Förlossningsberättelse: ”Jag födde i vecka 25”

Sofis förlossning startade med plötslig vattenavgång i vecka 25.
– Förlossningen var oväntad, fruktad och underbart häftig på samma gång. Matilda föddes i vecka 25 och det var bara början på vår kamp, skriver Sofi i sin förlossningsberättelse. 

SOFIS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

Söndagen den 20 november 2016

”Min förlossning var verkligen speciell. Oväntad, fruktad och underbart häftig på samma gång. Matilda föddes efter plötslig vattenavgång i vecka 25, och det var bara början på vår kamp. Att föda i graviditetsvecka 25 var speciellt. Alla förlossningar är unika och det här är min enda erfarenhet, men jag kan ändå säga med självklarhet att det var speciellt. Vår förlossningsberättelse sträcker sig över fem psykiskt påfrestande dagar, och två månader senare sitter jag och skriver ner allt fortfarande på sjukhuset. Söndagen den 20/11 2016 kände jag mig lite småsjuk, om ens det. Jag funderade på om jag kanske höll på att bli förkyld, men termometern visade på ingen feber alls och jag tog det helt enkelt lite lugnt den dagen. Vi var dock på Bauhaus en snabbis och köpte hem målarfärg till sovrummet. I samma stund som Simon ställde ner färgburken på golvet i hallen hemma så kände jag hur det blev blött i trosorna.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Epidural är underbart tycker jag” 

”Jag avbröt Simon mitt i sin mening och sa något i stil med att ”nu har jag antingen kissat på mig eller så är något riktigt fel och jag blöder”. Jag gick in på toaletten och ropade lättad till Simon att det inte var något blod. Men. Det slutade inte rinna. Jag måste ju ha kissat ner mig. Det fanns inget annat alternativ. Jag duschade och fattade jag att det inte var helt OK det som hände och ringde till Lovisa. Lovisa och jag som är kända för att prata i timtal hade ett rekordkort samtal med utbytet: ”Jag läcker NÅGOT, är det OK?” och ”Nu lägger vi på och jag smsar dig nummret till förlossningen, så ringer du dit på en gång.” Sagt och gjort. Förlossningen frågade när det börjat, vad jag gjort, hur det såg ut, hur det luktade, hur mycket det var, om jag hade ont, osv. De bad mig att inte byta binda utan packa en väska och komma in, vi kunde bli kvar några dagar.”

Alla var så allvarliga

”Vi satte oss i bilen. Simon hade kört fram den och lagt handdukar på sätet åt mig medan jag tafatt packade. Vi var övertygade om att det hela var löjligt, att jag kissade på mig och att vi skulle vara hemma ett par timmar senare med en rolig historia. Väl framme på förlossningen stod de och väntade på mig och föste in mig i ett undersökningsrum på en gång. Varför var alla så allvarliga? Jag fick ta av mig på underkroppen och det blev dygnsurt på britsen. Sjuksköterskan luktade på min binda och konstaterade att det var fostervatten. De gjorde en gyn-undersökning för att bekräfta var vattnet kom ifrån och för att kika på min livmodertapp. Jag var inte öppen alls, men det var ingen tvekan om var vattnet kom ifrån. De berättade att hon skulle kunna komma när som helst. Vi nickade bara. Vi blev lämnade ensamma i rummet någon minut och då bröt vi ihop. I två minuter fick världen kännas grym och allt hopplöst och hemskt, sen var det dags att bita ihop igen. Jag fick dropp som skulle stanna av potentiella värkar. När livmodertappen förblev oförändrad blev det snabba ryck för att få iväg mig till Karolinska Solna, där de tar hand om de allra tidigaste prematura.”

Blev informerade om allt som kunde gå fel

”Här är allt rätt luddigt. Vi var i Solna runt 01.00 på måndagsmorgonen och blev informerade om vad som förmodligen skulle hända. De trodde att jag hade en infektion i livmodern och då var det inte en bra idé att stoppa en förlossning om den kom igång. Jag togs av droppet och fick den första kortisonsprutan som skulle få bebisens lungor att utvecklas snabbare. Vi fick träffa en neonatalog som berättade att kuvös osv stod redo precis bredvid och vi blev informerade om allt som kunde gå fel. Vi skulle bo på sjukhus i många, många, veckor.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Man har en urkraft – man klarar det” 

”Bebisen skulle med största sannolikhet vara lungsjuk. Löpa stor risk för hjärnblödningar, CP-skador, allvarliga synfel, död tarm och mycket, mycket mer. Hon skulle inte bli någon idrottare, hon kanske inte skulle kunna gå i skolan med de andra födda samma år. Om hon ens överlevde. Vi var här i vecka 24 och hon hade ca. 75% chans att överleva. Lite större kanske eftersom hon var flicka och de klamrar sig fast vid livet lite bättre. Bebis fick nu heta Matilda. Vi behövde ett namn för att kunna fokusera på vad som var viktigt, hon behövde bli en person NU och inte någon eventuell bebis. Det var vår Matilda, och hon måste må bra.”

Levde på lånad tid

”Redan på måndagen fick jag kortisondos nummer två. Tätare än man ska få dem egentligen, men vi levde på lånad tid. Vi bodde vid det här laget på antenatalen. En plats med supergullig personal men med så skum stämning. Mamma-magar i olika storlekar och till och med några bebisar som grannar. Allt var så dystert och olyckligt. Vi fick träffa neo-personalen vid nästan varje skiftbyte så att vi skulle känna oss bekväma om förlossningen satte igång. Vi gjorde ett tillväxtultraljud och Matilda var normalstor och välmående, men det fanns knappt något fostervatten alls. Hon skulle ha det bättre utanför magen. På onsdagskvällen bad jag om en pilatesboll att sitta på, jag började få kramp i ländryggen. Sjuksystern frågade om kramperna kändes som mensvärk, men nej, inte alls.”

Du har sammandragningar

”På torsdag morgon var kramperna riktigt irriterande. Simon började smyg-time:a och konstaterade till min förvåning att mina konstiga ryggkramper var rätt regelbundna och täta. Lagom tills dess kom de in för att sätta CTG. När CTG:t hade suttit bara en liten stund kom de in och sa, ”jo, det verkar som att du har sammandragningar”. Allt syntes inte på skärmen eftersom min livmoder var för liten för att mätaren skulle kunna sitta helt bra, men det var tydligt ändå. Och tätt. Tillbaka in i akutrummet på förlossningen, illa kvickt. Nu var förlossningen igång och Matilda skulle ut.”

Fick förbereda oss på plats

”Vi som hade tänkt gå förlossningskurser, jag som inte hade någon aning om förlossningspositioner, jag som ville skriva ett förlossningsbrev, göra sen avnavling, donera navelsträngen, och så mycket annat som egentligen inte betyder ett skit i slutändan. Det skulle vara lugn musik i bakgrunden, dämpad belysning, bara jag och Simon så länge som möjligt. Vi skulle vara så pålästa och informerade så inget skulle kunna förvåna oss. Sen ändrades allt. Jag försökte förbereda mig för förlossningen under dagarna på antenatalen. Allt som kunde gå fel, alla olika scenarion som fanns, men också just det att jag faktiskt skulle föda barn, redan nu i vecka 25.”

En möjlighet till vaginal förlossning

”Torsdagen den 24 november drog förlossningen igång på riktigt. Jag hade täta värkar och noll koll. Simon fick följa med mig in på toaletten. Jag ville undvika att bajsa under förlossningen, men jag vågade inte vara ensam då värkarna var så täta. Hej ny nivå av närhet i förhållandet. Säkert fyra-fem gånger under toalettbesöket fick Simon stötta mig och hjälpa mig genom en värk. Även fast hon var liten och ömtålig så skulle en ”normal” förlossning vara bäst för henne.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

”Vi hade blivit informerade om ungefär 19 scenarion där det skulle bli kejsarsnitt, och en enda möjlighet till vaginal förlossning. Bebis och mamma behövde må riktigt bra, och Matilda behövde ligga med huvudet neråt. När vattnet gick på söndagskvällen snurrade hon runt och la sig redo, och så hade hon hållt sig. Det gav oss en chans till en vaginal förlossning. Jag var tacksam för att man ville göra det försöket, jag visste att den skumma situationen skulle bli ännu konstigare ifall jag inte fick ”vara med om” förlossningen. De trodde att det skulle gå bra, men var redo att akutsnitta om det behövdes.”

Behövde all energi jag kunde få

”Förlossningen handlade inte om mig över huvud taget. Det ville jag inte heller, men det var inte så jag hade trott att förlossningen skulle bli. Jag låg i gynställning, så som jag fruktat att ligga, men jag ville att de skulle se Matilda så bra som möjligt och att de skulle kunna ta emot henne så skonsamt som möjligt. De kom verkligen tätt nu, värkarna. Simon stod vid min sida och lät mig krama sönder hans hand. Alla uppmanade mig att tänka på andningen, och det hjälpte verkligen. De undersökte mig och konstaterade att jag var fyra centimeter öppen. Jag tvingade Simon att mata mig med sura bilar mellan värkarna, för vem visste hur lång tid det här arbetet skulle ta? Vem visste hur Matilda skulle må? Jag behövde all energi jag kunde få.”

Nu kommer hon

”Helt plötsligt kom en värk, men den gjorde inte ont. Den tryckte. ”Det känns annorlunda!” halvskrek jag, ”det trycker!”. Jag tror att alla var lika förvånade som jag. Mamma och pappa som var med på förlossningen gick ut ur rummet. Sjuksköterskorna klippte snabbt upp mina trosor och pratade med varandra vilket jag tyckte var galet frustrerande. Varför sa ingen till mig vad som hände eller vad jag skulle göra? En till värk närmade sig och jag var frågande vad de ville av mig. ”Du ska trycka, nu kommer hon!” sa barnmorskan som om det var självklart. Jag ifrågasatte det, jag var ju bara öppen fyra centimeter och ville inte göra fel.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag blev akut nedsövd”

”De sa åt mig att trycka, och det gjorde jag. Men det var ingen riktigt krystvärk, så som den första. Min kropp hjälpte inte längre till, jag fick en krystvärk och sen inga fler. Men de sa att hon var på väg och jag ville inte att det skulle vara jobbigt för henne, så jag tog i allt vad jag kunde. Jag hade hakan mot bröstet, låren mot magen och händerna i knävecken. Simon stod och kramade min hand och pussade mig på huvudet. Barnmorskan hade några fingrar i mig som var djävulskt obekväma, och en varm handduk mot min mellangård. Jag tryckte så hårt och länge det gick. Här upplevde jag för första gången den underbara och kraftfulla moderskänslan Jag skulle göra allt för Matilda för att hon skulle ha en ärlig chans att överleva.”

Jag blev chockad över att se henne

”Två krystningar senare, klockan 14.29, var hon ute. Där låg hon på britsen mellan mina ben. Den bilden är för evigt kristallklart inristad i mitt minne. De hade sagt att hon inte skulle orka skrika, det var jag beredd på. Jag blev chockad över att få se henne. Alla var så lugna. Simon fick klippa navelsträngen och jag fann mig i att fråga om de inte till och med kunde vänta lite så att hon fick en lite senare avnavling iallafall. Det var nog det rosiga, romantiska skenet av att se sin dotter för första gången som saktade ner tiden, allt kändes som att det var som det skulle vara. Matilda togs i själva verket snabbt från mig och ut ur rummet, men jag fick ändå se henne och fick en jätteviktig känsla av att ha fått ha henne hos mig innan de gick.”

Jag miste 1,7 liter blod

”Matilda togs till ett intensivvårdsrum för att få hjälp att överleva, och jag blev helt oväntat ivägrullad till operation efter komplikationer. Min moderkaka var fastvuxen och hur mycket de än tryckte på min mage så ville den inte släppa. Jag blev påtvingad lustgas för att slappna av och öka chanserna för att den skulle komma ut. Frågan är om de till och med gick lite för långt i ett tappert försök att låta mig komma till min dotter och inte till operation, för barnmorskan slet så hårt i navelsträngen att den släppte. Då blev det ilfart till operation och det slutade med att jag miste ca 1,7 liter blod. Kronprinsessans förlossningsläkare hade varit ansvarig för min förlossning, och det var han som opererade, så det var ju en erfarenhet iallafall om man nu vill se på det hela positivt.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag minns allt som kaos”

”Mamma satt bredvid mig under operationen och viskade i mitt öra ”är det han från TV?”. Så så blev det, efter en naturlig förlossning blev det ändå lustgas, ryggmärgsbedövning och operation. Allt gick bra, och jag längtade så efter min dotter. Simon höll mig uppdaterad och jag visste att hon levde och att det gick bra. Tillslut blev jag hämtad från uppvaket och de underbara sjuksköterskorna körde mig direkt i sängen till neonatalavdelningen. Där rullades jag in bredvid Matildas kuvös och kunde äntligen andas ut. Det var magiskt. Där och då fick jag äntligen en lättnadskänsla och ett riktigt glädjerus, om än ett nedtyngt sådant. Jag handmjölkade ut ett par droppar råmjölk och Simon fick ge henne dem på en tops. Hon lät så underbart och snuttade så hårt. Hon hade gry vår tös, och visade oss att det här skulle hon klara.”

Tips! Läs Sofis blogg här på vimedbarn.se där hon skriver om livet som nybliven mamma.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!