igångsättning | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Fridas förlossning blev dramatisk: ”De försökte få ut henne med tång”

Förlossningberättelse

Flera dagars misslyckade försök att sätta igång förlossningen, chockerande värkar och förlossningstång. Vimedbarn.se’s bloggare Frida Nordfeldts förlossning blev dramatisk – men belöningen blev en helt fantastisk liten flicka. Läs Fridas förlossningsberättelse här!

FRIDAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Måndagen den 16/11 hade vi en tid för ultraljud för att säkerställa vikten och även se hur hon rör sig då jag under de senaste 3 veckorna knappt känt några rörelser alls. På ultraljudet räknade dom att hon redan då vägde 3,9kg (2 veckor innan BF) och de kunde även se att hon var väldigt lugn där inne. Förmodligen för att det inte finns någon direkt yta för henne att röra sig på.

Vi fick komma tillbaka dagen efter (tisdag 17/11) för att göra nytt CTG och även träffa en läkare. Där och då fick vi order om att igångsättning skall påbörjas på en gång. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag ville verkligen inte bli igångsatt men ville inte gå över tiden och få en för stor bebis. Så både jag och K vart väldigt chockade och jag fick tillslut panik och började gråta. Helt plötsligt var jag absolut inte redo att föda barn.

Vi hade inte förberett oss än, jag hade inte tvättat bebiskläderna, kokat nappar eller packat BB väskan.. Och min syster Maria skulle ju vara här när det var dags att åka in. Vi hade ingen hundvakt. Allt blev totalt kaos i mitt huvud där och då. Jag bad om att få vänta några eller någon dag med att starta igångsättningen. Men läkaren ska strikt nej. Jag bad om att få åka hem och packa väskan åtminstone och komma tillbaka några timmar senare, men jag fick en timme på mig.

Väl på plats så fick vi vårt rum direkt. Där blev jag inskriven och det diskuteras olika metoder av igångsättning. Jag blev uppkopplad på CTG och helt plötsligt hade jag sjukt regelbundna förvärkar och som var väldigt starka. Förmodligen blev det så av all min stress. Men det betydde att de inte kunde starta igångsättningen på en gång utan jag fick en sovdos så jag kunde sova och försöka slappna av lite och se om det sätter igång av sig själv eller om det klingar av. K åkte hem och sov för att ladda upp inför morgondagen!

Nästa dag (onsdag 18/11) klev K in i rummet vid 8.00 på morgonen, och en stund efter var det dags för att träffa läkaren. Vid 11.00 startade vi igångsättningen med att sätta in en s.k.a Tea Bag i livmodertappen som skall göra att jag öppnar mig och även mjuka upp tappen.”

Värkarna hade ingen effekt

”Efter 1 timme började värkarna med 3 minuters mellanrum. Jag kunde andas igenom dom men det gjorde för jävla ont. Efter ca 8 timmar av värkarbete med både hjälp av smärtstillande och pilatesboll så fick de ta ut Tea bagen. Min livmoder blev överstimulerad av denna metod vilket gjorde att jag inte öppnade mig alls utan fick bara riktiga värkar som då inte gjorde någon nytta.

Så för att kunna gå vidare med ny metod så behövde min kropp återhämta sig och värkarna behövde avta eller åtminstone inte vara regelbundna. Så det blev en ny sovdos och ladda inför nya tag dagen efter. Men natten bestod av värkar hela hela tiden och ingen smärtstillande hjälpte.

Torsdag 19/11 var jag äntligen redo för ny metod. Jag var helt plötsligt taggad till tusen för att föda barn, men ångrade mig ganska fort sen när väl nya värkar sattes igång. Nu fick jag en tablett uppkörd i tappen och samma sak hände denna gång. Värkarna blev ännu starkare denna gång, jag skrek, svettades och grät mig igenom varenda värk i ytterligare 8 timmar. Denna gång hade jag en brutal värk där nere så jag kunde nästan känna hur jag öppnade mig och att saker började hända där nere.

När väl läkaren kom för att undersöka mig så ville jag bara smälla till honom. Hade inte hänt NÅGONTING där nere. Nada. Så ytterligare ett dygn med värkar som då inte gjort någon som helst jävla nytta. Hade varit lättare att ta sig igenom värkarna när man känner att man kommer ett steg närmare målet. Men nu var jag alltså inne på nästan 3 dygn utav ren jävla smärta.”

Öppen en cm – efter fyra dagar

”Så nu var vi inne på dag 4 (fredag 20/11) och det var dags för en ny tablett. Blev undersökt innan och hade öppnat mig 1 cm. Hade svårt att bli glad för det kändes förjävla lite med tanke på att jag återigen haft en natt med riktiga förlossningsvärkar som då knappt gjort nytta igen. Jag kan ju erkänna att jag bröt ihop var och varann minut under denna tid. Att föda barn kändes så himla långt borta trots all smärta och pina.

Läkaren ville att jag skulle öppna mig till minst 2 cm för att de sedan skulle kunna ta mitt vatten.

Nu hade jag läget skapligt under kontroll, satt på pilates bollen nästan hela tiden. Försökte titta på serier på datorn för att koppla bort alla värkar.

Mina värkar hade eskalerat vid 14.30-tiden och jag smsade K vid 15.15 att jag går in i duschen nu, ifall du undrar om jag inte svarar.

Att duscha var helt magiskt mot värkarna och smärtan där nere. Jag spolade väldigt varmt vatten på magen i ca 30 minuter. Sen så small det till i magen. Kändes som att någon stack hål på en stor fet ballong i magen på mig. Jag ser hur det börjar sippra ljusrött vatten på golvet i duschen. Och smärtan efter blir olidlig.

Väl ute ur duschen så sätter jag på mig min morgonrock och tofflor, ringer på klockan. Smsar K 15.50 att kom hit nu. Mitt vatten har gått!”

”Det enda jag svarade var: epidural”

”Han ringer i panik, och blev nog rätt stressad där. Och körde till sjukhuset på typ 3 minuter.
Jag skriker och slår sängen av ren och skär smärta. Jag ville ha lustgas NU. Men det fick jag inte förens det var dags att åka upp till en förlossningssal.

Jag fick en spruta i låret med någon smärtstillande. Hjälpte inte ett skit! Blev undersökt av min favoritbarnmorska och som gladeligen sken upp som en sol samtidigt som hon fingrade där nere. ÄNTLIGEN hade det hänt ngt!! Öppen 4cm!
Vattnet fortsatte forsa ur mig på golvet och nu var det äntligen dags att bli förflyttad till förlossningssalen!

Värkarna var just nu DET VÄRSTA JAG NÅGONSIN KÄNT, och kom med 1 minut emellan. Jag trodde jag skulle gå av. Bokstavligen GÅ AV. Min kropp var så trött och sliten här att jag hade från och med nu tappat kontrollen.
Rullstolen kom rullandes med en portabel lustgas. Försökte med lustgasen men det funkade tyvärr inte på mig. Jag blev bara lite snurrig av det men kunde inte kontrollera värkarna.. Jag hade ingen koll längre och smärtan trodde jag skulle döda mig.

Klockan är nu runt 17.00 och jag försökte hantera värkarna med hjälp av lustgasen men jag tappade bara kontrollen ännu mer. Det enda jag ville ha just då var epidural. Jag minns hur jag tjatar om det och oavsett vad barnmorskan frågar mig så svarar jag bara epidral på alla hennes frågor. Tillslut insåg hon nog att det inte gick att kommunicera med mig så narkosläkaren kom och det var äntligen dags för epidural! Men först skulle jag bli undersökt. ÖPPEN 9 CM!

Det svåra var att hinna sätta epiduralen då jag hade värkar i princip varje 30e sekund nästan. Så han fick avbryta flera gånger för jag behövde röra på mig, skrika och kvida. Men tillslut lyckades han och det var HIMMELRIKET! Värkarna började avta lite, eller jag kände dom inte lika mkt iallafall så jag fick en möjlighet att vila en stund. Jag var vid det här laget så himla trött. Jag minns hur jag emellan värkarna somnade till, kunde verkligen inte hålla ögonen öppna.
Nu var det bara att vänta på att jag skulle öppna mig den sista centimetern.”

Bebisen låg med ansiktet uppåt

”När klockan började närma sig 22.00 så var jag äntligen fullt öppen och det var dags att börja krystarbetet.
Däremot så märker dom att bebis ligger med ansiktet uppåt (ska ligga neråt med ansiktet) så vi behövde vänta lite till för att se om hon ville snurra runt själv.

Efter ett tag (minns inte tider här och nu) så hade hon vridit sig ett halvt varv så vi satte igång med att krysta. Helvete vad obehagligt detta var och smärtsamt. Kändes som att jag skulle gå sönder totalt! Krystarbetet blev väldigt långdraget då det inte hände så mkt. Hon sjönk inte ner i bäckenet och hon ville inte vända på sig. Jag fick kämpa i ungefär 4 timmar utan resultat. Hennes hjärtljud svajade rejält och jag började bli riktigt riktigt trött. Jag orkade inte en krystvärk till efter ett så långt krystarbete. Jag ser hur min barnmorska börjar bli rejält orolig för bebis hjärtljud och läkare efter läkare kommer in i rummet och analyserar min CTG och hjärtljuden.

Snabbt där och då bestäms det att de måste hjälpa mig att få ut henne NU. Beslutet blev att det skulle bli med sugklocka och tång.

Och för att vara på den säkra sidan så ville som göra det nere i en operationssal ifall det inte skulle lyckas. I vanliga fall görs det i förlossningssalen direkt.

Klockan är nu 01.00 natten till lördag 21/11 och jag rullades ner snabbt till operation. Känslorna jag hade just då går inte att beskriva. Jag var livrädd. Jag hade nu under flera dagar tappat kontrollen helt. De lyfter mig till operationssängen och får lägga upp benen i en gyn position. Kristoffer får sätta på sig skyddskläder och jag ser tårar i hans ögon. Jag ser igenom hans fasad. Han försökte verkligen vara stark inför mig för att hålla mig ovanför ytan, men jag såg igenom det. Han var så rädd. Allt gick så fort nu så har lite svårt att skriva ner det rätt.

Epidralen kontrollerades och jag hade fått tillbaka känsel på flera ställen på benen, så mer epidural sattes.

Nu ligger jag bakom skynket och det var nu dags för tången. Jag låg och tittade upp i taket, försökte slappna av men lyckas då titta på operationslampan som är ovanför min mage. Där speglar det sig så jag ser EXAKT vad dom gör där nere.”

”Barnmorskan drog för kung och fosterland”

”En barnmorska står med foten upp mot sängen och drar för kung och fosterland med tången. En tång som ser exakt ut som en bultsax man knipsar lås med.
Detta var en mardröm att se. Hade aldrig förstått att det var såhär dom skulle behöva göra. Jag minns hur jag börjar gråta ännu mer och rädslan nu var obeskrivlig. Jag var rädd för att bebis inte skulle klara det eftersom hennes hjärtljud varit väldigt låga under en längre tid nu.. Jag var rädd för att jag inte skulle överleva. Jag låg och planerade livet efter att jag gått bort..

Efter att de har kämpat med tången ett tag så inser dom att hon har navelsträngen två varv runt halsen och varken bebis eller jag orkade mer nu. Så spinalbedövning sattes och det blev dags för ett akut kejsarsnitt.

Innan de ska påbörja snittet så får jag ingen luft. Paniken uppstår för jag kan verkligen inte andas. Syrgas ges men ger ingen effekt. Spinalbedövningen har alltså tagit för högt upp. Jag var bedövad ända upp i halsen. Narkosläkaren ville söva mig eftersom det nu var bråttom, men min läkare kämpade för att jag skulle få vara vaken efter allt jag gått igenom nu så var det viktigt att jag fick vara vaken under själva snittet.

De gav därför något slags motmedel som sänkte bedövningen och nu kunde de äntligen sätta igång med snittet!

Kristoffer sitter bakom mig och klappar mig på pannan Samtidigt som låten Vart du än går med Lisa Nilsson spelas från min mobil. Det var min önskan att få lyssna på egen musik under tiden de plockade ut henne. Låten påminner mig mycket om min mamma och det blev otroligt mycket tankar där och då om hur ledsen jag är att hon inte är här nu.. Att min dotter inte kommer ha sin mormor här. En mormor som är den stoltaste i himlen! Mitt under låten så hör vi ett skarpt bebisskrik!

02.25 föddes vår älskade Kimberly! 54cm!
02.37 lades hon på mitt bröst medan jag blev ihopsydd!

Det går inte ens att beskriva den lycka vi kände där och då. Allt som hänt och all smärta som jag hade innan bara försvann. Att se lyckan i Kristoffers ögon var det absolut största ögonblicket. Jag såg redan då en stor förändring hos honom. Han tog ett sånt kliv in i vuxenvärlden och helt plötsligt såg jag honom med andra ögon. Kärleken är obeskrivlig!

Min rehabilitering efter blev väldigt tuff eftersom min kropp fick gå igenom både en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt. Jag gick på mycket morfin och andra smärtstillande medel under tiden på sjukhuset efter men det tog aldrig bort min smärta. Jag grät var och varannan minut pga av smärtan och för att jag kunde inte ens sätta mig upp eller resa mig upp. Kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde ta hand om min egen dotter då. Var tvungen att ringa på en barnmorska om hon behövde äta, byta blöja eller bara bli buren..

Kristoffer var hos oss på sjukhuset så mycket han bara kunde! Jag minns att jag vaknade mitt i natten ur min morfindimma och ser Kristoffer sitta i stolen intill mig gråta. Jag trodde aldrig någonsin att denna förlossning skulle ta så hårt på honom som det gjorde. Jag har förstått nu hur rädd han faktiskt var att förlora mig och hur jobbigt det var för honom att se mig sådär.. Och att se mig rädd och svag som annars alltid är den starka och den som håller allt uppe, och nu helt plötsligt så var det jag som var den svaga. Det gjorde honom ännu mer orolig och rädd..

Jag har verkligen fått det bekräftat att jag gift mig och skaffat barn med den rätta iallafall! Denna man har varit ett fantastiskt stöd genom både graviditet, förlossning och efteråt. Efter förlossningen fick han hjälpa mig att gå på toa, torka mig, byta bindor, torka alla mina tårar, byta kläder på mig när jag kissade på mig samtidigt som han fick ta hand om Kimberly första tiden hemma.

Det har verkligen inte varit lätt, vi kämpar än idag med att rehabilitera oss från all trauma. Det är otroligt jobbigt psykiskt och jag försöker bearbeta allt varje dag men får såklart mina bakslag där jag kan gråta i timmar. Fick även ett bakslag fysiskt för någon vecka sen då jag fick åka ambulans in till sjukhuset pga av att jag inte kunde andas. En ny rädsla kom för oss båda. Fick lämna Kimberly hemma med min syster som i sin tur också blev otroligt rädd och orolig. Det var infektion på båda lungorna och öven för mycket vätska runt hjärtat. Detta var alltså en bieffekt av den tuffa förlossningen..

Nu ska jag försöka avsluta detta kapitel och ber om ursäkt för om denna del skrivs lite kall och okänslig men det var otroligt jobbigt för mig att gå igenom allt. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Men nu ska vi njuta av vår kärleksbubbla och tillsammans ta oss vidare! Vi har fått den vackraste gåvan i världen, vår lilla prinsessa!”

Missa inte att följa Frida och hennes familj i hennes blogg, som du hittar här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

stats