Emmelie Andersson: ”Värkarna kom så tätt att jag inte hann andas”

Vimedbarns bloggare Emmelie Andersson delar med sig av förlossningen när hennes tvillingar kom till världen. Läs hela Emmelies berättelse nedan. 

”Det känns så märkligt att ligga på förlossningen utan att ha ont”

Vi kom in till förlossningen klockan 8.30 och jag hoppade genast upp på britsen och väntade på att ctg grejerna skulle sättas på plats. Läkaren kom in och pratade lite och han sa precis som dagen innan att han tyckte jag såg oförskämt pigg ut.

Fick ligga med ctg fram till klockan 10.00 ungefär då de kom och sa att vi skulle flytta in i ett förlossningsrum. Och där blev jag undersökt av en barnmorska som konstaterade att jag var öppen 4 cm. Hon tog även hål på hinnorna och satte en skalpelektrod i huvudet på tvillingen som låg längst ner.

Hon talar om att vi nu får se vad som händer om det vill sätta igång av sig självt eller om vi behöver hjälpa till med dropp.

Jag ligger i sängen och bläddrar i en tidning och det känns så märkligt att ligga på förlossningen utan att ha ont…

LÄS OCKSÅ: Natasha Green:”Jag var inte redo att förlora någon igen” ››

Vid 11 får jag en sammandragning och känner samtidigt att det blir alldeles varmt i sängen och gissar att vattnet gick så vi ringer på barnmorskan. Hon frågar om jag vill upp och gå lite så det gör jag och det rinner ännu mer vatten. Tar ett par varv i korridoren men finns inte direkt mycket att titta på så känner mig  klar med promenaden ganska fort.

Jag undersöks igen vid 13.30 och är då öppen 5 cm och ny ctg kopplas på. Jag blir lite besviken för tycker det går sjukt långsamt och kan inte riktigt släppa tanken av att det känns lite fel att vara där när jag knappt har ont.
Vi stoppar i oss lite lunch, tyvärr på varsitt håll då pappor tydligen inte fick äta på förlossningen.
Ett nytt team kommer in och presenterar sig och de föreslår att vi ska sätta in lite dropp.

Vid 14.45 kopplas droppet på och jag får några sammandragningar först men inget jätte smärtsamt så de ökar styrkan på droppet lite och efter en stund får jag en värk som drar ihop hela magen och den blir hårdare och hårdare och det gör ondare och ondare… Det släpper inte utan bara fortsätter att göra ont som en jättelång värk, jag ser samtidigt på ctg kurvan hur hjärtljuden på ena bebisen sjunker och sjunker fort fort…. Får panik och ringer på klockan. En barnmorska kommer in och kikar på skärmen och frågar hur jag mår samtidigt som hon trycker på larmklockan och rummet fylls snabbt med massa folk. Hon ber om bricanyl och läkaren står och kollar på skärmen och frågar om tvillingarnas positioner osv. Jag ligger skräckslagen i sängen och ser framför mig hur de rullar iväg med mig för snitt och känner mig så rädd och besviken över att det inte blev någon vanlig förlossning. En barnmorska säger att hon ska ge mig en spruta och direkt när hon gör det känner jag hur värken släpper och jag ser hur hjärtljuden tickar uppåt igen. Alla andas ut och jag gråter lite och barnmorskan förklarar att droppet gjorde att jag fick en kraftig värk som inte ville släppa och då blev det jobbigt för ena bebisen i magen. Droppet är givetvis bortkopplat igen.

”Det börjar göra jäkligt ont”

Hon går ut och i samma stund hon stänger dörren bryter jag ihop och gråter och gråter. Vi kramas och jag bara skakar. Fy så rädd jag blev. Jag är väldigt darrig länge och ben och händer skakar och jag vet inte om det är av bricanylet eller av chocken.
Sen lugnar allt ner sig igen och jag tycker inte det händer så mkt. Har lite värkar då och då men inget som gör särskilt ont.
Vi käkar lite middag innan det bestäms att droppet ska kopplas på igen.

Från 17 ungefär kommer det värkar igen och om jag minns rätt är droppet då påkopplat, jag tror att jag redan här ett tag får väldigt väldigt täta värkar utan paus så de får skruva ner droppet lite.

Det börjar göra jäkligt ont och jag har svårt att andas igenom värkarna, känns lättare att liksom hålla andan eller skrika lite i slutet av värkarna men undersköterskan och Tommy påminner mig om att andas. Är nu öppen 7 cm och får frågan om jag vill prova lustgasen. Här går det plötsligt ganska fort och det gör jävligt ont och jag har inte alls fått lustgasen att funka. De ber mig andas tidigare men jag skriker ändå ut smärtan i masken i slutet av varje värk. Lustgasen gör ingen större nytta. Vi fäller upp sängen så jag kan stå på knä och hänga över sängen och det är faktiskt jätteskönt. Men värkarna kommer så tätt att jag inte hinner andas mellan dem och lustgasen ger fortfarande inte någon effekt . Barnmorskan säger att droppet är borta och att det är mina egna värkar så det är inte mycket att göra.

En läkare kommer in och frågar vad jag har tänkt kring smärtlindring och trots att jag har så ont att jag ligger och grinar säger jag att jag inte vill ha nåt annat än lustgasen och barnmorskan säger att det är ändå ingen ide för det är nära nu.

Jag får så många värkar utan avbrott att jag tänker med masken tryckt mot ansiktet att om jag svimmar nu måste de väl ändå avsluta det här åt mig?

Jag säger att jag inte vet vad jag ska göra, jag måste få andas, lustgasen höjs och jag får höra  att det inte är långt kvar. Jag frågar om det är sant eller bara för att få mig att orka men de säger att det är nära nu.

Plötsligt ändras smärtan lite och trycket nedåt ökar på ett annat sätt. Då vill de att jag ska lägga mig istället och de börjar bygga om sängen och plocka fram grejer och förbereda sig. De frågar om jag behöver kissa och det gör jag säger jag men kommer aldrig ur sängen till toan , finns ingen paus att komma ur sängen på så de sätter kateter och tömmer mig. Jag säger att det trycker på och barnmorskan säger att jag kan ta i lite om jag vill.

Sen känner jag hur det spänner och trycker och de vill få mig i position och sjunka ner med rumpan och lägga upp benen. Jag stretar emot lite för känner att jag måste slappna av lite först. Men kommer till slut rätt och krystar  två eller tre gånger och hör sedan hur en liten liten bebis skriker och ser då vår lilla lilla prins ligga långt ner på min mage. Jag fattade inte ens att han kom ut, gråter lite och säger till Tommy ”titta det gick”. Jag är så lättad över att han är ute och att vi slapp sugklockor och annat. Han är så liten säger jag. Navelsträngen är lite kort så han når inte upp till bröstet. De går ut med honom och Tommy följer med såklart.

LÄS OCKSÅ: Susanna: ”Det var en mirakulös förlossning” ››

Här kommer det in en ny barnmorska och presenterar sig. Dags för skiftbyte. Vårt lilla knyte kommer in i en filt och sitter i Tommys famn bredvid mig. Jag är lite skakig i benen och undrar när nästa kommer. Barnmorskan frågar efter läkaren och jag märker att hon är lite irriterad på att han inte är där.

”Jag inte kan ta i mer för då går hela jag sönder”

En barnmorska går iväg med lillprinsen men kommer tillbaka snabbt. Men efter en liten stund går de ut med honom ur rummet och Tommy följer med.
Jag får lite lustgas för att slappna av och droppet kopplas på. Jag får plötsligt lite värkar och hugger efter lustgasmasken likt en bebis som hungrigt letar efter bröstet haha. Den stackars undersköterskan för hjälpa mig då Tommy är med vår lilla prins.

Barnmorskan frågar om de ska hämta pappa men jag säger att jag klarar mig och att jag inte vill att han lämnar honom själv med läkarna.

Det trycker på igen och hon ber mig ta i. Jag tar i allt vad jag kan men det känns inte som det händer nånting. Får inte jättestarka krystvärkar i början men försöker ta i allt jag kan så hon oxå kommer ut. Till slut känner jag hur det börjar spänna och bränna och jag säger att jag inte kan ta i mer för då går hela jag sönder men det gör jag inte säger hon utan ta i en gång ordentligt nu. Så det gör jag och sedan spänner och bränner det såå mkt att jag tror allt ska säga ritsch…. När nästa värk kommer måste jag hålla emot säger hon och jag gör allt jag kan för att andas mig igenom den kommande värken och suger i mig ordentligt med lustgas och det funkar. Sen får jag ta i igen och då kommer hon, vår lilla tjej. En alldeles mörkhårig liten liten trollunge får jag upp på bröstet. Jösses så söt hon är.

De tvättar av henne lite innan hon kommer tillbaka och börjar äta direkt. Barnmorskan säger att hon måste sy något stygn så jag får bedövningsspray och lite mer lustgas. Jag ber om ursäkt att jag är så darrig och skakar så mkt.

Det gör inget säger hon, inte så konstigt att du gör det. En läkare kommer in och berättar att de lagt in vår lilla kille på neo. Han hade lite ihopklibbade lungor vilket var vanligt när man var född lite tidigt men han mår bra men har en mask på sig och lite slangar för att hålla koll. Han säger att vi får åka upp när vi är färdiga.
Barnmorskan syr klart, två små stygn blev det. Det gör inte särskilt ont mer än att det sticker till när nålen sätts i.
Undersköterskan frågar om jag är hungrig och om jag är! Skulle kunna äta vad som helst! De ringer efter Tommy så vi ska få fika ihop. Under tiden vägs och mäts lilltjejen och hon var mindre än vi trott med sina 2320 gram och 44 cm lång. Hon ligger hos mig och äter och äter. Jag undrar hur min lilla kille har det och försöker fatta att vi nu har två små bebisar och nu alltså är trebarnsföräldrar. Jag längtar efter att få visa Nikki men inser att hon sover nu. 21.06 föddes han och 21.42 kom hon.

Tommy kommer äntligen och vi fikar och pratar lite om vad som hänt hos mig och hos honom innan vi får åka upp till bb och neo.

Vi blir inskrivna på bb men går direkt bort till neo med vår lilla tjej så hon ska få träffa brorsan. Vi lägger dem bredvid varandra en stund innan jag tar upp honom och han börjar äta på mig direkt han oxå. Jag kan sedan inte slita mig utan sitter med honom på bröstet i flera timmar, måste ta igen lite tid jag missat. Känns så bra att få ha honom på bröstet och ligga och lukta och klappa på honom. Men vid fyra fem tiden säger de åt mig att gå och lägga mig och sova lite.

Tänk att vi nu har tre fantastiskt fina barn. Välkomna till familjen Allie och Louie.

Vill du läsa fler förlossningsberättelser? Klicka här ›› 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!