Jane Anderssons förlossningsberättelse: ”Svärmor fick förlösa mig i badrummet”

Vi blev gravida igen när dottern bara var 7 månader. Vi hade planerat allt i detalj inför förlossningen, storasyster Molly skulle åka till sin mormor ca 3,5 mil hemifrån när allt startade. Sambon Jonathan hade tagit semester 2 veckor, samma vecka vi var beräknade och veckan efter BF. Lilleman var beräknad måndagen den 28 november. BF-dagen gled oss ur handen och ingen lilleman, vi var så redo och trodde att han skulle komma tidigare.

Höggravid med mensvärk och tandvärk

Vi försökte sysselsätta oss i den mån vi kunde och orkade. Vi tog en tur till Ikea på onsdagen, kände av lite molande värk men inget mer, däremot hade jag fått en fruktansvärd tandvärk. Blev faktiskt näst intill tvingad av Jonathan att ringa tandläkaren eftersom jag skulle föda när som helst. Jag fick en akuttid fredagen den 2 december kl. 8.10 på morgonen. Vaknade samma morgon kl. 6 med en molande mensvärk, men tänkte att sådär hade de hållit på i flera veckor så de var inget att ”oroa” sig för, jag skulle ju till tandläkaren. Somnade om en stund innan de var dags att kliva upp för att åka till tandläkaren, jag hade fortfarande molande mensvärk och berättade då detta för Jonathan som blev lite nervös. Men jag var så inställd på att åka till tandläkaren då jag hade så ont i tanden. Hos tandläkaren blev de såklart väldigt uppmärksammat att jag var höggravid och de skrattade gott när jag sa att jag ”gått över tid” och att jag vaknat med värkar idag. De ville med andra ord absolut inte under några omständigheter i den situationen plocka ut någon visdomstand som de egentligen behövde. Där låg jag snopen och tyckte att de var löjliga då dessa värkar inte behövde betyda att de var dags (optimist).

Läs också: ”Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen!”

Vid 11-tiden var jag ganska trött och hade fortfarande lite ont så jag gick och la mig i sängen för att vila. Jonathan började göra något typ av långkok till lunch i köket intill. Molly satt i köket hos pappa med ipaden och kollade på Babblarna. Jonathan tittade till mig med jämna mellanrum och tyckte jag skulle ringa mamma/mormor och förbereda henne på att Molly nog skulle komma ner till henne denna dag. Ringer mamma ca. 11.40. Som tidigare var jag en optimist, jag förklarade för mamma som skulle iväg och jobba och bad oss ringa DIREKT om de var något så stack hon hem från jobbet. Jag lugnade henne och sa ”Molly kommer nog först ikväll, så vi kanske kan ta natten med ro om de kör igång och vi behöver åka in. Jobba du i lugn och ro.” Vi pratade i drygt 20 minuter. Jag går upp och rör på mig lite, men återvänder ganska snabbt till sängen då jag känner mig helt slut.

”Plötsligt bara smäller det till i magen”

Jonathan håller fortfarande på i köket med maten, fläkten ovanför spisen väsnas, Mollys ipad är på ganska hög volym samtidigt som hon pratar och väsnas glatt i stolen. Volymen i köket var med andra ord ganska hög. Efter ca. 10 minuter i sängen händer något… De bara ”smäller” till i hela magen, som om lilleman gjorde något jätteskutt. De gör så fruktansvärt ont, jag kvider till i sängen, viker mig dubbel och kan inte få ur mig något merän ett viskande ”aj aj aj aj”. Samtidigt blir jag livrädd att de hänt lilleman något. Jag ligger kvar i sängen då jag inte kan ta mig upp på grund av smärtan, försöker ropa på Jonathan i den mån jag klarar av men han hör inte mig. Tårarna börjar spruta på mig och de enda jag väntar på är att Jonathan ska titta till mig. De minuterna var de längsta minuterna jag varit med om. Till slut får jag kontakt med honom och han tycker vi ska ringa mormor och att han ska köra ner Molly. Jag tycker vi ska vänta då barnmorskans ord från besöken hos henne under graviditeten klingar i mitt huvud hela tiden ”Bara för att de är andra barnet betyder de inte att denna förlossningen går snabbare, den kan ta lika lång tid som med Molly”. Han tyckte också att jag skulle ringa förlossningen, men även det ville jag vänta med även om smärtan var extrem och värkarna kom med ca 4-5 minuters mellanrum. Jag tog mig ur sängen och började vanka av och an här hemma, varje värk gjorde så oerhört ont. Jonathan ringde mormor och de bestämmer att Molly ska köras ner till henne ganska snart. Klockan är nu ca 13.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Trodde jag skulle dö av smärta'”

Jag har i efterhand fått höra att Molly gick efter mig i samma vankande steg och sa ”aj aj aj”. Stackars lilla Molly förstod inte vad som hände med mamma. Jonathan vill inte riktigt lämna mig med de smärtorna samtidigt som han var tvungen att köra Molly. Värkarna kom dessutom allt tätare, nu med 3-4 minuters mellanrum. Att ringa ambulans eller förlossningen kom inte på frågan. Varför? De är en bra fråga, jag trodde nog inte att de var dags redan. Jonathan ville ha med mig i bilen då han inte ville lämna mig, men att sätta sig i en bil var bara att se sig i stjärnorna efter, i den vevan vet jag att jag även sa till Jonathan ”Jag vet inte ens hur jag ska kunna åka till förlossningen” (de är ca 4 mil till förlossningen) Jonathan ringde efter många om och men sin mamma (svärmor) och bad henne komma hem till oss för att ha koll på mig under tiden han körde Molly till mormor. Varför inte lämna Molly till farmor (svärmor) istället som bodde närmre? Kan inte svara på de heller..