hela mitt bäcken skulle sprängas och det tog liksom aldrig slut. Hon sa ganska tidigt ”Nu ser jag huvudet” och då trodde jag att då måste det ju snart vara över. Jag hade fel. Jag kunde knappt andas.”

Läs också: Resa som gravid – 5 tips

”Tog i med all kraft jag hade”

”Tillslut frågade de om jag ville känna på huvudet och jag böjde mig fram och fick känna. Det gav mig lite mer styrka så till slut tänkte jag att nä nu jävlar ska ungen ut, jag orkar inte mer. Jag tog i med ALL kraft jag hade kvar, och då kom hela hon i en och samma värk. Det var tur för jag hade inte orkat en enda till. Men det är så märkligt för i samma stund som jag fick upp henne på bröstet var smärtan som bortblåst. Hon skrek direkt men jag var orolig och sa ”ska hon inte skrika MERA?!”, haha. Men hon var frisk och helt perfekt. Klockan var 10:43 och hon vägde 3820 gram och var 50 cm lång. Det var så overkligt men ändå så självklart att hon äntligen var här. Vår älskade Mira!”

”Jag är så tacksam för att allt ändå gick så bra som det gjorde, att det aldrig var någon fara med Mira, att jag inte fick några bestående skador och att vi hela tiden hade så mycket stöd från barnmorskorna, det behövde både jag och Robin. Robin lämnade aldrig min sida, personalen fick säga åt honom att gå på toa och dricka vatten. Även om han själv tyvärr upplevde det som att han inte gjorde tillräckligt så var han sånt otroligt stöd. Han behövde egentligen inte säga eller göra någonting utan bara att han var där gjorde hela skillnaden för mig. Synd att det var omöjligt för mig att uttrycka det där och då och att han därför har en sämre känsla av förlossningen än mig.

”Kändes så sjukt”

”Vi stannade kvar på Faluns patienthotell i två dygn men jag sov inte en blund på över 50 timmar då Mira skrek halva natten och ammade andra halvan. När det var dags att åka hem kändes det så sjukt att vi bara skulle få ta med henne utan att någon kontrollerade att vi faktiskt kunde ta hand om henne. Och det var så overkligt att vi kom dit två stycken och åkte därifrån tre. Att vi från och med då var en familj! Hjärtat svämmar över när jag tänker på det.”