Daniella Wallmo hade oförklarliga menssmärtor från att hon var 14 år gammal och vården tog henne inte på allvar trots att hon besökte akuten och sjukhuset flertalet gånger. Efter tre år förstod hon att smärtan hon hade var långt ifrån normal för att ens vara jobbig mensvärk. Läs hennes berättelse här, få tips och stöd om du själv är drabbad.
Allt började ungefär vid 14 års ålder. Men inte förrän vid 17 års ålder började jag förstå att det inte bara var ”vanlig” mensvärk. Jag svimmade, kräktes och jag kunde inte ens komma upp ur sängen, ibland trodde jag att jag skulle dö. Jag åkte in och ut från sjukhus men fick alltid svaret att det bara var jobbig mensvärk.
Min skolgång gick åt skogen, för smärtan kom inte bara när menstruationen dök upp. Jag var bara smärtfri i någon dag då och då. Jag fick utskällning av lärare och skolan för jag hade så hög frånvaro, för i kombination med endometriosen blev jag väldigt sjuk. Ledvärk, halsfluss och körtelfeber var sjukdomar och besvär som jag åkte på eftersom endometriosen bidrar till nedsatt immunförsvar.
Till slut orkade jag inte med skolan mer, jag hade missat allt för mycket och var så trött hela tiden. När jag var 18 år började jag jobba istället och jag var sjukskriven rätt ofta på grund av smärtorna.
”Skär sönder mig inuti med en slö kniv”
Jag brukar alltid säga att den lilla arga mannen sitter inne i magen och skär sönder mig inuti med en slö kniv. Smärtan är så stark att den inte går att kontrollera. Men sjukhuset skickar bara hem en med värktabletter så fort man åker till akuten. Jag försökte alltid klara mig hemma, fast att jag grät varje dag.
”I väntrummet ser min mamma en broschyr om Endometrios”
År 2009 blev jag gravid med min pojkvän och det var ett varmt välkomnande. I vecka nio åkte jag full fart in till sjukhuset med blödningar och smärta som heter duga. Det var ett tidigt missfall och jag var så ledsen.
Två veckor efter åker jag och min mamma på återkontroll för att se så allt står rätt till. I väntrummet ser min mamma en broschyr om Endometrios hon läser och sedan säger hon att alla symtom som står i den här broschyren har jag. Jag läser igenom och blir helt chockad att det faktiskt kan vara en sjukdom jag har.
Jag kände igen mig så väl, så när jag kom hem var jag tvungen att leta efter det på nätet. Jag kom ihåg att jag började gråta av glädje och av skräck för att detta kan vara sjukdomen jag har.
”Tjata på vården för att få hjälp”
Efter det var jag på sjukhuset hela tiden. Jag åkte in så fort jag hade ont, för vad jag har fått förklarat för mig så måste man tjata sig till vården. Och min kropp var helt utarbetad. Kroppen kämpar mot en infektion så allt i din kropp går på högvarv. Jag grät jag så högt av smärta för min kropp orkade inte mer. Jag förklarade för dem på akuten att jag trodde jag har endometrios men fick svaret att unga människor inte får det. Det drabbar bara kvinnor i 35 års åldern. Han vägrade dessutom göra ultraljudsundersökning. Han sa att jag skulle vända mig till min ordinarie gynekolog.
Förtvivlad gick jag därifrån och undrade vad som var fel på mig. Jag började tro att det var psykiskt att min kropp inte klarar av en ”vanlig” mensvärk. Men min mamma sa till mig att så var inte fallet. Det var inte normalt att ha sån smärta hela tiden.
”Jag grät för jag hade så ont”
Jag ringde min gynekolog som jag tillhör jag fick en tid redan dagen efter. När jag kom dit möttes jag av en manlig gynekolog som var väldig försiktig under undersökningen men jag grät, för så ont jag hade.
Efter undersökningen fick jag följa med honom in på hans rum. Han tittade bekymrat på mig och sa att jag hade godartade tumörer på båda äggstockarna. Jag höll på att ramla av stolen och började gråta. Han förklarade då att det inte var någon fara men att jag behövde en operation. Han skulle skicka in en remiss till sjukhuset så att jag kunde få en operation inom 3 månader. Han förklarade inte något mer om de ”godartade tumörerna” utan jag åkte hem helt förtvivlad.
Efter bara någon vecka får jag kallelse till operation som skall göras. Några dagar innan skulle jag få träffa narkosläkaren, kirurgen, och sjuksköterskan. Väl på platsen förklarar min kirurg att det är en laparoskopi/titthålsoperation han ska utföra. Hittar de endometrios kommer de bränna bort det.
”Läkarna var helt säkra att jag inte skulle kunna bli gravid”
Detta var 2010 och då jag fick diagnosen endometrios. Nu 4 år senare väntar jag på min tredje operation. Och läkarna var helt säkra att jag inte skulle kunna bli gravid för mina organ är så förstörda och efter mina operationer har jag förlorat så många ägg. Jag och min sambo fick försöka bli gravida innan jag skulle opereras igen. Jag var så positivt inställd och var helt säker på att vi skulle klara av att bli gravida. Två månader efter jag slutat på min behandling försökte vi bli gravida och vårt lilla mirakel blev till.
När jag skriver detta kan jag inte låta bli att gråta för jag har så många medsystrar som har endometrios och kämpar för att få barn. Jag lider av svår endometrios och det innefattar att just nu sitter min livmoder ihop med urinblåsan, äggstocken har växt ihop med livmodern och endometriosen har troligtvis spridit sig upp i lungan/buken.
Jag bloggar, daniiiella.vimedbarn.se, för att hjälpa andra och är aktiv på forumet Medsystrar.se som en vän till mig startat. Även endometriosforeningen.com, de har grupper på Facebook där man kan skriva av sig. På Medsystrar behöver du inte ha sjukdomen utan om du tror att du lider av endometrios så kan man få hjälp och även relatera till andra i samma situation.
Ni kan även vända er till min mail [email protected] eller Facebook Daniella Wallmo om ni undrar något eller vill ha hjälp.
Och det som inte pratas högt om är att så många känner sig ensamma, blir inte betrodda i sjukvården och har ständig smärta. Och det leder till depression. Det är för många tjejer som lämnat oss i år för att de inte orkade kämpa mer. ♡
