Ida-Maries förlossningsberättelse: ”Vi var bara en timme på förlossningen!”

”Klockan 07.30, söndagen 21/12, vaknar jag av en sammandragning. Jag är i vecka 37+4 och hade inte haft några speciella förkänningar. Micke och jag hade varit på bio dagen innan, något som var väldigt påfrestande då jag hade svårt att sitta stilla länge på grund av svår foglossning. Jag hade haft sammandragningar mer eller mindre så fort jag ansträngde mig sedan vecka 19 men dessa kändes annorlunda än sammandraningarna jag haft tidigare. Det gör lite ont och smärtan är lokaliserad nertill under naveln. Jag somnar om till och från men vaknar vid varje sammandragning och kan tillslut inte somna om.”

Sammandragningarna känns annorlunda

”Klockan 09.00 laddar jag hem en värktimer-app och börjar klocka sammandragningarna som kommer oregelbundet, med 2-7 minuters mellanrum, och varar 1-2 minuter. Strax efter 09.00 vaknar M och jag berättar för honom att jag har sammandragningar som känns annorlunda. Han blir klarvaken på en sekund, haha! Jag kliver upp och tar en lång dusch, tvättar håret och fixar mig som vanligt.Duschen gjorde att sammandragningarna minskade i intensitet och blev mer oregelbundna, vissa kändes knappt alls. Vi tänkte att det bara var förvärkar.

Läs också: ”Vad behövs i BB-väskan? Packlista för både vaginal förlossning och kejsarsnitt!”

Vid 11 får jag en stark sammandragning. Micke åker och handlar utfall det skulle vara dags och under tiden han är borta sitter jag och svarar på mejl och sökar undan lite jobb. Sammandragningarna blir under tiden mer regelbundna med cirka sju minuters mellanrum, de varar i cirka en minut. Vi är fortfarande helt övertygade om att det är förvärkar och vi fotar magbilder, städar hemma och väntar på att det ska avta. Så fortsätter det under dagen. Fem till su minuters mellanrum och helt hanterbara smärtmässigt. Mellan värkarna har jag inte ont alls. Jag sitter på pilatesbollen och guppar framför tv:n.

Vid klockan 16.00 börjar jag bli trött och lägger mig för att vila. Men att ligga ner går inte alls, det gör alldeles för ont när sammandragningarna kommer. Jag lägger mig på soffan men måste ställa mig upp vid varje värk. Smärtan är fortfarande hanterbar och sitter bara fram under naveln och i ljumskarna. Jag trampar liksom och det lindrar. Klockan 17.00 äter vi middag. En rejäl portion kycklinggryta och ris går ner. Nu är det 5-6 minuter mellan värkarna.”

Ringer förlossningen

”Klockan 19.15 börjar sammandragningarna kännas lite mer och när vi plockat undan middagen ringer jag till förlossningen för att höra vad jag ska göra. Jag är mest bekymrad över hur jag ska kunna sova på natten om det fortsätter såhär. Förlossningspersonalen tycker att mina värkar är ganska korta och i och med att ingen slempropp här gått så tror hon inte värkarna har någon effekt. Hon säger att jag får komma in på kontroll om jag vill men att jag lika gärna kan stanna hemma ett tag till om jag tycker att det går bra.

Min enda målsättning och vision med förlossningen är att jag skulle stanna hemma så länge som möjligt och göra förarbetet i min trygga miljö för att slippa känna att det blir en lång förlossning. Så jag kände absolut ingen stress att åka in. Smärtan var helt kontrollerbar. Inte värre än migrän eller mina axelsmärtor. Dessutom kunde jag ju räkna ner när man visste att det skulle avta. Det kan jag inte ens med mina reumatiska skov! Jag testade TENS lite men hade inte mycket nytta av den eftersom min smärta satt fram. Bäst var att hålla om M’s hals eller luta mig över bänken och trampa med benen. Jag tog en till disch och tog mig igenom värkarna med duschstrålen cirkulerande mot magen. Jätteskönt! Här blev jag helt plötsligt sugen på kaffe, så jag drack två koppar kaffe medan jag stod i duschen. Så typiskt mig, jag älskar kaffe! Tillslut fick jag avbryta duschen då jag blev alldeles för varm.”

Läs också: ”Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

Slemproppen och vattnet går

”Klockan 20.00 är jag ute ur duschen och vi whatsappade lite med bror och hans tjej. Vi trodde fortfarande inte att det var allvar. ’Du känner när det är på riktigt, sa svägerskan. Det gör dock rätt ont nu och när jag känner efter lite där nere kändes det konstigt. Så vi bestämmer oss för att göra oss i ordning och åka in på kontroll för att se om detta var ’the real deal’ eller inte.

Klockan 20.30 gick vattnet och slemproppen medan jag står i bara underkläder och sminkar mig. Vattnet var blodblandat och jag fick lite panik (placentaavlossning tänkte jag men M lugnade mig för han hade hört på föräldrautbildningen att det kunde vara lite blodblandat vatten). Jag skriker till M att ringa förlossningen NU. Han far runt lite som en yr höna innan han hittar telefonen och ringer in. Han anger fel personnummer och är lite stressad, jag ropar ’ÅTTIOFEM INTE ÅTTIOSEEEX!!!’, haha. Under tiden har jag en enda jättelång värk som gör ONT. Nu är det på riktigt, nu måste vi in! M skulle hämta ett par trosor åt mig och kommer med hela troslådan och häller ut på badrumsgolvet där mitt vatten har gått. Småstressad, stackarn! M packade in grejerna i bilen, vi tog en selfie i hallspegeln (jo, det hann vi med, 20.52), och sen åkte vi!”

Ida-Marie och Micke hann ta en selfie innan det var dags att åka till förlossningen.

Tuff bilresa in till förlossningen

”Bilresan in var HEMSK. Att sitta var inte kul och jag hade lite panik där. Men så fort jag kom ur bilen så var det lugnt igen. Korta värkar som jag pinade mig igenom och sedan fit for fight på någon minut. Hade en värk i hissen upp till förlossningen som avtog precis när dörrarna öppnades så när vi kom in var vi hur glada och pigga som helst. Klockan 21.000 var vi uppe på förlossningen och fick ett rum. Jag bytte om till den snygga landstingsskjortan och nättrosor. De satte på en CTG och försvann sedan snabbt då det var skiftbyte. CTG’n hade dålig kontakt och V’s hjärtljud var svåra att få upp på monitorn, det gjorde mig nervös där jag satt på sängkanten. Vi plockade fram kameran och tog några bilder, fortfarande inte jättejätteonda värkar. Micke var fortfarande yr som en hönda och hade packat upp all vår packning i förlossningsrummets skåp, haha.

Läs också: ”Sveriges 100 mest populära barnnamn, här är senaste listan!”

Klockan 21.30 kommer nattens personal in. De beordrar mig att lägga mig på rygg för undersökning. Jag ville absolut inte ligga ner då jag tyckte värkarna gjorde så ont då. Men då plockade de fram lustgasen och det tog toppen av smärtan. CTG’n satt fortfarande jättedåligt och V’s hjärtljud verkade vara låga de stunder de syntes. De undersökte mig och satte en hjärtljudselektrod på V’s huvud istället, för att ha bättre koll. Nästan direkt hörde jag att han hade lite låga hjärtljud, och jag fick lägga mig på sidan. Åh, vad rädd jag blev. Detta var min fasa! Jag har jobbat på Neonatalen så jag har stenkoll, allt jag hörde var deras viskande prat om hjärtljuden. Jag höll på att få panik. Personalen som just gått på nattpasset skulle egentligen bara titta till mig så de hade inte hunnit med att läsa min önskemål där det enda var att prata MED mig om något är fel. Men Micke såg min panik och sade till dem bestämt. Då kunde vi samarbeta istället. ”

Inlagd på förlossningen, och vid gott mot mellan värkarna!

Hjärtljuden svajar…

”Jag var förresten öppen sex centimeter och hade ’mjuka kanter’. Lustgasmasken var grym som andningsprofylax, jag fokuserade bara på andningen och det hade någ lika gärna kunnat vara syrgas i den där masken.

Klockan 21.45 svajar V’s hjärtljud och läkare och barnläkare tillkallas. De började sätta PVK och värkstimulerande dropp och ID-band. Jag hade ju inte ens hunnit få det! Jag bad om epidural och sköterskan måste ha fått hålla sig för skratt. Jag fattade inte att det var så nära. Plötsligt känner jag ett tryck neråt och det gick bara inte att andas genom värkarna längre. Jag ville krysta, måste krysta! Hjärtljuden är inte bra, men läkaren förklarar att det är okej i nuläget. Det beror på att han kommer så snabbt. Jag blir frånplockad lustgasen, nu måste jag fokusera på att krysta, han måste ut! Jag hade lite dålig teknik i början men efter några gånger fattade jag galoppen. Klockan 22.00 är hjärtljuden fortsätt lite svajiga och de beslutar att sätta en sugklocka för att hjälpa honom ut. I samma stund som de sätter klockan så går hjärtljuden upp. Underbar musik! Två eller tre krystvärkar senare var han ute, de behövde inte använda sugklockan.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag får höra att det blir sugklocka…”

”OJ vilken liten plutt!”

”Klockan 22.07 såg vår lille prins dagens ljus. Vi höll på att missa hela spektaklet, förstod inte att han skulle komma så snabbt utan fokuserade mest på att krysta rätt. Micke var en klippa henom allt. Ut kom en liten skrikande kille och det första jag såg var att han hade bra tonus (muskelspänning) så han var inte påverkade av den låga hjärtfrekvensen! Apgar 9, 10, 10 och barnläkaren var inte kvar i rummet. Men OJ vilken liten plutt! Och pappas långa fingrar! Han mådde alldeles utmärkt och fick ligga på min mage direkt. LYCKA! Pappan fick klippa navelsträngen och sedan hjälpa till att tvätta, sätta på blöja, mäta och väga. 2660 gran liten och 48 centimeter lång. Född i vecka 37+4, alltså två och en halv vecka för tidigt.

Förutom det här med hjärtljuden och att sista delen fick så snabbt var min förlossning helt fantastisk! Bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag hanterade smärta mycket bättre än vad jag trodde. När vattnet väl fick så fick det så sjukt fort (en timme på förlossningen!) och det var lite skrämmande, men det fick ju bra med både mig och Vincent. Det var tur att han var så liten. Jag var knappt trött efteråt och inte speciellt hungrig heller eftersom jag ätit middag bara någon timme tidigare. Micke fick ta ansvaret för att äta förlossningsfikat. Nästa gång åker vi nog in lite tidigare. Men eftersom min slempropp inte gick och jag hade så korta värkar var det inte så lätt att veta!

M var fantastisk. En klippa och trots att det gick snabbt hann v skratta lite mellan värkarna. Vinnie fattade snabbt det där med att äta och bajsa och vi var ganska självgående på BB. Eftersom han var så liten ville jag vara säker på att amningen fungerande innan vi åkte hem och han vände i vikt redan dag två. Så på julafton tog vi hem vår skatt. Han är idag en 100 centimeter lång kille på tre år!”

Vill du fortsätta följa Ida-Marie och hennes familj i vardagen? Missa inte hennes blogg här och hennes Instagramkonto @idamarieisaksson!