Förlossningsberättelse: ”Lustgas var inget för mig”

Publicerad 18 juni, 2018

Victoria Pihlgrens förlossningsberättelse: ”Lustgas var inget för mig”

”Natten till fredagen den 27/10 sov jag inte en sekund. Mina krämpor hade satt stopp för sömnen sedan några veckor tillbaka. Men just denna natten var speciell. Vi hade samtal med specialistmödravården klockan 09.30, och skulle diskutera en igångsättning. Hur vi hamnade i den situationen var dels för att jag gått upp 4 kg på 3 dagar den veckan och som ni läst innan så var mitt psyke kört i botten. Det positiva med det hela var att jag hade gått över 5 dagar.

Richard hämtade mig, och vi begav oss mot sjukhuset i Karlstad. På plats blev vi hämtade av en läkare och en som var med för “se&lär”. Jag minns inte så mycket av samtalet innan, men jag vet att läkaren tittade på mig och sa – Du mår inte bra du. Vilket var sant! När hon skulle göra en undersökning för att se om det ens var möjligt att genomföra en igångsättning om min kropp ens var lite redo för att tvinga igång ett barnafödande sa hon att det var good to go! Tappen var nästan utplånad och hon tog ett samtal till förlossningen. Jag minns hur hon sparkade mig så hårt i magen just där och då. Precis som att hon förklarade att hon aldrig ville lämna min mage. Men ack så fel hon skulle få, vår lilla Greta i magen.

Vi hade räknat med att kanske få en tid måndagen därpå, eller någon gång i början på veckan. Men så kom det, meningen som gav både mig och Richard lite små panik. De hade mycket plats på förlossningen den fredagen och vi kunde starta igångsättningen med engång. Richard som kom precis från sitt jobb,och jag som bara ville hem och sova fick snabbt ställa om, ställa om inför att få träffa våran dotter som vi väntat på i nästan 10 månader.”

Läs också: ”Appen som kan berätta varför din bebis skriker”

Igångsättning med cytotec

”VI blev förflyttade till förlossningen och kom in i ett mysigt, eller så mysigt ett sjukhusrum kan bli. Och blev informerade hur det skulle gå till. Metoden vi skulle genomföra var Cytotec, en medicin jag skulle ta en dos varannan timme och totalt åtta doser. De var väldigt noga med att förklara utvägen av igångsättning, att det kunde ta flera dygn, sluta med kejsarsnitt eller bli enormt påfrestande för kroppen. Jag fick nästan känslan av att man blev idiotförklarad, lite som att man inte orkade vänta mer utan bara ville få ut henne. Vilket var sant, men inte som de föreställde sig. Det var först när de fick läsa om min graviditet i min journal som de “accepterade” oss och tyckte jag var stark som klarat 5 dagar över.

Första dosen togs 12.00 och vi bestämde oss för att åka hem och hämta väskorna, samt få i oss lunch. Någon sömn hann vi inte med, då jag var så tung och svag så jag tog mig liksom inte upp i lägenheten (75trappsteg skall tilläggas) för att sedan gå ner igen. Det fick bli bilen. Richard min pärla fick köra runt och skylta hus (mäklare) undertiden medans jag fick några halvbra minuter sömn i bilen.

Tillbaka på sjukhuset för att inta tredje dosen men då orkade jag inte åka fram och tillbaka mer, vi la in oss på det rum som vi hade våra väskor. Jag var så slut. Och vi skulle inte komma ut förens vi var tre. Häftigt! Vi installerade oss på rummet och än så länge hade jag bara några svaga sammandragningar men absolut inga tecken på att det var nära, SUCK. Detta skulle ta tid tänkte vi. Vi facetimade med våra vänner, pratade och Richard försökte pumpa i mig choklad och mat. Något jag absolut INTE ville ha utan lite senare, vilket jag kommer få ångra. Fjärde dosen togs klockan 18.00 och då la vi oss i sängen båda två, en gravid tjej på 112kg och min fina man på 1.90cm. Det var trångt men finns det hjärterum, finns det stjärterum… Vi spelade yatzy på mobilen när det helt plötsligt knackade till i kroppen. Jag sneglade på R, men han hade inte hört något. Jag bad honom hjälpa mig upp men han var så inne i yatzyt att jag hann bli irriterad och halvskrek att han skulle hjälpa mig upp. SPLASH, vattnet gick klockan var då prick 19.00.”

Läs också: ”Cecilia Ehrling Danermarks förlossningsberättelse: Värkarna startade under Let’s dance”

Duschade i en timme

”Där och då brukar jag säga att R insåg att han skulle bli pappa, jag bad om ett par mjukis och trosor från väskan medans han tog fart, sprang förbi mig ut och sa (skrek) till barnmorskorna att vattnet har gått. Jag kunde höra från korridoren hur han frågar vad man gör nu. Jag? jag stod som en hjälplös 5åring som kissade på sig. Orörlig. Från att inte känna ett dyft till att nu kunna börja klocka värkarna var fantastiskt och de sa till oss att det blir bebis i helgen. Här var jag öppen 1cm.

Jag kunde andas igenom värkar lätt, dansade bort dem framför idol, men helt plötsligt ändrades de. Nu började det kännas och vi hoppade in i duschen. Där stod vi i en timme ungefär, eller kanske två.. Ut kom vi iallafall, och vi skulle göra en ny undersökning då det var personalbyte. Här var klockan 22.00 och jag tänkte nu jädrar är jag nog öppen iallafall 6-7cm. 1,5cm, 1,5cm(!) var jag öppen. HUR VAR DET MÖJLIGT? och hur skulle jag överleva om det gick såhär sakta och gjorde sä ont. Nä nu ville jag åka hem, skita i detta. Bedrövligt.”

Läs också: ”Förlossningsskadade Jenny: Jag kämpar för kvinnors rätt”

”Hoppet lämnade mig”

”När vi fick reda på att jag var öppen 1.5cm endast lämnade hoppet mig. Jag fick en värmedyna och satt med knäna på golvet och lutade mig över sängen. Samtidigt som jag skickade en snap till vänner att det var igång. Viktigt att uppdatera de sociala medierna under tiden…

Timmarna gick och barnmorskan var inne och försökte få ur mig hur ont det började göra, och insåg snabbt att jag var en envis jäkel som försökte härda ut och alltid svarade med “Nej men det går bra, smärta är en illusion.” Tillslut tog de in oss i ett förlossningsrum och vägen dit präglades av 3-4 värkar. Vägen dit var ca 20m, men eftersom jag blev igångsatt så kom de med några sekunders mellanrum och höll i minst 1min. När vi kom in på förlossningsrummet var jag slut, testade lustgas men det var absolut ingenting för mig. Jag brukar förklara att det kändes som att ta en shot, en shot man vet innerst inne att man inte klarar av. Så det slutade med kaskadspya, och en barnmorska som snällt sa att lustgas inte var något för mig..”

Fick morfinspruta

Då låg vi där, jag som var öppen för smärtlindring men ställt in mig på att enbart köra på lustgas. Fick en morfinspruta tillsammans med bricanyl i låren som skulle verka inom 30min, men tiden gick och det blev ingen effekt. Då hade de lagt en för liten dos för min vikt (läs 112kg) så det blev pannkaka av allt, och nu började jag ge upp. Barnmorskan erbjöd epidural men jag är så nålrädd att jag tvekade.

Blev undersökt igen och var öppen 6-7cm då tändes vinnarskallen till liv igen, hade jag klarat dessa cm utan smärtlindring kunde jag lika gärna bita ihop och ta de sista 3 också. Och så fick det bli, jag och Richard tillsammans krigade igenom värkarna som blev längre, tyngre, och ondare. Men när varje värk kom påminde jag mig själv om att det var en värk närmare vår dotter och aldrig mer kom igen. Tills nästa då… Det funkade och vips ändrades det riktning på dem och ett tryck neråt började.”

Navelsträngen vad lindad runt halsen

”Här stod jag lutad över en upphöjd sänggavel och sa till BM att det tryckte neråt, nja sa hon det var allt lite väl tidigt från att vara öppen 6-7cm så hon sa att det antagligen var en liten stund till. Hon var påväg ut genom dörren när en till värk kom så hon kände en snabbis och konstaterade att 10cm hade öppnat sig och krystvärkarna hade startat. Detta inom loppet av 1,5h.

Jag blev tvungen till att ligga ner för att CTGn hade svårt att känna Gretas hjärtljud, men i det läget var det stört omöjligt att få mig att ligga still så de sattes en elektrod i hennes skalp. Under tiden innan jag fick börja trycka på så låg jag och bet mig i armen, det var skönt att fördela smärtan och det blev den enda smärtlindringen vi använde oss utav. INTE poppis bland personalen men jag kunde inte bry mig mindre i det tillfället.

Jag fick börja trycka på, samtidigt som hennes hjärtljud sjunker och det kommer snabbt en till barnmorska in i rummet. Hon hade sin navelsträng lindad runt halsen. De alla skötte detta otroligt snyggt för jag märkte absolut ingenting och kände ingen oro över detta. Hennes huvud kom ut och de lindade av den, sen vad som känns som en millisekund kommer hon, upp på mitt bröst. Var svårt för mig att förstå att hon var här och chocken blev total. Hon skrek och hade massa hår.”

”Lyckan var total!”

Där låg vi, jag som mamma, Richard som pappa och det lilla monstret som fått mig att må så dåligt i 10 månader. Richard sa direkt att det var en liten Greta och lyckan var total. 3655g och 52cm kort.

Moderkakan var en sån del som jag inte hade förberett mig för och när barnmorskan skulle hjälpa till att dra ut den i samband med krystning så gick navelsträngen av. Den var så skör och moderkakan vägrade komma ut. Efter värkstimulerande och krystningar gick det inte och hon ringde på läkare som skulle förebereda operation. Tog jag i, från någon hemlig energikälla som min kropp hade sparat och tryckte ur den där förbannade moderkakan. Jag ville INTE på operation utan ville njuta av min älskade lilla dotter. Jag fick inte en bristning, inte ett stygn och klarade en 7h förlossning utan smärtlindring. Snacka om att kvinnor är ren och skär POWER!

Vår förlossning var 10/10 och jag kunde inte gjort det bättre. Jag och Richard jobbade i ett team, det var tillsammans fick vi ut henne. Barnmorskorna var underbara här i Karlstad och till alla er som blir igångsatta med eller utan vilja vill jag bara säga att det kan bli en kanonförlossning trots att de säger att det oftast inte blir som man tänkt. HEJA ER som har fött eller står inför kommande förlossning. Jag avundas er som ska få göra det här, det är så häftigt.”

Vill du fortsätta följa Victoria och hennes familj? Missa då inte hennes blogg här!

Förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

Publicerad 26 mars, 2018

förlossningsberättelse jag trodde jag skulle dö av smärta

Marielle Winklers förlossningsberättelse: ”Trodde jag skulle dö av smärta”

”Det häftigaste och mest fruktansvärda jag varit med om i mitt liv.

Onsdagen den 6 juli kände jag flera gånger under dagen kraftiga stötar neråt mot ljumskarna och jag minns att jag smsade min syster på kvällen och skrev lite skämtsamt att det känns minsann som att han är på väg ut nu. Jag trodde dock absolut inte att så var fallet eftersom det var drygt två veckor kvar till BF och jag var dessutom helt inställd på att gå över tiden minst en vecka, det var jag så säker på.

Vi gick och la oss runt 23.00 den kvällen och jag hade lite svårt att somna. Strax innan klockan slog 00.00 så började jag slumra till men vaknade snabbt till liv igen när jag kände att jag blev helt blöt och flög upp ur sängen och trodde typ att jag hade kissat på mig. Med andan i halsen sprang jag in på toaletten och insåg då att det måste ha varit vattnet som hade gått. Samtidigt som jag tänkte att det kan ju inte vara sant?! Nu redan… det är ju två veckor kvar.”

Läs också: ”Petras dotter föddes i sin fostersäck”

”Jag ringde in till förlossningen och de rådde mig att gå och lägga mig igen och försöka sova då det inte var någon stress än så länge att åka in då jag inte hade fått några värkar än. Jag skulle se hur natten gick och om inget hände tidigare så skulle jag ringa in igen morgonen efter för att få en tid för undersökning. Gick och la mig gjorde jag men sova fanns ju inte på världskartan. Chocken över att det kanske snart var dags var både lite skrämmande men mest kände jag mig förväntansfull och nervös. Jag bestämde mig för att inte väcka David. Än så länge var ju allt hur lugnt som helst och det var lika bra att han var utvilad om det kanske inte skulle bli så mycket sömn de kommande dygnen och oj så rätt jag hade. Jag var uppe flera gånger den natten, vattnet sipprade sakta men säkert ut så flertalet toalettbesök blev det, lite nattmat och tusen tankar.

Jag började känna av väldigt svaga värkar runt 3-4 på natten men de var väldigt överkomliga och inte så täta. David vaknade tidigt morgonen efter och insåg snabbt att jag låg vaken. Jag minns att jag sa med världens lugnaste tonläge “Älskling, bli inte nervös nu men jag tror att vattnet har gått inatt”. Han flög upp ur sängen och sa att vi måste ringa förlossningen. Det har jag redan gjort förklarade jag och vi ska ringa dit igen vid åtta för att få en tid för undersökning. Varför i hela friden har du inte väckt mig undrade han ju såklart och jag förklarade att jag ville att han skulle vara utvilad (vilket han var väldigt tacksam för dygnen senare).”

Vattnade växter mellan värkarna

”När klockan slog åtta ringde jag till förlossningen och de ville vi skulle komma in för undersökning eftersom vattnet hade gått. Vi åkte in ganska direkt efter lite frukost och en dusch och möttes där av en barnmorska som undersökte mig och gjorde CTG. En läkare fick även göra ett ultraljud och de kunde inte med säkerhet konstatera att det var vattnet som hade gått men dem trodde det och bestämde sig för att “behandla mig” som att det var så iallafall, det vill säga skicka hem mig och sedan boka in en ny tid dagen efter för ny undersökning och sedan skulle det isåfall bli igångsättning om det inte hade kommit igång av sig själv. 48 timmar från att vattnet har gått har man på sig att det kommer igång av sig själv annars vill dem sätta igång en. Vi åkte ifrån sjukhuset några timmar senare och jag kände mig lite uppgiven. Kunde det vara så att jag bara hade blivit “lurad”, var det inte vattnet som hade gått? Men innerst inne visste jag att det var så och jag försökte förbereda mig mentalt för vad som skulle komma. Vi åkte inom Burger King på vägen hem och slängde i oss lite lunch. Väl hemma så la jag mig på soffan och vilade någon timme efter en sömnlös natt.

Vid 13-14 tiden på eftermidddagen så tyckte jag att jag började få lite värkar. Jag klockade dem med min värkapp och de var rätt så milda i början och kändes endast bak i ländryggen (jag som trodde att det alltid var i magen det gjorde ont när man hade värkar). Vid 17-tiden började det göra riktigt ont och vi förstod att det var dags på riktigt. Jag var sååå varm och bad David öppna fönstren i vardagsrummet där jag satt i soffan. Värkarna blev bara mer och mer intensiva och vi ringde in till förlossningen och dem tyckte vi skulle stanna hemma ett tag till och ringa in igen lite senare. Jag skrek allt värre och värkarna blev bara tätare och tätare. Jag undrar vad grannarna tänkte (mitt i sommaren med vidöppna fönster). David fick massera mitt ryggslut när värkarna kom och den klänningen jag hade på mig fick vi slänga sen för den var helt söndergnuggad, haha! Och i stunden tyckte jag att han var världens svagaste som inte tog i mer. Jag fick i mig lite mat och vi ringde in igen vid halv 20-tiden. De sa då att vi var välkomna in när vi kände oss redo. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt men David kände att det började bli dags, han var livrädd att jag skulle föda i hallen och tvingade till slut iväg mig. Jag var såå rädd för att sätta mig i bilen, jag kände att det skulle bli fruktansvärt att få en värk där. Jag drog ut på det och mitt i detta fick jag för mig att vattna basilikan som stod i köksfönstret. Jag tänkte att några dagar på BB så kommer den ha hunnit dö tills vi kommer hem så jag öste på med vatten och skrek samtidigt av smärta. David trodde jag hade tappat förståndet, haha.

Ut i bilen och grannarna som stod ute på uppfarten intill log lite försiktigt när jag drumlade förbi med förskräckelse i blicken. Bilfärden minns jag inte så mycket av. Det enda jag minns är när vi svängde ut från vår gata, då fylldes mina ögon med tårar när jag insåg att nästa gång vi kommer hem, då har vi en liten bebis med oss. Det var lyckotårar.”

Läs också: ”Sveriges 100 mest populära barnnamn 2017 (senaste listan!)”

”Jag kräktes av smärta”

”Cirka 20.30 kom vi in till sjukhuset och vi fick gå via akuten då vanliga ingången var stängd. Väl inne möttes vi av en barnmorska som jag upplevde väldigt barsk. Hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 3 centimeter. CTG gjordes också igen och jag fick besked om att jag fick stanna (tack för det, jag var så rädd att bli hemskickad eller vidareskickad till annat sjukhus på grund av platsbrist). Jag minns att hon sa “Ja, ikväll eller senast imorgon förmiddag gissar jag på att ni blir föräldrar”. De orden glömmer jag aldrig. Det kändes så overkligt men såå underbart. Jag kräktes av smärta i undersökningsrummet och var verkligen chockad över hur ont det gjorde. Det hade jag aldrig kunnat förbereda mig på. Vi fick vårt förlossningsrum och jag kände mig både trygg och förväntansfull. Det var skönt att vara på plats.

Den barska barnmorskan hade förklarat för mig hur jag skulle andas (typ hyperventilera). När det kort därefter var skiftbyte och jag fick träffa den barnmorskan som sedan hade hand om mig hela förlossningen (en underbar ängel var hon) så kommer hon in i förlossningsrummet precis när jag får en värk och jag sätter igång att andas så som jag hade blivit tillsagd av den första barnmorskan. Då undrade den underbara barnmorskan vad i hela friden jag höll på med och förklarade att jag aldrig skulle klara av detta om jag fortsatte att andas på det viset och visade mig istället hur jag skulle göra. Det gick ju såklart direkt mycket bättre och jag undrar vad den första damen sysslade med. Den nya gulliga barnmorskan frågade mig hur jag ville att förlossningen skulle gå till och om jag hade några önskemål. Jag sa att jag ville ha epidural (ryggmärgsbedövning) men hon rådde mig att vänta med det och jobba vidare utan ett tag till först. Jag följde hennes råd och tog ett bad då hon trodde jag skulle må gott av det.

Jag som är både blyg och pryd och hatar att klä av mig inför folk, stod där spritt språngandes naken inför David, barnmorskan och undersköterskan och klättrade i badkaret. I stunden brydde jag mig verkligen inte om någonting. Jag minns att jag kände mig så trygg med dessa underbara människor och jag bara följde vad dem sa till mig och kämpade på mitt bästa. Jag blev väldigt lugn av det där badet och det kändes som att värkarna lugnade sig lite, de kom inte lika ofta. Harmonisk belysning och lugn musik gjorde mig avslappnad och jag och David fick en stund för oss själva därinne. Dock så blev det tio gånger värre när värkarna väl kom tyckte jag. Jag visste liksom inte vart jag skulle bli av där i badkaret och stod inte ut speciellt länge innan jag gav upp och tog mig upp därifrån. Jag frågade igen efter epidural men dem rådde mig återigen att vänta och ville att jag skulle testa syrgasen först. Det gjorde jag men fy för den jäkla syrgasen, jag tyckte den var hemsk och fick bara panik och jag tyckte det kändes som att jag inte fick någon luft alls. Efter jag hade testat det så kändes det som att värkarna eskalerade, smärtan var outhärdlig och jag trodde på riktigt att jag skulle dö.”

Läs också: ”Har din bebis problem med magen? 10 tips som kan hjälpa!”

”De tömde mig på urin”

”Jag minns att jag stod och lutade mig mot sängen, som dem hade höjt upp, inne i förlossningsrummet. Smärtan gjorde mig alldeles snurrig och jag skrek att jag klarar inte mer, jag klarar inte mer. Barnmorskan hörde nog på mig att jag höll på att tappa det så då sa hon “NU är det nog dags för en spruta, vi förbereder oss så ringer vi narkosläkaren”. Det var en sådan lättnad att höra att jag äntligen skulle få bedövning men blev nervös då en nära vän bara några månader tidigare fick vänta flera timmar på narkosläkaren men så var inte fallet för mig tack och lov. Barnmorskan förberedde och satte in någon nål i handen på mig (vet inte vad detta var) och det gick inte, hon fick sticka tre gånger innan det blev rätt och det gjorde så jävla ont rent ut sagt, som om smärtan kunde bli värre liksom. Jag var verkligen nära på att tappa det och då precis kom läkaren in i rummet som en räddande ängel och gav mig epiduralen. Vid detta laget var det mitt i natten och barnmorskan sa till både mig och David att vi borde vila oss lite. VILA?! Vad menade hon, hur i hela friden skulle det gå till. Jag förstod ju att bedövningen skulle dämpa smärtan men jag var inte beredd på att den skulle få den att försvinna helt. Vilken räddning, jag kände plötsligt ingenting och vi kunde lägga oss ner och vila en stund. Det dröjde dock inte länge förrän en ny smärta gjorde entré, ett jäkla tryck neråt där bak.

Jag fick påfyllning av epiduralen och trycket minskade då. Jag var nu öppen nio centimeter och det kändes att det började närma sig. Men nu försvann all smärta helt och det stannade nog av lite. Barnmorskan föreslog att jag skulle sätta mig på en pilatesboll för att hjälpa bebisen att sjunka ner bättre. Det gjorde jag och där satt jag nog några timmar (tror jag, har dålig tidsuppfattning). Vi satt och pratade jag och David och jag mådde hur bra som helst. Jag började dock bli lite nervös över krystvärkarna men jag var samtidigt så övertygad om att de omöjligt kunde göra mer ont än vad öppningsvärkarna hade gjort (ack så fel jag hade visade det sig senare). Runt femsnåret minns jag att barnmorskan sa “Vid 06.45 slutar vårt pass och vi vill ju gääärna hinna träffa lille Benjamin”. Då blev jag nervös, det var verkligen snart dags. En stund på pilatesbollen och sen kom det där trycket där bak tillbaka. Fy fan! Lille bebisen hade dock inte sjunkit ner tillräckligt för att sätta igång att krysta.

Jag promenerade runt inne i rummet och försökte gå på toaletten men epiduralen gjorde troligen att jag inte riktigt kunde kissa för efter en stund bestämde de sig för att tömma mig på urin eftersom det kunde vara en fylld blåsa som hindrade bebisen från att kunna sjunka ner och yes, så rätt dem hade. Efter de hade gjort det så var jag öppen tio centimeter och lille bebisen var helt nersjunken och redo. Nu var det alltså dags och vid detta laget hade jag fruktansvärt ont igen. Lika förvånad som jag hade varit över att öppningsvärkarna endast kändes i ryggen och inte i magen, lika förvånad blev jag nu att krystvärkarna endast kändes “där bak” och inte fram. Cirka 05.30 började jag krysta. Det var dock lite långa mellanrum mellan värkarna och jag fick inte in rätt teknik. Vid 06.00 kom någon in i rummet (väldigt suddiga minnen härifrån) och gav mig lite värkstimulerande så att värkarna skulle bli tätare och det blev dem ganska snabbt. Jag fattade också plötsligt hur jag skulle göra och nu började det hända saker. Smärtan var fullständigt fruktansvärd och jag drog och slet i Davids arm tills jag plötsligt kände hur smärtan försvann och ut kom min älskade lille bebis 06.29. Jag hörde honom skrika och strax därefter fick jag upp honom på mitt bröst.

Mitt underbara lilla barn. Min son. Min Benjamin. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv.”

Vill du fortsätta följa Marielle? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @mariellewinkler här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

Publicerad 26 februari, 2018

Förlossningsberättelse: "Jag sov igenom förlossningen"

Johanna Forslunds förlossningsberättelse: ”Jag sov mig igenom förlossningen”

”En förlossning är bland det häftigaste en människa kan gå igenom. Jag hade läst alldeles för många skräckhistorier. Jag vill så gärna dela med mig av min berättelse då jag är otroligt nöjd med min förlossning trotts att jag blev igångsatt. Att bli igångsatt var min största rädsla när jag var gravid, men i efterhand är jag väldigt glad för det. Jag hade full kontroll på vad som hände i min kropp från att vattnet gick till att Isabella var ute. Nu sitter jag med mina förlossningsdokument bredvid för att inte glömma något! Jag har fått skriva väldigt punktligt, då jag inte har alls mycket minne från vissa saker. Jag har i princip skrivit av allt från min förlossningsjournal. För att läsa om varför jag blev igångsatt kan du läsa om min graviditet HÄR.

Den 9 februari 2017 åkte vi in till förlossningen på kontroll ännu en gång på grund av mina kraftiga förvärkar. Vi blev inlagda för att få en såkallad ‘tung sovdos’ så jag skulle kunna få sova.

Den 10 februari sov jag till och från under natten, jag kände inte någon särskild hjälp av sovdosen mer än att det var skönt att vara ’sederad’, det fick mig att slappna av. Väl under dagen fick vi profylaxhjälp för att kunna hantera smärtan under förlossningen. Filip fick även en kurs av bm hur han skulle massera mig för att lindra värkarna.”

Läs också: ”Hantera smärtan under förlossningen – så gör du”

Får induktion med cytotec

”Klockan 16:15 börjar jag känna av mer flytningar och vatten i sängen. Då görs en kontroll och då var jag öppen två centimeter! Klockan 20:55 börjar jag tröttna. Sammandragningarna gör bara ondare och ondare, men inget mer händer. Jag ville bara att allt skulle sätta igång, vilket jag även säger till barnmorskorna. Fick ännu en tung sovdos för att samla kraft för morgondagen.

Den 11 februari har jag fortfarande väldigt regelbundna och kraftiga sammandragningar. Läkare skriver i papperna att det då beslutas för en induktion med cytotec på grund av avstannat värkarbete från och med vecka 37. Efter några doser cytotec måste man ta en paus från det då mina sammandragningar blir kraftigare och kraftigare utan någon som helst påverkan på förlossningsarbetet. Klockan 22:00 har jag fem sammandragningar på 10 minuter. Där beslutas det att jag även får vila från cytotec under natten.”

Läs också: ”5 smarta hacks för dig med bebis hemma”

”De fick väcka mig när det var dags”

”Den 12 februari börjar med att fortsätta med cytotecdoser. Jag mår faktiskt bra under hela dagen med endast tre, fyra sammandragningar under 10 minuter, jag kunde helt klart leva med dem. Där och då började jag bli frustrerad över att jag började få lugnare sammandragningar, jag ville inget hellre än att allt skulle dra igång just här.

Den 13 februari väljer de att ta hål på hinnorna så vattnet går. Vattnet var grönt, vilket betyder att bebisen bajsat i vattnet, dem misstänker att det är för att hon är stressad. När vattnet gått kommer mer och mer värkar. Jag börjar känna att de blir ohanterliga, då fick jag prova lustgasen. Den var fantastisk. Tills att jag börjar kräkas och mår fruktansvärt illa av den. Klockan 11:43 ber jag om epidural och 11:51 får jag den satt. Det gick sååå fort! Jag är väldigt tacksam för det. Då var jag öppen fem centimeter. Kort därefter somnar jag. Jag minns knappt att den nya barnmorskan och undersköterskan kom in och presenterade sig.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3”

Klockan 15:25 får jag en ny barnmorska, jag var så ledsen då jag verkligen gillade den barnmorska jag hade under dagen. Men den nya barnmorskan jag fick var också helt underbar! De ber mig sätta mig på bollen och gunga en stund för att se om bebisen kan ta och komma ner lite längre ner. Jag orkade inte sitta på bollen alls länge, så jag gick och la mig och sov igen. Väl öppen 10 centimeter kommer de in och väcker mig för att säga att det faktiskt är dags! Jag kände alltså ingenting av det här. Jag kände att det var ett väldigt kraftigt tryck nedåt, men ingen smärta alls.”

”Vilken kraft kroppen har!”

”Klockan 17:47 börjar mina krystvärkar. Jag hade väldigt svårt att känna av mina krystvärkar så jag fick lite värkstimulerande dropp. Där och då kände man verkligen vilken kraft kroppen har. Den bara tryckte av sig självt nästan och barnmorskan sa åt mig att trycka på och bli riktigt riktigt arg. Klockan 18:09 föds Isabella! Jag kunde krysta ut moderkakan helt normalt. Jag fick en andra gradens bristning som syddes i 1,5 timme. Men det kunde jag inte koncentrera mig en enda sekund på när jag hade ett mirakel i min famn.

Folk tror att jag skämtar när jag säger att jag inte tyckte att det gjorde så ont. Det gjorde inte så ont som jag trodde det skulle göra. Den smärtan som var, tyckte jag bara var helt fantastisk. Jag var mest fascinerad över allt som hände i min kropp. Jag sov mig ju i princip igenom hela dagen. Jag skulle aldrig någonsin tveka igen på att ta epidural! Det var min räddning. Att smärtan inte var så brutal som alla sagt kanske var för att min kropp tränat och tränat sen vecka 25. Att bli igångsatt var bland det bästa som kunnat hända mig tror jag såhär i efterhand, trotts att jag var rädd där och då. Jag hade ju som sagt full kontroll på allt som hände och kanske var det därför jag kunde slappna av så pass när vattnet hade gått och jag visste att allt var igång. Jag lät min kropp ta hand om allt och Filip var helt fantastisk igenom hela förloppet, vilket stöd han var och hjälpte mig hela tiden med att vara positiv.”

Vill du fortsätta följa Johanna och hennes familj? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto @johannaacecilia!

Du missar väl inte Vimedbarn.se’s nyhetsbrev?

Det är helt gratis och du kan när som helst säga upp din prenumeration. Signa upp dig här!

Etikett: igångsättning