Johannas förlossningsberättelse: ”Igångsättningen slutade med urakut snitt”

”I vecka 38+4, en tisdag, hade vi (eller jag, sambon var bara med) en rutinkoll hos barnmorskan för blodtryck på grund av att jag hade havandeskapsförgiftning sedan i vecka 34+.

Så nu gick vi cirka två gånger i veckan till barnmorskan för att hålla koll så inte blodtrycket steg ytterligare, protein i urinen hade jag max utav och jag hade legat inne i två omgångar på grund av stigande blodtryck. De senaste rutinkollerna hade värdena stått still så besöken hade varit korta. Exakt detta trodde vi skulle ske även denna tisdag. Men nej, när vi kom dit hade blodtrycket stigit ytterligare. Så jag fick ligga ner i en halvtimme innan de tog trycket igen och det fortfarande var högt. Barnmorskan ringde förlossningen som ville att vi skulle komma in då jag ändå var så pass långt gången. Klockan var cirka 17 så vi fick åka hem, äta och packa lite innan vi skulle bege oss till förlossningen.”

Läs också: ”Havandeskapsförgiftning: 8 tecken”

Navelsträngen hade kommit i kläm

”Väl där fick vi komma in i ett undersökningsrum där det konstaterades att blodtrycket bara steg. De tog blodprov på mig för att skicka på analys. Visade blodproverna inget avvikande skulle vi få en natt på BB för att dagen därpå sätta igång förlossningen, skulle de visa något avvikande skulle de sätta igång förlossningen på en gång. I väntan på svaret fick vi sätta oss i väntrummet och jag hoppades på att få sova en natt innan det var dags. Vid 21-tiden konstaterades det dock att blodproverna kommit bort på vägen så de fick ta nya som en barnmorska själv gick iväg med till analys och strax innan 23 fick vi äntligen beskedet att proverna såg bra ut och en natt på BB väntade.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Efter undersökningar dagen efter, onsdagen och vecka 38+5, kom en läkare fram till att jag skulle sättas igång med ballongkateter och vi fick komma ner till förlossningen. Läkare kom och satte denna ballong i mig, som skulle hjälpa mig att öppna mig till 4 centimeter då ballongen skulle trilla ut. Ingen visste hur lång tid detta skulle ta. Endast en timme senare ramlade ballongen ut och jag var alltså öppen 4 centimeter. Planen nu var att ta hål på hinnorna och sedan sätta värkstimulerande dropp. Hinnorna togs och vattnet forsade ut. Barnmorskan började nu förbereda droppet men under tiden tyckte hon att vi förlorade för mycket kontakt med sonens hjärtljud så hon bad undersköterskan gå och hämta en skalpelektrod att fästa på hans huvud för att få bättre kontakt. Under tiden satte hon sig mellan mina ben för att lokalisera vart elektroden skulle sättas. Här upptäckte hon att något låg i vägen. Navelsträngen. Hon bad sambon trycka på en grön knapp och helt plötsligt fylls rummet med läkare och annan sjukhuspersonal. En manlig läkare ställer sig vid mitt huvud där även sambon befinner sig. Han försöker förklara vad som sker. Tydligen, eftersom sonen ej var fixerad, hade navelsträngen lyckats slinka med vattnet och satt sig i kläm mellan öppningen och sonens huvud och då det knappt fanns något vatten kvar tyngdes huvudet ner på navelsträngen som gjorde att han riskerar att inte få tillräckligt med syre. Det beslutades om urakut snitt när de konstaterat att navelsträngen inte gick att flytta och ännu en knapp trycks på. Denna gång tjöt ett larm över hela förlossningen och upp till operation. Sambon försvann snabbt med den manliga läkaren och mig fick de över på en operationsbrits och jag fick en syrgasmask för mun och näsa. Snabbt kördes jag till hissarna och upp till operation. Jag minns inte mycket från denna färd i ilfart mer än några stackars personer som stod tryckta mot väggen utanför hissarna för att lämna plats åt mig och all den personal som körde mig. Sen minns jag hur vi kom in i en operationssal och flera läkare försökte presentera sig själva medans allt började förberedas. De satte kateter, hällde i mig något vätska och sen minns jag inget mer innan de sa godnatt och att de nu skulle söva mig. Jag kände hur mina ögon slöts.”

”Jag hade ju inte varit med och fött barn”

”Jag vaknade upp på uppvaket med två barnmorskor vid mig som meddelade att jag fått en fullt frisk son som skrikit det första han gjorde när de plockade ut honom. Han hade varit utom fara och inte alls påverkad på något sätt. Men för mig var det svårt att ta in, att jag hade fött ett barn. Jag hade ju inte varit med. Jag hade inte fått höra det där första, välmående skriket. Allt jag kunde fokusera på var att jag ville till min sambo. Dock skulle det få vänta ett par timmar då jag kördes till centraluppvaket. Uppvaket för samvård stängde denna tid och jag behövde bevakas på grund av att mitt blodtryck var lite ostabilt. När sonen var cirka fyra timmar gammal rullades jag in i vårt rum på BB där han låg på sin pappas bröst. Jag hade fortfarande svårt att ta in att han var MIN, men han var definitivt det finaste jag någonsin sett och sakta men säkert utvecklades den största kärleken jag någonsin upplevt.”

Läs också: ”Bearbeta förlossningen tillsammans”

Johannas ärr efter det urakuta snittet.

Välkommen till världen!

Vill du fortsätta följa Johannas vardag som föräldraledig med sönerna Vilde och Valter? Missa då inte Johannas blogg här och hennes instagramkonto @johannawiker.

Vill du också dela din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla till [email protected]!

Du har väl inte missat Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!