Camilla, 34 år, från Dalarna fick barndomen vi alla ser som den värsta för ett barn. Hon blev sexuellt utnyttjad av en nära familjemedlem. ”Jag minns fortfarande de där snibbarna till blöjor man hade som barn som man knöt i sidorna, minns fortfarande hur jag lärde mig knyta dem igen, efteråt… Jag var runt 5-6 år vad jag kan minnas”.
I Vimedbarns tema ”Det hände mig” berättar Camilla för första gången om när hon som barn blev sexuellt utnyttjad av en nära familjemedlem under sin uppväxt och hur hon tog sig därifrån.
Sexuellt utnyttjad som barn
Camilla: ”Min hemlighet…”
Jag är en helt vanlig tjej, jag har en familj, man och barn, bor i hus med trädgård, lever mitt underbara liv och trivs jättebra. Jag är som alla andra på ”ytan”.
Men i själva verket är jag en av dem som kämpar varje dag med ångest, minnena från min barndom spökar och påminner mig nästan varje dag.
Jag är en av dem som blev sexuellt utnyttjad som barn.
Det är jättejobbigt för mig att skriva detta, jag får jobbigt att andas av att bara skriva detta, men samtidigt så vill jag få ur mig allt, jag vill berätta det hemska som hänt mig.
Jag vill berätta hur jag mår och har mått under alla år.
Jag är alltid glad, jag skrattar mycket och är väldigt social, allt för att inte visa hur det egentligen är. Jag är ju en glad person såklart men har så svårt att visa känslor. Så när jag mår dåligt visar jag mig glad inför andra – så att ingen ska se. Det går mycket bättre nu men vissa dagar är fortfarande jobbiga.
Jag har känt mig så äcklig och har tankar om att andra ska tycka illa om mig om jag nämner detta, att de ska tycka att det är jag som är äcklig. Det är ju äckligt men jag har insett att det inte är mitt fel, så långt har jag kommit…
Jag minns fortfarande de där snibbarna till blöjor man hade som barn som man knöt i sidorna, jag minns fortfarande hur jag lärde mig knyta dem igen, efteråt… Jag var runt 5-6 år vad jag kan minnas, kan fortfarande se mitt rum framför mig, se sängen, jag minns allt det, fast jag var så ung.
Jag minns hur jag hade svårt att sova på nätterna för jag visste att det kommer hända igen… Minns inte exakt hur länge det pågick då jag har försökt att förtränga allt, men jag minns att jag började utvecklas när jag var 10-11 år gammal och hatade det! Jag gjorde allt för att dölja mina bröst och allt som kom, för jag ville inte att det skulle synas, jag hatade min kropp.
Jag hade sängvätning fram tills att jag var 12-13 år, vi var till flera olika läkare som inte hittade felet. Jag visste felet hela tiden men kunde inte säga det. Jag fick ångestattacker, som mina föräldrar aldrig förstod varför.
Efter år av ångest, så bestämde jag mig att berätta för mina föräldrar, jag var då runt 15-16.
Det gick inte som jag ville – de trodde mig inte.
Det var nog det värsta just då, kände mig så sviken, rädd att jag måste träffa människan igen, vilket jag fick göra om och om igen. Det hände ju inget mer men bara rädslan under träffarna och ångesten som blev för att man visste att man skulle möta personen.
Det vart för mycket för mig, det gjorde att jag mådde ännu sämre.
När jag träffade min man så flyttade vi, jag ville bara bort, vi flyttade bara några mil först men det gick ju att komma på besök även där. Så vi bestämde oss för att flytta långt bort och där bor vi nu och det känns bra, här behöver jag inte oroa mig för att se människan.
Jag har istället blivit väldigt överbeskyddande när det gäller våra barn, jag vill inte att samma händer dem och är alltid orolig, det är också något jag kämpar med, bara en sån sak att de ska sova hos kompisar är jättejobbigt för då har jag ingen koll.
För några år sedan fick mina föräldrar reda på att jag talade sanning vilket var som en stor sten släppte för mig, äntligen tror alla på mig…
Jag är inte arg på dem som jag var förut, jag kan förstå att det var en svår situation att få höra en sån sak… Idag har vi bättre kontakt.
Tack för alla som orkade läsa…
Kram Camilla
Se hur Camilla lever idag tillsammans med sin man och deras tio barn här i hennes blogg: tiobarnsmamman.se ››
