Förlossningsberättelse: ”Himlen öppnade sig mellan benen på mig!”

Nina Malmström och hennes sambo Gabriel som är futsalspelare valde att föda sin dotter i Sverige, även om de under graviditeten var bosatta i Barcelona. Läs hennes förlossingsberättelse här, en förlossning som minst sagt drog ut på tiden.

NINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”10 dagar (!) efter BF vaknade jag på morgonen och skulle gå upp och kissa. Dagen innan hade vi egentligen planerat att gå på Jul på Liseberg, men jag var så himla trött att vi till sist bara stannade hemma hela dagen och vilade. Och tur var nog det. För jag hann precis ställa mig upp ur sängen när det plötsligt kändes som om himlen öppnade sig mellan benen på mig – VÄRLDENS niagarafall! Jag sprang till toaletten där vattnet ordagrant forsade ut. Mina pyjamasbyxor var helt plaskblöta. Kände genast massor med fjärilar i magen och kunde inte sluta fnissa om hur allt verkligen var precis som på film. När det lugnat ner sig lite och slutat forsa virade jag en handduk typ som en blöja (haha, jag dör lite när jag tänker på det i efterhand) och tassade ut till Gabriel som fortfarande låg och sov ovetandes, samtidigt som jag försökte knipa (som om det skulle hjälpa…) allt jag kunde för kung och fosterland så jag inte skulle förstöra hela parkettgolvet.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Han hade navelsträngen runt halsen” 

Det var precis som på film

”Honey! Wake up! I think the water just broke”, skrek jag till Gabriel och började asgarva. Det hela var bara så himla komiskt! Jag vet inte hur många gånger jag hade förklarat för Gabriel att det nästan aldrig är som på film, att det är jättejätteovanligt att förlossningen startar med att vattnet går. Men nu var det ju PRECIS som på film. Han vaknade på studs och satte sig yrvaket upp i sängen, så kom ett förhoppningsfullt: YEAAH? Hans ögon lös av förväntan blandat med nervositet. Sedan fick jag rusa till toaletten igen för det kom ännu mer vatten. Mitt i allt hann jag messa mamma, tjejerna och min kusin: ”vattnet har gått” och så massa smileys som skrattar så att tårarna sprutar, innan jag ringde till förlossningskoordinatorn för att se vad de hade att säga.”

Äntligen skulle den där jäkla ungen komma

”Trots jättebindor rann vattnet bara igenom så när mina föräldrar, som skulle skjutsa oss till sjukhuset, kom för att hämta upp oss hade de lagt handdukar i flera lager på framsätet. Haha! Vi alla fyra var på så himla glatt humör för äntligen, äntligen skulle den där jäkla ungen som vi väntat på så länge komma. Vi var så jäkla taggade och tog en groupie med tummen upp för att skicka till alla vi kände.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag födde barn på 8 minuter” 

Barnmorskan skickade hem oss

”När vi kom till sjukhuset fick vi ett rum och jag lade mig ner på en säng samtidigt som barnmorskan spände fast alla de där remmarna för att göra en CTG-kurva. Bebisens hjärtljud såg jättebra ut och värkarna började komma allt mer regelbundet, men eftersom de inte var tillräckligt kraftiga ännu tyckte barnmorskan att vi skulle åka hem och vila inför vad som komma skulle. Hon kunde inte känna efter hur öppen jag var på grund av den förhöjda infektionsrisken som finns när vattnet har gått, men hon sa att i och med att det redan var så mycket aktivitet skulle det nog bli bebis innan denna dag var slut”.

Jag koncentrerade mig på att slappna av och andas

”Väl hemma hade värkarna börjat bli lite kraftigare och komma tätare, men inte värre än att jag kunde klara av det på egen hand. Gabriel gick för att köpa pizza och jag kröp ner i sängen för att vila inför vad som komma skulle. Jag lyckades till och med sova någon timme, men när jag vaknade började det bli jobbigare. Värkarna var av helt annan karaktär än innan och jag sa till mig själv ”försök håll ut så länge som möjligt” om och om igen – för jag ville inte åka in till sjukhuset för att sedan bli hemskickad. Jag tog en lång, varm dusch och jag minns hur jag satt ner på golvet i badrummet med duschslangen riktad mot magen samtidigt som jag koncentrerade mig på att slappna av och andas.”

Det var fullt på sjukhuset

”Det började göra mer och mer ont neråt ländryggen och Gabriel tryckte hårt vid varje värk. Vi värmde vetekudde och varmvattenflaska som lindrande en hel del, jag satt på pilatesbollen framför TV:n och skumpade runt samtidigt som vi laddade ner diverse appar för att klocka värkarna. Framåt 21-tiden gjorde det så fruktansvärt ont att jag bara ville lägga mig raklång ner på marken och skrika – dessutom var det mellan 3-5 minuter mellan värkarna så då kände jag att nu får det vara bra. Ringde förlossningskoordinatorn som sa att det var fullt just nu på Mölndal sjukhus, men att vi var välkomna in om en timme – eller åka till Östra. Eftersom vi redan varit på Mölndal tidigare under dagen och jag hade hört så dåligt om Östra bestämde vi oss för att vänta lite till.”

Nu väntade en av de värsta nätterna i mitt liv

”Det tog ungefär en kvart att köra till Mölndal och på den tiden hade jag kanske fyra kraftiga värkar, men när vi väl kommit in på undersökningsrummet och jag fått alla remmar runt magen för att göra en CTG-kurva var det som om allt stannade av. På de 40 minuterna som vi var på sjukhuset hade jag typ tre, om man jämför med hur det varit hemma – svaga, värkar. Självklart kunde vi inte stanna kvar då och allt var bara så förargligt. Här förstår jag i efterhand inte varför de inte bara gav mig en spruta för att skjuta upp det hela lite (som jag vet att andra har fått) så att jag åtminstone skulle kunna få sova och vila inför vad som komma skulle, jag fick bara några ”starkare” värktabletter som inte skulle hjälpa det minsta. För tror ni inte att det redan i hissen ner och påväg ut till bilen kom två riktigt kraftiga värkar, men då vägrade jag bara att åka upp till förlossningen igen. Nej, fy fasen för att bli hemskickad IGEN – nu var i och för sig första besöket bara en kontroll på grund av vattenavgång, men det är faktiskt inte särskilt roligt att åka fram och tillbaka från sjukhuset när man gått över tiden nästan två veckor. Och nu väntade en av de värsta nätterna i mitt liv.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”På en och en halv timme var hon ute!”

All energi var slut

”Jag hade så fruktansvärt starka värkar som kom ungefär var 7-10:e minut så det var precis att jag inte hann somna emellan. Jag minns hur jag typ halvlåg på golvet och vid varje värk hängde mig över med överkroppen mot säng- eller soffkanten samtidigt som jag hade knutit en varmvattenflaska mot magen och en vetekudde mot ländryggen med hjälp av ett morgonrocksskärp. Haha! Nä, fy fasen det är nog det värsta jag smärtmässigt varit med om – just framför allt för att det drog ut så på tiden och skapade en inre stress över att jag skulle vara HELT SLUT och inte orka någonting när det väl var dags för förlossning.”

Jag hade varken ätit eller sovit på 24 timmar

”Så här i efterhand är hela den där dagen helt dimmig – egentligen borde jag ha skrivit min förlossningsberättelse för länge sedan medan minnet fortfarande var färskt, men jag kommer i alla fall ihåg hur jag bara försökte stå ut och intala mig själv att varje värk förde mig närmare ”målet”. Framåt kvällen (dag 2 med värkar) stod jag inte ut längre – jag hade varken ätit eller sovit på 24 timmar så det fanns absolut ingen energi kvar. I bilen påväg in till Mölndals sjukhus började de dock plötsligt komma tätare och bara i hissen upp hann jag andas igenom två. Barnmorskan kände efter hur öppen jag var – 5 cm, äntligen var det nära!”

Lustgasen var grym

”Vi fick komma in på förlossningsrummet runt niotiden på kvällen och bara det att vi fick stanna kvar och inte bli hemskickade igen gjorde mig peppad som bara den. Alltså lustgasen var GRYM! Den tog absolut inte bort all smärta, men lindrade ”udden” av värken – det där allra vassaste. Värkarna kom allt tätare och snart kände jag att lustgasen inte var tillräcklig längre så jag bad om epidural. Det kändes som en evighet innan narkosläkaren kom in, men i själva verket rörde det sig bara om typ 10 minuter.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Det knakade till lite i ryggen

”Äntligen kom narkosläkaren in för att ge epidural. Narkosläkaren ville att jag skulle sätta mig upp i sängen, men värkarna kom så otroligt tätt att jag inte kunde att resa mig emellan. Så jag fick lägga mig på sidan och kuta rygg så mycket det gick. Först fick jag en bedövningsspruta och det var ju inte särskilt skönt direkt, men jämförelsevis med hur ont jag hade haft i över 24 timmar nu var det ingenting. Sedan var det den där långa nålens tur, men jag kände faktiskt INGENTING. Det knakade till lite i ryggen vilket var rätt otäckt såklart, men det var smärtan som jag främst hade varit rädd för innan och den slapp jag helt och hållet. All smärta liksom bara rann av mig och för första gången på nästan 1,5 dygn kunde jag andas ut, få i mig mat och faktiskt vila en stund. Utan epiduralen hade jag nog aldrig orkat – det gav mig äntligen tid för återhämtning och framför allt massor med ny energi. Vid ett-tiden kom barnmorskan in igen och då var jag öppen 10 centimeter – nu var det nära!”

Fick börja krysta

”Barnmorskan sa åt mig att jag kunde börja krysta när jag kände att kroppen ville – ”jaha, och hur gör jag det?”. ”Bara lyssna på kroppen”; sa barnmorskan då, men det var lättare sagt än gjort. Baksidan med epiduralen var väl att den hindrade mig från att känna av krystvärkarna ordentligt, i alla fall till en början.”

Min rumpa kommer explodera

”Det var ett sånt otroligt tryck neråt, men inte där bebisen skulle komma ut – utan mer bakåt. ”Min rumpa kommer explodera”, skrek jag rakt ut för det kändes så. Mitt i allt kom en sjuksköterska med det där lakanet som vi skulle ha dragkamp med och jag tog verkligen i för kung och fosterland. Jag andades (och skrek enligt Gabriel, haha det kan jag inte minnas) i den fantastiska lustgasmasken som jag vägrade släppa och Gabriel baddade min panna.”

Här fick barnmorskan göra ett klipp

”Plötsligt ropar barnmorskan ”det är en blondie” och frågar om jag vill känna på håret. ”Nej fy vad äckligt”, hann jag tänka utan att riktigt förstå innebörden. Haha! Jag hade långt i förväg sagt till Gabriel att han INTE fick titta, utan att han skulle stå kvar vid huvudänden hela tiden. Han måste dock ha sett att något var påväg ut ändå för jag minns hur han typ halvt snyftade ”she’s coming, she’s coming”, men jag trodde nog att han skojade. Här fick barnmorskan göra ett klipp och sedan sa hon att jag vid nästa krystvärk var tvungen att hålla emot och inte trycka på, vilket var svårt för kroppen vill verkligen inget annat än pusha på.”

Jag fick upp henne på bröstet och Gabriel grät av lycka

”I nästa sekund (03:25) gled hon ut – denna underbara, kladdiga och vackraste lilla varelse jag någonting sett – skrikande som en liten stucken gris. Jag fick upp henne på bröstet och Gabriel grät av lycka, men jag var alldeles lugn – för mig kändes allt bara så himla självklart. Här var hon ju, den där lilla personen som jag väntat på så länge. Hon som skulle komma att förändra min värld. För all framtid.”

Läs Nina Malmströms blogg om flytten från Barcelona till Brasilien inne på LOPPI.se. Hon skriver om livet som mamma till lilla Isabella. Här kan du även läsa hela Ninas förlossningsberättelse då den här versionen är nedkortad.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar 

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!