Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

Förlossningsberättelse: Jennie-Lie födde tvillingar i vecka 30+3

”Den 28e maj 03.40 vaknar jag av att det känns som att någon smäller en vattenballong i magen och det bara rinner ut vatten i sängen. Jag väcker min man Hampus försiktigt med ett ’Älskling kan du vakna?’, han vrider huvudet åt mitt håll långsamt och kollar trött på mig. ’Älskling, vattnet har gått’ får jag fram. Hampus flyger ur sängen ’Är du seriös? Ska jag ringa en taxi?’. Jag svarar att jag vet inte vad vi ska göra, vi var ju bara i vecka 31.”

Hade inte hunnit packa någon BB-väska

”Jag sprang upp på toaletten och ringde förlossningen, skrattade och grät samtidigt så det är ett under att barnmorskan hörde vad jag sa. Vi pratade i några minuter sen sa hon att eftersom det förmodligen var vattnet som hade gått så skulle vi åka in. Vi hade inte hunnit packa någon BB-väska, som tur var hade vi fått en packlista på vår första föräldragruppsträff kvällen innan så Hampus grabbade tag i den och for runt i lägenheten och slängde ner allt vad vi kunde behöva. 04:20 stod vi utanför dörren på förlossningen med väskorna i handen och ringde på klockan.

Läs också: ”6 saker du måste veta inför din förlossning”

Vi fick direkt komma in på ett förlossningsrum, det kollades CTG och ultraljud. Snabbt konstaterades det att båda barnen mådde bra och var lugna i magen. Barnmorskan berättar att om det är så att vattnet har gått så kommer de få födas med kejsarsnitt eftersom de är så små. ’Okej’ svarar vi lugnt. När vi efter ett bra tag får vara ensamma i rummet och jag kollar på Hampus och vi sitter bara och ler. Det ända jag får fram är ’Hur hamnade vi här egentligen?’.”

Jennie-Lie i förlossningsrummet.

Skulle tvillingarna födas vaginalt eller med kejsarsnitt?

”Ultraljudet visade att tvillingarna låg med huvudet neråt, och läkaren sa att då får det bli vaginal förlossning och som förstagångsföderska kan det ta ett tag. Jag och Hampus han inte riktigt med, utan när läkaren gått ut ur rummet så blev jag nervös, hur skulle tvillingarna födas egentligen? Vi pratade med barnmorskan igen, hon hämtade läkaren och det visade det sig att han inte läst vår journal ordentligt och missat att vi bara var i vecka 30 + 3, alltså var det akut kejsarsnitt som gällde.

Läs också: ”Andning som smärtlindring – så funkar det”

Efter det här så fick jag en kortisonspruta i låret, för att påskynda mognaden av lungorna på bebisarna, och vi fick höra att inom två dygn så kommer tvillingarna vara födda. På CTGn kunde barnmorskan se att jag började få starkare värkar, så en spruta med bricanyl beställdes in för att få värkarna att avta.”

Hade vattnet verkligen gått?

”Från ca 05.30 – 07.00 så hände det inte så mycket, värkarna var borta. Fick höra att jag skulle försöka sova men det var helt omöjligt. Efter 07 vi fick en ny barnmorska som hette Malin. Min första barnmorska var okej men Malin var helt fantastisk! Från att hennes skift började tills att tvillingarna var födda så var hon med oss och förklarade varje steg. För ett kontrollfreak som jag så var det väldigt skönt.

Vid 07.30 började värkarna komma tillbaka, Malin sa att de gärna ville hinna ge mig en spruta kortison till för barnens lungor, och den fick de ge tidigast ett dygn efter den första. Så de skulle göra allt de kunde för att stanna av värkarna. En ny förlossningsläkare kom in med ultraljud för att se om det verkligen var vattnet som hade gått, för om det inte var det så kunde jag få ett dropp för att stanna av värkarna. Ultraljudet visade sig vara otydligt och därför ville hon avvakta tills en överläkare kunde kika med ultraljud. Jag fick en till spruta med bricanyl så länge.”

Läs också: ”Skrik och panik? Så kan du lugna en ledsen bebis”

En tvilling hade mindre fostervatten

”Vid klockan 9.00 skulle vi få åka upp på neonatalavdelningen för att göra ett ’studiebesök’ och träffa barnläkarna. Men det blev ingen studiebesök för mig, den här gången hjälpte nämligen bricanylen endast i 20 minuter innan värkarna var tillbaka. Vi fick istället börja klocka värkarna, de var mellan 60-90 sekunder långa och kom regelbundet var fjärde minut. Överläkaren kommer äntligen in och kollar fostervattnet med ultraljudet, och konstaterade snabbt att tvilling ett (Leia) hade mycket mindre fostervatten. Alltså fick de inte sätta dropp på grund av infektionsrisken. Efter lite diskussion så kommer de fram till att jag inte skulle hinna få en andra spruta kortison och därför var det lika bra att boka operation.

10.45 kommer barnmorskan, förlossningsläkaren och sjuksköterskan in i salen igen och säger ’Nu är det dags, operationen hade tid direkt så packa med er kameran så åker vi ner’. Jag kollar på Hampus och ser att han är minst lika nervös och förväntansfull som mig, han går bredvid mig och håller i min hand. Men vi säger inte ett ord, tysta och fokuserade tar vi oss till operationsavdelningen, sen sätter det igång.”

Hampus håller mig lugn

”I ett rum möts vi av tre narkosläkare som frågar mig om mediciner och sjukdomar, samtidigt får Hampus får hjälp av en sköterska att ta på sig operationskläder och han får även sätta på mig en vacker mössa innan vi rullas in i operationssalen.

I en operationssal förbereds det för akut kejsarsnitt.

Nu vet jag vad som väntar, nämligen bedövningen. Jag får ligga ner på sidan narkosläkarna står omkring mig. Precis när nålen ska till att nudda min rygg så tappar narkosläkaren den på golvet, jag hör han ber om en ny men innan den hinner fram så får jag en värk som gör att det är omöjligt för mig att kupa ryggen. Vi får vänta ut värken innan de kan pröva igen. De lyckas till min glädje sätta sprutorna rätt på en gång.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Jag valde ett planerat snitt'”

Totalt är det minst 15 olika läkare och sköterskor i salen, och precis utanför väntar två barnteam med ca 10 personer i varje team. De spänner upp ett skynke framför mitt ansikte och lägger armarna ut åt sidan. Trots alla människor i rummet så är mitt fokus helt på Hampus, han ler hela tiden och ger mig ett lugn. Bredvid Hampus så står en sköterska som tar hand om honom.”

Tårarna sprutar

När allt är klart för att sätta igång så stannar rummet upp, en snabb genomgång och sen känner jag hur de börjar böka i magen. Det gör inte ont utan mer att det stramar och drar lite när de håller på. Sköterskan säger åt Hampus att ställa sig upp och ta kort, och någon sekund senare så hör jag ett skrik och narkosläkaren bredvid mig säger ’Grattis mamma!’ och Leia var född, 11:30 40 cm lång och 1529 g. Tårarna bara sprutar på mig, jag trodde inte jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, men skriket för mig betydde att Leia levde. De väntar en minut med att klippa navelsträngen, när den är klippt så kommer en sköterska snabbt förbi oss med henne i famnen och visar upp henne. Sen springer hon vidare med henne ut till ett av barnteamen med henne.

Välkommen till världen, Leia!

Hampus väljer att stanna kvar till nästa tvilling är ute. Efter bara någon sekund så säger narkosläkaren ’Grattis igen!’ 11:32 föddes Mattis, 41 cm lång och 1600 gram. Mattis hade problem med att andas och skrek inte lika mycket som Leia, de fick klippa navelsträngen direkt och sköterskan stannade bara upp en liten sekund hos oss, men jag såg hans små fötter sparka och då brast det för mig igen. Sen följer Hampus följer med ut till tvillingarna och jag får ligga kvar.”

Välkommen till världen, Mattis!

Det finaste jag sett!

Ensam ligger jag kvar i salen med läkarna, tårarna rinner försiktigt ner för mina kinder, självklart är det tårar av oro, men faktiskt mest av lycka. De syr ihop mig, och sen får jag åka direkt upp på BB eftersom jag mådde så pass bra. Påvägen upp så frågar de om jag vill åka förbi neonatalavdelningen för att kolla på tvillingarna, självklart vill jag det.

När vi närmar oss rummet så känner jag mig samlad, vi möter massa sköterskor på vägen och alla säger grattis. Hampus sitter i en fåtölj, han kommer upp och ger mig en kyss innan han visar mig Mattis som ligger i en kuvös inlindad i massa mysiga filtar, och då kommer tårarna igen. Han är så otroligt fin och lugn, allt man läser om hur prematurbarn kan se ut som små luddiga Aliens, jag kunde inte se det. Det var en liten människa som låg där, min lilla bebis och han var det finaste jag sett. Han har det jobbigt att andas men de förklarar att det är normalt och under kontroll. Leia får jag inte träffa utan hon är inne i ett rum med flera läkare och sköterskor omkring sig, Hampus säger att hon mår bra och att de sätter katetrar i naveln för att kunna ge mediciner.”

Läs också: ”Så utvecklas ditt barn de första veckorna”

Tvillingarna är födda och mår bra

”Sen behöver jag åka ner till BB för observation. Några timmar ligger jag där själv, i chock, och ringer alla våra närmsta för att berätta att tvillingarna är födda och just nu mår bra.

Nyfödda tvillingarna Mattis och Leia!

När jag äntligen, på kvällen, åker upp till tvillingarna igen så får vi sitta där bredvid kuvöserna och genom små luckor hålla händerna på deras magar, röra deras små fingrar och klappa dem på det lilla av pannan som syns bakom masken. Tysta sitter vi där, gråter lite, fnissar lite och är helt betagna av att våra barn redan var här hos oss och ovetande om de sex veckorna på neonatalavdelningen som väntade.”

Vill du följa Jennie-Lie’s vardag med tvillingarna Mattis och Leia? Missa inte hennes blogg här och hennes instagramkonto här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse på Vimedbarn.se? Mejla den till [email protected]!