Louise Dannbergs förlossningsberättelse: Billy var ute på tre minuter

”Vill börja med att skriva att jag har genomgått två helt fantastiska förlossningar men dom har varit helt olika. Wow till alla kvinnor som väljer kejsarsnitt av olika skäl. Så otroligt starka och modiga ni är. Jag var livrädd inför mitt kejsarsnitt och trodde aldrig jag skulle klara det. Vilka kroppar vi kvinnor har och vad de äger. Att våra kroppar orkar gå igenom det som den får gå genom. Att föda barn vare sig det är vaginalförlossning eller kejsarsnitt spelar ingen roll. Jag är stolt över min kropp och är otroligt imponerad över vad den har klarat av.

På fredagen den 5 januari fick jag en blödning hemma vid 19-tiden och ringde förlossningen. De ville självklart att jag skulle komma in då den inte slutade. Emil körde upp mig till sjukhuset i väntan på barnvakt till Vincent. Denna gången åkte förlossningsväskan med i bilen för jag hade på känn att jag inte skulle lämna utan bebis. De tar in mig på kontroll och ser att jag har en pågående blödning och att bebis är aktiv. De mäter en CTG-kurva och ser att jag har sammandragningar, vilket kan ha orsakat blödningen.

Vid 20-tiden kommer Emil upp till förlossningen och de gör en noggrannare läkarundersökning. Jag hade fortfarande en pågående blödning men inga direkta tecken på att förlossningen skulle vara igång. Jag får bli fastande och får cyklokapron i hopp om att blödningen ska sluta. Läget är lugnt så jag skickar hem Emil. Vi är vid det här laget väldigt vana vid att jag blir inlagd och får åka hem dagen därpå, så ingen av oss kände oss speciellt stressade över situationen. Vi kände att ett scenario med planerat ”akut” snitt kanske skulle vara mest troligt. Så vi kände väl som så att Emil skulle hinna till förlossningen om det skulle bli snitt. Därför fick han åka hem för att vara med Vincent istället.”

Läs också: ”Sammandragningar eller förvärkar? – Så vet du”

”Är det okej om din bebis blir förlöst idag?”

”Under natten hade jag fortfarande en blödning så de gör nya kontroller. De vill avvakta under natten men läkare blir informerad. Jag lyckades sova några få timmar på natten och när jag var på toa vid klockan 6 på morgonen den 6 januari fick jag ytterligare en blödning. Läkaren informeras och de kopplar nytt CTG. Jag är i vecka 35 (34+5) idag och på CTG kan de se att jag har sammandragningar var 5:e minut. Vilket jag inte kände av. Tänker för mig själv att kanske är förlossningen på gång ändå.

Jag får Bricanyl för att se om det kan stoppa sammandragningarna och läkare informeras för ett eventuellt snitt. De tycker jag ska informera Emil om att det kan bli snitt under dagen. Så att han i så fall är på plats. De frågar även mig om det skulle kännas okej om bebis blir förlöst idag. Varpå jag svarar att det är okej om bebis skulle må bra av det. Jag ringer Emil och berättar för honom att vi troligtvis kan räkna med en förlossning. Varav Emil svarar: Okej men jag kommer om en stund. Det är väl inte akut?

Emil kommer runt 9 och 10 har de fattat beslutet enligt min journal att genomgå snitt. Sen började den eviga väntan. Snittet blev planerat vid 13 om inget oväntat skulle ske och tiden från 10 till 13 var så lång. Vi fick noggrann information om hur operationen skulle gå till och om alla förlopp på vägen. Jag förberedde mig med en dusch och skrubbade av hela kroppen. Sen kom det en narkosläkare och gav oss information om bedövningen. Usch, en av mina största fasor inför snittet skulle vara ryggmärgsbedövningen. Fick panik av bara tanken. Men den tanken försvann fort där på när jag senare skulle svälja ett medel som skulle neutralisera magen, det smakade skit och lite till. Haha, svor rakt ut.. Fy fan vad det smakade och både Emil och barnmorskan bara: Oj!”

Läs också: ”Vilka symtom ska man vara uppmärksam på under graviditeten?”

Rädslan inför snittet gick snabbt över

”13.00 rullades jag in på operation. Emil var med hela tiden och höll mig i handen.
Nu var det dags för bedövning och jag började både skaka och hacka tänder. Fick panik och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Just i detta skede kände jag: Nej, nu ångrar jag mig. Nu vill jag inte alls föda barn idag. Ni vet den där känslan när man har gett sig på något man tror man klarar av men inser i sista sekund att man inte göra det. Att åka fritt fall till exempel. Det enda sättet att ta sig ner är fallet, men när du väl står vid kanten så vill du inte. Du vill verkligen INTE.

Som tur var, var den känslan snabbt över, rädslan var över på bara några sekunder och jag slutade hacka tänder och blev alldeles varm i benen och rumpan. Började känna att nedre delen av kroppen blev lätt och i samma stund la de mig ner. Det kändes som om kroppen svävade en liten bit ovanför britsen. Därefter gick operationsteamet igenom massa information med varandra och under tiden kontrollerade de att bedövningen hade tagit på mig. Detta var en helt ny känsla. Sjukt konstigt! Jag kände att de vidrörde mig men jag kände ingen smärta. Konstigt!”

”Jag ser honom – jag ser vår son!”

”13.23 har de noterat att operation börjar. 13.26 är Billy född. 13.57 är operationen slut. Jag kände när de väl tog ut honom och sekunderna senare hörde jag ett litet skrik. Jag är dessutom så sjukt imponerad av Emil som tjuvkikar in bakom den gröna duken och ser allt. Snittet och Billy. Så tittar han på mig och sager: Jag ser honom, jag ser vår son. Vi ser på varandra med tårar i ögonen och sen lägger de fram honom till oss, så jag får chansen att känna lite lätt och se honom innan de tar ut honom i barnsalen och syr ihop mig. Emil får vara med Billy hela tiden och jag åker till uppvak.
Alla patienter hamnar på uppvak efter operationen i väntan på att bedövningen ska släppa. Den där bedövningen som var behövlig att ha under operationen men sjukt seg att bli av med, när man bara ville få tillbaka känseln för att kunna träffa sin nyfödda son.

Timmarna på uppvaket kändes så långa. Jag var där i två timmar men det kändes som en evighet. Under tiden jag var där ringde jag min mamma och berättade att hon fått ett barnbarn till och att allt hade gått bra. Mer än så kunde jag inte säga, för mer än så visste jag inte. Jag bad personalen kolla om Emil kunde komma ner till mig för jag ville veta hur Billy mådde. Strax därpå kom Emil ner. Han hade med två kort på honom och Billy och allt såg så fint ut. Billy vägde 2380 gram och var 45 cm lång. Han hade full APGAR och var normal för sin födelsevecka.

Bedövningen släppte sakta men säkert och jag kommer ihåg att jag frågade personalen vad kravet för att lämna uppvaket var. Du ska kunna vicka på tårna fick jag som svar. Skoja inte vad jag försökte snabba på kroppen att komma till liv igen. Efter ett tag frågade jag om någon kunde nypa mig i tån. Yes, jag hade känsel!”

Läs också: ”Första tiden med bebis – 6 saker att tänka på”

”Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son!”

”16.30 fick jag lämna uppvak. När jag väl kom till BB ville jag bara vidare till neonatalen för att träffa min lilla plutt. De skriv in mig och kollade att jag mådde bra. De körde upp mig till neonatalen och där satt Emil med lille Billy på bröstet.
Äntligen fick jag hålla ordentligt i min son. Lyckan var total och tårarna bara rann. Vår väldigt lilla men perfekta pojk fanns i mina armar och jag kunde äntligen pussa honom. Även om allt stod rätt till med Billy fick han vara i ett rum med ”dygnet runt-bevakning”. Där kunde de mäta hans puls och hans syresättning och hålla stenkoll på honom. Emil stannade nästan hela natten hos honom.

Jag fick endast stanna en liten stund för de från BB tyckte jag borde vila. De var förvånade över hur oberörd jag verkade vara från operationen. Att jag både kunde sätta mig upp själv och över hur pigg jag var, men jag kände mig pigg och inte alls i behov av någon vila just då. Mammainstinkten och envisheten hade nog slagit till. Efter ett tag lämnade vi iallafall neonatal.”

Ensam och stressad

”Enligt anteckningar kommer jag till BB vid 19.30 och då får jag in den där kända BB-brickan. De där mackorna är ju underbara efter ett dygns fasta. Under tiden jag äter mina mackor ringer jag min bästa kompis. Hon blev så glad att jag ringde och jag tycke det känns skönt att ha någon att prata med. För jag kände mig ganska ensam där på BB. Förra gången delade jag ju den där tiden tillsammans med Emil och nu skulle jag behöva vara själv.

Efter mackorna bad jag sköterskan skulle ta bort kateten. Kände mig så obekväm med den och kände att jag ville få bort den för att ha chansen att kunna kissa själv snabbare. Men tji fick jag för det, jag stressade på med att dricka mycket och ställe krav på mig själv att jag var tvungen att kissa. Snacka om att låsa sin blåsa. Då jag kände mig ensam och ledsen tjatade jag till mig att få åka upp och säga godnatt till Emil och Billy. En av sköterskorna följde med, eftersom de inte ville att jag skulle gå ensam. De var några av de bästa godnatt pussarna jag fått.

När jag kom tillbaka till rummet började tårarna spruta. Jag kände mig återigen så ensam. Tur att sköterskorna var så snälla och tröstade mig. Hamnade i någon slags stress med att jag ”måste” kissa och att jag ”inte” får träffa mitt barn. Just där och då kände jag att allt kändes som ett straff. En fruktansvärd känsla!

Jag ursäktar om jag är väldigt detaljerad och ärlig, men vill även dela med mig av de mindre fina delarna från förlossningen.”

”Jag kunde inte kissa själv”

”Vid 01 hade jag fortfarande inte kissat, vilket gjorde att jag blev mer ledsen och stressad. (Har man haft kateter ska man kissa inom 4 timmar efter att den är borttagen) Jag var uppe i 5 timmar så de fick tömma blåsan på mig. Hemskt enligt mig, eftersom jag kände mig dålig som inte kunde kissa själv.

Läst från min journal:
03.00 patient ringer om att hon är kissnödig, men kan inte kissa!

Usch säger jag bara, så jäkla frustrerande att en sån sak som att kissa inte gick. De fick tömma blåsan igen och tårarna bara rinner igen. För nu tänkte jag att något var fel på mig och att sålänge jag inte kan kissa skulle jag aldrig få komma upp på neonatalavdelningen och träffa Emil och Billy. Jag gick och la mig och somnade om.

När jag vaknade på morgonen så var jag inte speciellt kissnödig men provade ändå. Tre droppar kom så jag tillkallade sköterskan. Hon kunde läsa av med en så kallad bladderscan (ett instrument som mäter vätskan i blåsan) att jag inte hade speciellt mycket kiss i blåsan, så jag skulle vänta till efter frukost.

Emil kommer ner till mig och vi äter frukost. Jag berättar om min jobbiga natt och han försöker få mig på bättre humör genom att skoja om att hade du druckit öl så hade du garanterat kunnat kissa. Sköterskan är så gullig att hon går iväg för att hitta en lättöl, för att hjälpa mig på traven. Tyvärr hittat vi ingen öl, men det gör inget för 30 minuter senare kissar jag. Haha, denna gången när tårarna kommer är som av glädje! Sjukt egentligen att man kan bli så glad av ett toabesök.”

Vilken lycka!

”Kravet för att jag skulle få bli utskriven från BB och flyttad till neonatal var att kissa två gånger. Så snart så! Efter frukost går jag och Emil upp tillsammans till neonatal och hälsar på Billy. Redan vid lunch kissar jag igen och vid 14 skrivs jag ut från BB och vidare till neonatal. Vilken lycka!

Nu var nästan hela familjen samlad. Det var bara storebror som saknades. Vi valde att göra så att jag stannade kvar hos Billy och Emil åkte hem till Vincent. Så den natten sov vi ifrån varandra.

På morgonen sen kom både Vincent och Emil, och nu bor hela familjen på neonatal. Hela familjen mår toppen och jag och Emil är så sjukt tacksamma över det fina bemötandet och den hjälpen vi får här. Åter igen en lyckad förlossning med ett bra team!”

Vill du se mer av Louises liv som nybliven tvåbarnsmamma? Följ hennes blogg här och hennes Instagramkonto @louisedannberg här!

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!